Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…

Spår

Sommartid ägnar vi mycket tid åt att spåra. Det är en rolig aktivitet som är enkel att variera och det behöver inte alls vara så invecklat som många verkar tro. Hur man ska bedriva träningen beror till stor del på vilken ambition man har. Vi spårar som aktivering och med huskisarna ha vi ingen ambition att tävla. Detta gör att vi kan spårträna fritt och ”gena lite i hörnen” för att få till en effektiv och rolig träningsform.


Vår utrustning, en spårlina, en sele, klädnypor med plastband för att märka ut spåret, en älgklöv i koppel, samt små träapporter att lägga i spåret.

Vad är spår?
Om vi börjar från början så innebär spår att hunden följer ett doftspår på marken med hjälp av sin nos. Detta kan jämföras med olika typer av sök där hunden istället vädrar i luften efter luftburen vittring i första hand. Tittar man på tävlingsmässigt spår så ska hunden istället helt följa doftspåret på marken så exakt som möjligt samt markera föremål eller apporter (beroende av typ av spår) som den hittar i spåret.


Rossis spårar

Att spårträna tävlingsmässigt kräver lite planering och tanke. För att doftpartiklarna ska hinna lägga sig så att man får en tydligare spårkärna ger man oftast spåret ”liggtid”, dvs går ett spår och låter det sen vila. Liggtiden kan vara allt mellan en halvtimme upp till ett par dygn i extrema fall. Dessutom bör man tänka på vindriktning, var man lägger vinklar, apporter och andra svårigheter som kan komma. Olika typer av väder och underlag påverkar hur doften sprids eller lagras och gör arbetet svårare eller enklare.


På nysnö kan även vi människor se vad som hänt kring spåret.

Hur kan man börja med enkelt spår?
Det första spåret man lägger kan gärna vara rakt, i ganska enkel terräng (vanlig skog fungerar bra), och kanske 50m långt. Den som går spåret gör oftast ett avstamp på vägen eller stigen där man börjar, och trampar lite extra vilket lämnar ett synligt märke. Det här kan även vara en markering till föraren om var spåret börjar. Vid behov kan man även sätta snitslar i träden för att markera längs spåret. För att förenkla för hunden kan man gärna välja en dag då det inte blåser kraftigt eftersom det sprider ut dofterna mer. Spåret kan i praktiken blåsa iväg ett par meter åt sidan och det gör det betydligt svårare att veta om en ”ny” hund faktiskt följer rätt spår eller gör något annat.

Personen går sen i vanlig takt ungefär 50 meter in i skogen. Längst in placerar man en belöning på marken, antingen en leksak, lite godis eller något annat som hunden verkligen uppskattar. Personen går sen tillbaka till vägen i en vid båge för att inte påverka det ursprungliga spåret.

Normalt sett låter man alltid spåret ligga en stund. 30 minuter kan vara lagom ”liggtid” i början. Sen tar man ut hunden och går i sakta mak ”över” spårets början. Man kan senare lägga till ett kommando för spår eller använda en praktisk signal som t.ex. att man kopplar om linan från halsbandet till en sele avsedd just för spår när det är dags för spårupptag.

Ibland får man gå ett par gånger fram och tillbaka innan hunden visar intresse. När den börjar nosa i spåret kan man berömma lugnt med rösten för att visa den att den är på rätt väg. Förhoppningsvis fortsätter den sen in efter spåret med näsan i backen. Om hunden inte alls visar något intresse så kan det vara klokt att avbryta försöker och prova igen en annan gång.

Spår är ett självständigt arbete och som förare bör man vara noga med att inte styra hunden eller påverka den i onödan. Förarens plats är alltid bakom hunden och om hunden stannar för att lösa ett problem bör föraren också stanna. Ofta kan det trigga hunden lite om kopplet eller spårlinan sträcks upp så ett lätt motstånd kan man ge de flesta hundar. När man själv vet hur spåret går är det lätt hänt att man oavsiktligt styr hunden genom att vinkla kroppen eller ha för bråttom och det kan kräva lite träning ibland att förhålla sig passiv och lita till hundens förmåga.

Vissa hundar går långsamt och metodiskt fram medan andra närmast bogserar sina ägare genom skogen. Av den orsaken kan det vara bra att ha rejäla handskar och skor på sig. Jag använder gummerade handskar som ger ett riktigt bra grepp på spårlinan även om den blir blöt.

