Plötsligt har de yngst blivit de äldsta… =/

Det sägs ju ibland att de går tre och tre. Jag vet inte själv om det brukar stämma. Däremot vet jag att det vissa år och vissa tider känts som att ovanligt många fyrbenta vänner vandrat vidare samtidigt. 2011 var ju t.ex. ett sånt år, när bland annat Gakkon fick sina änglavingar. Nu ikväll fick jag veta att labradoren Smulan, som under några år var en trogen följare till vårt hundspann, också fått somna in nu. För bara några veckor sen när Veronica och jag promenerade i Åkerholmen pratade vi om Smulan och att hon börjat bli så gammal, och tänk, då kändes det som om hon hunnit bli äldre och mer sliten än Giela, men ödet ville annorlunda och istället blev det ju Giela som gick först.

Vintern 2006/2007 var Smulan den sjätte hunden i vårt lilla spann, och sen dess har alla utom vita Flinga blivit gamla och somnat in. Gakkon fick ju tyvärr inte ens bli sju år, min älskade tokiga, envisa och stolta ledarhund som här syns närmast kameran, medan Sälka, Giela, Miksi och Smulan i alla fall fick bli gamla. Här syns Giela i mitten längst till vänster i bild, ungefär lika gammal som Silva, Kaela, Nalle, Rotax och Mintu är nu. Min lilla tant, långt innan hon blev tant. Då var det ju istället Jacki, min första Cairnterrier, som var gammal och grå.

Mest minns jag dock Smulan som springande lös bredvid spannet, alltid klok och skötsam på alla sätt, och året efter hade ju även Rossi kommit med i gänget. Rossi och Flinga fyller 10 år nu i sommar, och blev plötsligt ensamma kvar av det ”gamla” gänget. De hundarna som allt började med och som jag upplevde mina första år av rejälare slädäventyr med.

Så, vila i frid alla kloka gamla vänner. Var och en av er har gett mig så många roliga, härliga och tokiga minnen att skratta åt under alla de år vi varit ute på äventyr tillsammans. Ibland har ni varit olydiga och tokiga, ibland har ni istället varit mycket smartare än oss tvåbenta och överträffat vår förmåga att hitta rätt och tänka klokt, så mycket att vi själva knappt kunde förstå hur det gått till, andra gånger har ni fått mig att le och lurat mina ögon att tåras, bara genom att älska ert arbete så och genom att fortsätta kämpa, mil efter mil, med en sån otrolig beslutsamhet och yrkesstolthet. Ja, några av er alltså, älskade lilla Giela älskade ju alltid att springa men var aldrig en sån som kämpade hårt i selen eller visade några ledaregenskaper, men jag vill ändå tänka att hon hade en viktig roll på sitt sätt. En del i kittet som ändå håller samman en grupp och skapar ett team även om hon kanske inte bidrog med arbetsmoral i första hand.

Nu ikväll har tunga regnskurar löst av varandra så Noomi och jag bestämde oss för en kväll i soffan. Glass, onepice och filt och så det nu 95 369 ord långa dokumentet som mina tankar börjat snurra kring igen efter alldeles för långt uppehåll. Bokskrivning med andra ord! Mitt hjärta krullar nästan ihop sig av stolhet när jag läser ord som jag skrivit för flera år sen och tycker att det är helt…genialt!

 

Farväl älskade tant!

Veckan före nationaldagen var jag på kurs i Stockholm. Tanken var att Giela och Noomi skulle vara hos sin hundvakt men Gielas behandling mot vaginit hade ju inte riktigt gett resultat och deras hanhund var fortfarande väldigt kär i henne. Så tant fick bo hemma i hundgården/inne och bli ompysslad av mina underbara grannar istället, tillsammans med de andra draghundarna. Jag minns inte om jag skrivit något om det, men för ett par veckor sen fick Giela problem med flytningar samt fortsatt ökad törst, och vi åkte in med tanken livmoderinflammation, eller vaginit. Det ena livsfarligt, det andra kan ju botas med lite filmjölk. Nåja, blodproverna då visade inget och inte heller röntgen, så vi åkte hem och behandlade för vaginit.

Men när det var dags för mig att åka på kurs hade behandlingen alltså inte gett resultat, och medan jag var borta fick jag rapporter hemifrån om att tant inte var helt pigg och inte ville äta, något som kan hända med henne ibland. När jag kom hem på torsdag kväll var tant trött och långsam, men hon åt rejält med middag och jag hoppades att hon skulle piggna till av det. Det blev dock inte bättre, så fredag morgon åkte vi in akut, och fick en akuttid som egentligen inte fanns av personalen på Djursjukhuset.

Ingen feber eller så, men ett ultraljud avslöjade snabbt en förstorad livmoder. Så, ”vaginiten” var en lurig livmoderinflammation som nog legat på lur väldigt länge men inte synts tidigare. Så min älskade gamla tant fick aldrig bli 15 år, och tvärt emot vad jag hoppats så fick hon inte en sista sommar heller. Istället blev det ett plötsligt farväl, med många tårar, men personalen i Gammelstad bemötte oss så otroligt fint och tant somnade lugnt och stilla i min famn. Giela var ju aldrig en hund som sökte upp folk för att bli klappad eller kliad, men hon älskade att kramas med mitt huvud nära hennes och så avslutade vi vår tid tillsammans, med många kramar och varma ord.

