Tant på vift och iscool terrier

Igår kväll hade vi besök av en himla söt liten varelse… När hon och Noomi lekte såg det ut så här:

När de lekt och busat ett tag fick de vila lite, och när hon låg stilla var hon så här söt!

Detta är lilla Speja, en huskytjej på typ 11,5 veckor som flyttat in hos en kompis som kört en hel del drag med sin amstaffblandning. Förutom att hon var lite ljusare på ryggen så var hon riktigt lik Mintu när han var liten. Supersöt! Vi enades snabbt om att vi måste köra dem i led tillsammans när hon blir vuxen, och ta tusen bilder!

Speja somnade efter en stund och ännu en gång tänkte jag på när Mintu var liten valp. =) Efter besöket klämde jag in ett avsnitt ”Game of Thrones” och sen åkte Giela, Noomi och jag till Hundarenan för lydnadsträning.

Busig och glad tant!

Giela var lika glad och busig som vanligt och sprättade omkring på planen. Roligt har hon i alla fall lilla tant och som vanligt fick hon belöning för det mesta hon gjorde. Så länge hon anstränger sig lite och har KUL så är jag nöjd!

Det är en stor glädje varje dag att få dela livet med en så pigg tant efter att man delat så många år tillsammans. Det slog mig igår, Giela är nu 13,5 år, bara ett år yngre än Jacki var när hon gick bort. Giela känns piggare både fysiskt och psykiskt än Jacki gjorde i den åldern, så jag hoppas att det betyder att hon får vara pigg och har många år kvar även om hon helt klart kommit till en ålder när man aldrig kan veta riktigt hur länge piggheten och friskheten får sitta kvar.

Noomi och jag körde fritt följ, läggande under gång och inkallning i första hand. Jag roade mig med att fundera lite på hur långt vi kommit med momenten i klass 1, och det ser väl ut ungefär så här:

Platsliggning
Noomi klarar enklare störningar och ligger tryggt då, börjar klara att jag går iväg med ryggen mot henne. Jag kan gå ca 5m och stå där i 5-10 sekunder ungefär. Helt enkelt, en bra grund och nu behövs mer störningsträning och mer uthållighet.

Tandvisning
Ej påbörjat, det måste vi ta tag i!

Linförighet
Bra grunder, hyfsad position men den ska bli bättre, hyfsad bakdelskontroll, fint fokus i 10-15 sekunder i taget med endast enklare störning.

Platsläggande
Lägger sig oftast snabbt och ”bakåt” och oftast helt utan hjälp, men skjuter ibland ut rumpan till vänster och backar ett steg eller två. Detta sker dock endast när jag ber henne ligga då jag står upp så det handlar mest om att föra över hennes vanliga fina läggande även till ”stående matte”. Kan gå ett par steg fram medan hon ligger kvar.

Inkallning
Noomi kan sitta stilla när jag går iväg med ryggen mot henne ca 5 m bort och sitta stilla i 5-10 sekunder. Än så länge kallar jag oftast in henne och backar snabbt för att öka farten när hon startat. Hon kommer in fint vid sidan men än så länge har jag mer fokus på snabb belöning än att hitta rätt position. Detta moment är rätt nystartat.

Ställande
Än så länge har vi främst tränat ”stanna” när hon står framåt mig för att särskilja ”stanna” och ”ligg” och det fungerar riktigt fint. Har provat att föra över det till sidan med lite handhjälp men inte tränat speciellt mycket ännu.

Apportering
Vi har främst lekt ”hämta apporten” och inte tränat klara ingångar eller gripande. Nu gillar hon apporten och det är dags att börja träna på att gripa den och hålla den. Den har i alla fall gått från att vara skittråkig till att vara riktigt kul!

Hopp över hinder
Hopp över hinder har vi aldrig testat ännu, men jag tror inte att det kommer att vara ett problem. Förra sommaren testade vi lite agility så en liten minigrund har vi.

Så, även om vi har långt kvar till ett färdigt program så känner jag att många moment har bra grunder och främst behöver slipas detaljmässigt och utökas tidsmässigt eller avståndsmässigt. De grunder som jag fokuserat på har vi hyfsat bra på plats!

Läggande under gång

Mitt älskade lilla troll, det bästa i hela världen!

Fina Molly

Dansa och hennes valpar

Älva

Som vanligt hade vi en riktigt trevlig kväll och alla var så duktiga och gör så fina framsteg!

