Lydnadsträning med Noomi och gänget

Dansa som förhoppningsvis har puppisar i sin mage kör vittring

Szune apporterar

Noomi – hunden som snart ska få en ny frisyr

Träningen med Noomi idag kändes riktigt bra. Visst blev det lite missar och tokigheter, men överlag hade hon fint fokus och klarade de flesta störningarna jättefint. Jag kör henne fortfarande med lina som släpar efter lös för att förhindra att hon självbelönar med att hälsa på nån av de andra, hon har ju än så länge i sitt liv aldrig lyckats springa fram till nån utan lov, och det märks så himla stor skillnad jämfört med att ha en hund som fått chans att göra det. Hon vet ju liksom inte att det finns den möjligheten ens, å jag hoppas att vi kan fortsätta utan att hon upptäcker det och måste lägga tid på det.

Vi körde fritt följ, läggande och ställde under gång (delmoment) och lite basic fjärr. Det mesta fungerade fint, vår lägstanivå är fortfarande rätt låg men alla moment har även små stunder när de lyser till och man får en blick in i framtiden av hur det ska se ut, sen när allt sätts ihop. Lilla Noomi börjar vara riktigt rolig att träna med och det känns som att vi hittat rätt i träningen igen, hon har landat efter löpet och jag har tränat bort lite mer rostighet och vips så känns det hyfsat bra!

Just nu har jag bara lite funderingar kring kommandon. Med Jacki använde jag ”plats” till ”läggande under gång” eftersom hon låg tryggt och inte väntade på annat än att jag skulle hämta henne. ”Plats” betydde för henne ”lägg dig supersnabbt och ligg kvar tills jag hämtar dig”. Samtidigt är det mycket enklare att mängdträna med ”ligg” utan att behöva sätta hunden upp varje gång, något som jag vill vara konsekvent med när vi kör kommandot ”plats”. Hur har ni gjort?

En annan fråga är ”stå” eller ”stanna” vid ställande under gång. Jag har tidigare kört med ”stanna” och det lutar åt det även nu, men det är ju förstås ännu tydligare med ett kommando som alltid betyder just ”stå upp”. ”Stanna” betyder ju så mycket, ”bli stilla i samma position som du är och rör dig inte” typ. Än så länge använder vi ”plats”/”ligg” parallellt nästan, och så ”stanna”. Hur tänker ni?

Mintu, Nalle och Kaela äter i sin egen hundgård

Efter en rolig kväll åkte jag hem för att mata huskygänget och pussa dem lite, och så fick Giela och Noomi mat förstås. Giela verkade tyvärr känna av ryggen efter att ha sprungit genom under slädturen, inte jättekonstigt egentligen kanske men jag hade hoppats att hon skulle slippa. Hon hade så mycket spring i sina gamla ben och ville så gärna. Det blir lite smärtstillande och så får vi hoppas att det ger med sig snart. Imorgon blir det nog en lagom lång promenad för henne och Noomi, om ryggen verkar vilja dvs.

Jo just ja, gick ut och matade hundarna med min nya jobbjacka och jag vet inte hur det gick till, men när jag gick ut ur hundgårdarna så hade jag slafsat hundmat på ena ärmen… Som tur var gick det enkelt att torka bort mat och dreggel… God natt! Hoppas på slädväder även imorgon kväll!

 

 

 

 

Vissa dagar gör det ONT att träna draghund!

Idag var jag helt ledig (tack jobbet) och en långhelg kändes verkligen trevligt så här mitt i hösten. Jag gillar ju hösten, men den har även ett par stora nackdelar träningsmässigt. Mörkret försvårar ju vissa typer av träning t.ex. Sen har vi denna eländiga is som lägger sig över grusvägarna ibland och aldrig verkar vilja försvinna. Lite passande att jag precis skrivit ett inlägg om det, skrev det för nån dag sen men postade det först nyss…

Morgon på Energivägen, min cykel, min gamla bil och min nya bil!

Jag drog först iväg med Mintu, Nalle och Silva, ca 70kg hund fördelat på 12 tassar. Efter de senaste dagarnas töväder så fanns ju inte en enda snöflinga kvar hemma på gården och vi hade verkligen längtat efter dragträning. Ja, här är det alltså pinkpaus….

