Tillbaka igen!

Tiden springer verkligen fram och jag har länge funderat på hur jag skulle göra med bloggen, om jag helt enkelt skulle radera allt eller bara låta den vara. Länge kände jag att jag inte hade varken tid eller lust att uppdatera den. Det tar ju faktiskt betydligt mycket mer tid än man kan tro, och att blogga dagligen och jobba heltid och ha ett hundspann och en häst och ett eget hus… nä så kommer det aldrig att bli, den tiden använder jag hellre till livet, hundarna och hästen. Däremot fick jag en tanke om att börja skriva lite igen nu när så mycket i livet ändrats. Det kändes faktiskt lite roligt och intressant igen, så vi får se vart det leder.

Vad har hänt sen senaste inlägget då? Massvis förstås. Till att börja med har Rossi lämnat gänget. Hon fyllde ju 12 år i höstas och jag hade hoppats att hon skulle få vara med ett par år till och åka med i släden, men i början av december blev hon tvärt dålig och började andas väldigt tungt. Jag förstod redan i bilen in till veterinären att det rörde sig om vätska i lungorna och vid den åldern är det ju aldrig ett bra tecken. Chansen att det ska vara av en orsak som är vettig att åtgärda är ju inte alltför stor. Mycket riktigt så kunde veterinären knappt urskilja hennes hjärtslag, så något i henne var ju allvarligt fel, och jag beslöt där och då att låta henne somna in utan vidare undersökning, i samråd med vår veterinär.

När lungorna fylls med vätska beror det som jag förstått det oftast på att hjärtat är för svagt för att hålla igång cirkulationen och ”hålla undan”, så lungorna fylls med vätska. Att tömma dem köper bara lite, lite tid, om man inte hittar och åtgärdar grundproblemet är situationen strax densamma igen. På något sätt har det varit på samma sätt med alla de fyra hundar jag behövt skiljas från än så länge. Beslutet har aldrig varit svårt för de har alla haft oddsen (och åldern) väldigt hårt emot sig och insjuknat väldigt snabbt, men likväl är det förstås fruktansvärt tungt. =( Vi saknar vår lilla tant förstås!

Över till roligare saker, alla andra hundar mår i alla fall bra än så länge! Noomi fyller snart 5 år, och börjar vara riktigt vuxen och klok. Hon formligen älskar att följa med till stallet och är bästa kompis med fåren, hon kan inte få nog av dem och vill gärna försöka mysa med dem på foderbordet. Huskygänget mår också bra, men åldern börjar göra sig påmind. I år fyller ju 4 av dem 10, och Mintu blir 9 år på måndag. Xuper är gängets yngling med sina 8 år, men nog märks det på fart och styrka att det börjar vara ett litet  pensionärsgäng jag kör omkring med. Jag är i alla fall bara tacksam så länge de får vara friska och glada och vi kan köra vidare. Vissa dagar tänker jag att detta är mina sista draghundar för nu, andra dagar kan jag inte tänka mig att vara utan detta och funderar på att ha ett lite mindre spann inom ett par år.

En av de största skillnaderna mot förr är förstås att Kråkan flyttat in. I slutet av september gjorde jag slag i saken och köpte en alldeles egen häst, en dröm jag haft precis hela livet. Jag och ett par trogna kompisar åkte runt i Norrbotten och Västerbotten och tittade på lite olika hästar men till slut var det Kråkan som fick mitt hjärta, en svart kallblodstravarvalack på snart 6 år som inte hade nog med tävlingsinstinkt för travet. Kråkan har haft en bra uppväxt och varit utan skador, och en stor fördel med att köpa en fd. travare är ju att de generellt är mycket miljötränade samt väldigt välhanterade och uppfostrade.

Kråkan är otroligt snäll mot precis allt och alla, jag tror aldrig jag sett honom göra en sur min, och han har verkligen vunnit mitt hjärta på alla sätt. En sån otroligt ståtlig och vacker varelse, som jag ser upp till på så många sätt. Han är riden främst sen förra sommaren så han har en del kvar att lära, men nu har vi hittat galoppen och börjar kunna trava i vettigt tempo (dvs. inte supersnabbt) stor del av tiden och det är verkligen otroligt givande att få vara med från start och forma en individ. Kråkan och hans utveckling kommer ni förmodligen att få läsa mer om här framöver!

Så, det var en liten uppdatering från senast! Hundarna har tyvärr körts ovanligt lite denna vinter, främst för att jag var utomlands 2,5 veckor under januari och kände att det var oschyst mot dem att lämna dem hemma i högform. Före resan körde vi regelbundet men bara kortare distanser, och det gör ju att vi inte riktigt är igång nu heller. Gångna helgen körde vi ca 1,8 mil lördag och söndag, söndagen i mer kuperad terräng, och på söndag kväll var Nalle lite öm i frambenen. Bara att inse, sånt som tidigare bara swishade förbi kan vara lite tungt nu för panchisarna. Läget är känns ju lite bitterljuvt för denna vintersäsongen är nog den bästa jag upplevt sen jag började med draghundar, vintern började tidigt – och sen har den hållit i sig! Vi har ungefär en meter snö och träden har legat vackert snötyngda större delen av vintern känns det som. Otroligt vackert!