Idag efter jobbet skyndade jag mig till Djurmagazinet för att köpa två blinkande lampor att utrusta Giela och Noomi med inför kvällens slädtur. Dessa kostade kring 250kr styck och skulle tydligen vara riktigt bra! Tjejerna fick på sig varsitt täcke och så lampan på ryggen.

Medan jag selade på huskisarna studsade Noomi runt på kojtaken och spanade in läget. Om huskisarna hade varit lika spänstiga motsvarande sin storlek så hade jag behövde dubbelt så höga hundgårdsväggar!

När vi kört ett par kilometer fick Noomi och Giela hoppa ur släden och de rusade runt som små tokar förstås. Gielas vita lampa lyste klart och syntes rätt bra, men den lyste inte sådär superstarkt som jag hade väntat mig. Noomis var orange och blinkade och den såg jag rätt dåligt faktiskt. Kan inte säga att jag är helt nöjd. Gielas billiga röda blinkhalsband var mycket bättre men tyvärr hittar jag ju inte åt det nu… =/ Det kostade dessutom ungefär en femtedel så mycket!

Spannet med Noomi mellan ledarhundarna och Giela längst fram

Vi körde bara den kortaste rundan på 7km eftersom det var närmare -20 grader ute och Giela och Noomi var med. I det läget känns det mer passande att inte dra iväg så långt hemifrån om nån skulle frysa eller så.

Noomi sprang vid släden i kanske 5km ihop med Giela. Hon kom ofta bak till mig för att titta till mig på släden, men hade alltid lika bråttom att fortsätta framåt för att INTE hamna i släden igen. Visst är det kul att åka där, men att springa själv är ännu roligare. KAN SJÄLV! Till slut började hon springa lite konstigt så jag plockade upp henne och hon hade stora isbitar mellan alla trampdynor. Så pass mycket att de flesta huskies skulle ha stannat och blivit trebenta, men en terrier är en terrier och jag insåg snabbt att jag måste vara den som tänker ÅT Noomi i det läget, för annars kan hon få skavsår i småfossingarna. Riktigt kul verkade hon i alla fall ha och hon vägrade låta lite is hindra hennes äventyr!

Skägget fullt i frost och is kring nosen! Under täcket var Noomi varm och gosig förstås, men huvudet såg ut som en ishund när vi kom hem! Ändå ville hon INTE åka släde, skulle springa själv!

När vi hade ca 500m kvar hem svängde vi in på ett litet sidospår när Giela var ett par meter framför ledarhundar, och hon missade helt vår sväng. Vi stannade 15m in efter spåret och jag ropade på Giela men tant kom inte. Jag hade inte lust att vända spannet på det smala spåret med Noomi lös och Rotax och Mintu i spannet, men Gielas vita lampa syntes inte till nånstans. Eftersom de båda spåren går ihop längre fram fortsatte vi framåt med spaning åt alla håll eftersom jag antog att hon fortsatt framåt och missat att vi svängt av på nåt sätt, men ingen Giela syntes till. Vi svängde upp på spåret där hon borde ha hamnat men hittade bara spår som gick åt andra hållet. Sambon var inte hemma så ingen kunde titta om tant sprungit hem heller. Efter 5 minuter bestämde jag mig för att köra hem och titta om hon sprungit dit och det var närmare -20 grader. Alltså ganska kallt ändå för en tant som alltid bor inne.

Noomi blev motvilligt inlyft i släden och vi skyndade hem och rundade huset eftersom jag tänkt lämna Noomi inne ifall vi skulle ut och spana mer. När man tittar efter en borttappad tant så vill man ju kunna ha fullt fokus på det och inte behöva hålla i en liten terriertok, samtidigt som jag hoppades att tant skulle ha hittat hem själv medan vi sökte henne. . När vi rundade huset och hela hundspannet sprang upp till ytterdörren (yay – vi ska in!) så såg jag ett blått litet täcke som stod mellan bilarna och väntade. Kloka lilla tant måste ha tappat bort oss i svängen men valt att fortsätta den korta biten hem istället. Pust. Lite orolig hinner man ju ändå bli när det är kyligt ute. Även om tant inte brukar vimsa bort sig och gå vilse så kan ju tanthundar plötsligt göra tokiga saker i situationer de inte är vana vid.

