All bilotur på en vecka!

Förra veckan var lite av en otursvecka för min bil och mig! Först körde vi i diket under helgen, sen krockade jag i en rondell mitt i veckan (å det var inte mitt fel – utan två medelålders män som bogserade i morgontrafik), å samma dag gick vattenpumpen sönder så all kylarvätska rann ut… Två hjältar på jobbet felsökte och plockade ut den gamla, den tredje hjälten hämtade en ny pump i Luleå och i söndags var Viton igång igen – så jäkla bra och snällt! =D Å sen är det ju alltid roligt att få vara med och mecka lite och lära sig mer om hur allt fungerar.

Det börjar vara riktigt vintrigt och vackert ute nu, Rågis är superfint verkligen och speciellt på kvällarna är tallarna som omringar mitt hus på baksidan helt magiskt vackra. Även i skogen ligger mycket snö och många träd får böja sig för kung Bore. I lördags var jag ute och red på Della ihop med Berit och Lena, och det var inte alls lätt att ta sig fram på vissa ställen. Della tyckte att det var superkul att trycka sig under och genom hängande träd och blev jättepigg av det! Extrapigg! En rolig och lite spännande tur med magiska galopper längs långa ödsliga skogsvägar och sol på det – wow!

Della är verkligen helt underbar, trygg och cool men ändå pigg och alert. En väldigt trevlig och rolig häst som passar även en rookie som mig!

Två glada tjejer!

På kvällen träffade jag två kvinnliga kollegor – jo jag har ju även såna även om de är i minoritet – för middag på Allstar å tjejsnack, jättemysigt! Slutade med en kopp te i Rågis en bra bit efter midnatt när jag fått skjuts hem, å det är ju bara så, att ett bra samtal med en fin vän alltid värmer hjärtat! =) Jag tänker på det ibland, att i stort sett alla de jag känner här i Boden nu är såna som jag lärt känna under de 10 år jag bott här, genom hundarna, jobbet, i byarna där jag bott osv, människor som lika gärna bara kunde ha passerat genom ens liv och försvunnit. Det sägs ju ibland att man inte får nya vänner mitt i livet, men där håller jag inte med. Ny vänner finns överallt, om man bara lyfter blicken lite.

Även hundgårdarna börjar kännas riktigt vintriga och fina, så himla mysigt! Tyvärr blev det ingen körning alls i helgen, för min bil stod ju sönderplockad i en verkstad några mil bort och i den låg ju alla selar och linor, det kom jag på i lördags efter ridturen när jag precis gjort mig redo för en slädtur…typiskt! Nåja, skönt då att ha en bra rastgård så att man slipper ha så dåligt samvete…

Sen blev jag förkyld efter helgen, ja det verkar ha gått nån snuva på jobbet för det är några som redan varit krassliga, så det har inte blivit nån körning nu i veckan heller. Stackars draghundarna har fått ofrivillig vintervila! Noomi löper och är extragosig och vilar gärna ovanpå mig istället, hihi, men nu är det nya tider – bilen är hel och sakerna på plats och jag är frisk och nu är jag leeeedig så nu ska här köras hund, fotas och filmas! =)

Nyss kom min granne Stefan förbi med snökedjor till min bil, köpta på Biltema. Jag fick lite monteringstips (och det behövdes faktiskt – de där vill man inte sätta på fel så att de glider in och fastnar) och så provkörning förstås. Körde upp till stora vägen bara, å när jag vände där pekade Stefan rakt ut i snön å tyckte jag skulle provköra. Jag trodde att han skämtade och skrattade bara… men nä – han var ju allvarlig! Så trots att det kändes helt vansinnigt tokigt körde jag rakt ut i oplogat land med min tvåhjulsdrivna skåpbil och jädrar – den tuggade sig fram som värsta traktorn! Vilken grej…! Gick lika lätt att backa ut på vägen sen igen. Å med tanke på vad min bil varit med om senaste veckan så var han väl värd en liten julklapp?

Avslutar med bild från jobbet, en otroligt givande avslutningen på dagen när vi fick hjälp av en expert att felsöka en av våra transformatorer och dess gasvakt. Det visade sig faktiskt att ett relä gått sönder, gick ruskigt snabbt för en slipad kontrollrumstekniker att mäta sig fram till vad som hänt, och så fick vi veta lite mer om hur gasvakten påverkar möjligheten att spänningssätta transformatorn. En sak vet jag – den dag jag går i pension från elbranschen så kommer jag fortfarande att ha nyfikna frågor kvar – å den känslan är faktiskt helt underbar! Bilden är tagen uppe på en av våra krafttransformatorer (hit upp går man ytterst sällan – och självklart aldrig under drift), enda sättet att komma åt den viktiga gasvakten som har en superviktig funktion – att rädda transformatorn från haveri om inre fel skulle uppkomma. Svinfränt!

Showtime!