De stora snömängderna märks förstås på många sätt. Hundgårdarna är riktigt insnöade, gallret som sommartid är 180 cm högt är nu istället löjligt lågt. Hundarna skulle kunna skutta över hur lätt som helst! Men jag har skottat på sidorna ut mot väggen och andra utsatta ställen och som tur är verkar de ju inte förstå hur nära friheten de faktiskt är. Ja, nog faktiskt så att de även trivs i sina ”hem” och är rätt nöjda med att vara där.

Vindskydden är också helt insnöade, på bilden nedan ser man ju taket på det nyaste och högsta vindskyddet, normalt sett är det högt att hoppa upp på taket. Nu får de istället gräva sig ner för att komma in i det, hihi.

Som synes skulle Mintu nästan kunna snubbla ut över kanten om han försökte…

En mycket kall tur på älven fick vi förra lördagen, jädrar vad jag frös innan vi var hemma, men i efterhand minns man ju bara hur vackert det var, kalla händer och fötter töar ju (så länge man inte förfrusit dem). Däremot får Noomi inte vara med nu för hon kraxar och låter lite. I hennes hundvakts område går kennelhosta så hon och huskisarna är nu hårt åtskilda hela tiden. Hoppas innerligt att huskygänget får hålla sig friska för nu är det ju deras tid och vem vet, det är ju inte självklart att jag har ett friskt 6-spann även nästa säsong. =/

I söndags körde vi upp till fina Obisträsk för att grilla korv, bara fluffisarna och jag. Vi fick ännu en otroligt vacker vinterdag, kallt men hanterbart, och magiskt vintersoligt.

När jag grillat lite korv och skulle titta till hundarna, ja det är så mycket snö och snövallar kring grillplatsen att jag omöjligt kunde se alla hundarna från eldstaden, kunde jag bara räkna till fem hundar. Silva saknades! Silva är ju en mycket påhittig och kapabel liten hund så jag hann få hjärtat i halsgropen innan jag hittade henne längst in i slädsäcken, nerkrupen under ankarna.

Säsongens (ja faktiskt, har tagit alldeles för länge!) första grillade korvar smakade i alla fall helt gudomligt! En väl grillad falukorv med Felix ketchup ute i det fria – det slår det mesta en gourmetrestaurang kan erbjuda.

Slutligen en bild på Kråkan, jag måste verkligen försöka fotografera honom lite mer seriös någon dag och inte bara ta selfies med honom i stallet – för han är otroligt vacker.  Jaja, just nu ser han rätt mycket ut som en mammut, men inom kort ska ni få se, min ståtlige svarte springare med den knasiga bläsen.

2018 är ett år jag verkligen ser fram emot, på så många sätt, så vi får väl se hur mycket  av året som hamnar på bloggen. De senaste åren har på många sätt varit tuffa, otroligt lärorika, men nu känner jag att allt börjat falla på plats – mot äventyret och vidare! =)

Dvs…jag ska åka till stallet och ta in de hästar som ska sova inne samt ta hand om Kråkan. Drar på en lite envis förkylning som jag hoppas vara kvitt till imorgon så att det kan bli ridning och slädäventyr!

Jo just ja – en riktigt häftig sak till har hänt sen senast. Under solsemestern till Kap Verde skrev jag klart det första utkastet till min bok. Efter att ha jobbat på den av och till i ungefär 10 år fick till slut hela berättelsen flätas samman. En riktigt skön och lite overklig känsla, oavsett vad som händer med den sen är jag otroligt stolt över att ha drivit detta projekt i mål! Over and out!

Blickar tillbaka en årstid eller två…

Ju mer tid som hinner gå, desto mer tar det ju emot att skriva och försöka sammanfatta vad man gjort sen senast. Pust…och nu var det verkligen jättelänge sen jag skrev! Det var ju faktiskt vinter senast! Redan den 3/4 tog vi säsongens sista slädtur. Xupers förre ägare kom på besök så vi körde bil förbi lite barmark och dåliga isar och tog en slädtur upp till Obisträsk med massvis med gott fika. Mysigt väder, trevligt sällskap och diskussioner om allt mellan himmel och jord, men inte visste jag ju då att det faktiskt skulle bli sista turen för säsongen. Vi gjorde i alla fall klart pappersarbetet kors och tvärs så nu är Xuper en del i gänget även officiellt, och det känns så himla bra, han är verkligen otroligt trevlig både till vardags och i spannet. Tack!

Helgerna efter var jag hundvakt (detta har verkligen varit en hundvaktarvår!) och insåg att jag inte gärna kunde tömma hundgårdarna på huskies och lämna stackars Brasse helt ensam där ute, så kombinerat med att spåren börjat sjunga på sista versen å att man var tvungen att böka med bilen och inte kunde köra från gården, så åkte vi inte ut nåt mer.

