Barmarksträning

Dragträning förekommer inte bara på vintern. I stora delar av landet är det snarare vanligare att man tränar på barmark än på snö. Även här uppe i norr har barmarkssäsongen en viktig roll eftersom det är då vi lägger grunderna för vintern, både konditionsmässigt och rutinmässigt.

Barmarksträning kan bedrivas på många olika sätt. Utrustningsmässigt använder man i stort sett samma utrustning som vintertid, fast istället för släde eller skidor har man en vagn/fyrhjuling eller cykel/kickbike. Här nedanför följer en bild på barmarksvagnen jag själv använder just nu, dvs. en före detta bil som strippats från motor och all onödig massa.

Silva och Mintu i led för ett litet 5-spann

Skillnaden mellan cykel och vagn/fyrhjuling är stor, speciellt för hundarnas del. En cykel rullar väldigt lätt och även om hunden är van att springa 2-3 mil framför cykel kan den få det riktigt tungt redan efter en halvmil framför släde. Att dra släde är mycket tyngre och om man vill förbereda sin hund för att dra tyngre på vintern kan det vara klokt att tänka på detta i val av träning under hösten.

Olika sätt att göra cykelträningen tyngre kan t.ex. vara att hänga ett däck eller en lätt tyngd bakom cykeln (fäst i cykeln) eller bakom hunden. Om man fäster tyngd bakom hunden måste man dock tänka på att sele och draglina är anpassade så att tyngden inte trycker på hundens bakdel. Dessutom bör man oftast ha hunden kopplat, i alla fall de första gångerna, så att den får vänja sig successivt och inte riskerar att bli skrämd och rusa iväg med skramlet bakom sig.

Framför cykel kan man spänna flera hundar. Själv har jag en maxgräns vid
3 hundar eftersom cykelns bromsar oftast klarar det bra. Här har jag bara
Gakkon med mig medan min kompis cyklar med 3 hundar.

Cykel
Om man vill träna med sin hund och cykel så behövs inte speciellt mycket utrustning. Förutom en cykel med bra bromsar behöver man en dragsele till hunden, en lina att koppla till hunden samt en fästanordning. En del väljer att fästa draglinan i cykeln, andra har den hellre i midjebälte. Jag har alltid hundarna i midjebälte eftersom jag då alltid sitter ihop med hundarna, även om jag skulle ramla av cykeln. Jag kör med Baggenbälte som har inbyggd expander samt en rejäl expanderlina från Sundpro. Linan är förstärkt kring den expanderande delen så att den aldrig riskerar att gå av ifall den expanderande delen skulle mattas ut. Sen bör man förstås ha hjälm och gärna andra skydd också!

Hunden springer framför cykeln och hur lätt det går är väldigt individuellt. En del hundar förstår direkt medan andra kan behöva en hare att jaga eller lite extra peppning. Om möjligt är det alltid bra att köra en ny hund ihop med en erfaren. Grundregeln är samma som i all annan dragträning ”hjälp hunden när den jobbar bra men inte annars”, dvs trampa inte för mycket utan hjälp hunden att sträcka linan och peppa den att våga lägga tyngd i selen. Dessutom måste hunden lära sig grunderna, dvs. att man inte får stanna och nosa i diket eller vända om man ser något intressant.

Många hundar gillar fart och lär sig snabbt att älska arbetet i selen om de får sträcka ut rejält ibland. Man ska dock minnas att högre hastighet alltid innebär högre risker och att en del hundar kan behöva hjälp att begränsa sin framfart. Speciellt en ovan hund bör hållas i måttlig fart för att minimera risken för skador om den skulle tvärstanna eller vända på fläcken. Annars kan man gärna variera tempot och låta hunden sträcka ut för fullt en stund när den värmt upp kroppen.

Vid barmarksträning är det praktiskt om hundarna håller sig på rätt sida av vägen. En hel del hundar är höger- eller vänstervridna från födseln och det är en bra grund att bygga vidare på. Om man inte har turen att ha en sån hund kan det vara bra att träna hundarna på att följa vägkanten innan man sätter ihop ett större spann. Speciellt viktigt om man tränar på sträckor där man kan möta bilar förstås. Det normala är att köra på höger sida vägen, men om man har en hund i spannet som helt naturligt helst följer vänster sida, så kan det i vissa fall vara säkrare att köra spannet på vänster sida.

Vår egen träning
Barmarksträningen känns alltid rolig och spännande på hösten. Det är härligt att få ta fram selar och linor igen och hundarna blir fantastiskt glada när de förstår vad som är på gång. Första gångerna vi kör på hösten brukar vi ibland stöta på lite strul. Hundarna har glömt hur man står still vid pauser, trasslar lite med linorna, minns inte höger/vänster osv. Vi börjar oftast med sträckor på 3-4 km och kör långsamt med fokus på att alla ska minnas rutinerna igen, och sätta igång kropparna i långsam fart där allting är enkelt att kontrollera. De allra första turerna kör jag oftast ensam med bara mina egna hundar.

Senaste åren har vi oftast hållit oss under en mil i sträcka hela hösten eftersom det ändå blir ett glapp mellan barmarksträning och bra skoterspår. Tidigare år körde vi 2-3 mil i slutet av hösten, men när sen snön väl kom var vi överlyckliga om vi hittade en körbar sträcka på närmare milen, så det kändes inte helt nödvändigt. Genom att hålla nere sträckan blir det en mjukare övergång för hundarna och eftersom vi inte siktar på att tävla så har vi inget behov av att öka sträckorna tidigt. Under den här tiden kör vi 3-4 gånger i veckan ungefär, ibland med bara mina hundar och ibland ihop med nån kompis så att vi får till ett spann på 10+ hundar.