Förra veckan fick jag hjälp av en underbar vän att byta hårddisk på min dator och vips blev den supersnabb! Jag som funderat ut hela den – men det behövdes ju inte! Superbra! =D Det är dock först nu jag hunnit testa för helgen har varit fylld av julfest å julshow och träning för den senare å så lite hundar förstås. I fredags hade vi julfest med jobbet i Luleå, riktigt trevligt med både gamla å nya bekantskaper och skratt å dans. Jag hade ordnat hundvakter till alla hundar och kunde sova hos en vän istället för att köra hela vägen hem, smidigt!

I lördags var det sen genrep för byaföreningens julshow i Bredåker, och sen på kvällen – julshow! Nån timme innan det var dags blev jag även Lucia, och förutom X antal brandlarm (men det är tydligen standard) gick allt bra. Länge sen jag hade stearin i håret senast!

Sen spelade vi upp ”Trollkarlen från Obis” där jag spelade lilla Doris som hamnat vilse och behövde hitta hem till Rågraven, och det var faktiskt riktigt kul! Jag kanske har en liten teaterapa i mig ändå, hihi. Mina underbara ”grannar” var så himla fina och duktiga, ja hela kvällen igenom – vilka härliga tokiga människor, hihi! I publiken satt nog närmare 100 personer från byarna kring älven och jag hoppas att de flesta hade lika roligt som vi på scen.

Doris möter fen ”Tingeling”, dagen till ära spelad av en jättego man med tatuteringar, hihi

Agrolmannen, Lejonet, Emma Fågelskrämma och Doris har äntligen hittat Trollkarlen från Obis och måste svara på varsin gåta!

Ja, vi hade en riktigt trevlig kväll på alla sätt! I söndags blev det slädkörning – äntligen i dagsljus igen för det fanns inte tid för under lördagen – men jag började äventyret med att backa ner fronten på bilen i diket, så pass att jag inte kunde komma loss. Min hjältegranne Stefan kom till undsättning och medan han hämtade sin traktor passade jag på att motionera hundarna. Kring -20 grader ute men riktigt vackert!

Silva och Xuper

Förutom att bilen satt fast i diket så dog mobilen av kylan, trots att den borde ha haft batteri (tycker jag faktiskt!) nog. Kalla fingrar och kall kamera men duktiga hundar under milen vi körde, och jag lyckades precis väcka liv i mobilen länge nog för att ringa min räddare i nöden när vi kommit tillbaka till bilen. Med sin traktor lyfte han enkelt upp Viton på vägen igen, och nu ska jag köpa snökedjor. Snarast. Det är väl bara att inse… min bil är ingen terrängbil…

-24 grader ikväll så det blev varken ridning, promenad eller slädkörning utan eld i kaminen å nystart av datorn å glass förstås, å så enhandig lek med Noomi och hennes leksak, hihi. Försöker förklara för henne att den snabbare datorn kommer att betyda mer lektid för henne i framtiden, även om det är tråkigt nu när jag installerar och fixar. =)

Dagar av själavård!

Igår gjorde vi ett primärt jordfelsprov på jobbet, ruskigt roligt och dessutom viktigt. Provet görs för att man ska kunna säkerställa att jordfelsskydden faktiskt fungerar som de ska och kopplar bort en linje om ett jordfel uppstår, alltså en ren säkerhetsfunktion egentligen. Många andra typer av skydd kan man testa ”på låtsas” och ändå vara säker på deras funktion, men riktade jordfelsskydd bör provas och denna dag testade vi dessutom ett speciellt sorts jordfel som så att säga ”kommer och går” fast väldigt snabbt. Som tur var finns hela äventyret på film, så här har ni ett par minuters elnördsporr att njuta av, hihi. =)

Imorse steg jag upp vid sju för att mata/vattna hundarna och sätta bilen på värme. Ett par timmar senare lastade jag in hundarna i bilen, men sidodörren hade frusit fast och jag fick brottas med den en stund, den behövs ju för att komma åt burarna där 6 av de 7 hundarna brukar sitta… Sen kom vi ut till startplatsen några kilometer hemifrån och då hade istället bakdörren frusit ihop helt så Xuper fick jag smuggla ut genom sidodörren och spännbanden som håller fast släden låg fastfrusna i is så det tog en stund innan vi var redo för avfärd. Jag måste helt klart tina upp min värld!

Mintu har blicken på vägen och Kaela blundar och visualiserar!

-9 grader kändes kaaallt idag, märks att man inte är van vid kylan, och jädrar vad kallt det hann bli om nästan hela kroppen trots storslädskorna (fast inte kall om fötterna förstås!), fast det var riktigt fint ute även om skoterspår förstås är roligare än små vägar. Pigga glada hundar och ren njutning för själen!

Rotax full i frost

Vanlig mössa var svinkallt idag, hög tid att välja öronlappsmössan istället eller så måste man dra upp huvan direkt! Hade helt klart underskattat kylan, dags att gräva lite djupare i garderoben inför turen imorgon.

