När man överlistar sig själv

De borttappade pannlamporna har hittat hem igen. Jag hade ju varit alldeles för smart, och lagt dem i en byrålåda i hallen. Som tur var överlistade jag mig själv och hittade dem så nu ligger alla samlade i rätt låda.

Snön ligger kvar men den har packats ihop och frusit så jag vet inte riktigt hur det blir med helgens slädturer. Skarp skare och lite hårda kanter för släden för än så länge finns ju inte skoterspår eller sånt att följa, och när man kör på nya platser och inte vet vem man möter så är ju kast med släden inte alltid så roliga. Lutar åt att det blir en slädtur imorgon efter lite rekande.

Igår hade vi julfest på jobbet, en kanonrolig kväll med mina underbara kollegor – en stor härlig familj liksom! God mat, många skratt, sång, dans och tokigheter, ja jag är enormt tacksam och stolt över att vara en del av detta härliga gäng. Så, lite sliten var jag faktiskt imorse och idag blir det nog en rätt lugn dag med mest småpyssel här inne. Ikväll åker jag in till stan med Giela och Noomi för promenad med Veronica, å jag tror att vi längtar lika mycket alla fyra. Veronica å jag längtar ju efter varandra (samt en härlig promenad förstås), Noomi längtar nog efter precis allt eftersom precis allt är roligt i hennes liv, och Giela längtar nog mest efter spännande kissfläckar att lukta på eftersom det finns många fler såna inne i stan förstås. =)

Blött och slaskigt

Dagens utlovade supersnöfall kom till rätt stor del som regn. Det blev vitare ute men också slaskigare. Jag måste ju erkänna att jag förstod Kaelas min när vi gjorde oss redo för kvällens slädtur. Hon såg ju inte helt nöjd ut med det blöta vädret och även om vi fått mer snö än områdena kring stan så var det blöt snö. Blöta tasspår och blöta pölar här och var.

Jag lyckades dessutom ta fel pannlampa med dåliga batterier så sikten var starkt begränsad. Och det upptäckte jag förstås ungefär precis när vi lämnade tomtgränsen. Med ett ivrigt spann är det inte riktigt läge att vända om och börja om utan en riktigt bra orsak, så det blev en sväng med begränsad sikt och blötsnö som flög in i ögonen och fastnade på kinderna. Det enda jag såg var egentligen att den lilla igenvuxna asfaltvägen (där vi ofta går och där vi körde vår första slädtur för i år) nu kantades av hängande björkar som bildade vackra bågar in över spåret efter att de täckts av blöt snö. Den lilla vägen fick plötsligt betydligt högre mysighetsfaktor!

Härligt att vara ute i alla fall, och jag insåg att lådan med pannlampor i hallen måste kompletteras med laddare och lite annat (som finns…någonstans i huset…men ännu inte hittat sin rätta plats i det nya). Dessutom är ett par pannlampor på vift – skulle ha haft en vallhund som kunde hämta hem dem och styra in dem i rätt låda helt enkelt för pannlampor är livsviktiga här ute. Morgon och kväll åker pannlampan på och oftast ett par svängar till också. Just nu ligger jag i bakkant och livet är en ständig jakt på hyfsade batterier och hyfsade lampor så där finns klar potential till förbättring. Det borde ju handla om att välja lampan man vill ha för just det syftet och kunna ta för givet att man har ordning på batterierna redan! =)

Jo just ja, Rossi fäller som tusan nu. Tror att det kommit efter kastreringen, många hundar verkar ju fälla en extra gång ett tag efter det ingreppet. Ljust ludd överallt! En annan förändring är att hon blivit enormt hungrig. Nu står hon och hänger bredvid de andras matskålar och väntar på att de kanske ska lämna en smula eller två, helt olikt hennes tidigare beteende, så nu har jag plötsligt flera superhungriga vargar som ibland måste påminnas om att man inte kan ha näsan alltför nära andras mat. Kaela, Rossi, Silva, ibland Rotax och Mintu… Ja det börjar spåra ur helt enkelt! *s*

Den nakna fläcken på Rossis rygg har nästan vuxit igen helt nu och jag tror allt mer på att den kom från livmoderinflammationen. Som veterinären förklarade det för mig så sitter delar av livmodern nästan uppe mot ryggen på något vis, och det var ju där hon tuggade bort sin egen päls, fast där och då förstod vi ju inte alls vad det handlade om. Först trodde jag ju inte ens att det var hon själv utan nån annan, eftersom den kala fläcken var så långt fram mot nacken. Hoppas att det var lösningen och att problemet är avklarat helt enkelt!