Silva och Kaela har hunnit fylla åtta år, och det är bara att inse att mitt spann snart är ett gäng halvpanchisar. Nästa säsong kommer de att vara 7, 7, 8, 8, 8, 8 och 11 om jag tänker rätt, och även om de fortfarande älskar att vara ute så har de inte riktigt samma ”punch” längre. Inte riktigt lika bråttom framåt osv. Nyss avslutade säsongen blev ju vädermässigt rätt kort, och jag tror aldrig vi körde över 3 mil ens. Samtidigt kändes det faktiskt rätt ok, helt ok även enligt hundarna, nä det kanske är så att vi kommer hålla nere distanserna kommande säsong. I takt med att hundarna blir lite äldre så kan det ju faktiskt också vara ett sätt att hålla dem fräscha längre, att köra regelbundet men inte pressa nån. Mitt lilla lapptäcke av hundar innehåller ju flera individer som faktiskt inte har ultimat fysisk byggnad för att kunna prestera längre distanser eller höga farter, och då går det ju så mycket snabbare att komma till gränsen för deras förmåga så att säga. Samtidigt blir ju alla nöjda av en sväng på 1-2 mil i dagsläget eftersom de ändå inte hinner bli supervältränade.

Förutom att alla hundarna mår bra så har våren kommit till Rågis, snart dags att klippa gräsmattan och rådjur, tranor och andra fåglar har börjat komma. Superfint verkligen! Vi hänger ute i rastgården långa stunder varje dag och förutom att Silva löper nu så att jag måste dela upp gruppen, så fungerar det riktigt fint. Hanarna kan morra och spänna sig lite men inte värre än så. Det är verkligen otroligt rofyllt att sitta där på en sten i min lilla skog och höra vinden susa svagt i talltopparna och titta på hundarna som går runt och nosa, leker, gräver, söker, springer osv. Sen jag fick rastgården så känns det inte alls lika livsavgörande om det är snö på marken eller inte, på 1600 kvadratmeter skog kan hundarna ändå roa sig och bli alldeles nöjda utan problem.

Ridningen har gjort stora framsteg då jag fått börja rida lektioner för Dellas ägare, på Della. Helt otroligt bra och det har verkligen hänt mycket känner jag själv. Superkul! Dessutom har de just fått massvis med lamm i stallet så varje gång jag går dit blir det först inspektion av smålammen, hade nästan glömt hur söta de är! Stallet där jag rider är verkligen ett litet smultronställe, så många fina och välskötta djur och otroligt trevliga människor. =)

Jag har dessutom köpt en motorcykel, fått övningskörningspapper och köpt/lånat/fått utrustning för att kunna börja övningsköra nu i sommar. Det ska bli riktigt spännande! Det blev en Yamaha XT660 R -09, och den klarar både asfalt å lite grusvägar, så jag ser framför mig att vi ska hinna med många spännande äventyr tillsammans. Måste bara lära mig köra först. =) Har i alla fall fått åka med på en helt underbar motorcykeltur och få lite känsla för det hela, och det kändes otroligt bekvämt och inte alls lika ”ovant” som jag hade väntat mig. Betydligt bekvämare att åka bakom nån på hoj än på skoter ju!

Så, vi mår bra och har hunnit med en otrolig massa roliga saker sen senast. Lite tråkigt är bara att jag hittat knölar i Rossis juver, hon har ju redan opererat bort en juverrad i stort sett, och så har hon nåt konstigt i ögonen som ser ut som om de inre ögonlocken växer nästan. Hmm… inte riktigt superbra med lilla tant, och vi får se hur vi ska handskas med det.

Nåja, nu har alla extrahundar åkt hem så Noomi å jag är ensamma i huset, och nu ska vi ut i skogen för att utforska ett par timmar i finvädret, perfekt laddning inför kvällens Mellokväll ju! =)

En kväll med djuren

Visst har det varit skönt att vara ledig, men det är alltid lika kul att komma tillbaka till jobbet och få krama om alla fina kollegor och börja använda hjärnan igen, hihi. Idag har jag varit hundvakt till Ben så på lunchen blev det en liten mysig promenad i Vittjärv, och efter jobbet gick vi en längre sväng här i Rågis. Byavägen är mest bara blöt nu, men vi planerade rundan väl och avslutade med 2 km is på gamla vägen, så hundarna kom hem ganska rena ändå. 3 söta renar gjorde oss sällskap, har sett deras spår tidigare för de springer tydligen förbi utanför mitt hus ibland.

Sommartid är verkligen bäst! Nu är det ljust till åtta på kvällarna och efter promenad och middag kunde jag ändå gå ut till huskygänget i fullt dagsljus och ge dem fisk till middag. Nu fick alla sju komma ut och äta tillsammans och allt fungerade fint. Xuper morrade lite när nån kom nära så jag styrde om de andra lite, dumt att låta en sån situation fortgå när hundarna inte riktigt vet var de har varandra ännu, men i övrigt kändes allt helt lugnt.

Silva är sugen på fisk!

Jättemysig kväll med jyckarna, å nu när det töat så mycket (vi kan inte köra släde hemifrån här heller längre) kan hundarna använda hela rastgården igen utan att behöva pulsa så mycket. De lufsar runt och nosar och myser och verkar hitta en massa roligt där snön töat undan, mitt i vintern går de ju bara 15-20 meter från hundgårdarna max men nu springer de ända ut i hörnen och verkar tycka att är riktigt kul.

Det märks i vissa sociala lägen att Xuper blir lite nervös och börjar spänna sig lite, men nu när vi har mer yta och hundarna fokuserar mer på marken än varandra så känns det mer naturligt att börja jobba på de bitarna och verkligen få in honom i gruppen på riktigt. Vissa hundar glider ju rakt in i gruppen direkt, med honom har det faktiskt tagit lite tid för han är lite spännig ibland, och så kan ju även Rotax vara, vilket gör att det uppkommer fler situationer man vill undvika om man inte planerar lite extra. Sånt som passar bättre på stora ytor än i trånga utrymmen helt enkelt.