Vi körde ungefär 8 kilometer utan att möta en enda levande själ, och jyckarna skötte sig jättefint. Det är faktiskt ganska skönt att ha ett medelålders spann, alla har rutin och vet vad de ska göra och det händer inte så himla mycket tokigt. Praktiskt den här tiden på året när man inte har så mycket bromsfäste eller ankarfäste heller.

Sen kom då den där jobbiga saken, delen av slädturen som jag alltid bävar för…huvva… å jag menar förstås stunden när man kommer tillbaka till bilen, jättekall om händerna som just idag, å så ska det selas av, spännas loss, och värst av allt – släden ska spännas fast uppe på taket med isiga spännband och värkande korvfingrar. Mmm…det går ju att förebygga med handvärmare och sånt där men…inte ska man väl behöva slösa på såna när det är -9 grader ute? ;-P

Hundarna är i alla fall söta för de är alltid lika nöjda när vi återvänder till bilen och har bråttom in för att få vila och mysa. Nästan lika kul att ha sprungit som att få springa, hihi. Nu laddar jag värme för en ridtur om en liten stund, och mer kläder behövs ju helt klart!!!

Slädpremiääär!

Huvva, imorse när jag vaknade hörde jag tydligen ljudet av regn, precis som igår kväll, och 99,9% av all snö var borta från tomten. Kaela och Silva sträckte nyvaket på sig när jag kom ut men såg ut att helst inte vilja gå ut i allt det blöta. Jag insåg snabbt att chanserna för slädtur just idag nog var rätt små… jag hade somnat till vinter men vaknat till ren å skär höst.

Men… när jag åt frukost fick jag ett mms från min granne med en riktig vinterbild från jaktmarkerna inte långt härifrån, och jag insåg snabbt att jag dömt ut dagen för snabbt… knöt ihop släden snabbt som attan och lastade den sen på biltaket – och hundarna var smått hysteriska när jag släppte ut dem och öppnade dörrarna till burarna i bilen.

Men…visst ser det lite tokigt ut?

Platsen vi åkte till ligger en bit bort, kanske en mil? Jag vet faktiskt inte riktigt, men plötsligt blev det vinter! Blöt snö visserligen – men vinter! Vägen jag fick tips om går över på ett berg och där låg flera centimeter kompakt snö, på sidorna av berget däremot var det lite sämre, så vi åkte över berget och ner på andra sidan tills snömängden tvingade mig att stanna med tanke på belagen. Vi startade där, första gången som Xuper går framför min släde, med ett piggt 7-spann och ivriga hjärtan.

Vi körde ungefär 3 km innan vi vände för att det började vara för lite snö igen, så allt som allt blev det en tur på 6 km, inte alltid man får ihop så lång sträcka med snö så här i början! Jyckarna skötte sig finfint och var riktigt glada – nu börjar vår tid! =)

Xuper och Silva

Bitvis körde vi på lite sten och grus så jag var aningen nervös över belagens skick när vi gled in bakom bilen igen, men de hade klarat sig bara fint och hinner nog glida många mil till, hoppas jag… =) Å om de hade gått åt så finns det ju faktiskt företag som inte gör annat än just slädbelag…!

Underbart att ha hunnit ha premiär, och nu verkar det vara mer snö på gång så jag hoppas att vi faktiskt ska kunna köra regelbundet på snö nu, även om vi kanske inte kan köra riktigt hemifrån alla gånger ännu. Jättenöjd med Xuper, han funkar kanonbra, jobbar bra och håller sig lugn och cool och trasslar aldrig, en mycket trevlig hund att köra och leva med. ❤

Avslutar med svartvit selfie från fotoprojekt, tyckte den passade även för idag, för lite så här känns det ju, att ha hela långa vintern precis framför sig! =)

Näst sista kojan klar!

Så himla extra kul det är att bygga när alla grejerna räcker till och allt flyter på precis som man tänkt sig utan bekymmer! Igår kring lunch såg det ut så här i mittersta hundgården, observera att målningen är…under all kritik… men det blir ett sommarprojekt. Pillrade på lite igår och hann få stommen klar, isolerad å fin.

Idag var det dags att besikta Nukutvi-bilen och tyvärr blev det bakläxa, handbromsen och höger styrled som var glapp… nåja, mina lagningar av lyktor och lampor gav ju utdelning i alla fall för allt lyste som det skulle! Lite nya däck ska han få också min kära Vito, så det här blir en månad med ovanligt mycket bilkärlek för det pratas även om oljebyte, å lite avspolning har han fått också även om det är rätt meningslöst nu när byavägen ser ut som den gör. Det är hans faktiskt värd, min trogna bil som än så länge aldrig svikit mig utan alltid ställt upp för mig och de fyrbenta.