Eftersom Kaela fortfarande ska gå i trav enbart så kör jag vidare med cykel. Blir nog inte mycket barmarksvagn för oss detta år eftersom det är betydligt tyngre samt svårare att individanpassa lika bra. Jyckarna hade mycket spring i benen och Silva hade förstås mest bråttom av alla!

När vi kom ner i svackan så fanns lite is på vägen men där brukar det alltid vara kallare och det är bara 50-100 meter kanske. Jag var heeelt säker på att allt skulle bli bättre när vi passerat det området som alltid ligger i skugga. Tyvärr blev det tvärtom. Isen bredde ut sig allt mer och gömdes under en millimeter nysnö. Sidorna av vägen hade precis rensats från sly så över vägen låg kvistar och grenar och det var inte lätt at urskilja de hala fläckarna.

Jag övervägde att vända men tänkte ”det måste ju blir bättre” och hundarna verkade klara sig bra. Vi höll nere tempot så gott det gick när jag hittade något att bromsa fast i… Sen gick det förstås så som det förr eller senare går när man cyklar på is bakom 3 hundar. Bromsning på isfläck gör att cykeln sladdar lite med bakdäcket och vips så kanar man över isen…

En av dagens fem vurpor, de blanka fläckarna har jag gjort!

Lika glada för det är vi!

Vid det här laget var vi allra längst bort på spåret och jag tänkte att det faktiskt knappast kunde bli värre framför oss. Efter 2-3 vurpor värkte det lite här och var. Även om farten var låg när cykeln vek undan så gör det ju ont att landa på is och så hinner man ju släpas ett par meter bakom hundarna innan de hinner stanna. Femte gången ramlade jag med pubik för vi mötte ett par som kom gående i sidan av vägen. ”Det är lite isigt…!” Jo det kunde jag ju hålla med om och de erbjöd sig snällt at hjälpa till, men det fanns ju liksom inte så mycket att göra. En av de sista vurporna tog rakt på låret och en annan på knäet/armbågen så lite blåmärken blir det helt klart.

Vid det här laget valde jag att gå i diket istället och styra cykeln för jag insåg att sjätte vurpan kanske inte skulle bli lika harmlös. Trist när man laddat för att kunna träna hundarna!

Kaela, Rotax och Rossi fick sig en dragtur de med men vi körde bara fram till isen startade och sen efter en annan väg tills isen startade och så tillbaka till den första isen igen och sen hem. Töntigt och hundarna undrade säkert varför vi vände tre gånger på en halvtimme men vi kunde köra säkert och det är viktigast.

Efter dragträningen lastade jag in en massa skrot i min nya bil för att åka på tippen, och så tog jag med Noomi och körde in till stan för att träffa Pernilla och lilla valpen Snö för lite stadspromenad med de små.

‘

Snö är 11 veckor och under veckan som gick har hon växt om Noomi… båda två skötte sig fint på stan och de är duktiga på att gå tillsammans utan att stöka eller busa alltför mycket. I slutet av timmen var de dock trötta och då blev lite mer ”GRRRRRR” precis som förra gången de sågs. Kompisar tills tröttheten slår in! Noomi skötte sig jättefint kring i stort sett alla störningar. Kunde kalla in henne från påbörjad lek med Snö och när vi stod och ”hängde” på samma plats en stund för att låta hundarna spana i lugn och ro så bjöd hon in mig till lite fotpositionsträning. När vi mötte tre skällande hundar så tittade hon lite extra innan hon lyssnade men å andra sidan är hon inte så van att bli skälld på av okända.

En av de viktigaste sakerna jag gjort med Noomi är inte bara att ge belöningar, utan att även kontrollera övriga belöningar och jag har haft tur (och lite skicklighet förstås) att hon aldrig fått chansen att självbelöna sig genom att springa fram till en person, hund, leksak eller annat roligt på egen hand. Det gör verkligen en enorm skillnad mot att träna med en valp som lärt sig att den kan hitta på roliga saker på egen tass. I Noomis värld finns inte riktigt möjligheten att avbryta träning för att rusa fram till en kompis liksom. Visst, hon kan titta och vara intresserad men hon har aldrig fått belöningen av att känna hur himla skoj det var och den skillnaden är väldigt skön att ha på sin sida! Att undvika självbelönande beteenden som man inte vill ha är banne mig minst lika viktigt som att belöna de man vill ha!