Jättemysigt med lite klassiskt rastgårdshäng med gänget, något vi ska ägna många timmar åt innan nästa slädsäsong börjar (nåja, vi är ju inte klara ännu heller, mer släde ska vi köra!).

Akvariet har fått sig en rengöring också, och lite växter planterats om. Vissa växer som ogräs, andra vill knappt leva alls…hmm…men rent allmänt har vattenbalansen blivit otroligt mycket bättre nu och i stort känns akvariet rätt välmående.

Nä, dags att kvällskissa skäggen och sen krypa ner under täcket efter en jättemysig dag fylld av tvåbenta och fyrbenta vänner. =)

Soligt!

Har gjort en massa roligt senaste veckorna, en härlig skotertur med fina vänner, jag åkte mest men körde ett par mil också, årets första skoterkontakt för min del. Hmm… dags att  sparka igång min gammelskoter snart ju! Vi hade en jättetrevlig resa å det var inte alls många som snarkade högt så det var inga problem att sova i sovsal. En rolig sak var att på vägen till och från Pålkem så passerade vi väldigt många ställen där jag kört släde, oftast ihop med Veronica och hennes hundar, kring stan förstås, längst stamsnätledningen norrut, kring Gunnarsbyn, Spiken, Hundsjö, Skogså osv. Många minnen på kort tid från många olika slädturer, och nog är det ju roligt att komma så långt så snabbt också, hundspann och skoter är ju helt underbara men på olika sätt.

Della har slutat äta medicin så jag har hunnit rida lite också, både gjort framsteg och kommit på vad jag behöver träna mer på, jättekul!

Alla hundarna mår bra, såren har läkt jättefint efter Mintu och Rotax bråk, vi kör regelbundet men det har inte blivit några långa distanser i år, 2 mil som längst, så det här blir nog mer en myssäsong än några stora prestationer. Vi har hunnit köra två ”kunder” som hade med sig gott fika och fick en tur ner på älven, jättetrevligt.

Igår flexade jag ut efter lunch och åkte hem till hundarna för en slädtur i strålande sol (och nån enstaka plusgrad till och med), kamera, stativ och fjärr fick följa och här har ni resultatet:

Lite afterwork på det! =)

Imorse hade hela världen täckts av tjock vit rimfrost, jättefint!

Så här såg till exempel en helt vanlig gran ut på en halvmeters avstånd, häftigt! Nu tittar solen fram och det blir nog en långis med Noomi så att hon får sträcka på småbenen. =)

Under stjärnorna

Kaela löper nu och Xuper är superkär! Under kvällens slädtur blev jag  tvungen att ankra när vi  stannade för Xupers hjärna verkar helt ha glömt vad ”stå kvar” betydde. Nysnö ovanpå ett hårdare lager och så lite mjukt där under igen blev tungt att springa i, det märktes att hundarna inte kunde slappna av helt så vi körde bara en halvmil för att få sträcka lite på benen.

Xuper tyckte nog att det var världens bästa dragtur – hög av löptiksluft. Nalle, Mintu, Rotax, Silva och Kaela hade nog bara en helt vanlig (men kort) dag på jobbet. Rossi däremot tyckte att underlaget var lite jobbigt, så hon tyckte nog snarast att kvällens tur var typ ett mordförsök som hon överlevde med nöd och näppe! Vackert var det i alla fall nere på älven, stjärnklart och bara -4 grader och en svag vind. =)

Sen kom en av mina supergrannar förbi och skottade hela min gård med sin traktor, så himla snällt! =) Jag bor verkligen i världens bästa lilla by. ❤

Akvariet har fått ett rejält vattenbyte samt några siamesiska  älgätare så alginvasionen börjar ha gett med sig. Fyra nya fläckiga pansarmalar har fått flytta in och lite mer växter och nu börjar det se rätt mysigt ut, det måste bara växa meeeer! =)

Allt på samma helg! =)

Oj, fulla dagar senaste tiden – fyllda av roliga saker alltså! Det finns ingen chans att hinna med allt så jag börjar i torsdags när hundarna å jag fick ett mycket fint uppdrag – att köra ett brudpar till sin vigsel uppe vid en tjärn här i närheten!

Under dagen kom lite kärv nysnö men som tur var steg temperaturen till drägliga grader, så att allt kunde genomföras enligt plan. Hundarna fick kämpa rejält men skötte sig fint (det fina är ju även att de ser extra lydiga ut i pauserna när de är lite trötta). Vi fick äran att närvara vid en jättefin vigsel, och det är väl inte alla som gifter sig ute under bar himmel med fler huskies än människor närvarande? =) Stort grattis!

I fredags åkte vi till Ishotellet i Jukkasjärvi. Jag hade aldrig varit där tidigare och det var en upplevelse – riktigt häftigt även för en infödd norrlänning. Här kommer lite blandade bilder helt enkelt, de två första från två av hotellrummen. Påfågeln var alltså jättestor – betydligt högre än en människa, fast det syns ju inte riktigt på bilden.