Nu kallar sängen efter en god kopp grönt te. Noomi verkar i alla fall vara rätt lugn. Igår kväll fick hon ett tokryck precis vid läggdags och formligen studsade runt på oss och sängen… tur för henne att hon är otroligt söt för det är svårt att göra annat än att skratta åt henne.

Tillbaka på gamla spår

Imorse började vi dagen med en långpromenad med ”Tant och Fjant”, alltså Giela och Noomi, och det gick snabbt att konstatera att vägen vi körde förra gången inte skulle fungera idag. Några bilar hade plattat till samt dragit upp lite grus, så istället lastade jag släden på taket och stoppade in hundarna i bilen. Vi styrde kosan mot Långmyrsvägen, en väg nära vårt förra hus i Vittjärv som ofta brukar vara farbar väldigt tidigt och så även idag! Underbart!

Idag kom strulet som vi slapp förra veckan, lite kringelikrokar runt träd och liknande när vi stod stilla och jag fipplade med att få till kameran. Mintu såg lika förvånad ut varje gång – är det verkligen så att man fastnar bara för att man snurrar lite kring ett träd?

Kloka och vackra Kaela.

Arbetet med fjärrkontrollen gick inget vidare idag. EN enda hyfsad bild och den ser ni här ovanför. Annars blev det säkert hundra bilder med snö och skog men inga hundar på rätt ställe…suck! Tekniken är underbar när den medverkar och inte motverkar!

Nåja, så himla härligt att vara ute tillsammans! Sen åkte jag vidare mot Storheden (istället för IKEA) och handlade en massa smått och gott till huset, förvaringsgrejor, bokhyllor, lampor, gardiner och lite annat. Var svintrött efteråt men det var värt det – blev riktigt fint!

Nu ska hundarna bara få mat och sen är det sovdags igen. Det går så fort när man har roligt! =)

Rastgårdshäng med polarna

I veckan har vi faktiskt haft det rätt kallt, under -15 ett par nätter (vilket känns svinkallt nu när man inte är van fast egentligen är det min favorittemperatur på vintern!) och varmaste vinterkläderna har fått komma fram. Någon mer körning har det inte blivit i veckan, snön har packats till och spåret måste väljas med lite omsorg, men nu i helgen ska vi förstås ut och njuta av en slädtur i dagsljus, mina lurviga små vänner och jag.

Ikväll har vi hängt lite i rastgården som vanligt. Just nu är energin i gruppen rätt hög. Inga direkta konflikter men snabba lekar, mycket energi och då gäller det förstås att hålla ett extra öga på det som händer. Med en stor rastgård blir det ju lättare hög fart och högfartslekar är inte alltid en bra sak. Blir skönt att få till bra spår snart så att man kan börja köra ordentligt och få in lite träningsrutiner helt enkelt så att hundarna får tömma ur sig ordentligt och regelbundet.

Utdelning av tuggben, ”lurvet” till höger är Rossi som sitter vackert i ett försök att skynda på mig!

Självis med min kloka ledarhund Kaela  tuggar tuggpinne – kolla in tänderna!

I helgen fortsätter arbetet med att isolera hundhuset. Frysboxarna där inne är väl det mest kritiska momentet just nu. En av dem är hyfsat ny och jag vet inte riktigt vad den tycker om kylan, men än så länge verkar den må bra. Den äldre frysboxen ser ut som en isbit… Nåja, hundarna har ju sina isolerade kojor och att de klarar sig känns förstås viktigast även om jag längtar tills vi kan slå på lite värme där inne.

Sen drabbades jag av en plötslig och mycket underlig lust att åka till IKEA ungefär NU för att ordna bokhyllor och lite annat smått och gott till huset (alltså människohuset – inte Hundhuset!) och bli av med de sista flyttkartongerna en gång för alla. Väldigt konstigt, för jag brukar inte längta till IKEA eller liknande speciellt ofta, men någonstans vill man ju få känna att flytten är avklarad. Att allt hittat sin nya plats och att huset börjar kännas som ett hem fullt ut och riktigt där är vi inte ännu.

