Nya rosa selar till brudarna

Igår efter jobbet blev det en skidtur med Giela och Noomi nere på älven, ett helt perfekt sätt att avsluta arbetsveckan på. Båda två har fått nya Hurrtta-selar, tror de heter Outdoor, och det är en ny modell med fästpunkten lite längre bak på ryggen än de gamla promenadselarna. Kanonbra! Det är ju inga ”dragselar” men för skidåkning med lätt belastning så fungerar det fint för Giela och Noomi. Ställbara och snygga, men jag kan tycka att bröstplattan var i bredaste laget. Framstället ska vara snudd på ”engelsk bulldog” för att det ska passa riktigt bra…hihi…

Tant har sett aningen stel ut sista veckan men att trava i lagom takt gjorde susen för gammelkroppen och snart såg hon mjuk och pigg ut igen. Noomi börjar faktiskt vara rätt duktig, springer längst fram och sträcker ut linan jättefint. Hon är en liten fartdåre (fast med ganska korta ben och kort steglängd). Det är härligt i alla fall att det fungerar så bra att köra dem tillsammans, huskypensionären och terrierdåren, och de hittar en bra rytm och fart som passar både dem och mig.

Igår kväll lyckades jag med bravaden att se en hel film (Utvandrarna – skitlång men bra!) och ett helt TV-program (Ack Värmland – roligt!) så det blev nästan en konventionell soffkväll med dillchips å allt. Jag har ju annars otroligt dålig TV-disciplin och hamnar oftast i nåt annat, men det kanske inte är en dålig sak heller? På fullt allvar kan jag inte nämna en enda dag+tid för ett enda TV-program som går nu, fast jag vet ju ungefär vilka tider det brukar vara nyheter efter en uppväxt med nyhetsberoende pappa. Hihi.

Imorse när jag vaknade av solen som lyste in genom fönstret så klev Noomi upp på min mage och lade sig där för att sola…hihih… Mysigt, om än lite lätt förlamande… verkar i alla fall bli en ruskigt varm dag och dagens slädtur blir kort, en enkel bensträckare mest för ordningens skull. Fick börja dagen med trevligt fikabesök och ännu mer mental träning i att faktiskt be om hjälp med saker, inte lätt, men det tar sig och jag blir allt duktigare! Nä, dags att dammsuga i uterummet, våren verkar ju faktiskt vara i antågande och snart kan man äta frukost där igen!

Min första Gopro-film från släden!

Idag var det äntligen premiär på riktigt och oj vad rolig den är den där lilla kameran… =) Vi fick en fin dag med strålande sol, bara lätt vind, och gott fika och mys. Alla hundarna var förstås med men idag fick även Giela och Noomi sitta kopplade eftersom det var mycket folk ute i rörelse i solskenet. Vi mötte bland annat ett par skidåkare med tre lösa retrievers men de hade fin lydnad på hundarna och det var inga problem alls – trevligt! Annars blir jag alltid lite nervös när det plötsligt står en lös hund framför oss på spåret. Sambon körde skoter och vi tog med ved både på skotern och på släden för att kunna elda ordentligt!

Kaela och Rotax fick testa sina nya snygga selar. Kaela fick en likadan som Mintu har eftersom de oftast springer tillsammans.

Rotax fick en sele som har samma färger som den Nalle har. Sen har ju Silva och Rossi kvar sina gamla rosa Björkisselar så just nu är det färgglatt i spannet, men alla har selar som passar och det är ju det viktigaste.

Gopro-filmen har jag försökt redigera ihop till en film, och det visade sig vara väldigt roligt men lite klurigt… filmmaterialet räckte inte riktigt hela låten så jag lånade in några extra stillbilder från turer tidigare i år. Dock gav filmandet och fixandet helt klart mersmak och det känns lite trist att jag inte köpt denna lilla grej tidigare…nu är ju vintern snart slut! Gopro + slädkörning känns ju annars som ett vinnande koncept! Här kommer filmen – enjoy! Låten är fantastiska ”Oh Shanghai” av Frida Hyvönen, en född Västerbottning som både kan skriva låtar och sjunga!

