Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…


Lämna en kommentar

En djup längtan i mitt bröst

Varje sensommar går jag och väntar på att känslan ska dyka upp, för jag vet att den kommer. Det gör den varje år. Jag brukar ju säga att jag är oberoende av väder och årstider, jag trivs ju med dem alla på olika sätt, men känslan jag väntar på just nu, den är ändå så otroligt speciell för mig. Början till den kom igår kväll, och det berodde säkert på att Xuper var på besök och att det kändes så bra. Fortsättningen kom imorse när Mercans framruta låg gömd under ett tjockt lager kall dagg, och jag vet att det kanske inte är så länge kvar nu.

Jag ser det så tydligt framför mig, de först gula löven, hög och klar höstluft, is på vattenpölarna och flåsande hundar som bara vill springa. Första riktigt frosten när världen som möter en på morgonen är alldeles gråvit, och sen förstås, när snön äntligen kommer på riktigt. Det kan hända om mindre än 3 månader, eller så kanske först om nästan 5, men det sköna med denna längtan är ju ändå just vetskapen om att det jag längtar efter ligger tryggt och säkert och väntar alldeles runt hörnet.

Så ikväll ska jag ta in släden för genomgång. Den ska plockas isär och oljas in och gås igenom, linorna ska kontrolleras, slädsäcken sys ihop efter Noomis bitmärken, cykeln ska få en liten service och sen äntligen, nån gång inom en ganska snar framtid, är det dags att spänna hundarna i par framför cykeln och ge dem tillåtelse att rusa som vinden över grusvägar och stigar.

Sen, när kung Bore till slut färgat hela världen vit, så blir det äntligen dags att dra fram släden och linorna i snön, sela ut hela spannet tillsammans, höra dem skrika och yla av iver så som de bara gör när spåret kallar oss, slutligen ställa sig på släden, vänster fot på meden och höger på bromsen, ett djupt andetag, böja sig fram mot ankaret och rycka det ur snön (nåja, den tiden på året sitter ankaret förmodligen runt dragkroken på min bil och inte i en halvmeter packad snö…) och sen glida iväg på säsongens allra första slädtur. Bara tanken på den dagen och alla fina vinterdagar som ligger framför oss sen ger mig små fjärilar i magen.

Visst är det sommar kvar, och nog ska jag njuta av den, men mitt hjärta börjar göra sig redo för höst och vinter och längtar efter midvinterkyla, stjärnklara nätter och en vit och tyst värld. Nu är min tid snart här. En ny och spännande slädsäsong ligger framför oss och bara väntar på att få upptäckas av mig och mina lurviga små vänner, och jag hoppas på en lång, kall och snörik vinter.

Annonser


2 kommentarer

Xuper!

Nu ikväll hade vi besök av snygga sibben Xuper och hans husse från Östersund. De kom hit eftersom vi pratat om att Xuper kanske kan passa in i mitt gäng i höst när hans familj ska flytta  norrut, och efter ett par timmar i rastgården kändes det faktiskt riktigt bra. Mycket bättre än jag ens vågat tro, för just vid första mötet med en hund i en ny miljö och allt så tycker jag sällan att man brukar få en speciellt komplett bild.

Medan husse å jag satt uppe i skogen och surrade så sprang Xuper mest runt nere bland hundgårdarna (mina hundar fick förstås inte komma ut), först helt utskälld men glad ändå, och slutligen i ett tyst gäng där flera gått och lagt sig. Jag hade trott att det skulle handla mer om att jag själv skulle få en känsla för hur han och jag skulle kunna fungera eftersom mötet bara var ett par timmar, men på köpet fick jag faktiskt en riktigt bra första inblick i hur han och gruppen verkade klicka, även om vägen därifrån till ”en i gänget” förstås är lång och kan innebära många överraskningar. Jag fick se en supertrevlig kille som aktivt och nyfiket sökte samvaro med de andra och knappt ville lämna området kring hundgårdarna, gjorde lekinviter och bjöd på en härlig attityd, och snabbt verkade känna sig hemmastadd med både mig och hundarna.

