Benätardag

Igår var det benätardag, bland annat. Noomi och Giela fick gå ut i hundgården medan jag hämtade benen, och Noomi intog direkt en bra utkiksplats. Tankarna på att börja packa ihop allting börjar ju komma och ett litet bekymmer är ju hundfrysarna och allt som finns i dem. Frysen i källaren vet jag inte ens om vi får upp därifrån. Den kom ju så att säga ”på köpet” för åtta år sen. För att underlätta lite ska jag försöka mata undan ben och annat för att underlätta. Inte fylla frysen med nytt färskfoder igen förrän vi flyttat den. =)

Delar av dagens bensnacks, blandad kompott!

Noomi, Mintu och Rossi

Mintu (och Kaela i vindskyddet)

Nalle och Kaela myser tillsammans

Rotax äter revben

Hela  gänget på skakig film – å ett litet huskyhår som fastnat på linsen tydligen! =)

Nu har flera hundar börjat fälla också. Giela och Rotax främst men det är fler på gång. Rotax har riktigt tjock päls även för att vara en sibbe. Inte så lång – men supertjock! Att borsta honom känns lite som att försöka tömma ett hav med decilitermått. Det händer liksom inget. Man ser päls flyga iväg i drivor men det verkar ändå sitta kvar lika mycket på hunden. =/

Huskisarna fick sina klor klippta och vissa tassar, t.ex. Mintus, hade ju helt klart grävt runt i leran istället för att hålla sig på de torra ytorna. Kul tyckte säkert Mintu! AJ tyckte nog min stackars klotång! Jag hade ju tänkt städa ur hundgårdarna rejält i helgen, kratta bort all gammal halm och tömma alla kojor osv, men det får nog vänta. Det är fortfarande is kvar på vissa ställen och vissa områden skulle behöva torka mer om krattningen ska bli effektiv. En första grovstädning är gjord å det får räcka just nu.

Mätt och glad Nalle, det syns nästan på magen hur mycket han tryckte i sig av ben och kött

Rossi, vars bror vi förresten stötte på ute i skogen på morgonen. Kul att se honom för det var länge sen sist. Rossi och hennes syskon är alla ganska lika och delar många drag. Tänk att de fyller 9 år nu i augusti!

Trött Noomi

Om ni tittar noooga på bilden ovan så har Noomi ett halsband på sig – sitt ”shit-vad-du-var-duktig-i-skogen”-halsband! Jag har alltid varit lite svag för mässing på halsband och koppel. Kruxet var att det smala läderkopplet jag har som Jacki hade, förstås har en silverfärgad hake. Å andra sidan går ju sånt bra att byta om det är ett flätat koppel. Om jag minns rätt så satt det en jättekonstig hake där när Jacki fick det kopplet ungefär 2002. Jag bytte två gånger innan det blev bra, och nu blev det ett byte till. Noomi fick ärva en av mässinghakarna som jag använder till draghundarnas nacklinor. Rätt lagom storlek!

Själv blev jag lite kär. Halvstryp med läder och kedja är så smidiga att använda, snygga och funktionella liksom. Detta får nog bli Noomis halsband+koppel framöver, i såna lägen där vi inte använder promenadsele. Å det känns ju lite extra bra att Jackis fina koppel får fortsätta hänga med. Ska bara hitta en mässingring att sätta i handtaget så är det perfekt!

Någon promenad i Rågraven blev det inte igår för vi körde igång med däckbyte på bilarna istället. Skittrist men väldigt skönt att få det gjort. Istället siktar vi på Rågravenpromenad idag, å så är jag lite sugen på att dra lite cykel med huskygänget. Normalt sett dragtränar jag ju inte sommartid men i sommar tänkte jag nästan göra ett undantag. Förra hösten körde vi ju nästan bara med cykel (2-3 hundar åt gången) pga. Kaelas ryggskada. De andra fick liksom ”hänga med” på det som passade henne.

Att cykla gick oväntat bra. Jag hade trott att det skulle kännas bökigt nu när hundarna är fler, men det var inga bekymmer eftersom vi höll nere distanserna och ändå hann träna alla på bara nån timme. Att dra cykel är ju inte speciellt tungt så vi siktar nog på att kunna dragträna lite kontinuerligt denna sommar. Inte långt, och inte superregelbundet, men 3-4km när det passar och förhoppningsvis nån gång nästan varje vecka. 2 hundar framför en cykel sliter ju inte alls lika hårt som om de drar en tyngre vagn eller ATV, så då är ju temperaturen inte riktigt lika kritisk heller, till kring 18 grader fungerar det utan problem om man bara tänker på luftfuktighet och, nederbörd osv och förhoppningsvis blir det inte en sån där ”20+ grader även på nätterna”-sommar utan lite mer drägligt.

Note to self – börjar bli nervös för Kaela ser ut att ha tänkt börja löpa. Hoppas innerligt att Noomi INTE gör följe med henne utan avvaktar. Ungefär två veckor kvar till MH! =)

Vaccination, laser och långpromenad

Igår var det dags för Noomis 1-årsspruta och hon rusade in på veterinärstationen på Bodentravet och blev superglad när hon fick syn på en djursjukvårdare. Tänk att allt kan vara så himla kul! På väg ut höll hon på att gena genom ett fullhögt fönster precis bredvid dörren men hann hejda sig i sista sekund… man får i alla fall skratta mycket åt detta lilla yrväder. Nu är vaccinationerna i otakt. Resten av gänget ska vaccineras nästa vår… nåja, två olika tider att hålla reda på är bättre än åtta!