Vi besökte förstås även Icebar, och min blå drink, Curacao Blue (?) var nog faktiskt det godaste jag någonsin druckit, isglas var ju helt outstanding! =)

Efter en heldag på äventyr laddade vi sen om för marknad i Jokkmokk igår. Byaföreningen fyller en buss med glada resenärer varje år och det var supertrevligt, stämningen på topp och så många trevliga människor. Jag hann även shoppa lite, en riktigt varm pälsmössa till slädkörningen, varma sockar och vantar av fårskinn, ett renhorn som nyckelhängare, samt lite godis till Noomi och mig.

På kvällen gick sen Lillskägg och jag över till grannarna för suveränt god middag och trevligt umgänge, och det börjar faktiskt vara så att lilla skägg är rätt vuxen nu och oftast kan bete sig ju riktigt fint. Skönt att börja kunna ha henne med och slappna av på riktigt! Tidigare skulle hon ju hångla med ALLA och HELA TIDEN och då blir det ju koppel på.

Lördag blev alltså också en heldag, och idag fick ju sen allt annat rymmas, dammsuga, diska, tvätta, och så köra slädhundarna nästan 2 mil, nästan en timmes ridning på lilla Della (första gången hon och jag rider ut helt själva!) och så en mils promenad med Noomi. Oj…kommer sova gott inatt igen! =) Avslutar med lite bilder från dagens slädtur där fjärren fick vara med.

Bara för Nalles min!

Xuper

Grått och lite trist väder, men vi har fått mer snö och det är ju faktiskt rätt skönt att de inte är så vansinnigt kallt längre heller. Nä, dags att sova, efter flera dagar bara fyllda med superroliga saker!

Gott Nytt ÅR!!! =)

Long time no blogg! Har hunnit komma hem från Blaiken, få besök av Monica och hennes 2 border collies och fira nyår med dem, å så börja jobba igen efter ledigheten. Vi firade nyår i soffan i underställ, oduschade och nöjda efter en dag med slädkörning och skidåkning och promenad. Var inte så hungriga så vi skippade nyårsaftonsmiddagen å åt chips och glass istället och såg en film, hihi, skönt att vara vuxen ibland! Istället firade vi in 2016 med en brakmiddag på nyårsdagen – mycket bättre egentligen ju? =)

Tyvärr har det töat en hel del så det är lite isigt och hårt på många spår och på isarna. Monicas hundar hade inte gått så långa distanser i år och Sultan har lite problem med sin rygg så de fick springa/åka om vartannat. Roligt att springa i spannet – men tråkigt att åka släde ju! Allt fungerade i alla fall fint och vi hittade en väg med ett ganska långt skoterspår – helt underbart! Senare på vintern kan jag ju till och med ta omvägar för att undvika grusvägar med skoterspår, de är ju bara sååå tråkiga – men just nu är de rena guldgruvan för i skogen är det lite för lite snö för ett piggt 8-spann med 2 personer å en extra hund om man vill ha en trygg framfart.

Xuper har hunnit springa med Nalle och det fungerade bara fint. Efter turerna har alla fått umgås i rastgården och nu har även hela gänget ätit ihop. Lugn och sansat, men jag vet ju att t.ex. Rotax kan vara lite ”tuppig” så jag kommer att planera umgänget ett tag till. Hellre bökigt nu än bråk och risk för skador eller ont blod.

3 slädturer och 4 skidsvängar hann Monica å jag med, och Noomi är faktiskt en rätt duktig liten draghund framför skidorna, fast inte så stor ju. Vi hann även med lite dramatik, mattbromsens fäste gick av när jag vände släden en av dagarna… gick att borra hål och dra ihop provisoriskt med persiennsnöre men hela plastbiten måste förstås bytas. Å jo, jag klättrade faktiskt upp på biltaket och lagade fästet för att inte behöva ta släden upp å ner ännu en gång. Det blir ändå alldeles nog många gånger per säsong.

En annan dag var det banne mig även otäckt… vi skulle köra släde nere på älven och Monica hade redan gått ner med sina hundar och väntade där. Jag vill ju inte gärna starta storspann på gården och nerför grusvägen, för där har man inte jättemycket till bromsfäste och just efter start är ju hundarna ofta extra galna. Jag hade ankrat vid bilen och hundarna kändes väldigt lugna innan start, lite ”lugnet före stormen”. Vi började med en svag högersväng ut på grusvägen, och jag hade kontrollerat innerkurvan, inga hårda kanter som kunde knuffa omkull oss om släden genade (som vanligt när Monica kommer så har hon varmt väder med sig så snön var mjuk, hihi) men nåt hände ändå och en sekund efter start så välte släden åt vänster. Jag blev hängande i armarna förstås, ropade åt hundarna men de var helt döva och blockerade, rusade som dårar i kanske 25-30 km/h nerför vägen.

Jag försökte göra mig stor och bromsa med kroppen, satt på rumpan och åkte med fötterna framåt, men det var lönlöst. Rumpan blev däremot vääääldigt varm… Jag insåg snart att jag inte skulle få stopp på spannet nog snabbt, och när vi korsat byavägen och grannens gård så kommer en brant nerförsbacke och där skulle jag aldrig orka att hålla mig fast.