Nåja, en god kopp grönt te får avsluta den här fredagen och snart är det faktiskt sovdags. Har tagit fram det supertjocka vintertäcket och det är sååå varmt och mysigt där under. Tänk att det alltid finns bra saker att längta till…i all enkelhet… =)

Varde ljus!

Idag kom husse hem med en present till mig – en låååång ljusslinga att sätta på hundgårdarna! Superbra eftersom det börjat bli rätt mörkt ute, och visst ljust fanns ju där men utan pannlampa var man ändå rätt lost. Trevligare för hundarna också med ljus tänker jag, även om de klarar sig väldigt bra även i mörker. Det blev i alla fall riktigt mysigt!

Sen passade jag på att fylla mer halm i kojorna, för nu börjar det faktiskt vara rätt kallt ute. -14 visade termometern nu och det blir nog kallare än så senare i veckan. Halm verkar ha smått magiska egenskaper, för det är få andra saker som gör hundarna lika glada. Visst är det kul med mat, och roligt att dra släde, men halm är faktiskt något alldeles speciellt, i alla fall för mina hundar. Ögonen blir lite stora och runda och de trampar, bäddar, vill hjälpa till och bygga bo. Ett enkelt sätt att få le lite extra helt enkelt, för deras glädje smittar ju direkt till mig förstås.

Nästan inte ens civiliserat…

Nu ikväll fick huskygänget komma in för kloklippning, bentugg och mys. Sen vi flyttade till nya huset har de inte varit inne så mycket. Det har varit sommar, vi har hängt i rastgården osv. Nu är det mörkt, aningen kallare, och mycket mysigare att klippa klor inne i värmen. Jobbet som slädhundar hade kompisarna ju inte glömt under sommaren, men det där med att vara civiliserade, ja den fernissan var tydligen inte så tjock…hihi…

Mintu hoppade upp på vardagsrumsbordet, Nalle, Rossi och Rotax hade tassarna på bordet eller köksbänken i köket en snabbis och oj vad alla sprang och sprang och sprang… annars brukar det ju vara rätt lugnt att ha gänget inne men idag var det full fart! Oj! Jag fick mig i alla fall några goda skratt. När man säger till folk att man har 8 hundar inne är det nog så här de flesta föreställer sig att det ska vara, hundar överallt och inte en lugn stund i stort sett… Vi får hoppas att de blivit ”normala” till nästa vecka när det är kloklippardags igen. Så, här kommer filmen på dårarna!

Äntligen slädpremiär!

Vissa dagar är lite extra magiska, och årets första slädtur innebär alltid en sån dag. Det börjar redan med snömängden, när man inser att det plötsligt faktiskt finns nog mycket snö för att man ska våga släppa iväg belagen ut på äventyr. De två brinnande punkterna i början av säsongen i alla fall för mig är ju:

1. Tillräckligt med snö för att belagen under medarna ska hålla i alla fall en hel slädtur, och gärna mer.

2. Att hitta vettiga ställen där man kan hitta nog med bromsverkan för att kunna köra ett spann utan att ha hjärtat i halsgropen. Just nu innebär det oftast en oplogad väg där snön blir ett naturligt motstånd.

Släden har fått stå i hundhuset bland byggmaterial och grejs hela sommaren. Jag upptäckte att jag faktiskt försummat den mer än vanligt till och med. Den har varken blivit isärplockad eller inoljad, och det saknades en mutter och en knut sen förra säsongens sista turer. Bättre än så är den absolut värd så det får jag ta tag i nån dag!

Hundarna blev förstås jätteglada när de insåg vad som var på gång, och de sjöng så fint i kör. Eftersom hela dagen var upplanerad redan så blev det en tur i pannlampssken, men en riktigt bra sak med vårt nya hus är ju att vi kan köra rakt ifrån gården redan nu. Vi behöver inte vänta på isar och vägen bort från huset plogas inte utan leder ut mot flera små skogsvägar. Lyx! Härligt att inte behöva packa hundar å släde i bilen utan bara sela ut som vanligt, redan nu!

Mintu verkar vilja nypa sig i tassen – är det verkligen på riktigt???