Förutom att det är skoj, vad tycker jag då om Gopro? Jag köpte en Gopro 3 Silver edition och den är väldigt liten och smidig. Själva kameran är jättefin och filmerna blir riktigt bra, MEN jag är besviken på kvalitén i fästena som följer med samt hur dumt de är konstruerade. För det första är det jättesvårt att vrida åt fästena nog hårt även med små fingrar. Man måste nästan ha en skruvmejsel med sig för att komma åt ordentligt för annars tippar kameran omkull efter en stund… Dessutom är fästena lite dumt gjorde och möjligheterna är begränsade eftersom fästena och skruvarna tar i varandra om man vrider för mycket åt nåt håll… I slutänden kan man inte vrida speciellt mycket alls utan ska man filma rakt fram ska man nog ha ett fäste för det. Ska man filma åt sidan ska man ha ett sånt fäste osv… Men – den lilla kameran i sig älskar jag!

 

 

Första spåret

Igår var ingen vanlig dag – det var Noomis ettårsdag! Tänk så snabbt detta år gått. Jag minns fortfarande hur innerligt jag hoppades att det skulle födas tillräckligt många tikvalpar och att jag inte riktigt vågade tro att det var sant att vi skulle få hem en Cairn förrän jag pratade med Greta och fick veta svart på vitt att vi hade en liten valp där till oss. Grattis bästa underbara Noomi och alla hennes syskon!

Trött Noomi 5 veckor gammal

Igår morse var Kaela fortfarande lite seg så jag bestämde snabbt att utesluta körning den dagen. Däremot ville hon börja äta och det blev mest vätska och så lite ris och en smula mat. Skönt att hon är piggare igen. Kaela är en sån hund som kommer nära och talar om när hon mår dåligt eller har problem (som när hon satte ett tuggben i halsen en gång) och det gjorde hon i torsdrags (eller fredags, mitt minne sviker) men nu är hon på banan igen. Skönt!

Kaelas och Rotax nya selar från Snowdogs var ju klara så vi åkte mot Sundom för att passa in det sista och hämta hem dem. Alla hundar fick följa med i bilen – för jag tänkte nämligen fixa årets första viltspår när vi nu inte kunde dragträna hela gänget. Som alltid var det superkul att hälsa på i selverkstaden hos Annelie och båda selarna såg riktigt fina ut. Bilder kommer senare idag.

Kaela passade på att gosa lite mellan provningarna och de slutgiltiga sömmarna på selen.

När vi åkt därifrån insåg jag plötsligt att jag var supertörstig! Sådär törstig så att man nästan funderar på att stanna och äta lite snö vid vägkanten! Jag hade tänkt stanna och spåra på vägen hemåt i Syden och jag passade på att ringa lite folk jag känner längs den vägen men ingen var hemma så istället fick jag passera spårmarkerna och åka in till Boden och ICA Supermarket. 1 liter LOKA senare var jag på banan igen och vi hittade fin skog att spåra i. Törsten har ingen lag ibland!

Alla hundarna kom ihåg vad det handlade om och alla var ganska lugna och lättsamma. Inte ens grabbarna släpade runt mig i skogen som vanligt. Skönt! På bilden ovan är det tant Giela som spårar. Hon var mer fokuserad noggrann än hon brukar vara. Annars tycker hon nog att halva nöjet är att nosa i skogen och hitta roliga saker. Det där spåret det ligger ju ändå kvar medan man kollar av omgivningarna liksom. Grabbarna körde SM i antal kissningar i spåret men de blev nöjda och trötta och det är ju viktigast.

Nyfikna Kaela var förstås tvungen att kolla in kameran en sväng också. Fjärrkontrollen fungerade klockrent idag och ju mer jag använder den, desto fler nya användningsområden kommer jag på. Kul grej helt klart! Jag passade på att ta lite bilder med jämna mellanrum för att inte kameran skulle stänga av sig, så när jag gick igenom bilderna fanns det väldigt många bilder på bara tom skog, och så ibland kom det lite bilder med nån hund på också… =)

Noomi fick istället söka grejor i skogen och hon älskar verkligen att göra det. Idag hade vi bara en enkel skogspinne men det räcker så bra. Hon söker tills hon hittar just den pinnen och sen kommer hon in med den. Hon har än så länge aldrig tagit fel eller misslyckats. Om vi bara kan få med oss den arbetsivern och envisheten in i personsöket så kommer hon att bli riktigt duktig. Just nu är det roligare att söka föremål än att söka folk, men det ska vi nog kunna jämna ut.