Att tappa ett spann är något som inte får hända. Det kan gå otroligt illa. Jag har varit med om det 3 gånger tyvärr, men haft riktig änglavakt och ingen har blivit skadad alls. Däremot berättade en kompis nyss om en bekant som tappat sitt spann förra veckan, och när spannet gensköts och stoppades så var en hund redan död. Mycket kan hända, de kan bryta ben, börja slåss med varandra eller nån de möter, ramla och släpas med och strypas  osv. Ett tappat spann måste helt enkelt undvikas till varje pris.

Så, när jag åkte nerför backen sittande på rumpan i lite för hög fart så var jag inte helt lugnt i själen. Att släpa efter ner till backen var helt enkelt inget alternativ. Som tur var lyckades jag vända upp släden i farten, en fördel med hög fart är ju att man kan glida på knäna och skorna så länge man håller balansen, så jag fick upp släden på medarna igen och lyckades klättra ombord, hoppa på bromsen och få ner farten i tid till den branta backen. Pju…

Men, även en timme senare hade jag jordens känningar i magmusklerna, som om jag gjort 50 situps på raken för en sekund sen – vilket intensivmagpass! Hade träningsvärk några dagar efter, hihi. Så, viktigast av allt är förstås att planera för att undvika farliga situationer och inte hamna i dem, men att ha balans och styrka i kroppen samt lite lugn i hjärnan ska inte heller underskattas om det väl händer. Lite änglavakt – ännu en gång!

Rossi har inte så mycket lugn i sin hjärna. Hon åkte en del släde när border collisarna gick i spannet (hade ju bara linor för 8 hundar men 9 hundar med) och tyckte att det var rätt läskigt ibland. Hon satt nog stilla mest för att hon ändå är lite lydig ibland. Sista biten mot bilen däremot gick på plogad väg där släden gled mjukt och fint, och då lade sig Rossi ner med huvudet på kanten, sötis! =)

Lillskägg måste ju också få vara med – nu med extra söt uppsyn efter att mamma trimmat hennes huvud och svans. =) Nu är hennes löp avslutat och  hon har blivit snäppet vuxnare och klokare även denna gång – skönt! Efter att bilden tagits har jag hunnit klippa håret också, så den stämmer ändå inte riktigt!

Avslutar med film…! =) När jag var i Blaiken hade jag tyvärr glömt batteriet till systemkameran hemma, så den fick vackert vila, men Gopron gick varm och här kommer en liten film från några av turerna vi gjorde där. Den är filmad med Gopro, fäste till hundarna (med hållare på ryggen och bringan), en lång träpinne med Goprofäste längst ut, armar och händer samt spring i benen. Svinkul! Men jäklar så svårt det är att klippa ihop med många klipp, övergångar å så musik, för att inte tala om det där med att filma utan skak även långt upp i luften, hihi, nåja, blev rätt nöjd ändå! Enjoy! =)

Tajming!

Mycket i livet handlar ju om tajming. Att fånga ögonblick och chanser. Senaste veckan har varit otroligt vacker här hemma, månljus och snö på de höga tallarna och granarna som ramar in huset och hundgården. Vyn från skogen där har varit jättefin, så jag skyndade mig att låna lite fotogrejor av en vän och hann med en liten fotosession före jobbet, när månen stod på precis rätt plats och nattmörkret ännu låg kvar.

Fisheye – först en testbild! =)

Vy från rastgården mot hundgårdarna och huset med stjärnor och måne

Idag fick jag ett bra sms just när jag skulle äta frukost efter att ha matat och rastat alla djuren – Della ville komma ut och bli riden igen – ännu en omgång tajming! Det blev en supersnabb macka och istället för slädtur i dagsljus blev det ridning och benet där hon haft ett sår verkade helt ok nu. Superkul! Hann även få fika med trevligt sällskap sen, å jättegoda kakor – mums! =)

Det hann bli mörkt innan Noomi å jag promenerade vår mil, men det går ju lika bra det, och Noomi syns bra med sin röda lilla lampa. Jätteskönt! Hon var helt flipprig när jag åkte till stallet, hoppade på mig och hämtade alla leksaker hon kunde hitta, så långpromenad kändes extra skönt och behövligt just idag.

Avslutade kvällen med en slädtur här hemifrån i mörkret. Plötsligt hade himlen klarnat upp och stjärnorna var så vackra, tjockt med snö på alla träd och tunnlar under de bugande björkarna, vissa bitar fick jag sitta ihopkrupen bak på släden och bara blunda för att inte få snö överallt. Tur att hundarna är kloka och kan jobba på egen hand. En liten snöbild blev det i alla fall, en light-version!

Efter körningen fick alla huskisarna umgås i rastgården igen, lugnt å fint! Jag gick ett varv på insidan stängslet med alla hundarna kring mig men när jag hunnit ungefär halvvägs var plötsligt alla hundar borta. Eftersom de ännu inte känner varandra riktigt genade jag genom skogen tillbaka till hundgårdarna, och där blev jag tvungen att skratta. Medan jag gick runt i skogen för att hundarna skulle få nosa och springa lite, så hade de joggat hem istället.

Nalle och Mintu stod i sin hundgård, Rotax i sin med Rossi just utanför, Silva hade också gått i där, och Xuper gick just in till sig. Behövde bara flytta Silva in till Xuper, och så ropa på Kaela, och stänga dörrarna. Alla utom Silva brukar ju gå in i rätt hundgård direkt jag ropar in gänget från skogen, men det här var första gången de sprang ända in i rätt hundgård medan jag var kvar i skogen, hihi.