Trött Snö efter en timmes häng på stan med lilla terrierkompisen.

Giela måste ju också få komma ut så när vi kom hem blev det en skogspromenad för henne och Noomi. I skogen är det tack och  liv inte halkigt och eländigt. Idag fick tant gå kopplad hela sträckan varje meter för att inte hitta på tantbus igen!

Slutligen åkte Kaela, Giela och jag till Älvdalens hundhälsa i Råneå för brudarnas laserbehandlingar. Kaelas rygg ser allt bättre ut men nacken krånglar fortfarande. Jag tror allt mer på att nacken är roten till det onda i ryggen faktiskt. Giela var lite stel och öm men också lite busig och tokig och pratade med oss när vi behandlade Kaela. Före vi åkte borstade jag igenom henne rejält så nu är det bara svansen och fanorna kvar på bakbenen samt rätt mycket päls på halsen. Huskyhalsen – denna outsinliga källa till päls!

Jo just ja, blåmärket. Det känns faktiskt en knöl på låren även genom byxorna och det börjar bli blått. Ömt som tusan också. Räcker med en liten Noomitass som ställer sig på blåmärket för att det ska göra rätt ont… helt enkelt hade vi nog tur att det inte slutade värre än det gjorde. Blir ingen mer dragträning förrän det kommit snö och töat (så att snön fastnar mot isen) eller töat massvis mer så att isen försvinner bort. =/

En lårbild

 

 

 

 

 

 

Mörkeräventyr!

Ser ni skoterspåret??? =)

Sådär! Nu är Noomi och jag hemkomna efter ett mycket trevligt ”mörkeräventyr” och hon sover så gott…=) Vi var 7 ekipage samt några kompisar som var ”ledare” och hundlösa, och möttes vid en skola i skogsbrynet i Heden utanför Boden. Vi fick instruktioner och gick sen tillsammans i par och löste uppgifter längs en snitslad bana för att få tag i 5 bokstäver. Upplägget handlade om att tomten sprungit runt i skogen och tappat några saker, och vi gick i mörkret med pannlampor och följde reflexsnitslar i skogen för att hitta hans borttappade saker och bokstäverna som hörde till.

Noomi och jag gick ihop med en ung Grand Danois-tik och hennes matte, bara ett par månader äldre än Noomi men vägde nästan 10 gånger så mycket! Trots storleksskillnaden gick det jättebra och de kom bra överens. Jag måste säga att det är en sån skön sak med Noomi, än så länge så kommer hon överens med alla hon träffar och att detta var en så stor kompis verkade inte direkt bekomma henne.

Inför varje sträcka fanns en ny instruktion att läsa. På ett ställe skulle hundarna hitta en tappad sak i en uppmärkt sökruta, en annan ledtråd hittade vi efter att ha följt ett blodspår, och andra saker hängde helt enkelt i nåt träd efter vägen. Äventyret var uppdelat i olika delsträckor och på varje sträcka fick vi tips om vad vi skulle hålla utkik efter för att hitta bokstaven vi sökte. Ett roligt litet äventyr för hundar och ägare!

Bokstäverna vi samlat var till slut S, I, K, K, O. När vi kom fram till slutet fick vi korv, varm choklad, festis och en massa annat gott fika. Och så var det ju det där med bokstäverna, vad blev det egentligen? Alla andra lag verkade förstå direkt men jag och min kompanjon kunde helt enkelt inte tänka klart…Kokis? Sikko? När det är ju inget ord… Till slut fick Therese hjälpa oss på traven, K….I…O…S…K…. var ju inte så svårt egentligen men ibland fungerar inte hjärnan!

Vad gör du där borta stora kompis?

Noomi och hennes BC-kompis Snö som hon lekt med förut. Yay!