Sen fick Giela och Kaela laserbehandling i Råneå och Kaela var jätteglad över att komma dit igen. Nu har hon helt glömt att vi brukade simträna där (=dränkningsförsök enligt Kaela) och minnas bara det trevliga istället.

Kvällen avslutades med promenad i Boden med Giela och Rotax och Veronica och Flinga. Rotax var jätteivrig och pratade sig igenom bilresan mellan Vittjärv och stan. Nu när det har varit vinter och slädsäsong så är det länge sen han fick följa med in till stan och promenera. Överlycklig och ivrig kille! Vi gick 10,2km och tant såg ganska fräsch ut hela vägen. Lite svajig i höfterna kanske ett tag men inte värre än så och hon hann lukta på många intressanta kissfläckar. Det är ändå inte så dumt att kunna njuta av att promenera en mil när man är 13,5 år gammal.

Jag hoppas så innerligt att Giela får vara pigg hela sommaren och hinner flytta ut på landet och får njuta av ytorna och utelivet sin sista tid som pensionär (dvs. alltså minst 10 år till för Giela ska ju bli miiiinst 25 år gammal). Nu är handpenningen på huset betald! För var dag som går så börjar det kännas allt mer på riktigt…

Ikväll blir det sökträning med Noomi och sökkompisarna. Tror nästan att vi ska testa med den första lösrullen för efter lite köksträning här hemma (där husse har involverats) så börjar Noomi vara riktigt duktig på att veta vad hon ska göra när hon får en rulle utsträckt till sig.

På besök hos Snowdogs – dragseletillverkare!

En av kvällens modeller – Kaela!

Kvällen har vi spenderat i Sundom hos Anneli som har företaget Snowdogs (www.snowdogs.se). Den här vintern har flera av mina hundar breddat sig och Nalle, Rotax och Kaela behövde nya selar. Ingen av dem passar i standardstorlekar så då passar det ju ypperligt att bo nära ett kanonbra företag som syr riktigt fina och måttanpassade selar. Det kan ju verkar lite knasigt att göra det NU, när säsongen i stort sett är slut efter denna underliga vinter, men det är istället just nu det är dags! Till hösten kan det mycket väl vara så att de gamla selarna passar igen, men sen när de breddar sig under vintern och bygger mer muskler så är det ju förhoppningsvis precis så här stora de kommer att vara och då kommer dessa selar att behövas. Då är det lika bra att ha kunnat sy upp dem mitt i ”vintertformen” så att det blir så rätt som möjligt.

Nalle och Rotax har främst haft problem med att deras ordinarie selar börjar bli små, så de fick varsin specialsydd sele av lite större modell. De blir blå båda två för den ena var en befintlig sele som vi fick omsydd. Riktigt snygg! En sele fick vi alltså med hem direkt, och den andra får vi hämta sen när den är klar.

Kaela har en sele som storleksmässigt är rätt bra. Halsen är lagom, längden är lagom, men en sele är så mycket mer än att vara lagom i halsen och sluta vid svansroten. Den ska ge lungor och ben frihet samtidigt som den ger kroppen stöd, och så måste ju halsen vara placerad på rätt plats. Om ryggdelen är för kort så får man en sele som drar upp mot luftvägarna på hunden, och om man har en sele med för kort underdel istället, så får man en sele som trycker i nacken.

Just så kändes Kaelas sele. Det var inget massivt tryck, men jag tyckte att den belastade nacken onödigt och det gäller förstås speciellt eftersom hon sen tidigare (långt innan hon fick selen hon haft på sistone) har problem just där. Av den orsaken enades vi om att ge henne en sele med aningen vidare hals än vanligt och lite kortare rygg än vanligt, för hon är ändå ingen sån hund som går med huvudet mellan frambenen och tar i från tårna utan jobbar mer jämt och lagomt. Alltså spelar inte bara hundens form utan även dess arbetssätt in till viss del.

Det känns i alla fall riktigt lyxigt och roligt att kunna göra hembesök i selverkstaden och tillsammans kunna enas om vad en viss hund behöver och sen få det uppsytt av ett proffs som fixar det snyggt och hållbart i ett nafs! Dessutom är det alltid trevligt att träffa Anneli, och nu visade hon även en riktigt snygg liten släde som hon byggt själv – kanonfin! Ett par längdskidor och en ihopfällbar stege från Biltema och så lite andra må detaljer och lite händighet och vips blev det supersnyggt!

Nu är det så att Mintu, Nalle, Rotax och Kaela alla har specialsydda selar från . Ingen av dem passar längre i nån standardstorlek av nåt av märkena vi testat. Rossi och Silva har kvar sina rosa Björkisselar och på just de två passar dessa standardstorlekar jättebra. Många hundar byter storlek under säsongen eller i alla fall i takt med att de blir vuxna och grövre, men lilla Silva har haft samma rosa sele sen hon var 7 månader, och nu är hon snart 6 år! Den sitter lika fint nu som den gjorde då så både Silva och selen håller formen. Värre är det med killarna som absolut inte kan ha samma selar nu som de hade för ett par år sen. Förhoppningsvis har de vuxit klart nu när de alla hunnit fylla 5 år…

Dags att krypa till kojs nu – god natt!

 

 

Ännu en solig dag + min ”nya” Kaela!

