Förutom att vi flyttar allt vad vi hinner har resultatet från Noomis MH kommit nu. Jag lade in hennes värden i ett medel för rasen å jag tycker själv att det visar på många av hennes fina egenskaper, nyfiken och orädd men med väldigt få aggressiva inslag. Så upplever jag henne till vardags också, en hund med krut i men ändå väldigt stabil. ”Mycket” hund på många sätt och kanske inte den ultimata sällskaps-/soffhunden med de egenskaper hon har (när hon är på sitt ”galna” humör kan nog många uppleva henne som lite tokig och ganska ”mycket”!) och med tanke på hur vi uppfostrat henne, men en väldigt rolig aktiv kompis och en hund med mycket krut att jobba med. Världens bästa lilla Nomnom helt enkelt! =)
Lägger även in videon från MHt, den kommer här:
Hela protokollet följer här. Något som jag tycker kan vara värt att minnas är att 3:an på skottet inte berodde på rädsla utan snarare nyfikenhet/larm. MH är ett bra instrument men ibland blir det lite yxigt och just när det gäller skottet tycker jag själv att det lätt blir så. Det är ju inte så att allt annat än en 1:a betyder att hunden är skotträdd, däremot kan det ju vara opraktiskt i en del lägen med en hund som studsar upp, och kanske något man bör ha med sig inför framtiden.
I förrgår smällde det! MH! Tyvärr har vi fruktansvärt långsamt internet så det tog ett DYGN (!) att ladda upp filmen. Å långsammare blir det nog ute i Rågraven sen… dags att vänja sig! =)
Jag var faktiskt smått nervös innan, första gången är det ju ändå lite att tänka på men vi gick ut som andra ekipage så jag hann ju se första hunden och ägaren innan det var dags och tävlingsledaren styrde ju upp allt så att det var enkelt att veta vad man skulle göra.
Jag skrev ju lite tidigare om vad jag hade väntat mig men utan att kryssa några specifika rutor. Jag kan säga att mycket av det jag trott kom på skam! Jag hade väntat mig att Noomi skulle vara mer supersocial men hon var inte så väst påflugen som jag tycker att hon brukar vara. Under hanteringen spände hon sig lite och jag vet ju sen tidigare att hon ibland ogillar att bli tafsad på. Det handlar inte om rädsla eller så utan hon verkar helt enkelt tycka att det är onödigt att nån ska tafsa på en när man har något spännande äventyr på G. Ett mått av integritet kanske man kan säga.
Att leka med andra var inte så värst intressant, men det har hon å andra sidan inte alltid gjort heller. Kampa med matte är en sak – men att kampa med andra är inget som är självklart att man ska göra. Dessutom tyckte hon nog att kamptrasan var lite stor och otymplig först innan hon fått koll på vad den var, men sen var den ju rätt rolig. Jag upplevde henne som lite ”tråkigare” på de bitarna än vad jag hade väntat mig, alltså jämfört med hur jag upplever henne till vardags.
Sen hade hon ju lite otur också på stora bytet för hon drog iväg med leksaken (jag var lite nervös där att hon skulle se den som en rulle och komma mot mig eftersom vi nött det så mycket å jag vet inte om det spelade in eller inte) och precis när hon nästan hunnit tillbaka till figuranten så blev han passiv. Nästa sväng när han blev aktiv var det samma sak – hon hann näääästan dit å sen blev han passiv igen. Men hon tog tydligen chansen att kolla in lilla bytet under tiden också…
Sen var det dags för skrämselmomenten och där hade jag nog väntat mig mer reaktioner. När jag tänker efter så kanske jag tänkte lite på hur Jacki skulle ha reagerat för jag tror att hon hade blivit lite mer skrämd. Noomi är ju cool, det vet jag ju, men riktigt HUR cool hon är visste jag nog inte riktigt. Dumpen gav en reaktion men hon gick fram själv när jag gått halva sträckan och sen släppte hon den. Skramlet undersökte hon direkt det låtit helt på egen hand och spöken var aaalldeles för långsamma! Noomi viftade på svansen och spanade runt i skogen medan de långsamt närmade sig och direkt jag släppte så gick hon fram för att säga ”hej!”. Ingen tvekan om att de var vänligt sinnade och roliga!
