Hundspannet – ett team

Ett hundspann kan bestå av allt ifrån ett par hundar till 16 eller fler (även om det inte är speciellt vanligt med större spann än så). Det vanligaste är att man har hundarna i Nome-anspänning, dvs. att de går i par om  två och två. Beroende på vilka egenskaper en hund har får den ofta springa på olika platser i spannet. Man kan även köra med hundarna ”på rad” med skacklar eller anspända som en solfjäder. I Sverige idag är Nomekörning det allra vanligaste.

Ett 6-spann

Längst fram i Nomespannet går ledarhundarna. De måste vara duktiga på att  lyda kommandon (höger/vänster osv) men ska även kunna ta egna beslut och arbeta sjävständigt till stor del. Föraren styr hundspannet genom att ge ledarhundarna verbala kommandon och resten av spannet följer sen ledarhundarna. Långt ifrån alla hundar har rätt grundegenskaper för att kunna tränas till ledarhundar och just för att de är så fantastiska och komplexa har de fått en egen sida – ”Den fantastiska ledarhunden”.

Hundarna bakom  ledarhundarna går i ”point”. Det här är en bra plats att sätta hundar som ska tränas till ledarhundar eftersom de då har bra chanser att snappa upp allt  det kloka som ledarhundarna där framme gör. Pointhundarna kan även fungera lite som en  back up för ledarhundarna.

Ett hundspann består av individer men i arbetet smälter de till stor del ihop till en enhet där alla påverkar helhetsenergin som blir.

Allra längst bak närmast släden går ”wheel”-hundarna. Där  sätter man oftast stora och starka hundar eftersom kraften till släden överförs allra bäst  därifrån. Wheelhundarna har en viktig uppgift i kurvor och svängar eftersom de med sin  styrka hålla ut släden så att den inte genar för mycket och krockar med träd och annat lika  enkelt. Där kan man även sätta unga hundar under träning eller lite bångstyriga hundar som vill  gå sin egen väg och försöker dra med sig de andra.

Alltför stora  hundar passar egentligen sämre wheel eftersom deras storlek gör att deras bakdel trycks ner av draglinorna som är fästa rätt långt ner på släden. Det finns speciella selar för att motverka detta. Längre fram får större hundar inte samma nedåtbelastning.

Mellan point och wheel går ”team”-hundarna, förutsatt att man har ett så stort spann.  De kan vara rätt många och har ingen specifik uppgift förutom att springa och dra.

De flesta flyttar omkring sina hundar ibland och låter ledarhundarna vila ibland. Det finns en stor fördel i att använda olika hundar i led eftersom spannet inte blir lika sårbart om t.ex. en av ledarhundarna skadar sig.

Belastningen blir mer spridd om hundarna inte alltid går på samma plats på samma sida (eftersom många hundar drar lite snett när de arbetar). Vissa hundar föds dock med en väldigt stark vilja att springa antingen på vänster eller höger sida och kan vara svåra att flytta. Om man sätter dem på andra sidan försöker de oftast bara trycka undan sin parkompis för att komma till sin position igen. För hundarnas egen skull kan det vara bra att tidigt träna på sidbyten just av den orsaken.

Det finns även ledarhundar som aldrig gjort annat än att gå i led och som ser det som en enorm förnedring att sättas någon annanstans i spannet. En del specialbehandlar sina ledarhund för att ge dem ytterligare ego och känsla av att vara extra viktiga, men hos de flesta lever ledarhundarna precis som de andra.

Har man gott om duktiga hundar brukar det vara enkelt att placera ut dem optimalt. Har man däremot ett mindre antal hundar och några som inte är så duktiga, så  får man göra det bästa av situationen. Det viktigaste i det läget är att ha fungerande ledarhundar, sen får man placera ut de andra så bra som möjligt bara. Att kunna stå still och sträcka ut spannet kan vara viktigare än att arbeta riktigt hårt i ett sånt läge.

7 trötta hundar vilar tillsammans i bilen efter en slädtur.

Vissa hundar kan även föredra att springa med en viss hund, vägra att springa med en viss hund, vilja springa på en sida osv. Det kan finnas gott om egenheter och en del hundar fungerar bra om de får gå med rätt kompis på rätt plats, men kan vara totalt odugliga under fel omständigheter.

Modellen av sele kan även spela stor roll för en del hundar och om selen sitter lite oskönt eller är av fel storlek kan det påverka mycket på vissa hundar. På samma sätt kan en hund vara duktig hos en förare och fungera sämre hos en annan. Det är viktigt att minnas att alla hundar är levande tänkande varelser och att de har egna tankar och känslor inför sitt arbete också.

Längre upp i texten skrev jag att individerna i hundspannet skapar en slags enhet tillsammans, och det kan märkas på många sätt. Om en av hundarna i spannet t.ex. känner sig lite låg och håglös så kan det ofta påverka hela spannet så att alla drar ner på farten. På samma sätt kan en enda ”galen” och väldigt ivrig hund lyfta de andra till mer energi också. Energinivån kommer och går medan man kör också. Om man kör nog långt och länge så kan man ibland se att hela spannet drar ner på farten och jobbar långsammare. På så sätt laddar de om och sparar energi och kan snart öka tempot igen. Det behöver inte alls handla om att de är slutkörda eller väldigt trötta, utan är bara en normal del i arbetet för många typer av hundar. I vissa spann kan man även se att hundarna turas om att ”vila” lite genom att slacka lite på linan.

Riktigt hur dessa energier ser ut och fungerar beror förstås även väldigt mycket på vilken typ av hundar man kör och hur spannet är sammansatt. Varje spann har på så sätt sin egen kollektiva energi och den bör man som förare vara medveten om och vaksam på. Ett lägre tempo och lite ”sega” hundar kan i själva verkar betyda att en av individerna av någon anledning inte mår riktigt bra.