Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…


3 kommentarer

Vi prova hundkapplöpning, tillfälle 2, samt Noomi i skogen

Igår var det återbsök på kapplöpningsbanan i Älvsbyn. Det märktes snabbt att mina hundar kom ihåg vad det handlade om sen förra sommaren! Först fick alla som ville prova att släppa 2 ggr på en släphare, dvs. en trasselsudd med tyg och plastbitar som dras efter marken i ett snöre för att locka hundarna att springa efter raksträckan. Den körs av en motor och kan anpassa hastigheten efter hur sugen hunden är. Här ovanför är det Rotax som springer! Han kom absolut ihåg vad det gällde! Vi var 14 sugna hundar av olika raser och storlekar och de allra flesta hade riktigt, riktigt roligt!


Max! En underbar whippet som bor hos en kompis till oss.


Här släpper jag Silva


Rastning av Giela, Kaela och Silva


Matte och Nalle ser lika smarta ut

Mina grabbar var sugna och älskade att springa till 100% när släpharen kom fram. Silva sprang också men Kaela var lite tveksam och Rossi kom aldrig ända fram utan började titta på staketet vid sidan och annat när hon kände att det blev för jobbigt. Att själv springa iväg sådär efter nånting när en massa folk tittar – det är inte så lätt som man kan tro!


Rossi fjantar runt


Driva, sambons systers Siberian Husky.


En riktigt söt liten Silky terrier!


Akitan Rikki

Noomi fick även träffa Nalle för första gången efter att han sprungit, och det gick bra. Hon lade sig på rygg och gjorde sig liten och snäll, och Nalle var duktig men ville gärna peta lite med henne på tassen, på äkta huskymanér, så jag fick hålla lite koll på honom. En liten tass i all välmening kan ju faktiskt skada en liten valp! Nu har hon träffat Giela, Rossi, Silva och Nalle. Kvar är Mintu (är jag inte alls orolig för), samt Rotax och Kaela vilka jag båda vill avvakta lite med. Jag vet inte ännu om de riktigt förstått att Noomi faktiskt är en hund som flyttat in här och inget annat. Giela och Silva får hon umgås med ganska avslappnat nu, Rossi och Nalle däremot får bara träffa henne under sträng översyn. Att allt går bra första mötet betyder ju inte att det automatiskt fortsätter lika bra direkt efteråt.

När alla som ville hade provat släpharen var det dags att testa motorharen. Jag körde mina hundar 3+3 men lät Rossi prova i gänget där Giela sprang förra året. Giela och Noomi var ju bara hejaklack idag. Först ut var grabbarna. Mintu skrek av glädje varje gång haren (som också är en trasselsudd som dras av en motor men skillnaden är att denna tar sig runt hela banan) passerade på banan. Nalle var också riktigt sugen men Rossi höll som vanligt en mer låg profil.

När haren passerade sköt killarna iväg som skjutna ur två kanoner med Mintu i täten. Rossi tog rygg på grabbarna men såg lite mer tveksam ut. Hon följde ändå med ungefär halva banan, sen genade hon tillbaka rakt över gräset.

När de kom tillbaka efter ett varv så var det Nalle som hade täten ungefär en sekund före Mintu.

Och när grabbarna sprungit fram till ”haren” som stannar efter lite mer än ett varv, så hade Rossi precis hunnit tillbaka över gräsplanen. Nåja, två av tre tog sig runt och Rossi sprang faktiskt mycket längre än jag hade väntat mig. Om hon varit lite snabbare och vågat sträcka ut så hade hon nog hängt med hela vägen, nu hamnade hon lite för långt bak istället och fegade ut.

Så var det dags för ödesloppet. Rotax, Silva och Kaela, precis samma uppställning som förra gången. Den gången vände Silva när hon hunnit förbi första kurvan och innan sista kurvan hade även Kaela och Rotax vänt tillbaka. Hur skulle det gå denna dag?


Starten såg bra ut!

Resten av raksträckan fortsatte bra även den. Men när kurvan började så gjorde Silva ett skutt och vände om direkt och fick med sig Kaela på en gång. Rotax fortsatte efter haren men när han var någonstans på bortre rakan så vände även han tillbaka.