Om hunden stannar eller vimsar brukar jag stå kvar bakom den och hindra den genom att inte släppa efter så mycket lina.Om den verkar glömma vad vi faktiskt gjorde kan jag visa på spåret med ena handen (utan att gå fram och trampa runt på ytan). Annars kommer de ofta igång igen av sig självt. Korrigeringar eller straff bör undvikas – bättre att fokusera på det som blir bra och rätt.

När hunden kommer fram till belöningen blir det förstås en liten fest med lek och kel, beroende på vad hunden uppskattar. Även om många hundar spårar för själva spårandets skull i stort sett så kan en bra belöning vara en fin extra motivationshöjare. När spåret är avslutat går man med hunden i en båge tillbaka till vägen eller stigen där man började. Man bör inte gå tillbaka i spåret man just gått med hunden. Många hundar förstår meningen med övningen i stort sett direkt. Andra kan behöva prova ett par gånger innan poletten trillar ner.

Man kan även placera godis, träapporter eller föremål i spåret men jag tycker själv att det kan vara bra att vänta med det tills hunden förstått vad det hela går ut på.

Hur kan man variera?
Spår kan varieras nästan i det oändliga och det är bara den egna fantasin som sätter gränser. När hunden förstått konceptet och grunderna så kan man lätt försvåra och skapa nya utmaningar. Många hundar tycker faktiskt att det är ännu roligare och mer intressant när spåren börjar bli svårare. I takt med att hunden blir säkrare och uthålligare kan man förstås öka längden på spåret successivt.

Mina spår brukar vara 4-500m långa vilket är en rätt praktiskt längd. Om man vill finns ingenting som hindrar en från att gå en eller två mil så länge hunden har hunnit träna upp sig uthållighet och ”orkar” med hela sträckan. Att spåra är roligt men uttröttande och krävande för hunden.

Några exempel på andra variationer är bågar, serpentiner, vinklar och riktningsbyten. Detta är ganska grundläggande och försvåras även beroende av vindriktning. Här bör man skynda lagom långsamt och inte gör spåret för svårt för snabbt med vassa vinklar. Målet bör alltid vara att hunden ska ha en chans att lyckas. Den kan behöva jobba en stund men den bör kunna lösa de problem man ger den.

För att variera sina spår kan man även byta terräng, korsa lämpliga vägar, korsa en bäck, göra en liten ”minisökruta” där man vallar av ett område som är ett par meter i diameter för att sen fortsätta på spåret i en annan riktning, klättra upp i ett träd eller kanske medvetet låta någon annan korsa spåret. Svårigheter kan ofta göra hundarna noggrannare och mer spårsugna – så länge de är på lagom nivå så att hundarna kan lyckas.

Vår version av hobbyspår
Jag har spårtränat till och från i nästan 20 år och ju fler hundarna har blivit, desto mer invecklat har spårandet känts. Att hitta en yta där man kan lägga 7 olika spår är inte helt enkelt. Sen tar det massvis med tid att gå dessa 7 spår och komma ihåg vilken hund som ska ha vilket spår och vilka svårigheter man gjorde i just det spåret. Den proceduren gick vi inte igenom så många gånger.

Spårträning går dock att göra mycket enklare och om man spårar för att aktivera sin hund så kan man gena i flera kurvor för att göra träningen mer tidseffektiv och lättsam. Det upptäckte jag för ett par år sen till stor del av en slump, när jag för att spara tid lät alla hundar gå ett 50m långt spår på en äng där jag lämnat en hink med mat i slutet. Delvis till min förvåning fungerade det över förväntan, trots att några av hundarna aldrig spåret förr.

När vi spårar börjar vi med att jag går spåret. Oftast sätter jag upp snitslar för att själv minnas hur jag gått. Det går otroligt mycket snabbare än man tror att glömma var man varit. Ett fåtal hundar lär sig att följa snitslingen men för de allra flesta spelar markeringarna en bit upp i träden ingen roll alls.

Jag brukar gå spåret i en båge så att spåret startar och slutar ungefär vid bilen, för att spara tid. Ibland släpper jag godis i spåret här och var, eller lägger ut apporter eller föremål. I slutet har jag oftast en hink eller påse med frukost/middag för hundarna eller ett ben de går gnaga på. Vissa gånger går vi personspår, dvs. att jag ensam går spåret, andra gånger drar jag med mig en älgklöv som jag fäster i ett koppel och släpar bakom mig, dvs. en enkel form av viltspår.

Vi brukar sen strunta i liggtiden för att få en mer effektiv träning. Spelar det någon roll? Jo självklart påverkar det hundarna. Eftersom doftkärnan fortfarande är lite utspridd så kommer hundarna att ”slå” lite mer i spåret, dvs. gå lite mer zick-zack för att kunna avgöra var spåret faktiskt går. Det händer även att de går med lite högre nos och vädrar lite eftersom mycket doft fortfarande är kvar i luften. Detta blir extra tydligt i skog eller tjock vegetation.