Jag kunde nästan inte tro att det var sant, men hundarna och jag fick ett par fina timmar på hyfsat körbara spår i SOL idag! Underbart! Noomi och Giela fick stanna hemma och så körde vi och myste och struntade i att kolla på klockan eller tänka på annat än här och nu. Härligt! Canon 7Dn och fjärrutlösaren fick följa med och i det varma vädret passade det bra att hundarna fick micropausa medan jag ställde iordning kameran.

Spetsade öron – renvittring måntro? Några renar såg vi inte alls idag, men vittring hade vi ett par gånger.  ”Spökrenarna” fortsätter att gäcka oss!

Lederna var hyfsat fina att köra, men sen hamnade vi på ett litet spår som snart gick upp i rök, och där fick hundarna kämpa lite när de pulsade i den mjuka snön. Mintu och Kaela höll hela tiden fokus framåt, de visste ju förstås vart vi skulle och försökte bara hitta bästa möjliga spår.

Kaela har för övrigt utvecklats enormt denna vinter. Två stora saker är skillnaden. För det första är hon inte alls lika ”vanestyrd” längre utan kan välja spår lite mer fritt. För det andra så lyssnar hon mycket bättre och fastnar in längre i ”jag trodde att jag hörde vänster så då kan jag bara tänka vänster närmaste 10 minuterna även om matte försöker säga höger”. Ibland svänger hon nu snabbare än Mintu och helt på egen tass, och på såna ställen där hon tidigare var väldigt styrd av ”vanans makt” tänker hon nu fritt.

Det enda jag kan tro är att hon kan tänka ”bättre” för att hennes rygg och nacke inte längre gör ont. Smärtan som funnits där har säkert legat och blockerat på något vis. Hon är ju snart 6 år så det är knappast så att träning eller mognad att göra. Det är i alla fall jättekul att se henne blomma ut mentalt och ”envisheten” är nästan bortblåst.

När jag tänker efter så var ju även Gakkon väldigt envis i led ibland. Hon var ju enormt envis dygnet runt, som en del i sin personlighet, men i efterhand kan man ju undra om delar av hennes envishet när hon jobbade hade med hennes ryggsmärta att göra? Hon hade ju säkert ont i ryggen långt innan vi själva märkte det. Å andra sidan kändes Gakkons envishet mer målinriktad – ”JAG VILL DITÅT” – medan Kaela har känts mer som att hon fastnat i en tanke och bara inte kunnat släppa den liksom.

Mintu och Kaela

Silva och Rotax

Sista biten hem fick Rossi åka släde. Hon såg lite trött och seg ut och jag gissar att det är skendräktighet som påverkar henne. Hon såg i alla fall väldigt nöjd ut i släden och satt där så fint. Det mysiga med att ha en hund i släden är ju att man kan gosa lite medan man kör också!

Sockersnön skavde lite på Rotax trampdynor så han fick på sig två sockar längs vägen. Första sockarna vi använder denna säsong? Allt har verkligen varit lite konstigt. När vi kom hem efter ett par timmar var hundarna så himla nöjda och glada och gosiga, och medan jag packade undan så gick Rotax in i en koja och somnade, med sele och sockar på sig. =)

Trött kille

Jag fick väcka honom för att ta av selen, halsbandet och sockarna. När han väl vaknat igen ville han förstås gärna gosa. Alla mina hundar älskar att gosa och kramas och mysa, och Rotax är inget undantag!

Kaela, Nalle och Mintu – sambos!

När jag plockade undan utrustningen skar jag mig på en bit vajer som sitter just bakom ledarhundarna. Ett par små trådar hade lossnat och pekade ut! Jag är jättenoga med att inte ha vassa grejor där hundarna bor eller i dragutrustningen, så denna byter vi ut direkt. Som tur var har jag en extra från höstlinorna. Den är knappast försvagad så att den riskerar att gå av, men vassar grejor som sticker ut ska man inte ha nära hundarna. Linor, speciellt mittlinan, ska man vara riktigt noga med och hellre byte en gång för mycket än en gång för lite.

Efter slädturen fick Giela och Noomi en långpromenad i flexi och förutom att äta lite hästbajs och titta på passerande hästar och hundar skuttade de runt i snön och mådde gott. Efter att ha stått i supervarma slädskorna några timmar kändes Lundhagskängorna riktigt lätta och nätta. =)

Nu lägger vi vinterns första dubbelsoliga helg bakom oss och laddar för en ny arbetsvecka. Hundarnas matfrys står nu på avfrostning för imorgon kommer jag äntligen hem med 130kg Pondus färskfoder och 60kg Tello torrfoder. Äntligen är Pondus igång med sin fodertillverkning igen! Att främst bara ge torrfoder och köra nu i vinter har ju fungerat, men det känns som att hundarna är snäppet segare än vanligt på nåt vis. Nu har det ju råkat sammanfalla med en rätt katastrofal vintersäsong, men nästa år hoppas vi ha både rejäl vinter och pigga hundar med rätt käk!

 

Shopping!

Igår ägnades stora delar av dagen åt att laga vår skoter så att hundspannet kan komma till sin fulla rätt! Kopplingen kanske inte är självklar för alla, men för mig så är det jättekul om skotern fungerar eftersom vi då kan åka ut hela familjen, sambon på skotern med lite packning och så hundarna och jag på släden med resten av grejorna. Visst kan vi ta både packning och hundar på släden, men det blir tyngre för hundarna och vi kan inte åka lika långt då. Den fick ny matta, tändstift, kedjehusolja, lampor, tändhattar och så ska den få nya slides på måndag. Snart är hela familjen redo för hela dagsäventyr tillsammans!