Efter en rolig dag på jobbet blev det grillmiddag i grillkåtan, med regnet smattrande mot taket. Snart dags att vårstäda där inne, men trots lite vinterboss, oj så mysigt det är att ha en egen liten grillkåta att kunna elda i. Innan jag hade en förstod jag nog aldrig riktigt hur bra det faktiskt är! Så är det med många saker i mitt lilla hus, den enorma skogstomten, inglasningarna, bastun, alla uthus, jag visste nog inte att jag saknade alla de sakerna förrän jag hade dem liksom.

Avslutade kvällen med någon timmes snickrande och nu är kojan klar så hundgården i mitten är redo för inflyttning på riktigt när de inneboende kommer på onsdag! Däremot har det samlats en del vatten ute i själva hundgården så det krävdes lite dikesplanering också, tänk att det är så roligt att få vatten att rinna åt rätt håll… =) Å sen är det ju riktigt skönt att krypa ner i sängen när man är härligt trött i både huvud och kropp dessutom.

Imorgon är förresten en stor dag för alla Bodensare, även om de flesta inte alls vet om det – den första nya transformatorn till vårt nya ställverk kommer nämligen på lastbil från Vasa! En fantastisk manick som kanske kommer att hålla hela stan med el i framtiden! Hur fränt som helst! Nä, dags att borsta tänderna å hoppa ur understället. Noomi ligger bredvid mig på soffan och jagar sin svans och hela mig i ett sista kvällsryck… hihi…. men snart sover även lillskägget! =)

Solig slädtur med trevligt sällskap

Solen stekte nästan imorse och jag tänkte direkt att dagens slädtur skulle bli varm för hundarna. Skönt väder för tvåbenta kanske, men vansinnigt varmt för hundarna och värmen tar verkligen på krafterna (och dessutom kan den ju faktiskt vara farlig också!). Packade om burarna i bilen så att den äntligen är en hundbil igen, och inte en bil för att köra bort skräp och skjutsa otympliga grejor i första hand, hihi, och lastade in hela gänget för att dra mot Överstbyn och min kära vän Marika. Jag hade hela tiden en känsla att ha glömt nåt men när vi kom fram var alla hundgrejorna med så det var ingen fara – skönt!

Giela och Noomi fick också följa, nu börjar de ha bra rutin på att åka släde och jag bedömde att värmen skulle hålla nere tempot och även göra spåren mjuka och lättkörda. Som ni ser börjar tant tycka att det är riktigt kul att åka släde! Däremot testade vi faktiskt att tippa släden för första gången idag med tant och fjant i, men det var i extremt låg fart och allt gick bra. Nästan bra att ha testat, sådär i efterhand, och ingen av dem verkade tycka att det var direkt otäckt.

Marika åkte skidor med Nalle och Nanok, och eftersom det var så varmt siktade vi först på en kortare tur på ca 15 km. Sen kände vi ändå att hundarna var rätt pigga, och det kändes nästan som om svalare luft kom in medan vi körde, en fläktande vind kylde också, så det blev en runda på 2,5 mil istället till slut. Normalt sett en rätt vanlig distans men i år har vi ju mest utforskat i mindre skala så det blev nog första gången vi körde så långt faktiskt!

Tant sprang bredvid en stund men såg faktiskt lite stel ut i bakkroppen. Hon fick jogga lite i trav och mjuka upp sig och då blev det allt bättre. Det där med gamla hundar och krämpor är ju ett kapitel för sig, men något jag lärt mig genom åren är att ha koll på hundarnas ögon. En hund kan ha ont men inte visa något alls, eller halta (eller vara stel som Giela var nu) tydligt, men det som säger hur hunden faktiskt mår är oftast ögonen, tycker jag. Giela hade pigga och glada ögon idag när hon sprang så stelheten bekom henne nog inte direkt. Andra gånger kan en hund visa betydligt mindre rent fysiskt, men man ser ändå i blicken att den faktiskt har ont. Ögonen – själens spegel helt enkelt!

Giela

Rossi

Även lilla terriern blev nog lite trött av dagens äventyr faktiskt. En härlig sak idag var att det märktes så tydligt idag att våra hundar börjar känna sig trygga med varandra. Marika och jag har ju känt varandra sen jag först flyttade till Boden, men nya hundar har tillkommit osv., och nu kändes det verkligen att alla ”nya” också blivit mer bekanta. Omkörningar även i promenadtakt kändes helt lugna och det var skönt. Det känslan gör ju också att man kan köra nära varandra och stå och småprata medan man kör, vilket är mycket trevligare än att bara se varandra på håll i 2,5 timmar. Medan vi körde passade Nanok och Nalle på att säga hej till Giela och Noomi i farten också.

Nalle är supersöt när han springer och gillar verkligen sitt extraknäck som draghund. En härlig och rolig liten kille som oftast är ivrigast av alla att komma iväg igen. Vi fick en härlig tur trots värmen och hundarna var precis lagom härligt trötta när vi kom hem.