Välkommen Xuper!

Nu kommer ett litet mastodontinlägg om allt möjligt, men viktigast av allt förstås – i lördags flyttade Xuper in på prov! Måste dock börja från början, så håll ut, förra helgen var det skördemarknad i stan och det var första gången jag besökte den marknaden på många år, jättemysigt! Inte bara ”samma krims-krams som på alla andra ställen” utan främst hantverk, odlat och annat ätbart – mysigt! En liten bild från Bodens lilla kyrkby får komma med.

På kvällen bjöd mina fina grannar Anna och Stefan på middag och efter en jättetrevlig kväll styrde jag cykeln hemåt genom mörkret och kände ännu en gång hur otroligt tur jag har, som hittade denna underbara lilla plats och faktiskt kan kalla den ”hem”. Mitt lilla hus uppe på kullen badade i månljus och ängen framför låg ljus och öppen. Så vackert och fridfullt och varmt på nåt sätt.

Jag får ofta frågor kring det där, hur jag klarar att bo ensam i ett hus så långt från stan, ett hus som dessutom ligger några hundra meter från närmaste granne, ”i mörkret” som många säger. Sanningen är att det inte är speciellt svårt. De praktiska bitarna kan man ju faktiskt lära sig, om man vill. Det mesta är ju betydligt enklare än man kan tro, bara man vågar prova och ber nån förklara hur det faktiskt fungerar.

Utsikten mot älven och min närmaste granne i skymning

Jag har som tur är många fantastiska vänner och grannar som tipsar och stöttar när det behövs, och jag trivs verkligen med att bo med skog och öppna ytor omkring mig, att se naturen utanför alla mina fönster och inte grannhus bara ett par meter bort. Den stora utmaningen med att bo så här är nog inte det praktiska utan att man faktiskt måste trivas med sig själv. Även om jag har besök flera gånger i veckan oftast, så blir det mycket tid ”själv”. Tid när man behöver vara vän med sina tankar och känslor för att kunna trivas. Så när folk säger ”jag skulle aldrig klara att bo sådär” så brukar jag tänka att alla nog skulle klara just de praktiska bitarna, kanske inte riktigt alla de mentala, men däremot förstår jag helt om alla inte vill leva så där.

Elen i hundhuset har börjat ta form, uttagen till frysboxarna är monterade men inte inkopplade i centralen. Sen kom en så himla rolig vecka emellan, ja orsaken till att jag aldrig satt mig för att blogga, så arbetet där tog en liten paus… som synes på bilden nedanför har taket målats klart i alla fall och även några små detaljer till. Lite vit i håret kommer jag nog att vara ett tag till, hihi.

I veckan har jag rest med jobbet och fått chansen att träffa en drös blivande elkraftsingenjörer som precis påbörjat sin distansutbildning – en chans till världens roligaste och intressantaste jobb! Roligt och inspirerande och jag pratade jobb tills halsen torkade ut, hihi. =)

I fredags hade vi tjejfest i grillkåtan, jättemysigt! En av tjejerna hade med sin staffe Agnes, som är ungefär lika gammal som Noomi, och de två hade jättekul ihop. Galen vild lek som ibland behövde pausas och styras, terriers är trots allt terriers, men överlag skötte de sig jättefint och hade väldig roligt ihop. Vi hade det varmt å mysigt under infravärmen och åt och drack tills vi var proppmätta. =)

Sådär, det var veckan som gått, å sen blev det ju äntligen lördag! Simon och Xuper kom förbi efter lunch och det var jättespännande att få träffa honom igen förstås! Silva fick komma ut en sväng för Kaela löper ju men att döma av reaktionen är nog Silva på G också. Hon och Xuper lekte och hade jätteroligt, så det såg lovande ut i alla fall. Utan analkande löp brukar inte Silva vara riktig så kärleksfullt och lekfullt inställd till nån hon inte riktigt känner på en gång.

Xuper fick bo med Rossi, som ju är kastrerad efter livmoderinflammation, men kanske inte så värst sällskaplig av sig, och det var så sött att se dem alla yla tillsammans efter nån timme. Xuper verkar trivas i grupp verkligen! Kaela och de andra grabbarna får han träffa ”på riktigt” längre fram.

Jag passade på att grilla resterna från kvällen innan i grillkåtan, och ville egentligen att hundarna skulle så sköta så mycket själva som möjligt under första tiden. Prio ett är ju att Xuper ska trivas med gruppen och i sin hundgård, att sen han och jag ska ha roligt är förstås också viktigt, men gruppen är ju viktigast en sån här gång, för de ska ju bo ihop eller nära varandra dygnet runt. Om han trivs där och känner sig trygg där så löser sig ju resten – så att säga!

Igår blev det dragpremiär för säsongen, vilket passade bra när Xuper hunnit vara här ett dygn och tittat runt lite. Körde hundarna två åt gången med cykel och när jag selade på märkte jag snabbt att några av dem ÄR lite tjocka, hihi. Rent allmänt blev det mest mysturer á 4 km, de flesta var rätt nöjda med att lufsa på i trav. Att springa framför cykel är på nåt sätt ”inte riktigt på riktigt” för hundarna. Det kickar inte alls igång dem på samma sätt som att sätta hela spannet framför släden men som motion tjänar det ju sitt syfte. Jag fick även en bra chans att testa min nya fjärr till 7D:n, funkade suveränt bra! Den heter Hähnel Giga T Pro å kändes riktigt bra, blir otroligt roligt i vinter för den verkar rejälare än den jag använt tidigare.