Så, inget är bestämt eller helt klart, men både jag och husse kände nog att det här skulle kunna bli en bra lösning för Xuper, och lite extra skönt är det ju när man känner att man även delar värderingar och tankar i stort kring hundar och hundhållning. Fortsättning följer helt enkelt, men min känsla just nu är att det gärna får flytta in en liten Xuper här om några veckor, och att jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra! =)


Lämna en kommentar

Trötta

Imorse slog Noomi alla rekord i morgontrötthet. Jag steg upp, klädde mig, borstade tänderna, bar ut lite saker till bilen, gjorde iordning mat till henne i köket och ställde ner på golvet, gjorde iordning mat till huskisarna och gick ut och matade och rastade dem, kom in igen och tog på mig rätt ytterkläder, men Noomi låg kvar på sängen och steg inte upp förrän jag tagit på henne halsbandet och förklarat att vi faktiskt måste åka! Nåja, sov helt värdelöst själv så jag var också riktigt trött, hade gärna gjort som Noomi faktiskt just idag.

Tog igen det på lunchen i ett försök att ha ihjäl både cross-trainern i gymmet och mig själv på samma gång, svetten flödade och jag eftersvettades nog fram till 2-fikat, men det var skönt att få tömma ur kroppen lite.

Kvällens hundträningsplaner blev avbokade då min träningskompis dotter blivit akutmagsjuk, hujjaligen. Men regnet började tidigt under kvällen så utomhusträning kanske ändå inte hade varit nån höjdare. Visst ska man kunna träna i alla väder, men Noomi är inte speciellt rutinerad ännu å bortskämd med att slippa vara ute speciellt mycket i ösregn, så jag tror kanske att den kombon ändå hade varit lite dålig som första ”gruppträning” för sommaren.

Nä, dags att dammsuga lite, för imorgon kväll får vi ju finbesök av en snygg huskykille! Tar sikte på klockan och hoppas att jag sover om en timme!


4 kommentarer

Fräckt!

Inatt har en mus, eller kanske ett helt gäng, klättrat ner i hundmatshinken som brukar stå just utanför bakdörren, och bajsat i den! Fräckt! Nåja, gläds åt min fina blomma vid ytterdörren och hur mycket den växer, trots en ganska sval sommar. Jag är ingen växt- eller blomsterperson, men vissa blommor älskar jag och detta är en av dem!

Ikväll blev det målning och lite snickring i hundhuset och ena båset är nu nästan helt klart, lite omålat i taket bara. Allt kommer att bli väldigt vitt till att börja med, men när all utrustning flyttat in på plats igen så tror jag det blir superbra. Det tar sig helt enkelt! Som vanligt spillde jag färg lite lagom mycket… hihi… men det mesta kom på väggen och taket!

Sen ägnade jag ungefär en halvtimme åt att söka skålar efter Rossis framfart. Hon bär ju ofta bort vattenskålarna och gömmer dem i kojorna, och ibland orkar jag inte hämta samma skål utan tar bara en ny ur högen. När högen är slut, är det dags att samla skålar. Jag har tre stora skålar som jag bara använder till vatten, men nu hittade jag bara två. Kröp in i varenda koja flera gånger och sökte till slut även på helt sjuka ställen, typ ”tomt rum för andra gången” eller ”tomt hål i marken för tredje gången”. Började snart tro på spöken, för hur kan en STOR metallskål bara försvinna inuti en hundgård? Jo, det såg mest ut så här helt enkelt…

Tur man inte är klaustrofobisk och så får man ju en automatisk viktkoll. Om jag skulle bli för tjock skulle hundkojorna säga ifrån helt enkelt! Nåja, precis när jag trodde att jag blivit galen så hittade jag skålen i spånet/höet i en koja som jag redan sökt igenom flera gånger. Betyder det att Rossi är smartare än mig? Så här stor är alltså den stackars skålen…

Nåja, när alla skålar fanns på plats var det härligt att mysa lite med hundarna i kvällsolen, en riktigt fin kväll i Rågis, här med min blåögda kille Mintu. Avslutade kvällen med en promenad ner till mina fina grannar Emma och Arnold, för Emma hade tydligen det perfekta klänningen för mig till helgens bröllopsfest med medeltidstema.