Sista bilden på min lilla tant i livet

Detta är tredje gången jag tar farväl av en av mina egna hundar. Med tanke på att jag haft hund i över 20 år och haft 10 hundar så har jag varit enormt förskonad från de bitarna. Jacki blev ju gammal, Gakkon fick tyvärr gå bort alldeles för ung pga cancer, men Giela fick ju verkligen ett långt liv. Lilla Giela som föddes upp på makaroner och superbilligt foder, som var rädd och nervös och hade problem på många sätt, ja inte hade jag då vågat tro att hon skulle få bli så här gammal och vara så pigg! Tänk att hon utvecklades till en så lugn och klok hund och kunde ge stöd åt så många valpar och rädda hundar under sitt liv. Tänk att hon bara för ett par månader sen sprang lös bredvid hundspannet och nästan sprang ifrån oss till och med – in i det sista så älskade tant att springa! Bara det i sig känns som en enorm gåva, och många säger ju att det aldrig blir lättare, att det alltid är lika jobbigt att förlora en vän, men nä, jag håller inte alls med. Det kanske kan vara så, men själv känner jag att jag lärt mig mycket för var gång och även om man älskat varje hund lika mycket, så var sorgen så mycket enklare att hantera nu. Både för att Giela faktiskt fick ett så långt och komplett liv, och så tror jag nånstans att vi människor också har chansen att kunna lära oss att hantera våra känslor och vår sorg bättre för var gång, om vi vill. Ett hundliv är trots allt alltid för kort, men det är ju en del i spelreglerna, något man kanske måste lära sig att leva med.

Så, nu är Noomi ensam hund här inne, och på ett sätt känns det lite som förr i tiden, när det var jag och Jacki som hängde ihop. Efter senaste löpet har hon dessutom blivit snäppet vuxnare och klokare på så många sätt, och just nu är jag så enormt tacksam över att ha henne hos mig. Många har frågat om jag ska ta in någon av de andra hundarna i Gielas ställe, men det blir nog inte så. Alla de som bor ute nu trivs bra där ute, även om de gärna är inne också, men det känns bättre att ha dem ute i jämna par och kunna ge Noomi lite mer kvalitetstid på egen hand.

Sen har jag ju varit otroligt dålig på att uppdatera bloggen på sistone så här kommer en liten sammanfattning av senaste veckorna, mitt i allt. Före nationaldagen var det alltså kurs i Selektivplaner i Stockholm, ruskigt kul! Och i efterhand är jag ju enormt tacksam över att mina fina grannar pysslade om Giela så väl samt att jag hann komma hem innan hon blev riktigt dålig.

Ute i stora vida världen!

Riktigt godis för en nörd!

Gänget där ute hänger mest i rastgården och leker, tuggar på ben och solar. Varken de eller Noomi har reagerat på att Giela är borta direkt. Ja det är konstigt på ett sätt att något sånt kan gå förbi så obemärkt i hundarnas värld ibland, men å andra sidan kanske de inte uppfattar livet så som vi gör heller.

Det sista fula hörnet på ena hundgården har nu fixats. Så här såg det ut tidigare. En supernödlösning som inte hann fixas förra hösten. Som ofta annars blev ju lagningen först en rivning…

Nu är hörnet stabilt och rakt, ja titta inte på järnskrotet på utsidan, det har fått skjuts bot från gården nu av en kär vän!

Förra veckan hade vi besök av Noomis dagmatte och daghusse samt deras hund Ben. Han är en Spinone och hur häftig som helst! Han gillar att sitta på stolar, och mina trästolar fungerade tydligen också bra. Visst är han söt!

Förra arbetsveckan avslutades för övrigt på bästa sätt – i varselkläder!

Till och med i varselkläder – och inuti ett ställverksfack! Bättre blir det inte! Å tänk att jag får betalt för det till och med! =D

Även helgen har spenderats i varselkläder till viss del. Ni kanske känner igen jackan? Det är min vinterjacka som jag brukar köra släde i. Helt lagom även nu när man ska sitta i rastgården i mitten av juni. Var är sommaren?

Mamma och mormor har varit på besök och med sig hade de frusen fisk, stooora sikar, lagom stora för att dela på tre portioner. Mums sa hundarna förstås!

Även om sommarvärmen inte alls är här ännu, så har många roliga kryp börjat komma fram och lite macrofoto har jag hunnit med. Nån gång ska jag ge mig ut och bara söka spindlar här på tomten, för det finns väldigt många roliga sorter. Så, här kommer en hög med macrobilder:

Vid mitt garage fanns tidigare ett potatisland, men nu har det fått växa till en liten blomsteräng och det är ju perfekt att ha macrofotmöjligheter bara just utanför ytterdörren. Helt optimalt!

Nu ikväll har Noomi och jag utforskat nya stigar i Rågraven och Överäng och hittat en massa fina ställen. Långa äventyr var ju svårare att genomföra medan tant var med, för med hennes gamla kropp kunde man ju inte gärna dra ut på äventyr där man inte visste var man skulle hamna eller hur länge man skulle vara borta. En mils promenad på plan mark gick ju bra, men att utforska ute i terrängen blir ju en helt annan sak. Så en era är slut, och en annan tar vid, så kan man kanske säga. Och det känns ju ändå som att tant är med oss, med mig och Noomi, när vi går ut på äventyr och går dit våra hjärtan leder oss längs smala vindlande stigar och över stock och sten.

Vilken gåva det har varit att få dela så många år med en sån vacker själ som lilla Giela, alltid klok och vänlig och snäll mot alla hon mötte, människor som hundar. Helt enkelt en sån hund som gjorde världen lite bättre för alla hon mötte. Och alldeles speciellt för just mig.