Jag hade turen att få både middag och fika och en trevlig pratstund, och sen tänkte jag åka förbi gymmet på jobbet och köra ett pass. Dock kräver ju det att man har nycklarna med sig… och just de hade jag glömt hemma. Ingen annan var där heller så det blev ett förlorat pass tyvärr, så något hade jag tydligen glömt… Nåja, en härlig helg är till ända och en förmodligen lika rolig arbetsvecka börjar imorgon. Dags att kvällsmata hundar och göra sig iordning, kommer att sova extragott inatt! God natt vänner!

Världens längsta sökpass

Dagens sökträning kan vara världshistoriens mest tidskrävande. Redan innan jag åkte hemifrån var Linda ute och körde runt för att hitta ”ruta nr 2” eftersom vi än så länge tränat i stort sett bara i en ruta. Jag anslöt och vi körde vidare. Och försökte framkalla minnen av platser och miljöer där det passade att köra sök och gärna fanns en mittstig att använda.

Här var vi, men här hade den bästa skogen avverkats.

Slutligen hittade vi en hyfsad ruta som i alla fall hade användbar terräng och något som liknade en mittstig. Jobbet att sen göra en symmetrisk ruta på 50×100 meter med en stig rakt igenom, ja det kan låta enkelt men det var fruktansvärt invecklat och jag insåg snart att min Runkeeper absolut inte går att lita på när det gäller den typen av avstånd. Pust! Kändes som om jag gick runt i Bermudatriangeln!

Här slog vi till!

Bängla var först ut och här kommer hon rusande och har precis lokaliserat mig. Torrt och fint att ligga i riset och jag såg inga läskiga spindlar utan bara några enstaka myror. En bra dag att vara figurant!

Sen var det Noomis tur. Helt ny plats. Ny ruta för första gången. Och jag insåg att figuranten i hörnet nog inte var 50 meter bort utan snarare 60 eller mer… Jag riktade in den ivriga lilla terriern och släppte samtidigt som jag gav kommandot – ”Figge!”.

Noomi sköt ut i skogen i ett rakt och snyggt skick och försvann snart bakom en stor sten så att jag inte längre kunde följa henne. Hon slog lite längre ut och jag börjar uppskatta den egenskapen allt mer, att hon börjar rakt ut och sen slår lite eftersom det nog är mindre risk att hon missar en figge då. Figgen hade vinden från sidan och Noomi plockade nog upp den när hon sprang på ovansidan. Svepte förbi och tog rullen och kom rusande tillbaka. Snabbt och effektivt och sååå snyggt! Matte växte flera centimeter! Ett så djupt skick utan retning å i en ny ruta – å så fixade hon det galant! Wow!

När hon sen skulle visa figuranten gick hon en omväg och blev lite vilsen, men till slut hittade vi Linda under kamouflagenätet i en liten grop.

Stolt å nöjd var jag! Å så körde vi nästa skick åt samma håll och då utbröt anarkin… Noomi sökte av rutan på egen hand (men höll sig inom rutan och sökte, sökte sökte!!!) och struntade totalt i mina inkallningar. Jag var för långt bort för att hinna få tag i linan dessutom… å efter en massa rusande hit å dit hittade hon Linda och blev så glad att hon nästan inte hade tid att springa iväg med lösrullen! Inte riktigt lika fantastiskt skick och matte var snabbt nere på marken igen…

Att visa gick bättre men var fortfarande lite vimsigt. Noomi var målmedveten och kämpade utåt men gick helt enkelt fel. För högt upp i rutan. Mmm… där bröt vi sökandet för dagen och lilltjejen var klart trött i benen men glad förstås!

En bra sak med nya rutan är i alla fall att den ligger vid en jättestor grusplan som man även kan träna lydnad på, så det passade vi på att göra.

Bängla apporterar

Huskygänget fick ett hårt spår med fyra små apporter. Årets första hårda spår. Silva var först ut och hon skötte sig fint – spårade noggrant och hittade 3/4 apporter. Missade en liten pärla men hittade en hårsnodd, en tops och ett litet suddgummi. Duktig liten tjej!

De andra spårade med varierande framgång. Mintu hittade 2/4 apporter och spårade bitvis fint men hade bråttom och vimsade en hel del. Nalle var bitvis noggrann men missade alla apporter. Rotax förstod ingenting. Hårda spår med huskygänget är alltid lite av ett äventyr men trötta blir de i alla fall ändå!

Avslutade med lite lydnad med Noomi. Dagens roliga:

-Tränade apport över hinder och Noomi rundade hindret på vägen in. Jag sprang runt för att ”tvinga” henne att ta hindret innan hon fick lämna av apporten och det blev en liten jaktlek runt hindret. Efter ett par svängar blev Noomi arg och sprang runt med apporten i munnen och morrade på mig! ”Stanna då! Jag ska ju lämna av den här till dig!!! STANNA!!!” Inte en tanke på att släppa apporten eller ge upp – fighting spirit helt enkelt! Å till slut blev det rätt! *skrattar ännu*

-Jättefin attityd i fria följet och fina ”läggande under gång” och ”stanna”.

