Oavsett hur många hundar man drar med, så stöter man på linor. Ju fler hundar – desto mer linor! Linor är ett viktigt kapitel rent säkerhetsmässigt, de är både den största säkerheten man har (förutom hundarnas vett och ev. lydnad) och en av de största riskerna för hundarna. Därför tänkte jag att de ska få ett eget lite kapitel här på sidan. Ännu en gång måste jag förstås förtydliga och säga att det här är ETT sätt att se på saken. Många andra förare resonerar säkert på annat sätt eller har andra preferenser.
Om du känner dig osäker på vilka linor som behandlas här finns en mer utförlig instruktion under ”Utrustning”.
Stamlinan är mycket viktig rent säkerhetsmässigt. Om stamlinan går sönder kan man i värsta fall hamna i ett läge där hundarna sitter fast i släden via draglinorna, samtidigt som deras halsband sitter fast i hundarna framför. Om det händer i ett stort spann kan man knäcka nackar eller strypa hundar. Om nacklinorna går av kan man istället tappa delar av spannet, vilken innebär helt nya risker. Alltså, kvalitet på stamlinan är jätteviktig!
Det finns stamlinor i många olika material. En del är av helt enkelt splitsade av vanliga draglinor, har för mig att det brukar vara 10mm tjock polyetenlina eller tjockare. Denna lina är lätt och smidig, men vid hård belastning/slitage kan den gå av. Kör man med denna typ av lina ska man vara noggrann med att kontrollera den!
Linor kan man enkelt knyta själv, för alla delar av spannet.
Det finns även linor av vajer. De är tunnare men väldigt slitstarka, så länge vajerlåsen är ordentligt gjorda. Denna modell finns både plastbeklädd samt klädd i polyetenlina. Jag kör själv med vajerlinor klädda i polyeten, trevliga att hantera och de klarar en hel del stryk innan de går sönder.
Förutom att stamlinan kan gå av, så kan den skapa loopar eller på annat sätt trassla in sig i spannet. Detta sker främst om linan av någon orsak inte hålls sträckt, t.ex. vid ett väldigt snabbt påkommet bajsstopp eller liknande. Det kan räcka med att stamlinan lägger sig i en ögla på marken, en av hundarna sätter i ena tassen, resten av spannet framför kastar sig framåt i start… och vips så har hunden ett brutet eller väldigt skadat ben om det vill sig illa. Alltså – håll koll på att stamlinan är av nog bra material och håll koll på om någon hund verkar ha trasslat in sig i den innan du ger startkommando. Ju större spann, desto större skada kan förstås något sånt göra.
Nästa lina är draglinan, alltså linan som sitter fast baktill i hundens sele samt längst bak i varje stamlinesektion. Draglinor är oftast gjorde i splitsad polyetenlina, och precis som med alla splitsade linor (även stamlinor) är det viktigt att man vet hur man ska låsa öglorna i båda ändarna så att de aldrig riskerar att gå upp. Det finns även draglinor med en del vajer, för att minska risken för att hundarna bakom tuggar sönder dem, samt draglinor helt i vajer. Draglinorna är förstås viktiga, men en trasig draglina innebär sällan någon akut fara. Däremot kan det vara bra att alltid ha med sig ett par linor extra, om något skulle inträffa.
Längst fram på hunden sitter nacklinan. I vissa kretsar har det börjat bli populärt att köra utan nacklinor, men samtidigt som detta minskar risken för ryck i hundarnas halsar, så förlorar man även en funktion som håller ihop spannet, och om föraren inte är uppmärksam och en hund stannar tvärt så hinner den få ett rejält ryck i selen om inte nacklinan finns som håller den synkad med resten av spannet. Detta är till stor del en smaksak helt enkelt, samt styrt av ifall man tävlar eller inte och de regler som finns då.
I början är det säkrast och enklast att köra med nacklina, och många fortsätter med det resten av karriären också. En bra grundregel är att nacklinan bör kunna gå av vid kraftig belastning. Om en hund t.ex. fastnar någonstans så ska nacklinan gå av istället för att hunden släpas och kanske bryter ev. ben som fastnat nånstans. Detta kan man göra antingen med hakar av plast, genom att fästa hake och lina med buntband (så gör jag nu), eller genom att använda linor som går av vid påfrestning. Att ha helt stumma nacklinor (t.ex. kedja eller vajer) är inte helt riskfritt även om det kan vara praktiskt för hundar som gärna tuggar på nacklinor. För säkerhets skull bör man i de fallet ha en svag del som kan ge efter om något skulle inträffa.
Nacklinor finns i vajer, vanlig lina, tunna linor, kedjor, och expander, och alla har sina favoriter. Själv knyter jag linor av expander och byter med jämna mellanrum när de blivit för slitna. Eftersom de har viss eftergift i sig så tänker jag att det sparar hundarnas halsar lite från de kraftiga ryck som man annars riskerar i vissa lägen. Om det t.ex. går snabbt och en hund missuppfattat och plötsligt svänger höger när resten av spannet tar vänster, så får ju den hunden ett rejält ryck i halsen av en stum lina.