Matte jag hitta den!

För att träna sök behöver man ju lite utrustning. Min plan är att göra Noomi till en rullhund, dvs. lära henne att plocka upp en rulle som hon ska ha hängande i halsbandet varje gång hon hittar en person. Med rullen i munnen ska hon då springa tillbaka till mig och på så sätt signalera att hon hittat nån. Normala rullar är förstås alldeles för stora för en liten Cairn, så jag ska försöka sy ihop en egen i mer lagom storlek. Norskrulle går ju inte att använda med de korta små benen så det blir en svenskrulle i liten storlek. Den jag har sen innan hänger ju ner i backen om jag sätter den på Noomi… =/

En ”bra att ha”-låda visade sig innehålla en liiiiten BGB-hake som vi nog ska använda

Dessutom behöver hon ett tjänstetecken och även dessa är ju oftast alldeles för stora i normala storlekar. Därför tänkte jag sy ett eget med färger rött, svart och vitt. Hoppas hinna börja ikväll men det kanske är  lite optimistiskt. Jag fick tag på lite rött tyg och rött band hos Anne-Lie och så har jag svart bävernylon sen jag sydde slädsäcken så allt material finns. Ska bli jättekul att komma igång!

Inatt har det varit lite lagom kallt och nu skiner solen. Idag blir det korvgrillning ute i nån snödriva med hela familjen. Blir nog att ta med solglasögonen också!

Huskygänget väntar på att få frukosten serverad. Nu åt även Kaela helt normalt och hon verkar helt normal igen. Jätteskönt! Hur tänker matte förresten när hon häller upp mat i skålarna och sen går iväg sådär??? Hundarna verkar fundera. Så här BRUKAR vi ju inte göra!!! Dags att börja koka varm choklad och packa släden! Ha en bra dag!

 

 

 

På besök hos Snowdogs – dragseletillverkare!

En av kvällens modeller – Kaela!

Kvällen har vi spenderat i Sundom hos Anneli som har företaget Snowdogs (www.snowdogs.se). Den här vintern har flera av mina hundar breddat sig och Nalle, Rotax och Kaela behövde nya selar. Ingen av dem passar i standardstorlekar så då passar det ju ypperligt att bo nära ett kanonbra företag som syr riktigt fina och måttanpassade selar. Det kan ju verkar lite knasigt att göra det NU, när säsongen i stort sett är slut efter denna underliga vinter, men det är istället just nu det är dags! Till hösten kan det mycket väl vara så att de gamla selarna passar igen, men sen när de breddar sig under vintern och bygger mer muskler så är det ju förhoppningsvis precis så här stora de kommer att vara och då kommer dessa selar att behövas. Då är det lika bra att ha kunnat sy upp dem mitt i ”vintertformen” så att det blir så rätt som möjligt.

Nalle och Rotax har främst haft problem med att deras ordinarie selar börjar bli små, så de fick varsin specialsydd sele av lite större modell. De blir blå båda två för den ena var en befintlig sele som vi fick omsydd. Riktigt snygg! En sele fick vi alltså med hem direkt, och den andra får vi hämta sen när den är klar.

Kaela har en sele som storleksmässigt är rätt bra. Halsen är lagom, längden är lagom, men en sele är så mycket mer än att vara lagom i halsen och sluta vid svansroten. Den ska ge lungor och ben frihet samtidigt som den ger kroppen stöd, och så måste ju halsen vara placerad på rätt plats. Om ryggdelen är för kort så får man en sele som drar upp mot luftvägarna på hunden, och om man har en sele med för kort underdel istället, så får man en sele som trycker i nacken.