Dessutom fick Noomi chans att socialisera lite med Rottweilern Ozzy som vi känner sen tidigare (men de har aldrig hälsat tidigare), golden retrievern Rolex och så lilla BC-valpen Snö som just nu är ganska jämnstor med Noomi. Roligt och spännande på många sätt för en liten valp!

Jag hade väntat mig att Noomi nån gång skulle reagera på att det smög folk i buskarna längre fram i mörkret och kanske skälla lite på nån, men hon var stencool och tyckte bara att allt var roligt, även om hon inte alltid förstod vad vi gjorde. Blodspåret följde hon med stor beslutsamhet en stund men vips så hade blodspåren upphört och vi följde tydligen något annat…med samma beslutsamhet! Kul hade hon i alla fall!

Tack alla inblandade för en rolig kväll, ni hade gjort ett kanonjobb! Tror jag kommer att sova lite gott som Noomi nu efter en rolig dag med många skojigheter!

 

Noomi träffar sina 7 huskykompisar för första gången

Igår kom dagen D. Dagen jag skjutit upp och inte haft bråttom med. Nu kom den helt av sig själv och utan att jag planerat den. Igår när vi skulle dragträna stängde jag in Noomi med husse i vardagsrummet bakom ett kompostgaller och gick sen ut för att hämta in resten av huskygänget. Jag glömde dock att berätta detta för husse…

När jag ett par minuter senare öppnade dörren med 6 huskies i koppel så stor en jätteglad Noomi innanför dörren och hälsade oss välkomna. Alla hennes bästisar på en gång!!! Husse hade gått på toa och självklart släppt ut Noomi också. Alla kändes lugna och situtationen var bra så jag släppte lösa hundarna en efter en och lät dem umgås tillsammans i 5-10 minuter under uppsikt.

Som synes så surnar Kaela till en del och det är inte så konstigt. Hon och Noomi har ju varit inne tillsammans en hel del efter Kaelas magoperation, och då tyckte nog Kaela att Noomi kunde vara rätt jobbig ibland. Därför tar hon i lite extra för att se till att hon faktiskt får vara ifred och nu lyssnade ju Noomi till slut.

I ett sånt här läge vill jag själv låta hundarna sköta så mycket som möjligt på egen hand. Att Noomi är jobbig är ju ett faktum. Att springa runt och hindra henne hela tiden känns lite dumt för då får jag inte göra annat. Bättre då att de andra får en chans att säga ifrån under kontrollerade former och att de själva kan kommunicera vad de vill så långt som det är möjligt så att alla lär känna varandra och jag kan få en känsla av hur de faktiskt fungerar tillsammans. När hon trakasserar Rossi så går jag gärna in och styr lite för Rossi tycker att Noomi är lite läskigt och jag tycker inte att hon ska behöva handskas med det fullt ut ännu.

Så, nu är det gjort! Alla åtta har träffats och allt gick bra. Därmed inte sagt att de får vara tillsammans när som helst i framtiden heller, men detta kändes i alla fall som en bra grund. Förutom den stora fördelen att bajset fryser på vintern så är ju även hundarna rena om tassarna så det är enklare att ta in hela gänget lite snabbt och låta dem träffas.

Noomi har fått en ny kompis

Igår kväll fick Noomi inte bara träffa sin kompis Flinga (som hon tycker mycket om även om känslorna inte är besvarade) men även lilla dvärgpinschern Mina. Mina är i medelåldern och kan sura till när hon tycker att det behövs. Nu försökte hon hålla ordning på Noomi kring Flinga och fräste till åt Noomi ibland. Deras möte gick ändå väldigt bra och Noomi lyssnade fint på Mina utan sura miner. Än så länge har Noomi inte visat ”terriertemperament” kring andra hundar och det är så himla skönt. Hoppas hon tänker fortsätta i den riktningen.

Sammanfattning av senaste veckan

Veckan som gått har varit rolig, intensiv och omväxlande med både jobbäventyr och hundäventyr. Bildar har jag samlat på mig men tid och inspiration att blogga har inte funnits, så nu kommer ett nytt sånt där ”jätteinlägg” där jag säkert glömt hälften, men så får det vara!