Kaela och Rotax

Silva och Xuper

Xuper

Mintu, Nalle och kamerauppställningen

Sist ut – Noomi och tant Rossi

Xuper skötte sig finfint framför cykeln och jag tror att han kommer att passa bra in i mitt spann i vinter. Dessutom känns det som att han snabbt accepterats av gruppen, även om de ju inte träffats på riktigt ännu och inte kommer att få göra det på ett tag heller, pga löpen, men magkänslan är bra! En mycket trevlig hund som snabbt funnit sig till rätta! Visst är vi bara i början av smekmånadsfasen, men det känns som en bra start!

Xuper kommer ursprungligen från Working Husky’s kennel i Jokkmokk och är alltså här på prov nu. Det är i alla fall otroligt roligt att få hem en välskött hund som haft ett riktigt bra liv! Mitt lurviga gäng består ju av en vid skara livsöden, där inte alla haft samma tur. Avslutar med lite bilder från nu ikväll, när Xuper passade på att flörta med Kaela genom gallret till rastgården.

-Mat?

Jo just ja, lilla Noomi måste ju också få vara med på ett hörn. Just nu lite tofsig, men alltid lika söt och rolig att dela livet med. Dessutom börjar hon lära sig ”sova under täckets” ädla konst! Bådar gott inför kalla vinternätter!

 

 

 

 

 

Rastgårdskväll

Igår kväll när jag gick ut på gården för att låta Noomi kvällskissa så såg jag stjärnorna för första gången sen i våras. Ja det är första gången jag tänkt på det i alla fall, tidigare har jag nog antingen gått isäng för tidigt, eller så har det varit mulet… men nu lyste de helt klart där uppe! Alldeles underbart! Ett kärt återseende som bär så mycket längtan och framtid med sig! Här uppe i norr ser man ju faktiskt aldrig till stjärnorna under ett par månader på sommaren, och på nåt sätt är det lika härligt att ha ljuset där om nätterna, som att se mörkret återvända sen igen.

Imorse låg dimman tät ännu en gång, och skogen i rastgården var mysigt mystisk.

Ikväll har vi hängt i rastgården alla åtta, kloklippning, borstning, lek och mys. Rotax, Nalle och Rossi fäller ju drivor just nu, och Mintu, Silva och Kaela är lite tofsiga också. En snabb koll avslöjade också att Nalle är i lagom form med övriga faktiskt hunnit bli lite småtjocka under sommaren…hihi…nåja, om en draghund nån gång ska vara lite tjock så är det ju nu, när fysträningen snart ska börja och muskler ska byggas!

Noomi sökte ivrigt efter kottar och pinnar som jag kastade iväg, och ibland ville även Silva och Nalle vara med. Spana in Silvas blick! VILL HA PINNEN!

Mintu passade på att hitta ett ben i bajstunnan…bläää… man kan ju tycka att man inte borde vilja äta nåt som legat i ens eget bajs nån dag, men det är tydligen inte så noga. Vips hördes benkras från en av kojorna och där inne låg Mintu med ett älgrevben och tuggade glatt (å nä, förutom att han är lite tjock hade han faktiskt nyss fått middag också och var INTE utsvulten!).

Sista biten lämnade han och den tog Silva, efter att under en lååång stund försökt smyga sig dit trots att jag strängt förbjudit henne att gå nära. Både Kaela och Nalle var lite nyfikna, men samtidigt lite artiga när de befann sig precis sådär i närheten. Hundar säger ju enormt mycket till varandra med kroppspråk och blickar.

Kaela har ju ofta kallats ”supertjuven” och hon har en otrolig förmåga att få komma nära de andras godbitar, oavsett vem det är eller vad godbiten är. Så här nära Silva och ett ben går ingen annan i första taget, men för Kaela var det inga problem. Som synes på Silvas kroppsspråk är hon inte helt avslappnad, men ändå, inga morrningar eller surheter heller.

Mintu bjöd på ännu en galen blick och när jag ser hans blå ögon uppspärrade och lite tokiga, så tänker jag förstås direkt på slädkörning och härliga äventyr. Min kloka duktiga ledarhund, det ska bli kul att börja vår andra säsong här i byn och jag hoppas verkligen på en lång och rejäl vinter så att vi hinner utforska ordentligt.

Päls ja, hann borsta bort ett par hundar ungefär…

Slutligen dags att återvända från skogsäventyren och gå isäng för ikväll. Rastgården har nu varit i drift i ungefär ett år, och slitaget har redan varit hårt. Stora delar av undervegetationen har försvunnit och några rejäla hål har de hunnit gräva. Om ännu ett år kanske rastgården börjar likna en öken?

Avslutar med kvällens vätskepaus, minst går först! Skönt med en mysig kväll med hundarna i all enkelhet, inga måsten eller tider att passa, och en titt på väderleksprognosen ser lovande ut inför stundande höstträningen. Kommer regelbundet på mig själv med att sitta och fundera över möjliga träningsvägar i närheten, både för cykel och sen de första slädturerna förstås… =)