Slädturen slutade där, och söta tant fick komma in i värmen efter att ha väntat på oss en stund. Huskisarna verkade rätt nöjda trots den korta turen, och Noomi var inte speciellt trött utan stal mina rosa skor och husses kalsonger medan jag drack te framför TVn under resten av kvällen. Bilden vi tog på Noomi tror jag nog kan kvalificera som ”coolaste Cairnterriern” i alla fall. =)

Tant – återfunnen!

Nu är det sovdags, imorgon blir det nog ingen slädkörning utan lydnadsträning med Noomi och promenad för henne och Giela. Först – sova!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 draghundar är tydligen enklare än 2 fjantar framför en spark…

Verkar som att vi har en riktigt mild vecka framför oss, 10-15 minusgrader hela veckan typ! Efter flera veckor med mellan 25-35 grader kallt dygnet runt känns det riktigt lyxigt att plötsligt kunna planera hundaktiviteter utomhus på normalt sätt igen, speciellt för frusna gamla Gielas skull.

Kvällen inleddes med en mysig slädtur på ca 16km efter lite fynd på Intersport inför sommarens fjällturer och en supersnabb middag på Subway. Stilla snöfall, vindstilla och -10 grader. Inte helt fel faktiskt! Nya batterier i pannlampan dessutom!

Alla renspråren fanns förstås kvar, men hundarna var ganska lugna och jag förstod snabbt att renarna dragit vidare från berget där vi oftast ser dem. Här brukar de stå bland tallarna och titta storögt på oss, men inte idag!

Lite senare kom vi ner på ett litet spår som plogas för travhästar, och jag kände snabbt att renarna var nära. Hundarna ökade tempot snabbt och ivern var stor. Efter en halv minut fick jag syn på reflexerna från ett gäng renar på höger sida och vips började de rusa över vägen framför oss – vilket fick hundarna att skrika och hoppa på plats förstås. Eftersom renar är rätt ”dumma” ibland, en ensam eftersläntrare skulle nästan kunna springa rakt in i spannet, stannade vi och såg till att alla hann passera innan vi körde vidare – till hundarnas stora förtret! När jag släppte bromsen sen grävde de sig framåt…tyvärr fastnade inga renar på bild… =/

Kul med lite viltkänning! För första gången i år tog vi spåren ner mot älven och äntligen var där kört upp spår. Rent allmänt börjar det finnas gott om riktigt fina skoterspår nu – 3 månader av äventyr på fina spår hoppas vi att vi har framför oss!

En bit var helt okörd men skaren är så hård att hundarna kan gå ospårat utan att trampa igenom mer än en decimeter nu. För mig bär den inte, men att åka på släden fungerar ju. Och nej, kameran är inte sned, vi kör på en sluttning helt enkelt!

Nere på Luleälven på väg mot Kusön

När vi kommit hem fick alla utom Rotax gå in i hundgårdarna, men Rotax passade på att gå in själv han med, medan han satt fast i släden. Sen fick alla umgås tillsammans en stund medan jag hade ett stadigt tag baktill i Rotax sele. Mintu skulle inte göra något provocerande själv så att ha honom lös kändes helt säkert och jag fick några bra chans att belöna eller tillrättavisa bra och dåliga beteenden hos de båda under kontrollerade och lugna former. Ska försöka hitta några bra grundbeteenden att förstärka hos Rotax för att lära honom lite mer artigheter.

En tråkig upptäckt var dock att min kära bajsplockare tappat en svets och börjat falla i bitar. Den är lite sned och sliten sen förr så det blir nog ett byta istället för en lagning. =/

Rotax i sin koja

Efter två härliga timmar på släden klädde jag på Noomi och Giela och hade en jättefin plan. Istället för en långpromenad skulle vi ta sparken runt den vanliga mörkerpromenadsrundan, så att vi kunde hålla lite högre tempo (än matte i vinterkläder tempo) vissa sträckor men ändå stanna och nosa och pinka osv, roligare både för hundarna och för mig!

Så här såg det ut korta stunder, alltså trasselfritt och trevligt och mysigt. Tanken var ju inte direkt att de skulle dra, men linorna trasslar ju som minst om de går längst fram. Större delen av tiden var det dock mer eller mindre kaotiskt. Tänk att jag helt hade glömt hur enerverande det kan vara att ha 1-2 omotiverade hundar framför en spark. Att köra ett gäng galna men fokuserade draghundar framför en släde är ju rena barnleken om man jämför! Jag fick även starka Flashbacks till tiden då man tog en spark och knöt ihop lite koppel och snören som sen trasslade lika illa som hundarna… gaaah!