Dagens sämre:

-Stadga = NOLL! Lade henne plats och fick fela flera gånger på rad (lagd hund ligger och hund som reser sig får gå tillbaka till utgångsplatsen och börja om utan belöning) innan hon förstod att det inte fanns någon genväg till belöning genom att resa sig. Kändes nyttigt även om det hade varit snyggare om hon legat pall förstås… Hon har fin attityd i övrigt och allt känns bra, men när vi börjar träna utomhus och öka tiden så har hon börjat ”prova” att resa sig. Är ganska säker på att det bara är en period vi ska ta oss igenom.

Belöning!

Efter rätt många timmar ute på äventyr var alla äntligen nöjda och glada och ruta nr 2 är ett faktum. Nu är den redo att vallas och användas även nästa gång! Vår plan är att fixa en tredje ruta också så att vi kan variera lite.

Jag är så himla nöjd med min hundbil nu, praktisk på alla sätt! I solen blir den rätt varm men så länge man står still finns bra vädringsmöjligheter. Har satt in en termometer i skåpet så att jag kan se från förarplatsen hur varmt det är. Skulle dock helst öppna ett hål så att man har bättre kontakt med hundarna och kan se dem.

Grejer för drag, spår, lydnad, rallylydnad, sök mm. =) Brukshindret ryms till och med utan att man plockar isär det – kanon! Sen fick alla huskisarna gå ut i hundgårdarna och sola vidare.

Nalle

Nöjd Rossi

Å inne i huset, en riktigt trött och nöjd liten Noomi. Ikväll tar vi det lugnt och myser på för husse är förkyld! Imorgon 12.00 är det dags för ett sista möte med mäklare och säljare och sen får vi nycklarna till vårt nya hus och kan börja flytta in! Superhäftigt! Imorgon kväll ska sambon basta i vår nya bastu och så tänkte vi göra hamburgare i grillkåtan. =)

Sök och spår – Noomi gör framsteg!

Igår blev det lite snabb sökträning och Noomi fick 3 skick med fullt djup. Senaste gångerna ha vi ju kortat djupet för att få mer effektiv träning på rullhantering och lite lydnadsbitar och gör man det för länge riskerar man ju att tappa djup.

Första skicket var fulldjupt med figurant under kamouflage och en ljudretning innan skicket. Noomi rusade rakt ut men slog en lov ungefär halvvägs, passerade mig istället för att komma in till sidan (hrmf…) men fortsatte sen rakt ut i rutan och hittade figurant utan ytterligare hjälp. Dåligt med inslag av bra alltså…

Skick nr två var jättefint, körde med en ljudretning även då och Noomi sprang rakt ut och skötte allt riktigt snyggt. Tredje skickade passade jag på att filma och då körde vi helt utan retning men jag visste förstås ungefär i vilken riktning figuranten låg. Noomi sprang inte superrakt men terrängen är lite bökig just där. När hon kommit kanske 30 meter ut så började hon bukta åt vänster å jag blev rädd att hon skulle vända men istället gjorde hon ett stort slag vidare utåt i rutan och försvann sen ur mitt synfält bara för att några sekunder senare komma rusande med den röda lilla lösrullen i munnen. Hon är så jäkla söt att se i skogen! Terrierns stora hjärta och kämparanda kommer verkligen till sin rätt i söket!

Lite slarv med rullen på väg in (hon tappade den) men i övrigt kände jag mig riktigt nöjd. Oftast så har hon faktiskt riktigt raka skick utåt så detta var ju nästan lite av ett undantag, å även om det inte var rakt så var det nog rätt effektivt sätt att söka av för en liten nos nära marken. Det kändes absolut inte som ”dumspring” utan en liten hund med en plan!

Trött och nöjd liten terrier som ligger med bakbenen rakt ut!

Sen var det huskisarnas tur för lite spår. Gick kanske 3-400 meter med lite olika klurigheter. Det är lätt att det går slentrian i spåret men jag har märkt så många gånger att det är värt att lägga lite tid och tankemöda på klurigheter och svängar. Hellre klurigt än långt om man måste välja som aktivering. Hundarna tycker att det är så mycket roligare att få anstränga sig lite! Dessutom får jag lite mer tanketräning själv för numer snitslar jag aldrig utan försöker minnas hur jag gått, å eftersom 7 hundar går samma spår så måste jag nästan minnas lite rätt om jag vill vara säker på att även sista hunden följer spåret och inte bara en virrig huskykompis…

Min utrustning i skogen, älgklöv samt en yxa att dela det halvtinade färskfodret med

Nalle

Nalle kan både vara noggrann och ordentlig eller lite virrig och ha bråttom. En sak är i alla fall klar – han älskar att spåra! I slutet av spåret låg hundarnas frukost i form av en bit färskfoder. Ibland är de så uppspelta när de kommer till slutet att de måste samla sig några sekunder innan de börjar äta. Kul och spännande med spår!

