Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…

Den fantastiska ledarhunden


Mintu och Kaela, ett trevligt par att köra i led och två ledarhundar som även
fungerar väldigt bra var för sig eller ihop med andra hundar som är mindre erfarna.

Längst fram i spannet, antingen ensam eller i par, går ledarhunden. Ledarhunden  har den viktigaste positionen i spannet  och utan den kommer spannet ingenstans. Ett spann utan ledarhund är som en bil utan motor. Ledarhunden ska ha självförtroende och mod nog att gå först, sträcka ut linan och motivera resten av spannet, genom snöstormar, djup snö och förbi frestelser eller störningar.


Mintu och Rotax leder spannet längs ett helt igenspårat skoterspår. Rotax har aldrig
sprungit sträckan förut men Mintu har gått den förr, dock nästan ett år tidigare. Ändå
fortsätter de målmedvetet framåt och följer den osynliga leden utan att trampa ner i den meterdjupa snön på sidorna.

En bra ledarhund lyssnar på kommandon för att svänga, stanna, öka eller minska  farten osv, men har även inbyggt i sig att välja den bästa vägen och kunna ta egna beslut när det  behövs osv. Det finns en fin balans mellan att lyda och att tänka själv. En hund som lyder blint har inte bara fördelar. Själv uppskattar jag en ledarhund som låter mig veta ifall den själv tycker sig se en bättre lösning på ett problem än den jag föreslagit. Det finns även många exempel på ledarhundar som räddat liv när de vägrat gå ut på tunn is med spannet, eller känt av andra faror.

En ledarhund har ofta en viss ansvarskänsla för spannet och kan ofta anpassa sina val för att passa hela spannet. T.ex. har de ofta en känsla för hur brett ekipaget är och väljer aldrig passager som är för smala för släden.


En blåsig dag ute på sjön Storuman fick en ung Silva en ny utmaning. Att gå snett med vinden utan spår att följa. Ganska lätt till att börja med men när tiden går är det lätt att hundarna faller tillbaka i vindriktningen igen.

Många ledarhundar har fantastiskt spårminne och minns i stort sett alla spår eller stigar där de sprungit. Tidigt på vintern har många spår inte körts upp av skotrar eller skidåkare, och en sån gång kan en duktig ledarhund vara en riktig tillgång. Om föraren ber ledarhunden svänga in på ett helt okört spår så följer hunden spåret ur minnet, med precision på en halvmeter åt ena eller andra hållet, tills föraren ber den göra något annat. Jag skulle tro att mina ledarhundar ligger väldigt högt upp på listan över de som har bäst koll på skoterleder och spår kring vår by. Mig klår de i alla fall med hästlängder och jag har lärt mig att lita på deras lokalsinne då det är ytterst ovanligt att de gör misstag.


Mintu är en av de bästa ledarhundar jag kört: självsäker, lyhörd, driven och med
stor ansvarskänsla. Han är inte perfekt, men bra på många sätt! Rotax går i led
med följer främst med Mintu. Det är stor skillnad på att springa i led och att vara
den som axlar hela ansvaret.

En bra ledarhund är otroligt värdefull, en blandning av genetik, träning och så en gnutta personkemi mellan ägare och hund. Det finns hundar som inte alls fungerar hos en ägare, men sen blir fantastiska ledarhundar hos en annan. Att lära sig grunderna går snabbt men att finslipa egenskaperna tar ett par år och samarbetet mellan förare och ledarhund är en relation som alltid kan utvecklas vidare.


Allt väl där bak? Kaela kastar en blick bakåt i farten.

Själv ger jag de flesta hundarna chans att gå i led men i slutänden visar bara några av dem rätt egenskaper. Egenskaper jag själv uppskattar är ansvarsförmåga, förmåga att tänka fritt och lösa problem, förmåga att lyssna och tänka samtidigt, samt ett driv framåt förstås.


Sälka och Gakkon, två födda ledarhundar som helt enkelt visste att de var lite bättre och lite klokare än alla andra. De var ett fint par där Sälka var ”hjärnan” och Gakkon var ”muskeln” med konstant driv framåt. De kompletterade varandra på ett bra sätt och trivdes ihop där fram.

Jag börjar oftast inkörningen av hundarna med att köra dem i par med en äldre hund framför skidor eller cykel. På så sätt blir det naturligt för dem att springa först redan från start, och man har en bra grund för ledarhundsträningen. En hund som aldrig fått gå först kan tycka att det är en skrämmande upplevelse om man väntar för länge med att ge den chansen.


Så här kan det se ut första gångerna jag låter hundarna testa drag. På så sätt vänjer de sig vid att springa först och de som ska tränas till ledarhundar får en bra grund.

Höger/vänster lär jag in medan vi promenerar. Jag börjar med att säga ordet medan vi svänger men ger sen kommandot just innan och berömmer när hunden gör rätt. Ibland kombinerar jag det med dragträningen om hunden körs med en rutinerad ledarhund som den kan lära sig av.

I början av ledarhundsträningen håller vi oss till tydliga vägar men ganska snabbt vill jag lära hundarna att gå kortare sträckor utan spår samt att svänga även utan spår. För den typen av träning är det perfekt att använda isar under början av vintern, innan alla skotrar hunnit ut. En annan svårighet är att lära hundarna att svänga av ett riktigt bra spår och gå rakt ut i djup snö. Många hundar tvekar eller stannar när snön blir djup men det finns lägen där det är väldigt praktiskt att ha hundar som går att styra i alla snödjup.

Svårigheterna måste stegras i lagom takt så att hundarnas självförtroende växer i takt med att de känner att de ”klarar” uppgiften. Olika hundar har ofta olika fallenhet för olika moment. Snart visar det sig om hunden trivs med uppgiften eller inte. Alla mina hundar kan svänga och går teoretiskt sett att köra i led, men skillnaden mellan det eller att ha bra instinkter för jobbet är stor. Att springa i led är en sak – att kunna ta ansvar för ett hundspann är en annan.

Vilka kommandon eller vilket språk man använder är individuellt. Jag lär mina ledarhundar följande verbala kommandon:

  • Vänster (både i korsningar eller öppna ytor utan spår)
  • Höger (både i korsningar eller öppna ytor utan spår)
  • Rakt fram (både i korsningar eller öppna ytor utan spår)
  • Vi vänder (ledarhundarna vänder spannet genom att gå bakåt mot mig)
  • Gå på (passeringskommando, betyder ”fortsätt framåt vi ska inte stanna”)
  • Ååå halt (stannar spannet, om hundarna är pigga krävs även fotbroms)
  • Stå kvar (mental parkeringsbroms, spannet står still tills frikommando ges)
  • Japp då går vi (kommando för att starta)
  • Sakta (minska farten vid svåra hinder)
  • Wihooo! (När hundarna glädjerusar ger jag ofta detta kommando i ett glatt utrop. Samma sak om vi passerar vilt eller annat som triggar dem att rusa framåt. Eftersom de kopplar ihop det med att springa snabbt kan jag sen använda kommandor för att öka farten en kort stund när behov finns.)
  • Upp på spår (gå upp på det största spåret och följ det)

Vilka ord som känns naturliga kommer ofta med tiden. Jag vill trycka extra på nyttan av att ha ett bra kommando för att hundarna ska stå still, eftersom det är ett bra komplement till ankare om ankarfästet är opålitligt. Det bästa är förstås även om man har ett så befäst ”stanna” att man kan stoppa spannet om man tappar dem.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s