Kaelas sår fortsätter att läka fint och imorgon ska hon få plocka bort stygnen så det bli en tratt mindre här hemma. Megafånarna som vi börjat kalla dem är annars rätt söta i sina trattar. Giela ska operera ögat imorgon men har tratten kvar för såret på juvret har inte riktigt läkt. Det sitter ju så dumt till, när hon lägger sig ner så mosar hon ihop spenen med huden på magen osv. Veterinären ska få titta på det en gång till imorgon för jag blir inte klok på om jag ska lägga om det eller låta det luftas.

Eftersom det är svårt att få med två trattar i bilen på ett bra sätt så har det mest blivit träning här hemma efter Kaelas operation. Vi har dragtränat ungefär varannan dag med cykel och nu börjar det vara riktigt kallt att hålla in bromsen hela vägen. Regnat har det gjort också! Så här såg jag ut för några dagar sen när jag skulle ut och cykla…

Så här såg det ut när jag kom hem:

Ja, vi har helt enkelt varit bortskämda med en torr och fin höst fram tills nu. Några fina dagar har vi dock haft och hundarna har ätit mycket gott från benfrysen. För att alla ska få äta i lugn och ro utan risk för bråk så brukar hundarna få äta ben när de sitter på stake-out. Då kan de tugga i ett par timmar med tillsyn med jämna mellanrum.

Mintu äter en älghals

Även tratten Giela fick ben, men Kaelas mage är fortfarande i ”viloläge” och hon får bara specialfoder from Royal Canin som ska vara snällt mot magar som genomgått operation. Som tur var så är Kaela en väldigt snäll och lättsam hund. Hon kräver inget och är tacksam för allt. Om det hade varit hennes syster Silva varit utan ben när andra fått så hade hon skriiikit och talat om för hela världen hur orättvist livet är! Kaela fick söka lite matkulor istället och var glad över det.

Nu börjar det vara dags att använda hinkar och skålar regelbundet igen. Behöver man verkligen så här många skålar (lägg till 2 vattenskålar ute i hundgårdarna) till 7 hundar? Noomi har ju en egen i keramik och den stora vattenskålen inne är inte heller med här.

Noomi och Giela har fått härliga höstpromenader. Giela får gå i flexi för hon håller sig lite längre bort än Noomi om hon går lös. Jag vill inte vänja Noomi vid det avståndet så Giela får ha sitt 10m flexi och då håller sig även Noomi väl inom den radien. Jag är fortfarande hela fascinerad av hur lättsam hon är att ha lös. Hon håller sig inom ca 8m radie när vi går och jag behöver inte ropa, tjata, vara rolig, planera belöningar osv så som man kan behöva med en husky. Helt underbart skönt att bara kunna GÅ i skogen och slappna av och mysa. Visst, hon är bara knappt 6 månader och kommer säkert att hitta på lite tokigheter och är förstås inte störningssäker ännu, men vi har ett helt underbart utgångsläge.

Gräva i vattnet, som pappa!

Tant Giela gillar att ta av sig tratten och älskar små äventyr. Just nu är Noomi och hon väldigt synkade och en timmes promenad i lagom takt (eller lite mindre) är alldeles lagomt för båda två. Sen senaste milpromenader då Giela inte orkade hela vägen utan såg stel och trött ut, har hon bara gått kring 6km som längst.

På bilden ser man att det rinner mer ur hennes högre öga. Det är där utväxten sitter och irriterar, alltså den som ska plockas bort imorgon. I övrigt tycker jag att hon ser rätt pigg och fräsch ut vår lilla 13-åring!

Blöt och glad terrorist

Silva och Rotax fortsätter att springa ihop. Här passerar vi en hästhage nära huset  med en snygg svart häst. Silva är pigg och galen men Rotax ser aningen stel ut tycker jag. Börjar fundera om det är dags att låta någon känna igenom honom lite rejält. Nackdelen med att ta omplaceringar som inte varit ”bra nog” hos andra kan ju just vara att man lättare får hundar med lite svagheter eller småskavanker som de dragits med ett tag. Förhoppningsvis känner jag fel, eller så får vi hoppas att det är något som går att åtgärda med anpassad träning.