Gamla tant Giela gillar också att spåra!

Nöjda och trötta huskies!

Efter sök- och spårträningen gick vi alla ut i hundgårdarna för kloklippning, borstning och mys. Nu har ju marken kommit fram och flera av hundarna tycker att det är kul att gräva lite här och var. Här syns alla utom Rotax och Giela på bild. Silva har fortfarande märken i pälsen från selen och vinterns äventyr. Ett litet minne av allt kul vi hunnit med liksom! Flera av hundarna har börjat fälla mer eller mindre – för en gångs skull i ”rätt” tid och inte mitt i vintern eller mitt i sommaren.

Noomi älskar att vara ute i hundgårdarna med sina huskykompisar. Hon lekte lite med Rotax och även om han är ivrig och lite bufflig så är han en duktig lekfarbror och låter henne jaga honom. Han ser nästan ut att le när han rusar omkring med lilla terriern efter sig! Alla huskies fick sina klor klippta och sen myste vi förstås lite också. Rotax är en riktig krambjörn och han älskar verkligen att kramas. Helst ska man knosa ihop honom och krama honom jättehårt och rejält! Då flåsar han lite och kommer och sätter sig ännu närmare och ville ha MER!

Efter att hundarna fått sitt åkte jag och Noomi till Råneå och hämtade ett vitt skåp som vi fick från Paula på Hundhälsan när hon skulle rensa ur lite. Jag har ingen färdig plan men tänkte att ett vitt skåp med hyllor alltid kan komma till nytta i vårt nya hus där vi får ungefär dubbelt så mycket ”husyta” som vi har nu. Jättesnällt!

Vi har inte börjat packa något ännu men väntar spänt på att få hem papper från banken så att vi kan skriva klart allt om lånen (tydligen måste dessa papper ordnas nån annanstans än i Boden och sen skickas till oss) och sen få träffa mäklare + säljare och göra klart det sista. Vi har inget klart datum för inflyttning, i kontraktet står det 1/6 men jag tror nog att det kan bli tidigare… Vi längtar massvis och kan nästan inte tro att det är sant! Ska bli så himla bra att få göra en riktigt bra anläggning till hundarna och ha så mycket yta både ute och inne!

Så, det vita skåpet ligger kvar bak i min skåpbil ovanpå hundburen. Jag tänker att om jag har tur så kanske jag får ställa av det i vårt nya hus i slutet av veckan istället för att behöva ställa det här i Vittjärv först…kanske…!

Planering av hundgårdsbygge

Idag åkte vi ut i sökskogen igen, nu  med en figge som var ny för Noomi. Vi körde med långlina och figuranter ganska nära stigen, inga påvis utan bara fokus på hantering av rulle och nån slags start till skogslydnad och allt som allt kändes övningen riktigt bra. Vi fick träna på att skicka åt båda hållen och hennes skick var oftast hyfsat raka även om hon hade svårt att glömma figgen hon sett röra sig på andra sidan rutan ibland (å ville springa snett bakåt istället).

Dock – hyfsat bra på att lyssna gällande inkallningar och liknande, hyfsat bra hantering av rulle, stor glädje, bra arbetsiver och allt som allt en lyckad dag. Tror bestämt att vi ska jobba på precis samma sätt även nästa gång. Långlina måste vara en av världens bästa uppfinningar! Noomi fick alltså ha en sele på sig under söktäcket och så en spårlina som hängde efter henne. Ibland fick hon kämpa lite med att ta sig fram i skogen med den på släp – men det gick ändå bra – hon är ju en terrier!

Perfekt att kunna nödstoppa om det blir fel, hindra att hon självbelönar sig eller drar ärevarv osv. Efter söket visade det sig att min bil dragit ur batteriet… men vi lyckades starta den genom att knuffa ner den i stora backen och sen åkte vi iväg för att köra lydnad. Vi åkte till parkeringen vid I19 och jag var hyfsat nöjd med Noomi. Några fina ögonblick, lite förvirring, inte så värst störningskänslig men all stadga var som bortblåst. =/ Nåja, vi behöver träna mer på ”nya” ställen helt enkelt efter en vinter med bara inomhusträning. Snart är vi på banan igen! Allt hon kan ”finns” ju där, vi måste bara plocka fram det även i de nya miljöerna och det tror jag kommer att gå rätt snabbt när vi kommer igång med mer regelbunden lydnadsträning ute ”i fält”.

En nöjd och nästan lite trött tjej vid sitt brukshinder.

Huskisarna fick ett viltspår som vanligt och vi gick i ett område med många små bunkrar och liknande. Jätteintressant tyckte hundarna! På dessa platser får man hålla koll så att man inte går in i taggtråd eller vassa föremål.