Igår fick också Giela och Kaela sina laserbehandlingar hos Älvdalens hundhälsa. Kaelas nacke kändes riktigt bra enligt Paula nu, och det är fantastiskt hur mycket det hjälpt. Nu äter hon ingen medicin längre och ändå fortsätter nacken att bli allt bättre. Vi har gått från ”problem med ryggen, förmodligen artros, hon kommer inte att kunna arbeta normalt som draghund igen utan rejäla restriktioner” till att ryggen är helt bra och ”nacken börjar kännas riktigt bra den också”! Vilken lycka! Laserbehandlingar är super!

Giela var lite öm och reagerade på lasern, så som de kan göra om de har lite mer ont nånstans, men det hjälper ju ändå på sikt. Det känns som att vi inte helt kommit igång efter den riktigt kalla perioden vi hade då den fysiska träningen blev väldigt begränsad.

Noomi följde med och fick ett eget Back on Track. Hon provade strl 31 men den var ev. aningen kort, så vi ska få prova en strl 34 som kommer in nu i veckan. Dessutom köpte vi en klövjeväska till henne. Jag har tittat efter små klövjeväskor ett tag och känt mig kluven. Helst skulle jag vilja ha en y-front eller möjlighet att ha sele under, eftersom vi ska använda den till fjälls. Att promenera med halsband känns allt mer avigt för mig, jag vill ha sele när vi promenerar och speciellt i terräng med en liten galning som kanske inte alltid vet hur långt kopplet är.

Vi testade en klövjeväska strl XS från Redog, ett märkte som jag varit en aning skeptisk till då väskorna är helt raka (och alltså inte flyttar vikten aktivt framåt, många väskor lägger alldeles för mycket vikt på ryggen och det är inte bra!), men på Noomi satt den riktigt fint. Den har inte y-front (som t.ex. Ruffwear har men då kostar de mer än dubbelt så mycket) så vi måste fixa nån slags lösning innan vi drar till fjälls. Tanken är ju inte att Noomi ska bära tungt, utan snarare att hon ska ha ett litet jobb bara. Med tanke på vilka tokiga hopp och skutt en Cairn kan göra så känns det väldigt tokigt att lägga på nån större extra vikt i väskorna.

Visst är hon söt?

Jag har även köpt en ny kniv och ett eldstål. Min förra kniv försvann ju till fjälls då en del av ryggsäcken lossnade, och nu blev det en likadan men mycket mindre. Söt! Eldstålet har jag tränat med här inne i kaminen och än så länge har det blivit 2 eldar och 1 ”FAN JAG TAR TÄNDAREN” för det var inte så himla enkelt utan att ta till specialgrejor. Övning ger väl färdighet, jag har alltid velat ha en sån…å nu har jag det i alla fall!

Planen för i sommar är att börja med en 3-4 dagarsvandring ihop med lite släktingar och sen en 7-dagars där det antagligen bara blir Lars och jag, och Noomi och kanske nån husky. Förhoppningsvis kan Giela följa med på den kortare turen om hon får fortsätta vara pigg.

Innan det bär av ska vi hitta ett nytt tält och så behöver sambon en ny sovsäck då jag ska ta hans gamla. Den jag har är lite väl varm och tung för sommartemperatur. När det gäller tält började vi med att titta på de vanligaste märkena, Hilleberg, Fjällräven, Bergans mm. Sen började vi titta på lite mer udda märken och hittade en hel del superlätta och riktigt fina tält (samt billiga) att beställa direkt från utlandet. Ja vi får se var det slutar… Tältet vi har är riktigt trevlig MEN det är tungt och det känns onödigt att släpa på ett 4-säsongstält på sommaren. Noomi ska nog få ett par egna sockar i rätt storlek också, så att vi kan spara hennes tassar lite. En Cairn har ju inte lika tåliga tassar som en husky helt enkelt. Även om vi är mitt i den härliga vintern så måste jag erkänna att jag även längtar ut på fjället i sommarskrud.

Mintu och Rotax fick äta tillsammans i samma hundgård idag, inte helt nära varandra men inte åtskilda heller. Jag vaktade på läget som en hök men allt kändes lugnt och bra. Inga ”hard feelings” kvar vilket är skönt, men Rotax behöver ändå få lite extra ledning för att inte riskera att starta nåt elände igen. Skönt att vi i alla fall är tillbaka på ”grundläget” igen, och nu har även de fysiska såren läkt. Mitt finger ser jättefint ut och även de små skador som hundarna fick. Ikväll blir det gemensam middag med godis i mattes ficka för att kunna belöna och hjälpa Rotax lite extra.

Nu börjar projekt ”trimma Noomi” och så ska vi ut på en slädtur i eftermiddag. Eftersom det snöar rätt rejält så får nog Noomi stanna hemma. Den här snön fastnar i hennes päls och då kan det lätt bli kallt att åka i släden sen. Giela ska nog få följa och förhoppningsvis får vi se lite söta renar.

Slädtur i solljus – äntligen!

Igår fick vi äntligen se solen, närmare -20 grader men en klar och molnfri himmel – det kändes nästan för bra för att vara sant! Sista veckorna har det varit varmt och konstant mulet, i stort set dygnet runt. Solen kommer ju inte så långt över horisonten nu, men den lyser ett par timmar och om man håller sig på områden där inga berg eller träd är ivägen så lyser hela spannet i guldgult.

