Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…

Att göra någon artig – Silvas berättelse

Jag har längre funderat över att ge Silva en egen sida. Förutom att hon är en mycket speciell och underhållande hund, så har hon en ganska intressant historia att berätta. Silva har släktingar bakom sig med en hel del humör, hanterbart visst – men humör – ja!

Silva flyttade in hos oss sommaren 2008 när hon var 8 veckor gammal. Då levde fortfarande terriertanten Jacki. När Silva var ca 10 veckor flög hon på Jacki som försvarade sin mat. Jacki ville förstås inte ge bort sin mat och backade inte heller när nån ville ta den. Detta hände mer än en gång.  Redan då insåg vi att Silva var en hund med ganska kort stubin. Jacki gick borta bara några veckor senare, och Silva var omgiven av vuxna huskytikar. Hon lekte mycket med Rossi och använde henne som ”leksak”. Detta var innan Rossi lärt sig att man KAN säga ifrån, så hon åkte omkring som en tuggpåse på gräsmattan med Silva hängandes i halsen.

Eftersom jag verkligen ville lära Rossi att säga ifrån själv, så lade jag mig inte i. Efter många hårda lekar kom faktiskt slutligen stunden när hon sa ifrån! Rossi stod upp för sig själv för första gången nånsin, och efter det blev hon aldrig mer terroriserad av nån. Men nu skulle det här inte handla om Rossis framsteg, utan om lilla Silva.

Vi märkte rätt tidigt att Silva var en smart och klurig hund. När Mintu flyttade in och växte på sig så började Silvas humör bli ännu mer uppenbart. Han var också ung och full av energi och innebar fler laddade situationer än livet med tanterna. Mintu och Silva hann ryka ihop några gånger när han var kring året gammal, oftast kring mat/godis och det kändes allt mer att det var dags att aktivt göra nånting åt situationen. Silva hade mycket kort stubin och om nån kom för nära hennes mat så small det direkt utan varningar. Det där med att varna och morra först var helt enkelt nånting hon aldrig gjort.


Kort stubin kan sätta sina spår – i detta fall på Silva själv som fick sys ett par stygn.

Lösningen för oss blev att arbeta från två fronter. För det första med ett strikt förbud. Som för alla våra hundar är bråk strängeligen förbjudet och bestraffas med en förbannad matte och uteslutning från det roliga som pågår (startar nån t.ex. bråk kring en sak så förlorar de saken). Efter att jag hoppat, studsat, skrikit och vrålat så otäckt att de inblandade inser att ”det där var inte kul”, så sammanför jag hundarna så snabbt som möjligt för att normalisera. Om det är två hundar som normalt sett är tighta så kan jag gärna krama ihop dem i en gruppkram. Avdramatisera och normalisera. Bråk är förbjudet – men efteråt blir alla vänner direkt och målinriktat.

Det viktigaste jobbet med träna Silva till ett mer normalt socialt acceptabelt beteende, var ändå att arbeta förebyggande. Hundar använder sig ofta av en grupp signaler som kallas ”lugnande signaler”. De kan se ut på många olika sätt, men har alla liknande syfte. Det kan handla om att en hund gäspar, vänder bort blicken/huvudet/kroppen, att lägga sig ner, sätta sig ner, slicka sig om nosen, blinka, röra sig sakta, nosa i marken mm. Alla dessa signaler syftar till att lugna ner gruppen, ta udden av konflikter, visa aktivt att man är snäll och vill väl.

Detta är alltså saker som de flesta av våra hundar gör varje dag, men många ägare är inte speciellt uppmärksamma på dem. Ett klassiskt scenario är ägaren som ropar på sin hund och låter arg! Hunden kommer mot ägaren, men den går sakta, nosar i marken, pausar med jämna mellanrum. Ägaren blir arg eftersom han/hon anser att hunden är nonchalant! Ägaren skriker högre, hunden blir ännu mer mån om att blidka och lugna sin ägare, och går ännu långammare…Så lätt det blir missförstånd och tänk så många hundar som fått bannor och hårda åthutningar när de egentligen gör allt de kan för att lugna en situation som de uppfattar som uppretad.

En del hundar är mästare på att använda och läsa dessa signaler av sig själva. Det finns även många hundar som inte alls använder dem, man kan säga att detta språkverktyg saknas i veras verktygslåda! Silva var nån slags mellanhund. Hon hade vissa av dessa signaler, men hon använde dem inte speciellt bra utan tände till istället. Övningen blev att träna impulskontroll och öka frekvensen lugnande signaler för att lära henne lösa problem på annat sätt än med tänderna. Att bara förbjuda en hund att göra något fungerar ju sällan, istället måste man ge den ett alternativ.

I vardagliga livet med mina hundar har jag tagit för vana att alltid berömma lugnande signaler. Detta jobb blev extra viktig hos Silva. I början fick hon undvika vissa situationer. Hon fick inte söka godis tillsammans med de andra eftersom hon brann av direkt om nån annan funderade på att ta samma godis som hon. Däremot åt hon tillsammans med de andra som vanligt och där fanns gott om tillfällen att belöna/förstärka. Om hon närmade sig någon annan så dämpade jag henne med rösten, styrde henne i en annan riktning eller såg till att hon tog det lugnt för att lära henne alternativa vägar. Samtidigt såg jag till att ingen av de andra kom för nära hennes skål så att några risker uppstod.