Ett glas vin och många skratt som vanligt, ja jag är helt förundrad över alla mina underbara grannar, och klänningen visade sig vara helt perfekt förstås! Det blir superbra med lite flätor i håret och några prästkragar eller så. Här är den, och så har Gielas gamla svartvita bild fått ta plats bredvid Jacki och Gakkon, som en liten minnesvägg. Imorgon blir det en kväll på brukshundklubben med Noomi, för första gången på kanske ett år. Ska bli riktigt kul nu när fjant blivit ganska vuxen och kul, å skoj att se vilka som är där och tränar nu. Gick ju faktiskt ur brukshundklubben i vintras eftersom jag ändå inte var aktiv, men… kanske var lite för snabb? Det visar sig.

 


2 kommentarer

Kicki på villospår

Igår gick jag en sista långpromenad med Ben och Noomi, längs Rågravens egen asfalterade superbreda gångväg, ja det var ju en landsväg en gång i tiden men inte längre. Imorse lämnade jag Ben hos hans matte och husse och det blev ett glatt återseende förstås, och plötsligt är vardagen tillbaka på alla sätt, bara mina egna sju hundar och så arbetsvecka på det.

Idag var min bil på verkstad för framhjulsinställning. Jag fick ju hjälp att byta höger styrled efter besiktningen i våras. Jag skruvade, och min kollega stod bredvid och guidade, och han hade långt i förväg förvarnat mig om att det brukade vara tungt och jävligt och att det mesta brukade ha fastnat ihop. Istället föll delarna i stort sett isär när jag började skruva och till slut utbrast han förvånat ”Så här lätt ska det inte gå! Det har det aldrig gjort förr!!!”.

Nåja, nu hade en stackars mekaniker desto mer otur, jobbet tog tydligen två timmar istället för en och han fick värma och slita för att få loss en bult just innanför styrleden där allt gick så enkelt för mig, men nu står hjulen rakt och däcken kanske mår lite bättre.

Myggen har äntligen börjat ge med sig så efter jobb och lite snabb middag drog Noomi och jag till skogs. Vi passerade många snåriga och blöta områden så jag passade på att ropa lite extra till alla björnar så att de skulle höra oss. När vi kom upp till Ingemars koja ringde mamma, så jag satte mig och pratade med henne en stund på en stock.

Sen gick vi rakt in i skogen, för jag vet att man ska komma till ett hygge på andra sidan och kände för att utforska lite. Den öppna tallheden blev snart tjock snårskog, men även det har ju sin charm.

En riktigt stor myrstack hittade vi också!

När vi kom ut till hygget på andra sidan gick vi rakt på kojan där som jag passerat förut – bra orienterat i blindo alltså! Vi började gå ner längs hyggeskanten mot älvdalen och jag passade förstås på att äta blåbär, älskar bär!

Precis då slog det mig… att kopplet som jag lagt på marken när vi stannade vid kojan där jag pratade i telefon… det låg ju kvar just där. Ja, om ni tittar på bilden där jag sitter på stocken så ser man till och  med det gröna flexikopplet i mossan på vänstra sidan av stocken. Precis där låg den sen när i gick iväg också, och jag insåg att det bara var att vända om och bana sig väg tillbaka genom skogen för det började regna så smått och även om jag förstås hade kunnat hämta kopplet nån dag senare så kändes det tråkigt att lämna det ute.

Nåja, det visade sig att min inre indian var riktigt vass idag – ännu en gång gick jag rakt igenom skogen trots snår och blöta områden och kom ut rakt mot Ingemars koja och där låg förstås kopplet, precis där jag lämnat det.

Efter nästan tre timmar ute på tur gick vi till slut hemåt, och jag hade en tanke om att gå ut och måla lite i hundhuset. På väg mot huset skulle jag bara titta om det fanns nån början till jordgubbar i mitt övervuxna jordgubbsland, och där tog det tvärstopp! Det fanns visserligen inte så många jordgubbar, kanske 10 stycken max, men däremot var hela backen röd av stora söta smultron som jag inte ens visste att jag hade! Jag fyllde händerna och balanserade mig upp mot huset, och där försvann ju planen på att måla…

…istället blev det glass med bär i soffan, supergott! För färgen finns ju kvar även imorgon, den går ingenstans! Bären däremot…kanske behöver ätas även imorgon, men då hinns ju båda delarna med!