Jag hade med min gamla EOS500D och gorillapoden och testade några gånger att ta bildserier framifrån när vi körde. Lite trixigt, och så är ju den kameran alldeles för långsam i sitt autofokus. =/ Fick några riktigt coola bilder med fokus på helt fel plats, å egentligen borde jag nog ha haft en annan bländare för att få större skärpedjup förstås….

Glad Nalle

Än så länge har jag inte hittat en liknande funktion i min Canon EOS7D, nån som vet om det finns? Alternativet annars är ju att köpa en fjärrkontroll till den, börjar vara riktigt sugen på det faktiskt…

Eftersom det var så kallt fick Giela och Noomi stanna hemma. Även huskisarna tyckte att det var lite kallt om tassarna ibland, det har ju varit så varmt ett bra tag nu att de inte är riktigt vana de heller.

Bitvis hade snön drevat över spåret och jyckarna fick pulsa lite mer. Trots kylan så ville Nalle svalka sig i snön när vi stannade till.

Det härliga med alla bilder framifrån är att man får se hundarnas glada miner, även om de tyvärr inte alltid var mitt i bild eller i fokus. Visst är Mintus min härlig – fullt fokus framåt förstås!

Team Gul – Rossi och Nalle

Ännu en gång fick vi hålla uppe vårt lilla spår, och visst går det bra, men spåret efter en ensam släde blir så mycket smalare än ett skoterspår så hundarna får trängas lite mer. Nu tycker jag att en skoter ska komma och köra där också! Spåret vi kört upp håller för hundarna och släden, men om jag själv sätter ner en fot så trampar jag ofta igenom… =/

Bilderna framifrån har sett likadant ut i alla tider. Mintu har alltid blicken fäst i fjärran, oavsett om det är en ensam kamera eller en person med kamera han passerar. Kaela och Rotax däremot tittar nästan alltid rakt in i kameran.

Efter slädturen åkte vi till Råneå för att laserbehandla Giela och Kaelas ryggar/nackar. Kaelas nacke såg bättre ut än vanligt och det var goda nyheter eftersom vi kört några lite tuffare träningspass och inte gett något smärtstillande senaste veckan. Riktigt skönt!

En annan bra nyhet nu är att månen snart är full! Vi har en fin vecka med kvällskörning att se fram emot, hoppas jag! Nästa helg blir det ingen slädkörning för då åker sambon och jag till Stockholm, och en kär kompis flyttar in hos oss och tar hand om hundarna medan vi är borta.

Idag väntar en ny slädtur förstås, lite tvätt och fix här hemma, och så hoppas jag hinna skriva en del på min bok också…

 

 

 

Ute på spåren med alla mina hjärtan

Igår när jag gick ut för att sela ut hundarna såg det ut så här bakom ett av vindskydden. Det känns bara….fel…Å andra sidan var det gröna gräsmattor och regn i januari nån gång under de första åren då Lars och jag var tillsammans (innan jag flyttat upp) så det kunde ju absolut vara sämre. Vi har fortfarande helt OK slädföre även om det töar och droppar från taken.

Idag packade jag in Giela och Noomi i släden för att köra mot Långsjön. Ute på Vittjärvsträsket var det nu inte främst isigt utan snarare mest blött. Hela huskygänget fick en rejäl ”tasstvätt”!

I södersluttningarna var det även dåligt med snö i skogen. Så här brukar det ju kunna se ut i mitten av april kanske, men inte riktigt i januari. =/ Jag hoppas detta vänder snabbt för januari brukar ju annars vara en magisk månad med tjockt av snö på alla träd – riktigt vintermagi!

När vi sväng upp på leden mot Långsjön och färdats en bit så började Giela gnälla och jag förstod att hon behövde kissa. Jag började fippla med hennes grejor för att släppa ner henne när spannet plötsligt tvärryckte och sen stannade direkt. Då jag tittade upp flög en stor tjädertupp upp från marken vid en stor gran just vid spåret, och ledarhundarna som hoppat dit kom nån enstaka sekund för sent för att fixa tjädermiddag… Jag kunde inte låta bli att skratta åt spektaklet, vi skrämmer ofta upp fåglar och ser ibland tjädrar men detta är absolut första gången vi är så nära en tjädertupp. De brukar vi annars mest se på flera meters håll och de vi skrämmer upp brukar vara skogsfågel av mindre modell. Giela fick i alla fall komma ur släden och springa lite för egna ben.

Tant hade inga galna ”ska springa för evigt”-tant-tankar idag utan skötte sig jättefint och såg så glad ut över att få sträcka på benen rejält. Hon sprang lös hela vägen upp till platån med de mysiga myrarna.

Eftersom det var så varmt gick det långsamt för hundarna och när vi kommit uppför de långa backarna fick även Noomi komma ur släden. Tempot var lagomt för henne och alla kändes lugna och sansade. Att ha en mindre hund springande lös kring ett spann kan ju annars vara rejält riskabelt om nån av hundarna i spannet kickar igång på jaktbiten (vilket ligger nära till hands när hundarna är supertaggade och ivriga) eller helt enkelt är ”arbetselak” och blir förbannad när nån kommer och stör ”på jobbet”. Det är alltså en sak man ska vara försiktig med och ha respekt för, inte minst för att det är många linor inblandade.

Halva spannet verkar ha gått sönder…

Farten var alldeles lagom för Noomi och hon kryssade hit och dit mellan linor och kompisar och verkade gilla att få sträcka ut ihop med dem – äntligen! Hon har ju suttit i släden och suktat ett par gånger nu…

Myrarna uppe mot Långsjön är stora och mysiga och dagens mulna väder gjorde det nästan bara mysigare att vara där. Eftersom vädret inte var nån höjdare (enligt de flesta) var vi ensamma hela turen och mötte varken skotrar eller skidåkare på de 2,5 timmar vi var ute.