Springa lite hit, springa lite dit…ja var för inte?


Här ser ni motorn och ”haren”, samt några hoppande huskies.

Nåja, kul hade de i alla fall och nästa gång tror jag att jag ska sära på Mintu och Nalle och köra dem i varsitt heat eftersom de känns ganska ”säkra” när det gäller att ta sig runt banan. Kanske de kan ge de andra nog med stöd för att våga hela varvet? När alla kört motorhare för denna gång körde några greyhounds sina träningspass och jo – det gick faktiskt lite snabbare…minst sagt!


En snabb trio!

Imorse åkte vi förbi brukshundsklubben för att titta lite på de som tävlade i lydnadsklass ett. Noomi och jag har ju tänkt ta oss ut på lydnadsplanen i framtiden och sen jag senaste tränade lydnad har klasserna gjorts om lite. Det är inga stora ändringar, nåt moment har kommit till, nåt har tagits bort och nåt har ändrats. Kul att se i alla fall och kul att se att alla faktiskt inte kunde allting perfekt. Alltså, det hade ju varit jätteskoj om alla gjorde allting perfekt, men när man själv funderar på att våga sig ut på tävlingsplan var det ändå skönt att se att alla inte hade alla moment 100% färdiga.

Dessutom var det förstås skoj att träffa kompisarna där och hinna hejja lite på dem även om de flesta tävlade efter att vi åkt. Vi drog ut till skogs en sväng istället och jag hade tänkt viltspåra men det var mycket mygg och elände ute och så var jag helt enkelt inte alls på humör – det händer inte ofta! Jag kände att det var bättre att stå över träningen än att köra på, för både min och hundarnas skull. Istället fick Noomi komma ut på en liten skogspromenad där vi bara släntrade runt i närheten av bilen i kanske 10 minuter. Ett helt äventyr för en liten valp!


Glädje!


Öronen står nääästan upp när man blir nog ivrig och glad!

Som ni ser är det många kottar i omlopp! För större hundar kan ju kottar faktiskt vara riktigt farliga om de råkar svälja dem, men för en så pass liten hund ska det nog mycket otur till om den ska åka ner i halsen. Jag har i alla fall aldrig att det hänt, har ni? Orsaken att jag gärna lär in en ”kottlek” (som innebär att jag kastar en kotte rakt förbi hunden så att den får jaga) är att det är praktiskt att ha en belöning som man oftast har tillgänglig i skog och mark. Även o man glömt godis eller leksam hemma men vill belöna med något riktigt skoj – så finns oftast kottar att tillgå! Leken blir extra mycket värd om man övar in det och höjer värdet av matte+kotte i förebyggande syfte.

En annan belöning jag gärna lär in är att kampa med min jackärm. Orsaken är samma där, om vi inte har något ”med oss” men jag vill kunna belöna riktigt bra, då är lite kamp med jaktärmen riktigt skoj för en hund som gillar sånt. Går vi på promenad eller tränar har jag oftast oömma hundkläder och de jackorna klarar lite lagom ”kamp” utan att gå sönder. Det viktiga här är förstås att man är tydlig så att hunden vet när det är OK att kampa. Detta är ju en lek bara för mig och hunden, inte för hunden och andra den möter. Min erfarenhet är ändå att de flesta hundar lär sig väldigt snabbt att skilja på det. Jaktärmen blir ju en leksak först när jag inbjudit till en sån lek.

Imorgon blir det nytt tillfälle för valpträffen – skoj! Innan dess ska 146 klor klippas…om jag räknat rätt? Huskisarna går det ju ganska enkelt med, lite pyssligare blir det med lilla Noomi och hennes små, små fossingar. =)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser


Lämna en kommentar

Dags att ladda för kapplöpningsbanan

I torsdags kom den äntligen – min nya kamera! Än så länge har jag inte hunnit fota så  mycket idag blir det ändring på det eftersom vi ska besöka en ”prova på”-dag på hundkapplöpningsbanan i Älvsbyn. Med min Canon EOS 7D ska jag fota som en riktig superjapansk turist! Förra sommaren testade alla hundarna att springa på banan men idag får förstås Noomi stå över, och även Giela eftersom hon inte tyckte att det var så himla fränt förra gången. För er som är nyfikna på hur det gick förra gången kan ni läsa här:

http://kickestina.bloggagratis.se/kategori/194482-hundkapplopning/

Dagens stora fråga är alltså – kommer Silva att våga springa ett helt varv???