Noomi visar ju aldrig nånsin tecken på trötthet medan man är ute, det finns liksom inte i hennes hjärna att man skulle släppa fram såna känslor av svaghet – men när vi kommit hem började hon snart se trött ut och vips somnade lilla terriern i soffan.


5 kommentarer

Upp i sadeln – högt upp!

Att vara vänner handlar väl om att vilja dela med sig av det man har? Kenai, Nooki, Kodiak och Flinga äter frukost tätt ihop. Imorse åskade det som tusan och regnet bara öste ner. Jag har ett roligt fotoprojekt på lager som just kräver totalt ösregn, men tidigt imorse var jag alldeles för trött, och tänkte att det måste helt enkelt komma bra regn nån fler gång i sommar.

Silva, Kaela och Rotax fäller för fullt och ser verkligen bedrövliga ut just nu. Speciellt när de skuttat runt i regnet en stund dessutom.

Idag sammanstrålade jag med min kompis Emma på XXL på Storheden och skramlade ihop en ridutrustning, i grunduppsättning, och det blev en glad överraskning att drygt 1700 kr gav mig en hjälm, en säkerhetsväst, ridbyxor, chaps och handskar. Som hittat! Jag har ju pratat om att ta upp ridningen igen i många år, efter ett uppehåll på typ 20 år, och jag tänker att en bra början måste vara att skaffa lite grejer igen så att man i alla fall inte kan skylla på den bristen.

Sen bar det av till Björsbyn där hon har sitt vackra halvblod Scott, en supercool och väldigt personlig häst, och dessutom otroligt vacker!

Scott var ju precis som Emma berättat en supercool och väldigt mysig kille, och sen är det ju lite extra coolt att han har ett blått öga mitt i allt. Han är dessutom jättestor, så stor att jag precis nådde att rykta manen bakom öronen om jag sträckte på mig…hihi När sadeln åkte på så insåg jag precis hur högt upp den faktiskt var och jag kom fram till att senaste jag satt på en häst, det kan ha varit för ungefär 15 år sen och den gången satt jag på ett jättestort halvblod och lyckades även trilla av… :O

Emma värmde upp lite och sen var det dags att kliva upp, via en stol förstås för annars hade jag aldrig kommit upp utan att hänga både här och var i Scott. Högt, men ändå stabilt, och nånstans är det väl lite som att cykla, har man väl gjort det så kanske man glömmer en del men grunderna finns ju ändå där och jag måste säga att det kändes bättre än jag vågat tro, även om det absolut inte var snyggt eller avancerat, hihi, men grundbalansen var ändå kvar och nån slags känsla för att sitta på något som hela tiden rör sig. Ibland lyckades vi kommunicera bra, och andra gånger tror jag att Scott undrade stort över vad jag egentligen försökte förmedla med vikt, ben, hand osv, hihi.

Superkul i alla fall, och både rumpan och baksida lår värkte lite lagom efter en stund så jag antar att träningsvärken imorgon inte kommer att vara att leka med… Nu gäller det bara att hålla ångan uppe och hitta fler sadlar att sitta i framöver, för nu när hundgårdarna börjar vara lite mer klara och mycket kring huset kommit i nån slags ordning så har jag faktiskt rätt gott om fritid de flesta veckorna – en skön lyx!

