Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…

Livet i flock


Att bo i flock har många fördelar!

Ledarskap har länge varit en mycket omdiskuterat ämne, likaså dominans. Oftast sällar sig folk till det enda eller det andra lägret, några hävdar att alla flockar har en rangordning och att dominans finns och även måste utövas i umgänget med hundar, andra hävdar att rangordning inte alls finns hos tamhunden och inte heller dominans. Av någon anledning verkar de flesta tycka att just den här frågan är ganska ”svartvit”. Jag tänkte här skriva lite om mina egna tankar kring rangordning och dominans, både byggda på erfarenhet, sånt jag läst, och diskussioner med annat hundfolk. Ledarskap kommer in på nåt hörn, men jag vill egentligen inte behandla det här eftersom det skulle kräva en ännu längre text, så jag tänker försöka att hålla det ämnet ut så gott det går.

Jag tror inte själv att man kan säga att dominans, rangordning mm antingen finns, eller inte. Snarare beror allting på vilken grupp man studerar och när. I min egen ”flock” existerar ingen direkt rangordning mellan hundarna. Däremot kan man se resursförsvar (att en hund t.ex. försvarar ett ben, sin mat eller en liggplats med en morrning eller liknande), men resursförsvar har ingenting med rang att göra (vilket är ett väldigt vanligt missförstånd, för en hund är det normalt att alla som vill får försöka försvara sin mat utan att nån annan tar illa upp). Visst kan det även hända att en viss hund ”tar för sig” mer i vissa situationer, men det tolkar jag mer som personlighet än rang. I min grupp är alla hundar på ”samma nivå”, även om de är olika personligheter och individer.


Giela löper och Mintu är kär. Löpcyklarna kan påverka dynamiken i en grupp mycket
och få både tikar och hanar att bete sig som små tossingar.

I min grupp råder nolltolerans mot bråk och jag tillåter inte heller att hundarna utmanar varandra eller försöker hävda sig mot varandra. När den ordningen fastställts, och det brukar gå rätt snabbt (och hundarna som sen kommer till faller snabbt in i samma mönster), så slipper hundarna tänka på såna saker och alla har ett trevligt och lugnt liv, om allting vill sig väl dvs, problem kan ju uppstå i alla grupper för hundar är levande varelser – inga maskiner!


Gränsen mellan lek och bråk kan ibland vara hårfin. På bilden leker Silva och MIntu.

Jag jobbar mycket med att berömma bra beteende, uppmuntra lugnande signaler och artigheter. En del kanske tycker att jag ”lägger mig i” mycket i hundarnas flockliv, men själv ser jag enbart fördelar med det. Jag går in aktivt och lär hundarna hur jag vill att de ska hantera konflikter (för konflikter kommer alltid i en grupp, förr eller senare) på ett så bra sätt som möjligt, hur jag vill att de ska bemöta varandra (dvs. med respekt och lugn) och hur gruppen ska fungera. Allting utgår förstås från hundarnas egen ”grund”, men sen kan man finslipa och välja ut vilka beteenden man vill minska på, eller förstärka. Jag finslipar helt enkelt deras egenskaper och väljer bort eller plockar fram olika hundbeteenden som jag ogillar, eller vill se mer av, i gruppen. Hundarna får en trygghet i sig själva, de kan ”lösa” saker på egen hand på ett bra sätt, istället för att bara ha trygghet i mig som ägare.

I en del andra hundgrupper ser man oftare kraftmätningar, underkastelsesignaler, små gruff och kanske oftare även bråk. I dessa grupper ”pratar” hundarna enligt mina erfarenheter ofta med stora ord och stora signaler, och man får känslan av att de känner ett behov av att fastställa ställningarna inom gruppen om en chans ges. Vissa såna grupper fungerar ändå väldigt bra så länge någon håller ordning och ser till att ingenting går överstyr, andra har upprepade slagsmål och bråk. I en sån grupp känns det helt legitimt att säga att rangordning och dominans spelar en större roll. Självklart finns även hela skalan därimellan.

Pratet om hackordning, dvs. rangordning, kommer från början från studier på höns i bur, där det snart bildades en hackordning där de i toppen hackade på de längre ner. Även studier på t.ex. vargar i inhägnader visar på rangordning, dominans mm som viktiga delar i flockbeteendet. Det var först senare (för inte så värst länge sen) som forskare märkte att vilda vargar inte alls fungerade på det sättet. Där bildas en familj på naturligt sätt (föräldrapar och ev några av deras ungar), och de som inte trivs har möjlighet att utvandra istället för att konflikter uppstår.