Skottet gav mer reaktion än jag hade önskat. Hon tog upp leken direkt igen men hade gärna fått bry sig mindre. Ingen rädsla men klart intresse riktat mot skytten och det är ju en reaktion som är bra att ha med sig i tankarna in i framtiden. Precis som beskrivaren sa efteråt så vill man ju helst inte att hunden studsar upp av ljudet i framtida träning förstås.
Nåja, allt som allt så tror jag att Noomi tyckte att det var en riktigt rolig kväll och jag fick nog en tankeställare själv också. Hon är ännu coolare än jag förstått. Jag upplever själv att det är stor skillnad på inne och ute och när jag tänker efter så har hon ju alltid varit väldigt cool ute. Inomhus är hon också cool MEN har lite mer ”larmfunktion” påkopplad och kan skälla för ljud eller sånt – ingen rädsla utan bara larm. Å det är väl kanske ju det som är grejen, att hon reagerar och lever om i vissa lägen är nog just bara ett larm och inget mer. Det gör bara ont i öronen (ibland).
En rolig grej var att det var en tjej där (som följt sin kompis) som var intresserad av att skaffa Cairn! Jag blir så himla glad varje gång jag träffar nån som är intresserad för (jag är ju som bekant rätt partisk) jag tycker själv att Cairnen är en så fantastisk och rolig ras som alldeles för många missar! De är ju inga ”blickfångare” till vardags kanske, och många missar nog potentialen som finns genom att bara döma dem på det yttre. En raggig liten hund – hur kul kan den vara liksom?
På MHt visade Noomi hur i alla fall jag tycker att en terrier ska vara till stora delar, modig, orädd, nyfiken och duktig på att avreagera. Dessutom vet jag ju att hon har krut och ”jävlaranamma” när det gäller och det är en riktigt rolig och skön kombination. Redan för 20 år sen sa jag att Cairn är ”nr 1” för mig och det står jag fast vid – en bra Cairn är en fruktansvärt rolig och användbar hund om man har kunskap att utveckla dess kapacitet! Lyckas man bara bygga ihop en teamkänsla och rikta all den där envisheten år det håll där man vill ha den – då har man en tuff kompis o praktiskt format som ger allt och lite till! En liten rolig parentes är att Noomi och jag var de enda anmälda till MHt som faktiskt även anmält oss till en brukstävling. Har man gjort det så ökar ju chanserna att komma med på MH. Nu hade vi kommit med ändå visade det sig ju…. men det är ändå kul att ha ett mål att sikta mot.
Så, här kommer Noomis MH på film och tack Lovisa som filmade. En rolig och lärorik kväll!
Efter Noomis MH hade jag gärna stannade och sett även de andra, men jag hade ju ett ivrigt huskygäng som väntade hemma så vi packade oss i bilen och åkte hemåt. Körde en cykeltur med 2+2+2 längst in efter Kallkällvägen och sen ut igen. Slapp frysa! Nästan inte blött alls! Riktigt kul när det är så för en gångs skull!
Silva och Kaela var först ut och de hade bråttom bråttom! Att vi stötte på ett rådjur gjorde ju inte saken sämre. Jag tror Silva galopperade hela sträckan. Det i sig är ju inget extremt alls, men hon är den enda av mina hundar som älskar fart på det sättet och helst alltid skulle färdas i galopp.
Rotax och Rossi travade istället större delen av sträckan och jag hann se lite fin natur och fundera på livet… Nalle och Mintu var sist ut och när vi gled in på gården igen efter klockan 22 stod fullmånen högt på den ljusa himlen och det var hög tid att gå till sängs. Jag använde min rosa jacka och jo… jag tvättade den ju förra veckan så att den var REN! Spelade ingen större roll märkte jag för nu var lerprickarna tillbaka…hmm…
Eftersom filmen tog sån tid på sig passar jag på att fylla på med ett par dagar till. Igår kväll åkte vi till Noomis uppfödare i Luleå för att få hjälp med utställningstriminingen inför lördagens utställning i Piteå. Snabbt och lätt blev Noomi riktigt snygg och förutom att det alltid är kul att träffa Greta så var det skoj att se Noomi leka med ett gäng andra Cairn och inte bara huskies. I huset bor t.ex. hennes gamla lektant från valptiden samt hennes halvsyster. De var riktigt lika när de rusade fram över gräsmattan.
