Genomgång av slädens utrustning

Slädar finns i  lite olika storlekar och modeller. En del har sittplatser medan andra är till för att frakta packning i första hand. Några av de mest kända märkena i Sverige är Björkis och Oinakka. Att köpa nytt är rätt dyrt och för de flesta fungerar det bra att köpa en begagnad släde. Dock gäller det även där att vara  på sin vakt då en del begagnade slädar säljs väldigt dyrt.

Köper du begagnat kan det vara värt att förutom skick kontrollera om det följer med linor (och till hur många hundar?), snöankare samt att fästen mm är kompletta och hela. Slädar gjordes traditionellt i trä och de är oftast billigare i inköp. En väl underhållen träsläde håller väldigt länge. På senare år byggs även en hel del slädar i aluminium. De är oftast dyrare i inköp men många gånger lite mer ”high-tech” och många av dem går enkelt att fälla ihop.

En rostig broms som någon byggt till min släde en gång i tiden. Den fungerade men de nernötta metallpiggarna erbjöd inget vidare bett vid isiga underlag. Skillnaden mellan olika bromsar kan vara stor!

Min släde har fått en ny och rak broms. Här har jag även placerat mina två snöankare i snön, dvs. spannet har fått parkeringsbromsen ilagd! Linan som går bakåt är en sk. släplina, en extra säkerhetslina som man även kan använda för att ankra kring träd om ankarfästet är dåligt.

När man står på medarna har man en broms framför sig, oftast i form av en  metallbåge (oftast med piggar neråt) som är fjäderupphängd så att man kan trycka ner den  med fötterna och på så sätt bromsa. Det finns en rad olika modeller med olika bra effekt  beroende på vilket underlag man har osv. Vanligast är att ha två eller fyra piggar neråt. Längst ut på piggarna kan man svetsa fast muttrar där man sen skruvar in hästbroddar. De har mycket slitstarka spetsar med bra grepp i is, och kan skruvas ur och bytas vid behov.

På sidorna ser ni medarna där jag har fäst gamla mountainbike-däck för att få  bra grepp. En del gamla slädar har bara nakna trämedar och där fryser snabbt fast is och  snö som gör dem otäckt halkiga. Många har även en ”skotermattebroms” eller ”mattbroms”. På äldre slädar är det  ofta faktiskt just en bit skotermatta som hänger så till att man kan lägga ner den på snön mellan medarna och ställa  sig på den, men det finns även specialdesignade mattbromsar att köpa. Fördelen med en mattbroms  är att man kan minska farten på lite andra underlag än den vanliga bromsen eller bara öka  bromsverkan rent allmänt. För körning med större spann bör man alltid ha båda delarna och i bra skick.

En enkel modell av skotermattemontering. Dock måste man böja sig ner för att plocka upp den och den riskerar att fastna på uppstickande stubbar.

Min släde med tant Giela packa för avfärd. Den nya skotermattebromsen är monterad på styva lexanbitar vilket gör att man enkelt kan peta upp den med ena foten under färd. Bitarna har sin infästning en bit bakom den vanliga bromsen, vilket gör att man enkelt kan luta bromsen fram mot släden utan att den tippar bakåt, precis som på bilden.

Man har även ett eller flera ankare som är fäst längst fram på släden på samma  ställe där man fäster linorna som går fram till hundarna. Ankaret sitter fast i ett rep som är så långt att man sätter ankaret lite framför sig själv när man placerar det i snön. På så sätt får man mer kraft för att dra loss det och slippa riskera bakvikt.

Längst fram på släden sätter man en karbin som förbinder släden, ankaret och  draglinorna med varandra. Linorna består av en rejäl mittlina som oftast är uppdelad i sektioner som man  kopplar ihop beroende av hur många hundar man ska köra. Från bakdelen av sektionerna går draglinor/rumplinor  som fästs längst bak i hundarnas selar, och längst fram på varje sektion sitter nacklinor som man  fäster i hundarnas halsband.

Fyrspann mot Syterskalet i april 2011

På den här  bilden ser man hur hundarna sitter fast (varje par hundar har en egen  mittsektion) i spannet. Hundarna har ett fäste bak i selen, och så en nacklina som sitter fast i deras halsband samt i mittsektionen också. Om man kör fler hundar fyller man på med fler sektioner som liknar den där bak. Ledarhundarna har som synes ingen mittlina utan en nacklina mellan sig samt vanliga draglinor. Mellan linorna och släden skymtar man även den låsbara karbinen.

Nacklinan hjälper till att hålla ihop spannet. Den ska vara slak men inte hänga för långt ner (då trampar hundarna över den). För att minimera trassel bör den gå snett framåt. Om hunden springer med halsbandet vid nacklinans infästning på mittlinan kommer den ofta att trampa över med frambenet. Nacklinan minskar risken att någon springer på fel sida om ett träd, eller plötsligt försöker stanna. Eftersom linor är ett viktigt kapitel har de fått en egen avdelning här på sidan under ”Draghundstips”.

Vissa hundar har känsliga tassar och kan behöva tassockar som skyddar  trampdynorna. Vid skarpt före (isig skare t.ex.) kan det vara en bra försiktighetsåtgärd att sätta sockar på hundarna eller i alla fall ha med sig ett antal. En bra hund ska normalt sett klara sig utan tassockar i de flesta lägen eftersom bra tassar är en del i det man tittar på när man avlar på draghundar. Vissa underlag är dock extra skarpa.

Det finns även annan utrustning till hundarna,  t.ex. ”tit guards” som är en typ av ”väst” man kan sätta på tikar med ”nakna” magar, för att de inte ska förfrysa sina juver om det är riktigt kallt ute när man kör. Det finns även ett stort urval täcken, benskydd och andra produkter för att skydda hundarna på bästa sätt.

Små ledlampor på ledarhundarnas halsband gör att man syns bättre och är ett bra komplement till reflexer vid mörkerkörning.

Utrustning vi alltid har med oss
Säkerhetsmässigt är det klokt att utrusta släden med vissa saker som man ser till att alltid ha med sig. Jag brukar packa dessa saker i en plastback eller annan förpackning som är lätt att ta med sig. Så länge jag kommer ihåg den förpackningen så finns allt vi kan behöva. Om jag lämnar slädsäcken på släden så får den självklart ligga kvar där. Här följer en lista på saker som jag själv tycker är bra att ha med sig på mina slädturer, även om jag bara är ute ett par timmar:

• Kniv. Jag har ett knivhölster fasttejpat på släden och har på så sätt alltid en bra kniv med mig. Den sitter säkert i sitt hölster och tas enbart ur för diskning nån gång mellan varven. Än så länge har den enbart behövts till att sköra korv eller flisa ved, men det kan förstås uppkomma situationer då den räddar liv.
• Ett par extra draglinor
• En liten samling av olika hakar
• Små spännband i olika längder. I kan i nödfall användas till att dra ihop släden, utgöra provisoriska linor eller liknande.
• Extra karbinhake
• Extra buntband till mina nacklinor
• Tassockar i flera olika storlekar, gärna till nästan hela spannet
• Vaselin eller tassalva
• Extra pannlampa med bra batterier
• Reflexselar till ledarhundarna om mörkret överraskar oss
• Liten såg eller yxa
• Tändstickor
• Första hjälpen-paket
• Extra vantar kan behövas om man tappar de man har. Det är inte alltid man har möjlighet att vänta åter och söka/hämta dem.
• Isdubbar (som man förstås bör hänga på sig om man av någon anledning skulle känna sig tvungen att passera isar som man inte litar helt på vilket förstås bör undvikas)
• Skoterledskarta
• Kompass