Fina höstfärger

BLÖTT!

Rossi, inte riktigt lika seriös som de andra i sitt dragarbete alla gånger…

Nu är i alla fall hösten här på riktigt och första frosten borde komma snart. Vi har varken haft snö eller frost ännu i Boden och lite avis är man allt på alla de som tagit kort med vitt på marken.

Rotax och Silva leker

Mina stackars kloklippare får ett hårdare liv när tassarna är lite leriga och blöta…

För nån dag sen gjorde Noomi denna kreation. Hon lade en foppatoffla på Giela och monterade loss snöret som håller fast tratten – alldeles själv! Rosetten knöt hon tydligen upp och sen monterade hon loss allting också, arbetet utfört på kanske 10 minuter?

Igår kväll fick huskisarna dragträning, Kaela och Giela en egen promenad inne i byn, och så gick jag och Noomi ut i skogen helt själva. Det händer inte ofta, för det mesta är ju nån annan hund med, men nu var vi helt ensamma lilla Nomnom och jag. När vi gick där i skogen och allt var sådär mysigt och avslappnat och lättsamt så fick jag såna flashbacks till min och Jackis tid tillsammans. Vi var ofta ute i skogen och utforskade nya stigar och platser och hittade mysiga gläntor och små bäckar. Det var lika avslappnat då, ja förstås ännu mer eftersom Jacki var vuxen och lydig.

Tidigare har jag nog inte riktigt insett vilken skillnad det är på att gå i skogen med en sån hund eller t.ex. en husky som har större aktionsradie och är mycket påhittigare. Man går hela tiden med ögon och öron i spaning och läser av hunden för att se att den inte hittat något som man själv inte hunnit se. Nu var det bara mysigt och härligt… Älskar denna lilla hund så mycket och är så glad att hon flyttat in. Tiden utan Cairn var alldeles för lång – TUR att jag tog mitt förnuft till fånga i våras och slog till!

Avslutar med en liten filmsnutt från vår promenad. Vi övade lite på inkallningar och det fungerade fint, denna gång räckte det tydligen med en liten störning för att hon skulle kalla in sig själv!

 

 

 

 

 

Jaha…

Jag som undrade vart toarullen tagit vägen… Kan i alla fall säga att det inte är hunden i bilden som orsakat förstörelsen!

Tecken på valp i huset

Okej, jag har slarvat, inte hängt upp koppel utan lämnat på golvet under de sista jäktiga dagarna. Brukar inte hända faktiskt…

Men så ligger där en annan sak i koppelhögen just innanför vår ytterdörr. Ett par använda trosor! Är ganska säker på att jag inte lämnat dem där själv i alla fall…

Tant orkade inte riktigt… :(

Nu ikväll åkte vi in till stan för promenad med Veronica och Flinga. Silva, Noomi och Giela var med. Vi gick lite mer än en mil och Noomi åkte förstås en del ryggsäck. Värre var det med tant Giela. Hon började se trött och stel ut efter ett par kilometer och när vi hunnit ungefär halvvägs så gick hon nästan bakom mig trots mycket lugnt tempo. För första gången någonsin orkade tant inte med vår långpromenad. Vi ringde husse som kom med sin bil och hämtade tant, vilket hon såg ganska nöjd ut över.

Nu är hon glad och pigg som vanligt när vi är hemma igen, men det är tråkigt att bli påmind om att åldern smyger sig på. Det var absolut inte hennes sista långpromenad, men vi kanske måste börja planera mer, ha husse på stand by eller välja sträckor där man har möjlighet att snabbt ta sig hem om hon börjar se trött ut.

Älskade lilla tant, bara ungefär två veckor till hennes 13-årsdag nu.

Agilityhelg och utställning i Boden

Helgen som gick var det agilitytävling lördag och söndag i Boden. I lördags var Noomi och jag och tittade den tid vi hann, men i söndags var vi fast på utställningen hundra meter bort och fick sitta där hela dagen istället. Lite bilder fick vi i alla fall på de duktiga agilityekipagen.

Duktiga härliga Vattuskräcken som plockade en pinne och fick hedersutnämnande och allt möjligt!