Medan spannet stod för styrfarten förstås, så passade Giela och Noomi på att titta lite på saker de hittade ”i diket”. =) Just den här platsen har väldigt många minnen med sig. Om jag minns rätt så körde vi från Långsjön och in mot stan allra första gången vi stod två på släden, Veronica å jag, det som liksom var ”början på allt”. Det är nästan 9 år sen nu för vi var inte lika snabba att komma igång den säsongen som nu.

Ungefär där den här bilden är tagen ramlade vi av släden båda två när vi fotade hundarna för ungefär lika länge sen, men ankaret hoppade av och tvärstannade vårt lilla 5-spann efter bara några meter med reparationer på släden som följd… en viktig lärdom!

Lite senare, för kanske 7-8 år sen, så tappade vi hela spannet längst sträckan jag körde igår. Vi tänkte helknasigt och startade i en 90 graderskurva, något man förstås bör undvika. Släden välte och vi orkade inte hålla oss kvar. Genom åren har vi åka många och långa sträckor bakom slädar som vält, och grundregeln är ju alltid att man ALDRIG får släppa taget, men just denna gång har jag för mig att jag slog i en stubbe eller liknande och helt enkelt tappade taget… Så, vårt lilla spann sprang just uppför samma backe och över dessa gulliga myrar och ner till sjön på andra sidan, medan vi småsprang efter så gott som skoterskorna medgav med stora klumpar i halsarna. Som tur var hade allt gått bra och när vi gått kanske en halvtimme och kom ner mot Långsjön, så mötte vi hela spannet, alla glada och hela, med lite ihoptrasslade. Usch usch usch så otäckt! Det är en av få gånger då jag tänkt ”Nu säljer jag alla hundar och slutar med detta!” för paniken vi kände var vidrig! Vissa saker har vi fått lära oss den hårda vägen, även om vi haft stor tur när det gäller att slippa olyckor och elände.

Fina lilla leden mot Långsjön har liksom varit med ”från början” för vår del och därför var det extra kul att det var just där som lilla Noomi fick inviga sin slädkarriär i Boden och prova att springa bredvid, precis som labradoren Smulan gjorde förr i tiden.

Glad tant

När vi var på väg ner från höglandet fick Noomi och Giela sätta sig i släden igen. Giela började protestera efter 10 minuter och ville springa mer, men tant behöver nog nån som tänker lite åt henne och begränsar henne ibland så hon fick vackert åka hela vägen hem.

När vi passerade träsket på vägen hem passade jag på att ta denna bild. Det såg mest ut som väldigt tunn is, kanske en sten under? Men på bilden ser det ju ut som ett öppet hål…riktigt vad det var undersökte jag inte riktigt, men det fanns bara 6-7 meter från skoterleden på Vittjärvsträsket. Verkar som att det är dags att låta träsket vila lite även om isen i övrigt är tjock och rejält där.

Efter slädturen, som blev längre än vi tänkt rent tidsmässigt i alla fall, så jäktade jag iväg med Giela och Kaela till Älvdalens hundhälsa för laserbehandling av ryggar och nackar. Är så himla glad att vi har detta ställe nära, superbra service och behandlingarna har verkligen gjort skillnad. Kaela ser så himla mycket bättre ut nu och travar med tryck i selen igen, så som jag vet att hon trivs bäst. Paula är super! Lite färskfoder till tant och Noomi fick vi med oss hem också.

Nu är det dags att gå ut och klippa klor och sen blir det en kortare slädtur upp mot berget, med Giela och Noomi i släden. Förhoppningsvis regnar det inte på oss i alla fall…

Äntligen slädspår direkt hemifrån

Varför drar hon runt på släden? Nåt på G?

Idag skidade jag upp spåret ut till leden så att hundarna skulle ha nåt att följa när vi skulle passera de roliga grannhundarna. Sen var det äntligen dags att dra släden runt hundgårdarna till vår startplats och börja sela ut. Hundarna var riktigt glada och ivriga förstås!

Den här vyn är mycket roligare än att behöva ta bil en bit för att kunna starta, eller behöva hjälp av sambon för att ta sig genom villaområdet.

Lite mer snö har kommit men hemma i byn är det nog ändå bara kring 20cm, även om stora delar är rejält packade. Snön som har kommit har drevat ner till stor del, och vi skulle snart märka hur stor skillnad det kan göra.

När vi passerade korsningen mot Bredåker blev jag tvungen att stanna – en skoter hade ju kört in där! Jag vände spannet direkt och bad dem följa det nya spåret. När en skoter kört så blir ju skaren under inte sådär vass och eländig längre.

Ute på hyggena var det plötsligt mer snö. Skotern som kört hade förstås vänt efter ett tag, men med all ny snö som kommit kändes skaren där under inte lika besvärande. Hundarna kom ju inte så långt ner i snön alla gånger ens, så jag styrde Mintu och Kaela vidare efter spåret och de såg riktigt glada ut när de fick visa att de minsann vet var denna led ska gå! På ett ställe just i början hade skotern kört en liten omväg men den dissade Mintu och Kaela och gick den gamla vägen istället.

Mintu står upp på bilden – alltså helt OK med snö på vissa ställen! Ibland räckte snön upp till hundarnas ryggar så då var där ju en bit över en halvmeter!