Emma avslutade med några skutt över hinder, för min ridning var knappast uttröttande eller speciellt krävande för Scott, och sen skrittade vi av honom ute en sväng, å faktiskt, utomhus kändes han ännu större än i ridhuset. Marken var plötsligt väldigt långt ner och den såg så hård ut, men även det gick bra och det var skönt att sen kunna summera första ridtestet som hyfsat lyckat och utan olyckor eller skador. Tack för en jätterolig dag Emma! =)

Imorgon åker Ben, Flinga, Kenai, Kodiak och Nooki hem igen och kvar blir bara jag och  de 7 bofasta. På måndag börjar arbetsveckan på nytt efter lite semester, och på torsdag får vi finbesök av en vacker sibbekille och hans ägare, för att få träffas och kunna prata lite om ifall han kan passa in här i gruppen och i så fall under vilka former. Nu kallar snart sängen, och jag tror det blir drömmar om hästar och roliga äventyr, kanske med viss känsla av ömhet när morgonen närmar sig.


Lämna en kommentar

Stora hundvaktarveckan

Denna vecka har varit, och är, stora hundvaktarveckan! Först kom Flinga och hennes tre kompisar, och här är en bild från en promenad med Anna och fina jämthunden Tjalle. Noomi har blivit lite knäpp och helt utan vettig orsak tyckte hon att Tjalle var jätteläskig först och peeeep om han kom för nära, trots att han absolut inte var buffligare än huskytokarna hon är uppvuxen med, snarare tvärtom! Efter en promenad kom hon till slut på att han var helt OK, och snart gick de sida vid sida i lugn och ro.

Lilla Flinga hängde inne med Noomi i början av veckan och ibland blev det mysigt trångt i min lilla soffa. Flinga är lika gammal som Rossi och hon var med i första ”riktiga” hundspannet jag körde, kan man säga. Vintern före Flinga flyttade in hos min kompis körde vi visserligen 3-spann och 4-spann rätt mycket, men det var med Flingas ankomst som vi började ta lite längre turer och utforska omgivningarna lite mer, så hon är en kär gammal vän. Hon var dessutom huvudmotivet i en bild jag vann en fototävling med för en massa år sen – och tvärt emot hur hon beter sig inomhus, dvs. superlugn och cool, så var hon precis så galen på bilden som hon alltid blir framför släden, stirriga uppspärrade ögon, vanvettiga skriiiiik och en total kärlek för att få springa fort, fort, fort – och dra.

Mygg och knott fortsätter att följa oss på promenaderna och keps+huva är numer min standardutrustning. Tur att det inte varit så varmt, hihi! Myggbiten på kinden också…! Den blå huvtröjan börjar förresten bli en kär favorit. Jag köpte den förra hösten i USA vid Nationalparken White Sands, ett område långt inne i landet med alldeles vit sand. Vad är det som gör att man fastnar så för vissa plagg? Svårt att sätta fingret på ibland, men min blå huvtröja har blivit en kär vän och jag jobbar hårt på att INTE råka ge den eviga smutsfläckar eller skador från slädhundslivet, trots att jag egentligen sällan vill ta av den.

Lilla Flinga testade Noomis korg, en helt lagom Cairnterrierkorg, kanske inte riktigt gjord för draghundsstorlek, men det verkade inte bekomma henne, hihi. Vi använder uterummet flitigt nu och jag minns knappt senast jag åt frukost, lunch eller middag inomhus. Dörrarna ut står alltid öppna och hundarna ligger gärna där och solar eller spanar, supermysigt!

I tisdags åkte jag in på jobbet en sväng för att vara med vid lågspänningsproverna på de två första transformatorerna i nya ställverket, som snart ska tas i drift. Superkul och intressant! Provet var smart utformat och använde de skydd och mätningar som redan finns, och ska användas senare under drift. Jag hade en helt annan bild av hur det skulle utformas… så det var helt klart värt en semesterdag att få vara med och lära sig och sen är det ju alltid roligt att kika in på jobbet förstås. Bilden är tagen uppe på T1, en plats jag förmodligen inte kommer att besöka igen inom en nära framtid – tyvärr! Snart är den nämligen potentiellt superlivsfarlig större delen av tiden!

Efter det anlände Ben, Noomis dagmattes hund, en riktigt häftig Spinone, som också skulle bo här några dagar. Jag har ju träffat Ben nästan varje vardag hela det här året, men att få bo med honom har ändå varit en upplevelse. Vid första anblicken är han stor och lugn, lite lufsig sådär, men när han blir glad dansar han och hoppar, och det bor helt klart en jättestor personlighet bakom de stora kloka ögonen. Dessutom tycker jag han liknar hunden i Fragglarna?