När man tänker på det säger det nästan sig självt, om en vild grupp med t.ex. vargar hela tiden skulle behöva mäta sig mot varandra, aspiranter underifrån skulle försöka ”ta över ledarskapet” hela tiden osv., hur skulle de ha energi över till att jaga? Tänk dessutom på alla skador som skulle uppstå om snacket om att ”alla vill till toppen” verkligen skulle stämma…? Det skulle leda till ett väldigt energikrävande liv, tvärtemot vad moder natur oftast strävar efter.

I begränsad fångenskap kan ingen individ välja att lämna gruppen, mat, liggplatser mm är ofta begränsade, och det är ännu en faktor som kan bidra till att rangordning växer fram och då även klara tecken på dominans/underkastelse. Därför såg man dessa beteenden så tydligt i de studier som gjordes på flockdjur på en väldigt begränsad yta och väldigt länge var dessa de enda studier som gjorts på flockdjur, alltså fick det blir en ”sanning” och en förklaringsmodell till hur en djurgrupp fungerar. Kan man överföra dessa tankar till våra hundar? Hur begränsad är egentligen deras miljö och resurserna kring dem? Även där finns förstås stora variationer och många små faktorer som spelar stor roll.

Våra hundar är inte vargar längre, men detta säger ändå lite om hur fel det blir när vi för över mallar på vårt liv med hund. Många moderna forskare ifrågasätter ju till och med om hunden verkligen är ett flockdjur, och många menar att människor och hundar (helt olika arter) inte kan bilda en flock tillsammans (dvs. att de beteenden och förklaringar som hittas hos t.ex. vargflockar är ÄNNU mer omoderna att använda på hund+människa).

Tankarna om rangordning och dominans har funnits länge och spridit sig mycket (de är ju ganska populärvetenskapliga, lätta att förstå, lätta att omfatta och påstådda hundkännare som t.ex. Cesar Millan gör förstås inte saken bättre). Därmed inte sagt att en grupp med rangordning måste vara ”fel” eller onaturlig (hur naturligt är vårt hundägande egentligen?), många hundägare med flera hundar tycker sig ju se en klar ”ordning” i sin grupp även fast de lever i harmoni och lugn. Som sagt var är det sällan helt svart eller vitt.

Det viktiga tycker jag är att lära sig att känna igen en hundgrupp som mår bra, lära sig läsa små signaler och lära sig hur en harmonisk hund/grupp ser ut. En sån grupp kan sen se ut på lite olika sätt, beroende på vilka individer som ingår, vem som är ägaren osv, men det viktiga är att man inte bara ”köper” färdiga mallar om hur det ”ska” vara, utan faktiskt studerar sin grupp och funderar över hur man vill att den ska fungera, och hur man ska kunna nå det målet. Alla grupper är inte likadana. En grupp kan fungera alldeles utmärkt utan fyrbent ledare, utan att någonsin få ”göra upp” eller matas och klias i bestämd ordning.

Hundar som ska ”göra upp” skapar enligt mitt tankesätt bara bekymmer! Skaderisken är stor, de lär sig dessutom att lösa konflikter med tänderna (sånt minns de förstås till nästa gång och risken är större att de provar samma sak nästa gång de hamnar i en konfliktsituation) och sist men inte minst – det löser sällan konflikten för gott utan risken är snarare stor att det blir ont blod och upprepade bråk, gång på gång på gång…

När det gäller ledarskap inom en hundgrupp bör man även fundera lite över vad det innebär. Det är sällan den som låter mest och lever om mest, som har ledarrollen, även om det för det ovana ögat är väldigt lätt att göra den kopplingen ibland. Cairnterriern Jacki som var min första hund, var ett bra exempel på det. Hon varnade om nån kom genom att skälla och tog rätt mycket plats på ett sätt, och de andra hundarna hade enorm respekt för henne! De vågade aldrig ta saker ifrån henne eller knuffa henne för de visste att hennes korta terrierstubin kunde explodera!