Hur snabbt man kör är till stor del en smaksak. De flesta grundar inför säsongen med lite långsammare körning där hundarna får styrketräna snarare än att springa. Vi brukar variera och kör ibland turer med 6-7km/h i snittfart där hundarna får dra riktigt tungt, och andra gånger släpper i upp dem i närmare 15km/h. Långsamma turer kan vara bra för att bygga rutiner eftersom störningar och frestelser blir svårare. Kör man riktigt sakta så är det svårare för hundarna att ”fuska” och man får snabbt en riktigt bra bild av hur spannet fungerar. Andra väljer helt andra hastigheter och taktiker. Vad som är rätt eller fel beror förstås på vilka hundar man har och vilka mål man har.

Barmarksträning tillsammans med en kompis. För att minimera riskerna då hundarna inte känner varandra jätteväl väljer vi oftast att dela av spannet. Här kör vi på kompisens hemmaplan så hennes hundar springer längst fram och mina hundar utgör bakre delen av spannet. Allt för att minska riskerna om trassel uppstår och hundarna hamnar nära varandra.

När det första ruset lagt sig så är barmarksträningen faktiskt inte så spännande. Det är ofta mörk, ofta kallt och alldeles för ofta blött… Eftersom vi kör med barmarksvagnar så måste vi hålla oss på vägarna, dvs. raka tråkiga grusvägar gång på gång. Kör man med fyrhjuling istället kan man ta sig ut på små skogsstigar och variera träningen ännu mer. Själv trivs jag bättre med vagn eftersom man sitter bekvämt lätt kan ha med sig en kompis. Dessutom slipper man motorljud – barmarksvagn är nog den form av träning som mest liknar släde för hundarnas del, i alla fall om man kör med mindre spann.

Höstträningen kräver bra pannlampor och ibland även rejäla regnkläder. Att komma
hem med blöta hundar/selar/linor/kläder är inte så trevligt, men vi gör det ändå eftersom vi vet att snön och vintern närmar sig!

Risker
När man tränar drag på barmark finns vissa riskmoment man bör ha i åtanke. Man bör tänka på underlag och undvika asfalt (speciellt fart på asfalt) så gott man kan, samt tänka på att även hårdfrusna grusvägar kan vara riktigt hårda för tassar och leder. Vissa hundar nöter hårt på tassar och klor när man barmarkstränar och både fart och tyngd kan ge skador som tar tid att läka. Tyvärr är det inte helt lätt att hitta tassockar som håller för barmark men det finns. Det bästa är förstås alltid att förebygga skador. Om man väljer att barmarksträna på våren när snön försvunnit så är ofta tassarna extra sårbara vilket kan vara lätt att glömma eftersom hundarna är i bra kondition då och gärna vill springa.

En annan risk med barmarksträningen är överhettning. I stort sett alla förare har koll på temperatur och väder och har någon slags temperaturgräns. Jag har inga hundar just nu som är speciellt känsliga och vår gräns ligger kring 18 grader, även beroende av luftfuktighet, vind, regn mm. Andra förare väntar tills det är betydligt svalare. Det finns även de som dragtränar i alla temperaturer men som jag ser det är det en mycket onödig risk.

Hundar som jobbar riktigt hårt är förstås mer utsatta för denna risk. Tikar är extra känsliga kring löp. En hund som börjar bli varm flåsar tungt och kan börja skumma kring munnen samt dra upp läpparna mer än vanligt. Efter det kan hunden börja vingla och nästa steg är att den faller ihop av överhettning. Hundar är olika känsliga för värme och en hund som en gång ”gått varm” är oftast mycket känsligare för det resten av livet. ”Termostaten” har så att säga blivit förstörd. En hund som går varm och inte tas ur spannet snabbt kan dö när tillståndet blir nog allvarligt.

Vilka tecken en hund visar är individuellt. Att en hund skummar kring munnen behöver inte betyda att den håller på att överhettas, men det är ett tecken som man bör hålla lite utkik efter. Som alltid annars så är det av största vikt att man lär känna sina hundar och lär sig vad som är normalt beteende för dem. En hund som inte drar aktivt och inte ”tar ut sig” kanske klarar en lugn cykeltur i +25 grader utan bekymmer om den får pausa väldigt ofta. För en hårt arbetande hund däremot kan det innebära livsfara. Att springa ihop med andra hundar triggar oftast en hund att jobba hårdare vilket ökar riskerna när det gäller värme.

Gakkon jobbade alltid hårt och var vid ett tillfälle när att ”gå varm” så vi avbröt
träningen direkt och hjälpte henne att svalka sig. En varm hund ska kylas varsamt och inte alltförs snabbt. Insidan av baklåren är ett område med många åtkomliga blodkärl där kylningen får bra effekt.

Eftersom cyklar rullar så lätt kan det även vara bra att tänka på hastigheten. Högre fart innebär alltid större risker och även mer belastning på hundens kropp. Vissa hundar mår bra av en förare som håller nere hastigheten och begränsar sträckorna där de kan springa för fullt. Speciellt otränade hundar riskerar att överanstränga sig i ren springglädje, och en trött hund löper större risk att skada sig. När hunden är van att arbeta och tar stöd i selen kan den även springa på ett säkrare sätt.

Så snart det börjar bli isigt på vägarna ställer vi undan barmarksvagnarna. Att springa på is är onödigt eftersom hundarna lätt kan halka eller sträcka sig. Om vi har tur kommer istället snön direkt och bildar ett tillräckligt snötäcke för att slädarna ska få komma fram. Om inte sitter jag var dag på smhi.se och väntar på rejäla minusgrader och ordentligt med snö, vilket brukar komma någon gång mellan slutet av oktober och mitten av december. Barmarkssäsongen är slut men arbetet vi lagt ner där har gett oss en viktig grund för vintern!