Giela ville nosa och kissa på varenda snöklump, och riktigt så mycket hade jag ju inte tänkt att vi skulle stanna. När vi promenerar använder jag ”Nu går vi” men det var svårt att få något flyt eftersom sparken gled snabbt ibland och inte alls ibland, och tant märkte rätt snabbt att hon kunde utnyttja det och nosa lite extra på varje snöklump…

Noomi var duktig men fick flera gånger för sig att hon måste springa bredvid mig och titta så att jag inte blev uppäten av sparken, eller vad hon nu undrade över, och då trasslade ju linorna i medarna ibland… Dessutom har min kära spark riktiga spaghetti-medar efter ett par års användning och även om man sparkar som en tok så händer inte så mycket alls. Ungefär som att promenera i blöt cement eller simma i sirap kanske. Inte så upplyftande.

Giela såg dessutom lite stel och eländig ut, men det är ju inte så konstigt efter att hon tvingats till stillhet så mycket pga kylan. Att få jogga lite idag tror jag var rätt lagomt i slutänden och hon fick lite smärtstillande till middagen för att hjälpa kroppen på traven.

-Matte, är du OK?

Sparkturen tog längre tid än promenaden brukar göra och det var varken mysigt eller smidigt… Jag kom hem helt blöt i svett och mentalt utarbetad! Vilket trassel och vilket elände! Funderar på att sälja sparkeländet faktiskt, den var kanonbra att ha första åren med draghundar (upp till 3st fungerade fint) men nu gör den mig mest arg… Den är hyfsat om man kan ÅKA men eländig om man ska SPARKA. Blir skönt att sova lite helt enkelt… *S* Måste förstås tillägga att jag främst var arg på sparken och linorna, Giela och Noomi var inte de stora katastroferna på något sätt.

God natt!

 

 

 

 

 

 

Apportering för Noomi samt ”det regnar renar”

Igår kväll var det rejält kallt ute igen så jag passade på att träna två pass med Giela och Noomi. Noomi fick börja med apportering för första gången, och jag måste säga att jag är så himla stolt över vilken talang hon visade! Vi började med att bara klicka för ”grepp” men det märktes att hon inte var riktigt sugen på den, och i det läget kände jag att det var vanskligt att klicka vidare. Att klicka in apportering tycker iaf jag kan vara riktigt svårt eftersom tajmingen är så himla viktig. Med Giela misslyckades jag kapitalt. Hon lärde sig att man får ett klick om man tar en grej och släpper fort som attan… och att ta sig vidare från det steget är lite bökigt med en hund som inte är en naturlig ”bärare”. Att hinna belöna för ”rätt” beteende sen blir allt svårare…

Så, med Noomi hoppade vi över det steget och gick direkt på att hämta den istället, eftersom jag vet att hon gillar att springa efter saker. Lilla tjejen överraskade stort och efter en stunds träning så kunde hon sitta vid sidan medan jag kastade iväg apporten, rusa dit på kommando ”hämta” och sen komma nästan ända fram innan hon släppte den på ett klick. Från ”noll” till att ha ett bra sug mot apporten och klara stora delar av uppgiften galant! Nu när hon gillar apporten och har mer intresse för den så ska vi börja med greppträningen, alltså momentet i lk1 vilket förstås är det vi siktar på först.

I slutet av filmen kommer Giela. Som ni ser är hon en liten katastrof men hon är väldigt söt och senaste åren har jag slutat helt med tajmingen där. Hon får klick bara för att hon gapar över apporten eller tar upp den – och hon blir sååå glad! =)

Nu ikväll har jag fått tårta och presenter av sambons fina släkt, ett rejält firande i efterskott! Sen jäktade vi hem och det var bara -20 grader så jag kastade mig på släden och så gav vi oss ut i natten, hundarna å jag. Vi var ute i ungefär två timmar under en stjärnklar himmel – riktigt fint!

En vän sa en gång om mitt och Veronicas gemensamma spann att ”Ni kör sprint i långdistanstempo” och det stämmer nog rätt bra. En vanlig tur för oss ligger ju kring 2 mil och snabbt går det oftast inte… Idag var vi dock uppe i medeldistanstempo långa sträckor för himlen verkade ha öppnat sig och ner hade det regnat… renar!

