R.I.P Gakkon

2004-05-01 ~ 2011-04-20

NAMN: Gakkon
RAS: Alaskan husky
FÖDD: Hos Huskykompaniet i Vittangi
STORLEK: 63cm, 27kg

Gakkon var min första riktiga draghund. Hon kom in som husky nr 2 i vårt hem, knappt 5 månader gammal och med en massa vilja och energi. Första året med henne var rätt tufft. Hon var enormt envis och stolt som en katt. Det tog nog ungefär ett år att lära henne att det aldrig lönar sig att försöka tränga sig genom dörrar, men ändå fortsatte hon att försöka. När hon insett att det inte gick att träna sig ut, så övade hon inte tekniken ”fritt fall” där hon låtsades ”ramla” ut ur bilen när slädkörning väntade. Hon lutade sig helt enkelt mot den som stod vid dörren med hela sin tyngd och ”råkade” ibland ramla ut. Gakkon var rätt jobbig som unghund, och allt arbete jag lagt ner gav oss väldigt speciella band.

Envisheten och viljan visade sig vara stora tillgångar när det var dags att börja med slädkörning. Gakkon gick ganska tidigt i led och var redan från början en sån som aldrig gav upp. Hennes lina var aldrig annat spänd och vad som än låg framför så gav hon 100% för att ta hem spannet. Även om tre av hennes ben var intrasslade så rusade hon vidare med samma iver. Samtidigt kunde envisheten göra att hon inte alltid ville svänga riktigt som jag ville, eller kanske försökte dra iväg spannet åt fel håll medan jag funderade, men jag kände mig alltid trygg med henne där framme, hon skulle aldrig stanna eller ge upp eller virra bort sig och med henne där kom vi alltid hem.

Gakkons starka personlighet gav henne snabbt en alldeles speciell plats i våra hjärta. Som vuxen blev hon väldigt lugn och trevlig, mysig och gosig, klok och självmedveten, envis och mycket tänkande, ja det gick inte att värja sig mot hennes charm och tänkande blick. Hennes pappa var en ”äkta” Alaskan husky (med bl.a. Lingo bakom sig) och mamman en huskykorsning. Hon kändes lite som en ”född ledarhund”, hon visste helt enkelt att hon var lite bättre än alla andra och värd att skämmas bort lite mer.

Vi fick några år med härliga äventyr innan hon började visa tecken på smärta: passgång i spannet och så tappade hon fart. Tyvärr tog det ett tag innan vi läste teckngen rätt. Hon gnällde aldrig eller ”visade” smärtan aktivt, men den fanns ju där hela tiden. Hösten 2009 fick Gakkon diagnosen L7-S1 och fick sen gå på regelbunden rehab på Gammelstads Djursjukhuset. Hon blev snabbt en omtyckt besökare där och tyckte alltid om att åka dit. Efter träning där blev hon så stark att hon kunde vara med på slädturer på lite över en mil, i långsamt tempo. I övrigt fick hon bo inne och leva som sällskapshund, promenera, träna tricks och bli lite bortskämd.

Just när allting började se ljust ut så samlade sig mörka moln i horisonten igen. Ett framben började krångla, en ovanligt kall vinter begränsade våra träningsmöjligheter, en svansskada ledde till amputation, analsäckarna krånglande, trasiga tänder och skavsår. Bara 6 år gammal fick Gakkon dras med en mängd mindre krämpor som alla förstås satte små avtryck i hennes vardag. Vi kämpade vidare och var vid gott mod, men bara några veckor efter att analsäckarna och svansen opererats så vaknade vår älskade stolta Gakkon en morgon och kunde knappt stå på benen. Tempen var nere på just över 35 grader, så det blev ilfart till veterinär direkt.

Veterinären konstaterade att Gakkon hade blod i hela buken och var rejält anemisk. Hon trodde att det berodde på en sprucken tumör i mjälten men kunde förstås inte vara säker. De inre organen låg inte på sina vanliga platser och mjälten gick inte att se. Det kunde gå att operera, men både narkos, operation och läkningsprocess var en stor chansning för en hund med sån blodbrist i kroppen. Jag kände rätt snabbt att det var Gakkons tur att slippa smärtan, att det var dags för henne att få somna in och slippa ha ont i kroppen längre. Om hon varit frisk i övrigt hade vi nog gett operationen en chans, men nu kändes det inte rätt, nu var det dags att släppa den stolta ledarhunden fri. Min egen gissning är att många av de andra krämporna var en följd av cancern som växte i henne fram tills att tumören sprack.

Vi saknar Gakkon enormt mycket. Hon var en sån hund som man nog bara får ha hos sig en enda gång i livet, en riktigt personlighet där man som ägare inte kunde ta några genvägar eller fuska. Det känns som en sann ynnest att ha fått dela sitt liv med en sån stolt och klok varelse, om än bara för några år, alldeles för kort tid. Nu springer Gakkon med stark friska ben och en rygg som inte längre begränsar henne, svansen är hel och pälsen glansig och mjuk igen. Vi saknar henne så men samtidigt finns det tröst i att veta att hon aldrig mer behöver ha ont, att hon nu är en fri själ på alla sätt, som hon i sinnet alltid varit.

Min älskade ledarhund och äventyrskompis,
tack för att du visade mig vad passionen för drag är,
och hur livet ska levas.