Mintu fick göra grovjobbet med att bereda väg och Kaela valde att gå snett bakom honom eftersom de ändå inte satt ihop med nacklina. Fungerade fint och kändes bra att avlasta henne lite ändå. Mintu tuffade på så fint där framme i ”singelled” och verkade nöjd han med.

Oooops! Rotax trampade över flera linor och kunde inte trassla ut sig själv… så tokigt det blev!

Nalle är en riktig drama Queen och skriker utöver sig om han råkar fastna nånstans… Han hann nästan krypa ur selen idag när han fastnat med nåt ben i en lina och började backa och trixa en massa (medan han skreeeeek). Han är inte så tuff min store guling.

Dagens laguppställning

Även om vi kört en hel del redan så kändes detta som den första ”riktiga” turen, rejält med snö att pulsa i, start hemifrån, äntligen lite ”nya” spår, ja det kändes bra ända in i själen helt enkelt! Hundarna fick pulsa fram till en vägkorsning nån kilometer bort och sen tog vi grusvägen tillbaka, mest för Kaelas skull. Hon såg fräsch och fin ut men ingen av dem har ju gått så här tungt tidigare så det kändes lagomt. Vi var ute i 1,5-2 timmar och när vi kom hem verkade alla nöjda och glada.

Mintu på sitt kojtak i skymningen

Giela och Noomi fick en långpromenad i pannlampans sken, Giela i täcke och Noomi i regnoverallen från Hurtta för att hålla borta lite snöbollar. Det fungerade riktigt bra men ena frambenet trixade hon ut ur overallen och hon hade inte tid att stanna och låta mig fixa den – så många äventyr att undersöka först! Noomi har verkligen två olika lägen, mysig och gosig när hon vill, men när hon har ”viktiga” saker för sig – då är det 100% ”Kan själv”! Kvittar väl att man blir nästan trebent – går ju lika bra ändå!

Nu blir det filmtajm för husse å mig! Kul! hundarna får en lugn söndag kväll och det är nog inte dem emot.

 

 

 

 

 

 

 

 

En riktig hundmåndagkväll!

Kring -20 visade termomentern idag när jag kom hem från jobbet och äntligen väder för att köra släde igen! Skotern ville inte riktigt vara med så det nya spåret kunde vi inte köra upp trots ”värmen”, utan istället blev det en start ut på gatan… Först klädde jag mig rejält, 6 ullfrottisar på överkroppen, en dunjacka och Luhkkan ytterst, 3 par ullfrottisar på underdelen och ett par varma mamelucker, men trots allt så frös jag lite om fötterna. Skorna ska klara -75 grader eller nåt sånt och har tidigare vintrar hållit värmen ett par timmar i -25 grader utan större bekymmer, så jag tror helt enkelt att de måste tvättas upp lite…. hoppas det räcker! Har jag blivit mesigare än förra året eller har min kläder blivit kallare?

Färdig för avfart!

Så här var dagens start…som tur var så var sambon hemma och kunde agera handler och kolla att kusten var klar bakom kurvorna. Att starta med två nästan 90-gradiga kurvor är ju annars inte optimalt, men vad gör man inte för att få köra och få känna känslan av att starta HEMMA och slippa stöka med bil och sånt.

Vi passerade gatan och fick sen syn på en man i mörkret just utanför stallet där. Han blev nog lite paff men gav oss klartecken att passera och vips var vi framme vid den riktigt branta (men korta) backen ner till ån. Underbart att känna isen under tassarna igen och hundarna visste förstås direkt vart vi skulle. Vår mysiga lilla å är en av mina favoritplatser i all sin enkelhet! Helst skulle man ju få uppleva den i dagsljus lite mer, men just nu blir det väldigt mycket mörkerkörning. Funderade lite på att byta namn till ”Night rider” kanske? Mer än hälften av alla turer sker ju mer eller mindre i mörker just nu.

Äntligen rejäl is under tassarna

Vi körde precis den vanliga svängen, ännu en gång… skaren utanför är riktigt vass en decimeter ner och den vill jag inte ge oss ut i. Tassarna kan ju ta skada men när skaren är så vass som denna kan det även skava på ben och skada sporrar. Vi får helt enkelt hoppas att skotrarna fixar lite mer spår snart eller att vår egen skoter vill starta. Samma tur för hundrade gången eller inte…det är i alla fall alltid underbart att komma ut!

Sen fick Noomi och Giela en långpromenad, äntligen lagom temperatur för att promenera igen. Noomi fick på sig sin tröja och sin overall och då fungerade det problemfritt att promenera trots att det var lite kallt. Inga tassar i luften! Giela var överlycklig för vi träffade både en ung grönlandshundtjej och en ung labrador. Dessutom fick vi den vanliga fråga… ”Hon kan inte vara gammal den där?” och det är alltså Giela folk säger så om, inte Noomi! Svaret kan ofta misstolkas:
-Hon är 13!
-Månader?
-Nej år!
Trots en ond rygg så är tant i rätt fin form. Jag tänkte på det idag, undrar om hennes artros har något att göra med smällen hennes rygg fick för kanske 6-7 år sen? Hon, Rossi och Gakkon lekte tufft en gång och efter det gnällde Giela till ibland och hade helt klart ont i ryggen. Hon fick gå på smärtstillande och det läkte till synes ut fint, men man undrar ju ändå lite om det kan ha varit börja till nåt, eller om artrosen hade kommit ändå?