Just så kändes Kaelas sele. Det var inget massivt tryck, men jag tyckte att den belastade nacken onödigt och det gäller förstås speciellt eftersom hon sen tidigare (långt innan hon fick selen hon haft på sistone) har problem just där. Av den orsaken enades vi om att ge henne en sele med aningen vidare hals än vanligt och lite kortare rygg än vanligt, för hon är ändå ingen sån hund som går med huvudet mellan frambenen och tar i från tårna utan jobbar mer jämt och lagomt. Alltså spelar inte bara hundens form utan även dess arbetssätt in till viss del.

Det känns i alla fall riktigt lyxigt och roligt att kunna göra hembesök i selverkstaden och tillsammans kunna enas om vad en viss hund behöver och sen få det uppsytt av ett proffs som fixar det snyggt och hållbart i ett nafs! Dessutom är det alltid trevligt att träffa Anneli, och nu visade hon även en riktigt snygg liten släde som hon byggt själv – kanonfin! Ett par längdskidor och en ihopfällbar stege från Biltema och så lite andra må detaljer och lite händighet och vips blev det supersnyggt!

Nu är det så att Mintu, Nalle, Rotax och Kaela alla har specialsydda selar från . Ingen av dem passar längre i nån standardstorlek av nåt av märkena vi testat. Rossi och Silva har kvar sina rosa Björkisselar och på just de två passar dessa standardstorlekar jättebra. Många hundar byter storlek under säsongen eller i alla fall i takt med att de blir vuxna och grövre, men lilla Silva har haft samma rosa sele sen hon var 7 månader, och nu är hon snart 6 år! Den sitter lika fint nu som den gjorde då så både Silva och selen håller formen. Värre är det med killarna som absolut inte kan ha samma selar nu som de hade för ett par år sen. Förhoppningsvis har de vuxit klart nu när de alla hunnit fylla 5 år…

Dags att krypa till kojs nu – god natt!

 

 

Goda Rotaxnyheter!

Jag hade tänkt att vi skulle åka in till stan och styrketräna igår morse men sambon envisades med att vi skulle ta en promenad istället. Giela och Noomi fick följa med ut i ett vackert landskap med mjukt snöfall och sol där bakom. -10 grader visade sig vara kallare än vi trott. Det tar ju på nåt sätt lite tid att vänja sig vid att man faktiskt måste klä sig mer och jag frös lite medan sambon efter en stund beskrev sig själv som om han ”badat och sen gått in i en frysbox direkt”. Brrrr!

Äntligen börjar isen lägga på vår lilla å, här ska vi svischa fram om nån månad!

Efter promenaden var det dags för dragträning av de andra huskisarna. Jag körde Rossi, Rotax och Kaela först. Nu körde vi snäppet långsammare än vanligt och Rotax rörde sig betydligt bättre än vanligt och kunde hålla sin trav. Kaela såg ut att ha bråttom så det var svårt ibland att avgöra om hon gick orent eller bara försökte öka farten. Vi hade sån tur förra veckan att Olga och Urban hade en nomesele från ”Oh so Fast’s” (som bland annat importerat några av Gakkons förfäder från Alaska) som de inte längre hade användning för. Den passade bra på Kaela! Annars har det ju varit svårt att hitta selar i bra storlek och passform till henne. Alla är antingen för stora, eller för små…Tusen tack!

Att köra Kaela i kort sele fungerade inte längre nu när hon blivit bättre i ryggen och vill lägga tryck i selen igen. Då trycker den korta selen på andningsvägarna och så kan vi ju inte ha det. Jag måste säga att jag faktiskt gått från att köra korta selar på de flesta av hundarna till att ha nomeselar på nästan alla igen. På vissa har selarna tryckt på luftvägarna när hundarna jobbat hårt och på andra har nomeselarna åkt på igen bara för att… ja jag vet inte riktigt, men det har känts bra. Även om de korta selarna ger mer frihet att röra sig så innebär de ju även att man har ett band kring ryggens mitt och om det kommer ryck i sidled så ser det mer obekvämt ut.

Kommer absolut att behålla de korta selarna och fortsätta växla för en del hundar, men för Kaela och Nalle t.ex. så är det bara nomeselen som fungerar för att de ska kunna jobba som de vill.