Fokus!

Så några hundar vi inte alls känner, men som var härliga att se ändå!

Jag hade med systers 70-300mm objektiv och visst var zoomen underbar i ett sånt här läge, men objektivet gjorde helt klart kameran slöare och hann inte alls med att ta så många bilder som den gör annars. Samtidigt var det kul att kunna komma lite ”nära” ekipagen ute på banan.

Noomi tog dagen vid agilityplan med ro och tyckte att det var spännande att titta. En väldigt skön egenskap hon har är att hon i stort sett aldrig någonsin skäller på andra hundar eller bryr sig så mycket om dem, en titt, kanske lite svansvift, lite fjäsk, men i övrigt bryr hon sig inte så mycket om dem. Hoppas det håller i sig!

Lilla Siri som vi tränat sök ihop med tidigare

Noomi hittade en tom flaska och så var hennes lycka gjord

Utställningen då? Ja som jag postade igår så fick vi trevlig kritik och Noomi skötte sig mycket finare i ringen än första utställningen. Hon stod säkert och gick rätt fint också, mest beroende på att jag gjorde mer rätt själv skulle jag tro.

Vi blev förstås BIR-valp eftersom vi var enda Cairn, men rosetten kommer på posten för massvis med rosetter hade stulits från klubbhuset!!! Knasigt! Det finns verkligen folk till alls… Nåja, det innebar en lång, lång väntan på final men jag försökte att se det som bra träning för Noomi där jag satt och smått kreverade. Jag kommer nog aldrig att bli någon utställningsmänniska helt enkelt, visst ska vi ställa många gånger till, men i hemlighet satt jag där och längtade ut i spårskogen med huskisarna.

Noomi fick vila i sin bur och sånt är ju också nyttigt faktiskt. Hon är alltid lugn i såna lägen men det är ju ännu bättre om man somnar också. När det blev dags fick alla småvalpar komma in och vi stod oss rätt länge men åkte ut innan det blev nån placering. Den biten känns inte så viktig, däremot tar jag med mig att hon visade sig mycket bättre och försöker minnas vad jag gjorde rätt. En bra dag med ringträning helt enkelt!

Här kommer två bilder från utställningen, inte på oss, utan på andra.

Efter utställning och lite mer agilitykik samt vitmålning av garagets insida ihop med sambon så jäktade huskisarna och jag ut i spårskogen en bit efter åtta på kvällen när solen redan var på väg ner. Vi gjorde nog ett nytt rekord, spåret gick på ett hygge i väldigt kuperad och varierad terräng, mest raksträckor och räta vinklar, kanske 400 meter? På en timme hann jag både lägga spåret och gå med alla 7 huskies – eller gå kanske är fel ord – det handlade mer om att jogga eller småspringa över stock och sten för att hinna med allt innan det blev mörkt. Hygget var täckt av stora fina lingon så lite färdkost hann jag ta med mig i farten också. Hela gänget skötte sig jättefint, taggade, noggranna, fokuserade och alldeles underbara förstås! Älskade små troll!

Idag hade jag tänkt ha en allmän fixarkväll men istället blev det en snabbresa för att hämta hem en begagnad frys på ca 300L som jag ska ha till ben och tilltugg, samt en hög agilityhinder som jag ska låna av en kompis. Efter helgens tävlingstittande började det verkligen suga i agilitytarmen igen – blev riktigt, riktigt sugen… tror det är dags för Noomi och mig att börja småträna på lite grunder och vissa valpvänliga hinder. Jag skulle behöva klona mig för att hinna med allt roligt!

Dessutom närmar sig dragpremiären. Min tanke var att köra en första gång nästa helg men jag tror inte att jag ska ta vagnen utan cykla med hundarna 2 åt gången för att ge dem lite lättare träning första svängarna innan vi lastar på vikt. Kaela ser fin ut i ryggen nu och den stora skillnaden tycker jag kom när vi började med Glucoflex III. Nu ska hon få laserbehandling ett antal gånger till (imorgon bl.a.) och förhoppningsvis fortsätter hon att se piggare ut så att hon kan dra igång dragträningen inte alltför långt efter de andra.