I dynamiken som blir kring hundar som rör sig tillsammans eller kanske äter tillsammans, hittar man ofta små lugnande signaler att börja med. I Silvas fall kunde det börja med att hon gick förbi nån annan som åt men rörde sig sakta, eller vände bort huvudet bara en liten aning. Alla såna små signaler uppmuntrades och berömdes. Snart förstod hon att ingen skulle ta hennes mat, och de andra kunde passera på allt närmare håll utan bekymmer. Silva lärde sig att stå emot impulsen att ”hoppa på” direkt och märkte att ingen tänkte ta hennes grejor. Olika hundar kan ofta väljer olika typer av lugnande signaler som de helst använder. Silva använder gärna sitt kroppspråk och går sakta samtidigt som hon vänder bort blicken. Var gång hon passerade en annan hund, vare sig den sov, tuggade ben eller åt mat, och gjorde minsta ansats till dessa signaler så fick hon beröm. Med tiden blev hennes signaler tydligare och tydligare.


Ibland är gränsen mellan lek och bråk hårfin. Ju bättre verktyg hunden har för att
kunna styra situationen, desto säkrare kan man känna sig som ägare.

Snart började jag låta Silva söka godis tillsammans med de andra, men jag hade alltid ett extra öga på henne. Om nån komi närheten så studerade jag henne extra noga, berömde lugnt varje gång hon vände bort huvudet, pausade, medvetet UNDVEK konflikt med hjälp av de nya verktygen vi utvecklat hos henne. Laddade situationer kändes fortfarande svåra. Om nån muckade (vilket är väldigt ovanligt i min grupp) så litade jag inte alls på hennes respons ännu. Godissöket kändes däremot allt säkrare eftersom ingen annan skulle tänka sig att gruffa i ett sånt läge. Snart kunde alla 6 söka godis tillsammans under helt avslappnade former.

Vi använde då godis som inte var ”supergott” enligt hundarna utan antingen torrfoder eller torra godiskulor. Dessutom underlättar det om man har godis i överflöd så att hundarna vänjer sig vid att det ”alltid finns mer”. Om en kompis hinner ta biten man siktet in sig på hittar man en ny bara ett par steg bort. Det var så jag ville att mina hundar skulle tänka kring resurser de hittade, ”mister jag en står mig tusen åter” ungefär. På samma sätt kan man föra in resurser på promenader eller liknande genom att belöna alla hundar som är med ifall någon av dem hittar något gott. Ett ”fynd” kan helt enkelt bli en signal till de andra (eller alla) att snabbt ta kontakt med matte/husse istället för att rikta sig mot godbiten.

Den stora vinsten kom sommaren då Silva var 3 år. Jag minns faktiskt inte säkert vem som var inblandad längre, men jag tror att det var Nalle ganska snart efter att han flyttat in. Han blev plötsligt arg på Silva (under godissök) och började tugga på hennes hals! Den gamla Sivla hade tänt till direkt och startat ett bråk. Istället såg jag till min stora förvåning och oändliga lycka Silva stå där alldeles stilla som en pinne, medan den andra hunden tuggade på hennes hals. Hon hade utvecklat ett nyss sätt att undvika konflikter och bråk helt på egen hand! Jag avbröt förstås bråket direkt och Silva fick mycket beröm för sin fattning och impulskontroll!

Att förstärka och rikta lugnande signaler är nyttigt hos de allra flesta hundar, och kanske speciellt hos hundar som lätt hamnar i konflikter och har lätt att ta till tänderna fastän de egentligen är ”snälla” hundar. Det kan helt enkelt vara så att de vill vara snälla, men inte har verktygen till att undvika laddade situationer istället för att börja bråka. De kan även vara som Silva, ha dålig impulskontroll, kort stubin och lite för mycket humör.

Om ni är intresserade av att läsa mer om lugnande signaler så har Turid Rugaas skrivit en liten bok, egentligen ett litet häfte, som heter ”I samspråk med hunden. Lugnande signaler”. Där finns mycket bra grundinformation om hur lugnande signaler fungerar, och exempel på hur man kan använda dem. Lugnande signaler är nämligen något som inte bara fungerar mellan hundar, utan även till viss del kan användas av oss människor när vi kommunicerar med hundar och vill visa att vi är snälla och vill väl.

Annonser

2 thoughts on “Att göra någon artig – Silvas berättelse

  1. Vilken bra och trevlig text. Väldigt intressant historia! Mycket tänkvärd! Ni verkar ha ett härligt liv!

    • Tack Sara! Tycker själv att det är viktigt att föra fram att man ofta kan göra mycket för att förbättra sin hunds språk och därigenom möjligheter att undvika konflikter och känna sig trygg i livet. Alldeles för många hundar som inte får den hjälpen och får gå runt och vara rädda eller arga mycket mer än vad som hade varit nödvändigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s