Renspår light, nån som gått lite och grävt ett litet hål

Ett par kilometer från Vittjärv började renspåren och sen slutade de aldrig. Renar som gått, sovit, ätit, trampat, grävt… ja renspår överallt! Bitvis rejält nertrampat och på andra ställen bara lite spår och gropar. Hundarna blev förstås som tokiga och rusade genom skogarna med mig och en halvdålig pannlampa på släp.

En gammal slädräv sa en gång till mig att man märker om hundarna är bra tränade när man möter renar. ”En bra hund ökar inte farten”. Eftersom denne man alltid varit noga med att ha lydiga hundar så tänkte jag att han menade att hunden var olydig när den brydde sig om renarna, men jag missförstod helt. Istället menade han att en hund som orkar öka tempot när den ser en ren ju helt klart inte gått för fullt tidigare vilket var en brist!

Stjärntecknet Orion gör oss sällskap på himlen, fast hans huvud kom inte riktigt med…

Mina hundar går sällan för full kapacitet och det tycker jag är en bra grej. De ska ju hålla länge och bli gamla med kroppen i behåll! Hundar som sliter för brinnande livet var sekund belastas förstås hårdare, och dessutom kan jag tycka att det är rätt skönt att glida runt på släden i lagom takt och hinna fundera, fota och titta på stjärnorna. Min erfarenhet är att de hundar som skadar sig mest är de som antingen sliter som dårar, eller de som är lite försiktiga och avvaktande och kanske inte har fullt fokus på jobbet och inte lägger tyngden i selen. Är det nån hund som snubblar eller ramlar i spannet så är det nästan alltid en sån hund.

Nåja, området med renspår var enormt stort och det tog liksom aldrig slut. Även på såna platser där jag aldrig nånsin sett ren eller renspår tidigare hade de gått kors och tvärs. Trots det såg vi inte en enda ren! Inte ens ett par lysande ögon i skogen! Alla spår fick mig att hålla ständig utkik så att vi inte skulle rusa på en vilande ren i en lega men inte ett enda renhår såg vi… =/

När vi lämnade renområdet på vägen hem drog hundarna ner på tempot rätt rejält och de var nog rätt trötta, helt förståeligt. Efter att vi kört över en av de fina myrarna passerade vi Långmyrsvägen, som är en liten enslig grusväg nära en grusgrop, och vid grusgropen ligger en liten barack med belysning. Just då började mina tankar snurra lite, och jag tänkte på hur sjukt rädd jag skulle bli om man sett siluetten av en person där utanför den lilla baracken mitt i skogen. Där ska ju liksom vara helt öde och tomt den här tiden på dygnet.

När de där tankarna väl börjat snurra så spann de bara vidare. Jag var tvungen att kolla bakåt för att se till att inga vargar följde oss, eller konstiga personer från grusgropen. Nästa tanke var ”Vad mer skulle vara läskigt?” Svaret blev ”gammal gumma som står mitt på skoterspåret helt tyst”, eller ”clown på spåret” eller ”sminkad unge på spåret”. Även om jag VET att det inte kommer att hända så hinner jag alltid jaga upp mig en massa och just då känns kilometrarna hem lååånga! Det är ju trots allt så att OM ett monster kommer rusande bakifrån så är det mig de tar först! Skulle hundarna stanna och hjälpa mig? Hoppas kan man ju… Jag skulle nog inte säga att jag är mörkrädd egentligen, men däremot har jag livlig fantasi ibland! =)

Nu är det dags att sova och imorgon verkar det bli kallt så huskisarna får en vilodag och själv ska jag ha en mysig tjejkväll här hemma med några kompisar. Giela och Noomi också förstås. =)

 

Lydnadsträning med Noomi och gänget

Dansa som förhoppningsvis har puppisar i sin mage kör vittring

Szune apporterar

Noomi – hunden som snart ska få en ny frisyr

Träningen med Noomi idag kändes riktigt bra. Visst blev det lite missar och tokigheter, men överlag hade hon fint fokus och klarade de flesta störningarna jättefint. Jag kör henne fortfarande med lina som släpar efter lös för att förhindra att hon självbelönar med att hälsa på nån av de andra, hon har ju än så länge i sitt liv aldrig lyckats springa fram till nån utan lov, och det märks så himla stor skillnad jämfört med att ha en hund som fått chans att göra det. Hon vet ju liksom inte att det finns den möjligheten ens, å jag hoppas att vi kan fortsätta utan att hon upptäcker det och måste lägga tid på det.