Mintu, Silva och Nalle flyger fram

Cykeln hade förstås lite sämre grepp nu när snön kommit och bitvis hade vi riktigt långa bromssträckor, men det är ju inte så konstigt. Underbart vackert ute i alla fall!

Silva och Kaela solar i sitt vindskydd

Efter dragträningen drogs tempot upp ännu mer. 13.00 hade vi promenaddate på stan så lunchen föll mellan stolarna. Världens snällaste sambo skulle byta till vinterdäck på min bil för det hade jag ingen tid till själv. 16.30 skulle vi ju vara i Råneå och rehaba hundar!

Flinga, Noomi och Rossi

Vi promenerade inne i stan och försökte sätta hundarna på denna lilla bänk för att fota lite. Flinga och Rossi går ju att arrangera rätt bra men Noomi har inte lärt sig att sitta stilla på det sättet, så det blev så här istället…. =) När hon ”attackerar” de andra med pussar så vill de ju helst inte sitta kvar heller…

Flinga har varit med i hundgänget sen hon var några månader gammal. Hon är faktiskt ungefär två månader äldre än Rossi bara, men Rossi flyttade ju in hos mig först ett år senare.

-Åååååh vad roligt säger Rossi…

Rufsig terrorist!

Isen håller för Noomi!

När vi gått en bit ringde sambon och berättade att mina nya vinterdäck inte passar på min bil. =/ Typiskt! En liten stund senare tog jag upp telefonen för att kolla i min och Paulas FB-konversation när det egentligen var vi skulle vara i Råneå på Älvdalens hundhälsa, var det 16.30 eller 16.40? Paula hade ju varit så himla snäll och fixat lite specialtider till oss så att jag skulle kunna köra laser på Giela, Kaela samt kolla upp Rotax. Verkligen ett ställe med superbra service!

Jag satte nästan vinterluften i halsen när jag såg att vi pratat om 15.30 istället! Alltså en timme tidigare och min stackars bil stod uppallad utan vinterdäck en halvmil hemifrån…! Vi fick korta promenaden till hälften och min käre sambo ryckte in igen och hämtade upp mig och hundarna. Sen skyndade vi hem där jag bytte hundar och jag lånade hans bil och jäktade mot Råneå medan han fixade min bil. Rotax, Kaela och Giela fick sitta på sätet i skåpbilen för den är inte alls hundanpassad där bak men alla tre är duktiga på att åka fint i bilen. Rotax vill bara sitta nära och luta sig lite mot en så är han nöjd.

Vi hann faktiskt fram i tid – som genom ett mirakel! Giela och Kaela fick sina laserbehandlingar på ryggarna och Kaela fick lite på nacken också. Hon har helt klart ”ont” i nacken och Paula menade att iaf på hästar så startar många ryggproblem just i nacken.

Sen var det Rotax tur. Jag väntade mig att hon skulle säga att han var stel i ryggen eller markerade nån slags smärta.

Istället fick vi glada nyheter. Hon kände inget direkt konstigt alls utan tyckte att han var fint musklad och laserbehandling som jag bokad kunde vi avboka eftersom inga större problem fanns att lasra på. Eventuellt hade han mindre rörlighet i ena handleden fram men inget stort eller allvarligt fel.

Skönt att ha ”fel” på magkänslan ibland. Vi fortsätter köra i långsammare tempo och hoppas att han fortsätter se fin ut. Blir det komplikationer så får vi ta det då, men för nu så var det här ett otroligt skönt besked. Han är ju inte byggd för att springa snabbt och kanske helt enkelt trivs bättre i långsamt tempo?

Rent allmänt kommer ju den här vintern att bli lite speciell för oss då Kaela helst ska gå i trav för att spara ryggen, så hela spannet kommer ju att få gå långsammare. Silva kommer att bli uttråkad! Dragträffarna kommer att bli lite speciella eftersom vi kommer fram när de andra redan fikat klart… men så länge vi kan hitta ett sätt att vara ute alla tillsammans så är det viktigast av allt. Om vi får köra långsammare än allt annat så får det vara så helt enkelt! Kommer bara att bli mer foton och lättare att lära Noomi att åka släde!