Flinga, Kenai, Kodiak och Mintus bror Nooki, de andra fyra gästerna. De har varvat tid i rastgården med mina hundar, för det finns förstås ingen orsak att släppa dem där tillsammans, men det märks så väl att alla dessa hundar börjar känna varandra väl för det är väldigt lugnt och stilla i hundgårdarna.

Storskägg och Lillskägg har inte fått nyttja rastgården utan promenera istället, å visst är de söta ihop?

Under dagarna som gått har jag även jordfäst urnorna med askan från Jacki, Gakkon och Giela. Som jag sagt tidigare så har det inte känts rätt att göra det på de platser där jag bott tidigare, det kändes aldrig som hemma, men Rågis är hemma och det vet jag att även de hade tyckt, även om det bara var Giela som fick leva livet här under sitt sista år. Känslosamt och tårdrypande men samtidigt väldigt vackert, och nu vilar de mellan tallarna bredvid grillkåtan med varsin sten som nån gång ska få text. När Giela dog fick jag en vacker ros (en sån man planterar ute) med rosa blommor av en fin vän, och precis nu hade de tre första blommorna blommat. En stor, en mellanstor, och så en liten, precis som Gakkon, Giela och Jacki. När arbetet var klart och jag burit undan spaden och gått in kom plötsligt ett tungt sommarregn som solen lyste igenom, supervackert, och det passade så bra på nåt sätt. Sommarens vackraste regn på en mycket speciell dag!

Inatt sov jag på soffan, med Noomi tätt intill. Hon är så himla mysig, lilla skägg, och när jag vaknade låg hon tätt mot min ansikte och drömde och skuttade i sömnen. När jag tog beslutet att bli med Cairnterrier igen hade jag ju ingen aning om att jag snart skulle bo ensam i ett hus ute i en by, men i efterhand är jag så glad över att jag gjorde just det valet just då. Hon förgyller mina dagar lite extra, på ett sätt som huskisarna kanske inte kan, och är verkligen en underbar liten kompis. Det bor så mycket kärlek och tokigheter i den lilla kroppen.

Dagen idag har gått i flitens tecken, trots en skön tupplur i hängmattan, har pantat, kastat saker på återvinningen, fyllt bensindunkar till gräsklipparen samt fyllt kylskåpet och pysslat på. Fick dessutom finbesök av två fina vänner och jordgubbar med glass och grädde piggar ju alltid upp! Så, i samband med det bestämde vi att jag ska ta tag i tråden ”börja rida igen” redan imorgon – via ett besök på XXL för att samla på mig lite basic ridkläder igen och sen direkt iväg mot världens största, men coolaste häst! Blir superkul! Å det verkar ju finnas hästar här i byn att rida om man vill, så jag hoppas kunna komma igång med nåt lite regelbundet. Nu är det dags – helt enkelt!

Har en annan spännande nyhet också… nån gång i veckan får vi besök av en sibbekille i Mintus ålder som söker nytt hem och eventuellt kommer att flytta in här senare i höst. Jag har fått rätt mycket information samt bilder och spontant känns det helt klart intressant, han skulle nog passa bra in i mitt gäng och längd/fart på våra turer, och dessutom skulle det ju innebära att Rossi skulle kunna bli lite mer pensionär, som hon nog egentligen vill, trots att hon bara är 10 år. Med en kraft till framför släden kan hon åka med Noomi lite mer, och det skulle innebära att jag har ett fullt 6-spann i några år till där alla hundar är rätt synkade i ålder. Med lite tur blir det ett gulligt pensionärsspann till slut där alla medverkande har samma sug efter fart eller distans. Ja, mer information kommer förstås under veckan nån gång.

Nä, dags att googla lite mer på hästkläder, känns jätteroligt men även lite läskigt, för även om jag redan väldigt mycket som barn så har jag ju knappt suttit på en häst senaste 20 åren, så ringrostig är nog bara förnamnet, och betydligt mer riskmedveten – ja det är efternamnet!