Lilla Noomi växer och är nu 10 veckor gammal! Tänk så mycket hon lärt sig under dessa få veckor. Hon har riktigt bra koll på benen och kan nu hoppa upp i soffan även när hon har ett ben med sig. Börjar till vår relation har slagit sina rötter och jag förundras varje dag över vilken härlig liten hund hon är. Som ägaren till en av hennes systrar sa ”hon fascinerar mig”, och jo, jag känner nog likadant för Noomi faktiskt. Hon är helt underbar och börjar förstå allt mer av sin omvärld och vad som händer i den.

Noomi har fortfarande bara träffat Giela, Silva och Rossi, men hon verkar älska även de andra hundarna (utan förståelse för att det kanske inte är besvarat ännu) och de flesta av dem börjar se väldigt lugna ut när hon kommer på besök. Jag tror att Nalle är nästa hund på tur att träffa henne. I förrgår gick vi en promenad med Veronica och Flinga och då var både Giela, Silva och Noomi med. Noomi åkte förstås mest i ryggsäcken, men även då hon var lös fungerade det jättefint med de andra. Lilla Noomi och 3 huskies på promenad. =) Hon såg så stolt och nöjd ut och vilade sen så fint i ryggsäcken.

Igår var det simdag för Giela i Råneå och Noom fick följa med i bilen samt promenera och kissa lite i Råneå förstås. Där var en liten marknad och vi mötte en kvinna som tidigare haft Cairn och stannade för att prata. Cairnar är speciella, visst kan man möta folk som haft huskies och saknar dem men det är inte riktigt samma sak. Fd. Cairnägare har oftare lite darr på rösten och glädjen man ser i deras ögon när de möter en Cairn är något alldeles speciellt. Jag förstår dem helt för under åren jag var utan Cairn var jag likadan. Jag pratade med varenda Cairnägare jag såg fastän det både var roligt och ganska jobbigt.

Vackra Dansa var också med och simmade igår och oj så duktig hon var! Hon tog i från tårna och simmade sig verkligen trött! Huskyfjantarna flyter ju mest omkring om man jämför, men då har de å andra sidan inte samma lust att jaga en leksak eller rolig grej. Kul att se en sån duktig simmare i alla fall!

När Giela simmar är vattenytan lugn och stilla och hon skrider fram som den tant hon är… men jag tror att hon faktiskt tycker att det är rätt mysigt ändå och för en tant kanske det är ganska lagomt. Andreas på Älvdalens hundhälsa tipsade om Hyaluron 365, ett tillskott med bl.a. MSM och glucosamin som kan lindra gamla trötta leder. Vi ger ju Glucoflex III men det kan alltid vara bra att testa något nytt. Det hade tydligen fungerat riktigt bra på deras Corgitant som är i samma ålder.

Vi fick även med oss lite Vom och Hundemat Valp som Noomi ska få smutta på ibland (bara jag kommer på hur man på bästa sätt delar ett block på 0.5kg i pyttesmå bitar utan att hälften går bort i delningsprocessen) samt Acana (minns faktiskt inte vilken sort exakt) valpfoder.

Foderdjungeln är ju alltid just en djungel, men även om Acana tillverkas utomlands så gillar jag tanken på att det tillverkas av frigående djur och verkar ha högkvalitativa ingredienser med stort köttinnehåll. Förhoppningsvis kommer lilla Noomi även att tycka om det, men det dröjer ett bra tag till innan vi byter för att inte påfresta lilla mage. Nu blir det bara ett par kulor tills fodret vi fick med oss från uppfödaren börjar ta slut om ett par veckor.

Sådär, dags att börja förbereda. Tror att huskisarna är mer än redo för nyss drog de igång en rejäl serenad utifrån hundgårdarna!