Vi körde fritt följ, läggande och ställde under gång (delmoment) och lite basic fjärr. Det mesta fungerade fint, vår lägstanivå är fortfarande rätt låg men alla moment har även små stunder när de lyser till och man får en blick in i framtiden av hur det ska se ut, sen när allt sätts ihop. Lilla Noomi börjar vara riktigt rolig att träna med och det känns som att vi hittat rätt i träningen igen, hon har landat efter löpet och jag har tränat bort lite mer rostighet och vips så känns det hyfsat bra!

Just nu har jag bara lite funderingar kring kommandon. Med Jacki använde jag ”plats” till ”läggande under gång” eftersom hon låg tryggt och inte väntade på annat än att jag skulle hämta henne. ”Plats” betydde för henne ”lägg dig supersnabbt och ligg kvar tills jag hämtar dig”. Samtidigt är det mycket enklare att mängdträna med ”ligg” utan att behöva sätta hunden upp varje gång, något som jag vill vara konsekvent med när vi kör kommandot ”plats”. Hur har ni gjort?

En annan fråga är ”stå” eller ”stanna” vid ställande under gång. Jag har tidigare kört med ”stanna” och det lutar åt det även nu, men det är ju förstås ännu tydligare med ett kommando som alltid betyder just ”stå upp”. ”Stanna” betyder ju så mycket, ”bli stilla i samma position som du är och rör dig inte” typ. Än så länge använder vi ”plats”/”ligg” parallellt nästan, och så ”stanna”. Hur tänker ni?

Mintu, Nalle och Kaela äter i sin egen hundgård

Efter en rolig kväll åkte jag hem för att mata huskygänget och pussa dem lite, och så fick Giela och Noomi mat förstås. Giela verkade tyvärr känna av ryggen efter att ha sprungit genom under slädturen, inte jättekonstigt egentligen kanske men jag hade hoppats att hon skulle slippa. Hon hade så mycket spring i sina gamla ben och ville så gärna. Det blir lite smärtstillande och så får vi hoppas att det ger med sig snart. Imorgon blir det nog en lagom lång promenad för henne och Noomi, om ryggen verkar vilja dvs.

Jo just ja, gick ut och matade hundarna med min nya jobbjacka och jag vet inte hur det gick till, men när jag gick ut ur hundgårdarna så hade jag slafsat hundmat på ena ärmen… Som tur var gick det enkelt att torka bort mat och dreggel… God natt! Hoppas på slädväder även imorgon kväll!

 

 

 

 

Äntligen har kylan släppt greppet för ett tag

I slutet av förra veckan sänkte sig kylan över oss och nån slädkörning blev det inte. Under helgen åkte sambon å jag till Stockholm för att fira syster 30-årsdag och sjukgymnastexamen, och min födelsedag, å under tiden hade vi hundvakter här hemma som pysslade om hela hundgänget i kylan tills vi kom hem i söndags kväll. -36 grader hade de som värst under helgen, och så har det varit i nästan två dygn sen dess, alltså ungefär en vecka med temperaturer klart under vår köldgräns.

Igår åkte vi ut en heldag på jobbet och kollade till alla vattenkraftverken som Bodens Energi äger, men trots kylan så var det riktigt varmt och mysigt i bilen. Kanske ska förtydliga att vi förstås hade extra kläder med oss ifall bilen skulle ge upp av nån orsak… Riktigt kul att få skruva i lite vattenkraftgrejor igen!

Eftersom hundarna inte sprungit sen före Mintu och Rotax slagsmål, alltså typ en vecka, så kändes det förstås extra surt med så kallt väder som tvingade oss att vara hemma. Efter bara en snabb sväng ut för att mata och plocka bajs var mitt hår redan grått… =) Ändå är det konstigt hur snabbt man vänjer sig vid kylan och ändå kan hantera den rätt bra. -36 nu känns betydligt varmare än vad -5 gör på hösten.

Istället fick hundarna där ute ännu mer halm och efter några dagar med rejäl kyla så verkade de faktiskt inte bry sig så mycket längre, och alla såg rätt glada ut, förutom att hade sparat lite extra energi förstås.

Idag när jag kom hem hade temperaturen äntligen vänt till -16 bara! Vilken lyx! Efter en snabbmiddag via micron selade jag ut hundarna och de var så himla glada och taggade! Tant fick åka släde men Noomi var hemma med husse för hon ska iväg på lydnadsträning ikväll.