Dessutom hade vi turen att få med oss ett uställningstält hem, då Greta hade ett liggande som hon inte använde. Supersnällt! Nu kan det regna på oss bäst det vill, vi kan vara beredda ändå! =)
Noomi, Sigrid och halvsyster Margot
Noomi – ännu otrimmad, och Sigrid och Margot
Margot och Noomi, bästa leken som många Cairn verkar älska! Att jaga eller bli jagad med något i munnen!!!
Hemma igen efter trimningen, bortse från vedkorg, kompostgaller mm…
Nu ikväll har Giela fått laserbehandling i Råneå och jag har bokad en tid även nästa vecka. Under ett par veckors tid har jag slarvat och inte hunnit boka in något i tid, och det märks snabbt på tants dagsform. Hennes rygg behöver laserbehandlingar och får den det så är hon pigg och stark igen! Efter behandlingen gick vi en promenad kring stan med Veronica och Flinga och nu börjar snart löven spricka ut.
Sådär… efter ett mastodontblogginlägg ska jag nu gå ut och mata huskygänget och pussa dem god natt. Imorgon blir det sök och spår med alla hundarna. Dessutom ska värstingkameran följa med för jag hoppas kunna ta lite nya fina sökbilder och kanske hinna få in en artikel till kommande nummer av Cairnbladet. Om bara både Noomi, kameran och fotograf kan samspela… =)
Ikväll är det dags för MH, det första för både Noomi och mig! Jag hade tänkt hinna sätta mig och gissa var kryssen hamnar men har inte haft tid och egentligen känns det inte så viktigt heller. Jag har ju ändå en liten känsla för vad hon kommer att göra och det ska bli kul att se hur många överraskningar det blir – säkert flera!
För er som inte känner till MH så handlar det om ett standardiserat test där man utsätter en hund för olika situationer som testar dess sociala intresse, lust att jaga/leka/kampa, reaktioner vid plötsliga ljud eller hot mm. Man får helt enkelt en beskrivning på vilka egenskaper ens hund har och även om även dagsformen förstås spelar in lite så ger det i stort en bild av vad man har ”i kopplet” och hur hunden hanterar att utsättas för viss mental press. Vi gör MH för att kunna tävla i sök senare i Noomis liv, eftersom det är ett krav, samt för att det är roligt om så många som möjligt i rasen gör MH så att man får lite bild av hur en ras ser ut mentalt.
Det sociala tror jag inte blir några problem, det jag tror hon kommer att reagera mest på är nog skramlet, överraskningen (när en overall väldigt snabbt ”flyger upp” sig från marken) och så eventuellt skotten. Hon är inte skottberörd i övrigt men höga ljud har ju en tendens ibland att sätta igång ”larmfunktionen” på en Cairn. Jag tror inte att hon kommer att bli rädd men kanske skälla ut dem? Ja det återstår att se. Oavsett hur det går så är det ju samma Noomi jag kommer hem med som jag åkte dit med.
Jag kan tycka att det ibland går lite för mycket prestige i MH och ibland hör man ju till och med om folk som förbereder sig och tränar hunden… Då har man ju missuppfattat syftet rätt grovt – ett MH är ingen tävling utan en avelsutvärdering! Visst, en väldigt rädd hund kommer inte att göra ett snyggt MH oavsett hur mycket man tränar i stort sett, men för alla hundar i gråzonen kan det säkert göra skillnad om de är vana att springa till folk i vita dräkter osv. MH känns som ett typiskt sånt ögonblick när man ska ta ett steg tillbaka och se sin hund med objektiva ögon för en stund, samtidigt som man som man måste ha kvar känslorna som man kom dit med – oavsett hur det går är det ju samma älskade hund som får följa med hem!
Tyvärr är det inte så värst många Cairn som gör MH men de finns och det ska bli kul sen att kunna jämföra lite. Jag har sett några diagram tidigare å de flesta Cairn jag hört som gjort MH verkar ha haft skitskoj! Ungefär så tror jag att Noomi kommer att reagera också – kul som tusan!
Patricia McConnell, Ph.D., a Certified Applied Animal Behaviorist, has made a lifelong commitment to improving the relationship between people and animals.
Nukutvi huskies, hundar & hästar 