Var hon då en ledare i gruppen när alla kände sån respekt för henne? Nej verkligen inte, deras självbevarelsedrift fick dem att via henne respekt, men ingen av de andra visade några som helst tecken på att lita på hennes omdöme eller ta henne på speciellt stort allvar (om hon inte var för nära dvs). En ledare är ju någon man VÄLJER att följa för att man vill, för att det ger fördelar och saker som mat, trygghet, initiativ, säkerhet osv.  I vissa grupper finns en sån figur, i vissa finns det inte, och i vissa grupper finns en liten ”Hitler” som själv tagit sig den rollen och styr och ställer utan större framgång. Många gånger så anger hundägare helt felaktigt en ”ledare” i sin grupp, byggt på helt fel grunder (t.ex. den som låter mest, eller är surast osv). Många tror helt enkelt att det MÅSTE finnas en ledare i deras hundgrupp och pekar därför ut den som verkar mest trolig.

Hur ska man då sammanfatta det här? Själv tycker jag att det absolut viktigaste är att man strävar efter att skapa en grupp där alla får plats och utrymme att må bra och växa. Alla individer ska få plats och kunna känna sig trygga och harmoniska i sin grupp. Rangordning och dominans ska man inte fundera över innan man läst på (finns bra och korrekta källor ute på nätet) och förstått termernas fulla innebörd, speciellt begreppet ”dominans” används väldigt slarvigt i helt fel lägen (oftast om osäkra och lite stökiga hundar). Den harmoniska gruppen kan däremot se ut på lite olika sätt, och ha uppnåtts på lite olika sätt. Rangordning och dominans kan man aldrig se som antingen svart eller vitt, helt enkelt!

Resurser
Något som ofta skapar problem i en grupp är resurser av olika typ. Det kan vara mat, tuggben, liggplatser, leksaker eller liknande. I vissa grupper finns inga såna problem alls. I andra grupper finns en eller flera hundar med mer ”ha-begär” och på köpet får man mer eller mindre problem kring resurser.


Att äta ben är mysigast om man är flera!

Att kontrollera resurser är en viktigt del i att skapa en fungerande grupp. Många ser till att undvika resurser kring hundarna för att undvika problem, men vad har man egentligen gjort då? Istället tycker jag att man bör kontrollera resurserna och föra in dem under ordnade former.


När mina hundar äter märgben däremot så har jag dem åtskilda för säkerhets skull. Märgben är mycket mer värda än vanliga tuggben.

Förutom det rena värdet av en resurs spelar antalet in. Om det finns ett enda ben så uppstår lätt konflikter ifall man har flera hundar. Om det istället finns ett överflöd så är chansen stor att hundarna kan samsas. Om man vill börja träna sin grupp kring resurser är det klokt att börja med resurser utan större värde och ett överflöd av såna. Då kan man lätt gå in och berömma/uppmuntra bra beteende och bygga en bra grund där man sen kan föra in värdefullare resurser allt eftersom. Hos oss har vi grundregeln att man inte får stjäla, men samtidigt får den som ger bort sina grejor utan bråk alltid beröm för det. Det ska löna sig att vara snäll!

Om man har flera hundar och de inte fungerar kring resurser riskerar man att hamna i svåra situationer den dag hundarna samtidigt gör ett ”fynd” på promenaden t.ex. Själv jobbar jag för att hundarna i ett sånt läge ska vända sig mot mig för att få belöning, dvs. någon tog saken de ville ha och deras första tanke ska helst vara ”matte ger mig nåt annat” istället för att fortsätta fokusera på föremålet.


Gakkon och Silva samsas om en pinne.

När det gäller resurser och människor handlar det mesta om förtroende. En hund som morrar och försvarar sin resurser gör det inte för att vara dominant eller otrevlig. För hundar är det ett helt normalt beteende och ingen hund tar illa upp av att en annan morrar kring sitt ben.

Enligt den gamla skolan skulle morrningar snabbt och bestämt kvävas men idag vet vi tack och lov bättre. Morrningen är ju en signal, ett sätt att prata, och hundens språk vill vi ha intakt. Istället jobbar vi på att bygga hundens förtroende, t.ex. genom att erbjuda den något gott mot att vi får låna benet/leksaken/maten en kort stund, sk. byteshandel, som lägger grunden för ett förhållande där hunden har lärt sig att det lönar sig att samarbeta och att den kan lita på oss kring sina resurser.

Byteshandel kräver viss fingertoppskänsla och missförstås ofta då kritiker menar att man inte alltid kommer att ha något att byta med. Tanken med byteshandel är inte att man alltid ska ha något att byta med utan att man lägger en grund av förtroende. Det förtroendekapitalet kan man sen använda till att t.ex. ta ifrån hunden något farligt den hittat på promenaden, utan att behöva ge den någon belöning annat än verbalt.

Förtroende är grunden till väldigt mycket och alla investeringar man gör på förtroendekontot kan man ha nytta av senare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s