Jag har faktiskt ingen aning om hur långt eller hur länge vi körde, men det blev en ganska kort tur. Tung träning för hundarna som bara dragit lätt eller rört sig fritt nu under hösten, men de såg riktigt glada ut allihop. Mintu briljerade i led och på något sätt kändes det som att sommaren bara varit en kort parentes. Allt fungerade klockrent direkt, inget strul eller trassel. När vi kört en bit in efter gamla vägen fick jag för mig att utforska en liten väg som svänger snett bakåt och sen korsar väg 97 och fortsätter upp i skogen. Fina killen Mintu tog svängen snett bakåt i mörkret på mitt första ”vänster” utan att stanna upp trots att vägen var liten och vi aldrig varit där förut, och för att vara årets första tur kändes det lovande och lite extra skönt. Vi tar helt enkelt vid där vi slutade förra vintern.

Vårt lilla hus känns allt mer som ”hemma”. En riktigt fin plats som passar väldigt bra för hundar dessutom. Förutom våra små utelampor finns ingen belysning i närheten (jo en lampa vid byavägen 200 meter bort) och jag tycker att det är jätteskönt att kunna släcka pannlampan och verkligen njuta av stjärnorna alldeles utanför dörren. På bilden ser man lampan vid dörren – strax hemma!

Efter körningen myste vi lite i rastgården och gick en sväng där så att alla fick varva ner. Ännu en bra sak med att ha egen rastgård! Imorgon fortsätter byggnationerna med att isolera hundhuset och så kanske vi klämmer in en slädtur i dagsljus också. Måste nästan passa på, vips så kan ju faktiskt slädföret vara borta igen, varje slädtur kan ju faktiskt vara den allra sista!

Nu kallar sängen, Noomi och jag ska krypa ner under täcket och jag ska försöka se till att hon inte hånglar upp sin husse först. Han sover redan gott men vad gör det, Noomi blir alltid lika glad att träffa någon av oss och nu har hon ju inte sett honom på över en timme!

Jo – vi lever!

Hösten, och nu början av vintern, har fortsatt som sommaren. Bloggen har legat nere helt enkelt, jag har varken känt inspiration eller lust att skriva, och då ska man ju låta bli! Att skriva och dokumentera ska ju vara roligt och inte hamna i högen av ”måsten”.

Idag kände jag ändå lite inspiration, och vi får se om den håller i sig. Nu börjar ju snart ”vår” tid. Imorgon ska det förhoppningsvis snöa tillräckligt mycket för att vi ska kunna ha slädpremiär på söndag. Lite fix kvarstår i hundhuset men i övrigt så börjar det mesta vara hyfsat på plats faktiskt så livet återvänder ju allt mer till det ”normala” efter flytten.

Resan till USA var helt fantastisk, en riktig road trip full av upplevelser, och hundarna verkar ha skött sig bra här hemma, liksom alla fantastiska hundvakter. Dessutom är det ju skönt med sociala medier en sån gång så att man får se lite bilder och kan ”följa” dem lite på avstånd också på ett enkelt sätt. Fantastiskt skönt att kunna känna sig lugn på resan och veta att hundarna hade det bra och blev väl omhändertagna på alla sätt.

Just nu är alla hundar friska och krya, inga fler operationer eller veterinärbesök sen den hektiska veckan tidigare i våras. Tant är också pigg och har ju hunnit fylla 14 år nu, oj, tänk att just hon skulle få bli så gammal. Det värmer mig extra med tanke på hennes tråkiga start i livet. Idag fyller dessutom Rotax 6 år! Grattis killen! Det var faktiskt inte jag som kom ihåg det utan mamma som ringde… tur att nån har ordning på dagarna!

Eftersom vi skulle resa bort i 3 veckor så har vi tagit det väldigt lugnt med barmarksträningen. Ingen idé att bygga kondition på hundarna och sen åka bort och lämna över det ansvaret, de har fått roa sig i rastgården istället och busa i skogen, så slädturen på söndag blir en riktig mjukstart. Om den nu blir av… senaste snörapporten lät betydligt blygsammare tyvärr. =/

Mjukstart blir det även för bloggandet, så där tänker jag sätta punkt för idag. =) Förhoppningsvis vaknar vi till en snäppet vitare värld imorgon – håller tummar å tassar!