Under höstträningen när vi enbart kör på grusvägar använder jag gärna fasta nacklinor eftersom de känns säkrare när man måste passera andra samt kanske kör mer i spann med hundar från olika grupper. I lugnt tempo och avsaknad av skoterbroar, träd, skarpa kurvor mm så kan inte så mycket hända (så länge man kan lita på sin stamlina förstås). Det kan även vara skönt att ha en lösning som tillåter att man byter till fasta nacklinor i vissa läget, t.ex. genom att ha både plast och metallkarbin monterat, eller att man kan göra en ”avslitbar” lösning fast på annat sätt. Skönt att ha i många lägen!
Linor finns även till ankaret. Själv kör jag oftast med dubbla ankare, och de är bundna i polyetenlina som är 10 eller 12 mm tjock. Även ankarlinor är en viktig punkt som man vill kunna lita på! Linorna och ankare/släde sätter man oftast ihop med någon slags karbinhake. Denna bör förstås vara säkrad så att den inte går upp, samt klarar beslastningen. Det kan även vara bra att veta att man ska eftersträva rakt belastning på en karbinhake. En hake som åkt snett så att dragpunkterna sitter på hakens långsidor blir kraftigt försvagad. Samma sak med en hake där man på ena sidan inte drar rakt utåt, utan belastar åt flera olika håll. Haken bör vara låsbar på något sätt och är som mest hållbar om den belastat helt rakt i två motstående riktningar.
En del väljer att ha ett fjädrande material mellan karbinhaken och linorna, för att jämna ut hårda ryck för hundarna. Första åren körde vi med den lösningen, men jag kan inte säga att jag märkt någon större skillnad av att vara utan den. En viktig detalj i ett sånt läge, oavsett man kör spann eller åker skidor, är förstås att expandern alltid ska ha en back up som är stum, dvs. om expandern går av så ska det finnas något annat som fångar upp hunden/hundarna. Till stor del kan man ju göra körningen mjukare genom att själv vara aktiv. Vid start brukar jag t.ex. lägga vikten på en fot på marken, för att avlasta min egen vikt, och när släden sen är i rörelse så kliver jag på helt. Såna små enkla saker gör arbetet mjukare för hundarna.
Slutligen använder många en sk släplina, oftast i liknande tjocklek som ankarlinan eftersom den även kan användas som extra ankare om man knyter den kring ett träd eller liknande. Snöankare kan hundarna dra loss ibland, men ett stadigt träd flyttar de inte! Linan fästes i karbinhaken som håller ihop linor och släde och får sen släpa bakom släden. Om man är riktigt snabb och flink så sägs det att man ska kunna hugga tag i den ifall man ramlar av, och på så sätt hindra att man tappar spannet. Den kan sägas vara kombinerat extraankare, samt säkerhetsanordning. Smidigt vid grillpauser och liknande!
Slutligen – hakar! I början körde vi främst med pistolhakar, men kruxet med dessa är att de fryser ihop ibland. En del löser detta genom att fästa hakarna på selarna och halsbanden istället för på linorna, eftersom det är när linorna ligger i snön som det fryser oftast. Efter det gick vi över till BGB-hakar en tid, men det var en period kantad av små otäckheter. Har man BGB-hakar på draglinorna så kan hundarna få riktigt fula sår i ljumskarna om en hund kliver över en annan för att byta sida.
Kaela fick en BGB-hake i ljumsken en gång, som tur var bara med skador i skinnet som följd, men det kan även skada senor mm som finns där. Jag har även kompisar som mitt under körning upptäckt att deras hundar plöstligt haft BGB-haken från nacklinan fäst i tassen (i ”simhuden” mellan tårna) eller i skinnet i ansiktet. Därefter kör jag aldrig mer med BGB-hakar på mina egna linor – de må vara säkra rent hållbarhetsmässigt men de medför alldeles för stora andra risker. Nu har jag pistolhakar både fram och bak istället, i olika storlekar.
Allt fler förare kör även med sk. ”eskimo hooks”, små plast- eller träbitar som man helt enkelt trär ihop med selen eller halsbandet. Detta verkar vara en säker och ”snäll” lösning, och en annan fördel är att man slipper metall kring hundarnas huvuden (samma som med plasthakar). När det är riktigt kallt kan kall metall fastna i tunga mm och skapa blodbad man har lite otur.
Linornas längd är också en smaksak. Längre linor ger ju hundarna en rakare belastning men gör även spannet längre, vilket kan vara en nackdel. Själv kör jag med standardlinor från Oinakka och tycker att det fungerar bra. Ett längre spann är ju svårare att svänga med och svårare att passera vägar mm med eftersom man inte har lika bra sikt.
Knutar och knopar
Mer information om knutar för att knyta slädar och linor kommer framöver…
Nukutvi huskies, hundar & hästar 