Efter promenaden var det matdags förstås. Jag passade på att inventera våra vitaminer och tillskott och allt möjligt… Just nu äter Giela och Kaela smärtstillande/antiinflammatoriskt. Båda två får även lite ”Senior” från svenska hundapoteket (eller vad det nu heter) med nyttiga ämnen för lederna, killarna får lite extra B-vitamin och även de andra ibland. Känns som att det behövs ny ordning och lite rensning i den hyllan!

Maten, just nu bara torrfoder då vi väntar på färskfoder. I sleven finns Kaelas seniorpulver samt tablett, jo pulvret gör allting GRÖNT!

Lite stökigt men ändå rätt ordnat, jätteskönt att ha ett varmt utrymme för selar och linor så att allt kan torka mellan turerna utan att man behöver ha dem inne.

Noomi verkar faktiskt gilla sin lilla tröja, och söt är hon i den också. =) När de ätit tränade vi lite på tvåans fjärr. Vi har ju långt ifrån alla ettans moment ens påbörjade, men jag gillar att ta vissa moment ur tvåan och köra redan nu. Fjärren ger ju t.ex. bra ordförståelse och redan från start har jag lärt henne att sätta sig och lägga sig med låsta bakben i alla situationer. Annat vi tränar på från tvåan är att stanna eller lägga sig med fart. Allt för att redan nu få en bra grund där orden inte blandas ihop.

Det blev en liten instagramfilm och jag har nog redan delat den överallt för jag tyckte den var så söt… =) Nåja, här kommer den igen! Nu ska vi sova, imorgon väntar en hel dag med reläskyddsprovning på jobbet – riktigt spännande men jag kommer nog att bli supertrött av allt tänkande!

instagram.com/p/htuYCfAJCP/embed/

Härliga Kaelanyheter

Den här helgen har jag varit slö. Riktigt superslö. Tror att det ligger en liten förkylning och gror för jag har känt mig frusen trots att vi eldat ordentligt. Med tanke på hur många bekanta som varit förkylda på sistone så vore det kanske inte så konstigt. Nåja, hundarna har fått mat, hundgårdarna har städats, tankarna kring hur hundburen i min nya hundbil ska se ut har påbörjats med lite mätning och tankearbete, Noomi har fått en hel del lydnadsträning och nu har vi starten till platsliggningen. Hon kan sitta vid sidan, lägga sig på kommandot ”plats” och sen ligga kvar när jag går nån meter framåt. När jag går tillbaka ligger hon kvar och sen kan hon sätta sig upp i stort sett utan hjälper också. Kul!

Efter lite funderingar så har jag beslutat att köra precis likadan plats som jag gjorde med Jacki. Använder ordet ”plats” och det betyder ALLTID att jag kommer att hämtar henne i slutet av momentet för att inte skapa förvirring. Hon får alltid lugna godisbelöningar och lugnt beröm och sen kommer jag tillbaka, belönar igen, ber henne sitta, belönar igen, och sen är momentet slut. Lugn och trygghet helt enkelt. Cairnar brukar vara duktig på att fokusera i såna lägen tycker jag så jag ser ingen orsak att hon ska ligga på förväntan och vänta på leksaksbelöning. Tror att vi har lättare väg till en bra plats genom trygghet och lugna belöningar helt enkelt.

Däremot blev det ingen slädkörning idag heller trots strålande väder. Det är nästan skamfullt men sånt händer! Jag har förstått ibland att många tror (kanske inte ni som läser bloggen, det vet jag inte) att jag är en supermänniska som gör ALLT hela tiden liksom, men så är det ju inte. Visst blir det mycket aktiv tid med 8 hundar med lite olika behov och heltidsjobb på det, men det händer även att jag helt enkelt är SLÖ! Nu ikväll ska hundarna få äta nötben medan jag sitter inne i värmen och bekämpar snoret i näsan och så blir det nog körning imorgon kväll istället om jag inte blir krasslig.

Kaela och Giela har fått behandling på Älvdalens hundhälsa idag. Kaelas rygg såg fin ut även idag och det känns allt mer som att kategorin ”Kaelas onda rygg” borde heta ”Kaelas onda nacke” för det är ju där problemet sitter. Tänk sån tur att vi inte lyssnade blint på första veterinären som var mycket säker på att hon hade artros i ryggen. Väldigt många draghundar skulle nog inte få en andra chans där utan avlivats istället för rehab, artros i ryggen är ju liksom inget bra besked för framtiden. Nu visade det sig att problematiken nog är en helt annan och hur bra vi lyckas få henne, det är ju en fråga vi inte kan svara på ännu, men jag är i alla fall otroligt glad att vi kommit till Paula som har kunnat peka ut mer specifikt varifrån problemet kommer. Ännu en gång är det bevisat, man ska aldrig lita blint på en enda källa. Jag har varit med om detta förut och det betyder inte att vissa veterinärer är sämre på nåt sätt eller nåt sånt, däremot är alla bara människor och felaktiga bedömningar kan göras i många lägen. Ingen kan ju veta allt och allt liksom. Får man ett tungt besked ska man alltid skaffa minst en ”second opinion” om tiden medger.

Giela och Kaela på vibrationsmadrassen

Giela har äntligen fått tillbaka lite päls men hon ser fortfarande liten och jättetöntig ut. Tror jag ska gömma henne under ett täcke när vi ska åka tåg på torsdag. Nu har vi bestämt att lilla Noomi blir hemma med husse eftersom restiden är så lång och dessutom förtjänar tant Giela en helg där hon får vara helt i centrum och umgås med sin gamla kompis Sigge. Ska bli så himla roligt att träffas!