Jag upplever att det enklaste för hundarna är om vi spårar på gräsmark men efter lite övning klarar de även skog utan bekymmer. Om man ska föreställa sig vad den sista hunden möter så kan det kanske närmast liknas vid en motorväg av dofter? På mer öppen mark sätter sig partiklarna i luften snabbare på marken.

Arbetssättet blir en aning annorlunda jämfört med at ge var hund ett eget spår, men det i sig behöver ju inte vara negativt. Att slå i spåret och vädra blir ju en del i problemlösningen och aktiveringen så att säga. Siktar man på tävling blir det en nackdel. Är man bara ute för att aktivera så är det ju just vad man gör – ger hunden ett nosproblem och ber den att lösa det!

Eftersom vi börjar nära bilen brukar jag inte ha någon tydlig startsignal eller startsträcka. Hundarna vet att sele+lina betyder spår och söker direkt efter starten när de kommer ut ur bilen.

Vissa hundar har bråttom framåt, andra går lugnt och extremt metodiskt. Så länge hundarna arbetar och anstränger sig så ger jag dem ganska fria tyglar. Avviker de för långt åt fel håll (dvs. så att spårlinan sträcks, jag brukar gå ett par meter bakom dem och inte ge dem hela linan att jobba med) så håller jag bara emot och låter dem hitta rätt själva igen. I slutet av spåret hittar sen hunden sin belöning och får lite extra klapp och kel.

Sen börjar vi den mest spännande delen, dvs. att ta ut hund nr 2! Denna hund får gå samma spår som den första hunden, utan någon direkt paus mellan, och det är alltid intressant att se deras beteende. Om någon t.ex. klivit lite åt sidan för att kissa eller nosa så kan ofta hundarna som kommer efter gå samma lilla lov innan de går på spåret igen. Jag brukar däremot vara rätt noga med att själv försöka gå i mina egna spår för att inte sprida dofterna så mycket eftersom jag använder samma spår till alla hundar, i alla fall om vi går personspår.

Vilket spår följer de egentligen? Det kan jag förstås inte veta. Den sista hunden som går följer en ”stig” där 6 hundar passerat och jag själv gått 7 gånger. Spelar det egentligen någon roll? Om man inte siktar mot tävlingsmässigt spår så gör det knappast det. Hundarna spårar och använder nos/huvud i båda fallen. Om de sen även tittar vad tidigare kompisar gjort så brukar jag tänka att det egentligen är ganska naturligt. En hund i det fria som spårar vilt kan ju mycket gärna pausa för att kissa eller undersöka en fläck. Spåret finns ju kvar även 10 sekunder senare.


Viltspår med Rotax. Om klöven ska ligga i skogen en stund brukar jag binda fast den så att inte andra hundar eller vilda djur stjäl den.

Om vi viltspårar så blir det förstås tydligare för hundarna eftersom klöven bara dragits en enda gång. De flesta blir noggrannare och ännu mer intresserade när vi använder klöv.

På detta sätt hinner vi spåra så att 7 hundar är nöjda på under 2 timmar inkl resor. Jag märker ingen större skillnad på första och sista hunden, förutom att hundarna som kommer efter både följer spåret och ibland tittar vad deras kompisar gjort tidigare. På så sätt kan ju vissa vinklar där flera hundar råkat fortsätta framåt bli ännu svårare för den som kommer sist.

När jag lärdemig spår en gång i tiden lades mycket tanke på svårigheter, vinklar, väder osv. Jag var länge fast i dessa tankar själv och spårandet kändes roligt men lite invecklat. Sen skippade jag det tänket helt och nu går spåret helt enkelt där jag passerar. Ibland blir det över en grusväg, ibland längs en grusväg, ibland över en bäck eller sankmark, bitvis längs en stig eller kanske i ett dike?

Hundarna har fantastiska nosar och gillar att bli utmanade. Om hunden kör fast och inte klarar att lösa ett problem så behöver det inte vara hela världen. Min egen erfarenhet är att en hund som lärt sig vad spårandet går ut på klarar att lösa de flesta problem – de har ju trots att sin fantastiska nos att använda.

Så, till er med många hundar som söker en rolig gruppaktivitet kan jag helt klart rekommendera spår. Det går att göra mycket enkelt och smidigt och är enkelt att anpassa efter ens egna behov och önskemål.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s