1993-11-10 ~ 2008-06-28
NAMN: Streams Moona McKinley ”Jacki”
RAS: Cairn Terrier
FÖDD: 10 November 1993 i Boden
STORLEK: 31cm, 7kg
Min älskade Jacki, min bästa vän och hjälte i alla lägen, har lämnat oss. De 9 liven tog slut och en hjärntumör kunde inte ens denna tuffa lilla tant klara av. Jag fick Jacki när jag fyllde 13 år och sen hängde vi ihop hela dagarna.. Hon var hunden som lärde mig allt, om både hundar och livet och mig själv. Vi provade olika hundsporter, gick på skogsäventyr, lekte och myste, och hon lämnade aldrig min sida. En fantastisk personlighet, liten på utsidan men så otroligt optimistisk och tuff att inga hinder var för stora eller för jobbiga. Jag har aldrig träffat en annan varelse med en sån härlig inställning till livet.
Hennes älsklingsgrej var en gammal sliten stjärtlapp, som hon brukade åka på ibland om vintrarna. Hon satte frambenen på stjärtlappen och sprang nerför backen med bakbenen. Sen bar hon den upp och åkte ner igen. En dag med bra före kunde hon hålla på så i flera timmar. Hon hade många speciella idéer för sig och lämnar ett tomrum efter sig som ingen annan kommer att kunna fylla. I den lilla kroppen fanns en fantastisk personlighet som inte liknade någon annan.
Jacki gick lös nästan hela livet och älskade äventyr. Cairnen kallas ju ofta ”Världens bästa kompis” det var hon verkligen. Andra hundar brydde hon sig inte om (så länge de inte störde henne) och nya människor kämpade ofta förgäves för att få kontakt med henne. De hon kände och tyckte om älskade hon däremot helhjärtat. I den lilla kroppen fanns ett stort varmt hjärta av guld. Hundar som var för nyfikna satte hon snabbt på plats och de flesta vågade sen knappt titta på henne. Jag tror inte att hon riktigt förstod vilken effekt hon hade, men många fortsatte att gå omvägar runt henne i flera år efter en sån åthutning. Hon älskade mat och lärde sig snabbt nya tricks mot något gott i belöning, och till slut blev hon en riktig liten cirkushund. Varje kväll kröp hon in under mitt täcke och värmde mig en stund innan vi somnade och när det var otäcka filmer på TV höll jag alltid hennes tass.
Nu finns hon inte längre och det känns enormt tomt. Hon var ju lika självklar som ens armar och ben, men nu är hon borta. Vi fick i alla fall många fina år ihop. Hon somnade in på en lördag efter att ha blivit akut dålig, och eftersom vi var på semester då fick hon följa med oss hem över natten. Det hjälpte att få tvätta henne ren, pussa de små tassarna och på kvällen sov jag hos henne nere i den svala källaren, men en hand om hennes tass, för sista gången. Inte kunde jag lämna henne där nere i mörket helt ensam. Dagen efter lämnade vi in henne för kremering och jag tror att de där sista timmarna ihop var väldigt nyttiga. Vi hann verkligen ta farväl på riktigt. Hon fick med sig lite mat och ena delen av ett brythjärta där det står ”Best friend”, till andra sidan. Vi delade på det hjärtat för många, många år sen och hennes halva hade hon på halsbandet. Hon hann också få lämna ett sista tassavtryck som nu finns avgjutet i gips. Jag har alltid älskat hennes söta små tassar så mycket och nu finns de bevarade.
I bilen på väg hem från semestern, med min sovande vän i mitt knä, tänkte jag på dikten om Regnbågsbrån. Jag såg framför mig hur en pigg och frisk liten terrier skuttade uppför den vackra välva bågen med ivriga steg. Längst uppe på krönet stannade hon stolt, vände sitt huvud mot mig och mötte min blick en sista lång stund. Sen tittade hon mot Regnbågslandet där många av hennes gamla vänner väntade, och vinden blåste svagt i hennes skägg, så som det alltid gjort hemma i Blaiken. Hon var så vacker när hon stod där, ung och stark igen, men ändå med all den visdom som en gammal hund har. Den lilla hunden gjorde en ansats till att springa mot Regnbågslandet, men vände sen tvärt och kom i full fart tillbaka till mig, viftande på hela kroppen. Hon har inte lämnat min sida på 14 år så jag tror inte hon tänker göra det nu heller. Jag har nog fått en liten tuff skyddsängel helt enkelt.
Tack för allt Jacki, du fattas mig.
Nukutvi huskies, hundar & hästar 