Nyfiken Giela

Nyfiken Silva

De ivriga som väntar på sin tur

Härligt med en bra dag med hundträning där alla fått jobba. Speciellt Noomi, hon var faktiskt trött och nöjd nu på kvällen (efter att hon rusat av sig sitt ”ska snart sova så nu är jag galen”-rus). Vi passade även på att åka upp till huset och mäta lite där vi tänkt bygga hundgårdarna. Planen vi hade fungerade nästan. Med lite revideringar borde den bli bra.

Så här tänker vi nog bygga. Det blir en dörr in utifrån och den leder till en korridor mellan hundgårdarna där varje hundgård har egen utgång till rastgården. Tre ungefär jämnstora hundgårdar (två hundar i min storlek behöver minst 24 kvadratmeter hundgård enligt Jordbruksverket) med ingång till varmt rum i hundhuset och så en fristående hundgård med bara koja. Mintu och Nalle får nog husera där, båda två har ju rejält med päls och fryser aldrig. Skulle gärna ha ingång i garaget till alla men det går inte att göra på något vettigt sätt så lösningen blir nog ungefär så här. I dagsläget har ju bara en av hundgårdarna ingång till värme så att det blir tre blir ju ännu bättre! De flesta av mina hundar ”behöver” det nog inte men om de fäller mitt i vintern eller liknande känns det ändå bra, å med värme där ute kan ju även tant Giela vara ute på dagarna.

Dessutom är vi inte så långt efter materialmässigt heller, 5 sektioner och 2 dörrar behöver inhandlas samt lite virke till 2 plank… och säkert en massa mer virke till ”smått och gott”, men ändå, utedelen borde kunna byggas för under 5000kr med lite tur. Sen när vi kommit på plats blir det dags att bygga kojorna i garaget som måste vara klara till hösten. Fram tills dess så får hundarna nog nöja sig med sina vindskydd men det tror jag kommer att räcka bra. Projekt ”hundgårdsflytt” känns stor men ändå överblickbart nu när vi har en plan…

Slädtur upp på fjället med kamera och Gopro

Idag har vi mest bara slappat, ätit gott och myst. Och så redigerat film förstås… oj vad tid det tar men det är riktigt roligt! Börjar med bilderna från i fredags och turen upp till Lapptjärn och Lillblaiken.

Uppe vid Lapptjärn var det byaträff och några hurtiga spelade brännboll i värmen. Mina hundar flåsade bra när vi kom fram pga värmen, men särskilt trötta var de inte när den fått återhämta sig en kort stund. Alla lade sig i alla fall att vila, utom Rotax och Silva, som snabbt blev uttråkade.

Rotax gräver en stor grop medan Silva ser smart ut

Nån av dem tuggar på Rotax draglina (!) så att den bara sitter i 2-3 trådar!!!

Silva tuggar mittlina

Silva försöker ta hö från Mintu och Kaela

Som synes hade de betydligt mer energi att göra av med. Giela och Noomi satt hos oss vid skotern och charmade besökare.

Eftersom sträckan från Högland till Lapptjärn (pga. plogade vägar gick det inte längre att köra hemifrån byn och till fjälls utan jag tog bilen till Högland) var så kort bestämde vi oss för att köra upp på fjället så att hundarna skulle få röra sig lite mer. Varmt och tungt, men de såg ut att trivas bra ändå.

Giela ser inte helt imponerad ut…

Uppe på Storfjällsmyran hade Giela fått springa en bit och det blev Noomis tur. Jag testade även att sätta Gopro-kameran på Noomis rygg. Hon var som vanligt obrydd och sprang omkring som vanligt trots att hon hade en stor platta på ryggen.

Blaikfjället är alltid fint, men extra fint när det är klart väder eftersom utsikten är milsvid åt alla håll. En gissning är att man ser närmare 10 mil bort? Noomi sprang före oss upp mot toppen tillsammans med husse.

Husse fotar. Å jag fotade. Den här dagen resulterade i alldeles för stora mängder bilder och filmer…men det är ju kul det med. Det blåste lite uppe på toppen som vanligt men det var ändå rätt skönt där. Nu såg man tydligt de 60 vindkraftverk som satts upp på grannfjället… det är allt en lite underlig syn och själv är jag ingen förespråkare av storskalig vindkraft här uppe i norr. På Lillblaiken hade nån satt upp två kors vid plaströret som markerar fjällets högsta punkt, å jag undrade lite om de kunde ha något samband eller inte?

Mintu å jag

Så, här kommer den då, ännu en film! Det är ju himlarns skoj att redigera så länge datorn hänger med och allt fungerar, men oj vad tid det ändå tar… Det finns ju alltid saker man skulle vilja förbättra eller ändra men vad tusan – bättre en 95% färdig film än ingen!

Avslutar med en bild på Noomi som rusar runt och nästan fäller Rotax. Nu ska hundarna få komma ut en sista gång och sen blir det sängen även för mig. Imorgon hoppas vi vakna till en kall morgon men det är ännu 2,6 grader varmt så det ser mörkt ut. =( Nån slags slädkörning vill vi i alla fall få till!