Vi körde bara vår kortaste runda eftersom vi hade lite tidspress idag, och Giela fick följa med och springa lös nästan hela vägen. Dessutom kändes detta som en lagom mjukstart efter en vecka i stillastående. Med tung matte på bromsen var alla rätt trötta innan vi var hemma ändå.

Giela sprang som en liten hjälte. Min pannlampa blev allt tröttare så allt jag såg där framme var hennes reflexväst som vände åt olika håll beroende på hur spåret gick. Reflexväst flyger åt höger = skarp högerkurva på ingång. Egentligen fick nog tant springa lite över sin förmåga idag, men hon var så himla sugen och jag tänker lite som så att som gammal tant måste man få göra riktigt roliga saker ibland, även om vissa av dem kanske riskerar att orsaka lite mer ont dagen efter. Förhoppningsvis blir det inte så, men att springa lös ca 5km i sträck (tant fick åka i början och i slutet förstås) efter en vecka i vila är kanske inte det man brukar rekommendera en pensionär förstås. Framför ledarhundarna hade hon i alla fall alla chanser att justera hastigheten och hon fick ett par gånger frågan ”Giela, vill du hoppa ner i släden?” men det ville tant INTE!

Tant tillbaka i släden till slut ändå

Nu är det dags att byta om till civila kläder och packa sig iväg till inomhuslokalen med Noomi. Senaste dagarna har hon haft fint fokus när vi tränat å jag hoppas att vi får med oss lite av detta till inomhuslokalen… riktigt kul ska det i alla fall bli! Ikväll blir det nog fritt följ och läggande under gång som blir vår grej.

Grattis i efterskott till mig!

Jag missade datumet helt, men förra tisdagen var det faktiskt lite av en födelsedag för mig! Då var det exakt 20 år sen jag fick min första egna hund, Cairnterriern Jacki. Mamma och jag skrev på papperet tillsammans eftersom jag var så ung och det var början på ett liv som skulle bli allt mer ”hundigt” med åren. Tänk om jag vetat då att jag 20 år senare skulle ha 8 hundar här hemma? Nästan 13-åriga jag hade nog blivit både imponerad och glad om jag hade fått skåda in i framtiden och sett ett gäng huskies mysa i soffan, och en liten Cairn förstås!

Mintu bor fortfarande inne och verkar återhämta sig bra. Ömheten i ansiktet gick över rätt snabbt men han får lite smärtstillande ändå. Som våra andra hundar trivs han bra inne och han myser gärna i soffan med sin husse. Rotax och Mintu har inte träffats ännu, och eftersom vi åker bort nu i helgen och lämnar hundarna hemma (med hundvakt som flyttar hem till oss medan vi är borta) så får det vänta till efter helgen även om Mintu får flytta ut till Nalle igen. Temperaturen ute har varit mer eller mindre svinkallt så nån körning har det ändå inte blivit och det verkar som att kylan ska hålla i sig över helgen också.

En sån här gång är det faktiskt jätteskönt att ha hundar som alla är vana att vara inne, och som klarar att lämnas ensamma ett par timmar utan att ha sönder nånting. Om nån behöver tratt ett tag eller behöver vila upp sig i enskildhet, så finns det alltid plats här inne. Jag har flera gånger hört historier om draghundar som aldrig varit inne (och det förstår man ju också, har man nog många hundar går det kanske inte så enkelt) och sen behövt komma in i huset för en tid efter operationer eller liknande (en tratt går ju sällan in i hundkojan), där hundarna har gripits av totalt panik av allt nytt… Då är det allt bra smidigt med hundar som istället hittar raka vägen till soffan och slappnar av.

Folksam gjorde precis som förra året, och skickade tydligen ett brev för varje hund…Noomi saknas dock i dessa papper!? Måste nästan kolla upp så att hon inte ramlat bort på något sätt.

Sen Noomi löpte nu nyss så har det blivit enorm skillnad. I mina ögon så har hon tagit de sista stegen mot att vara en äkta Cairn liksom. Hon blev plötsligt väldigt gosig och mysig och sover gärna nära, nära. Dessutom har hon lugnat sig lite mer och är snäppet lugnare kring de andra hundarna, något som t.ex. Mintu tycker är skönt. Slutligen har hennes aptit verkligen kommit igång – hon kastar sig över Gielas färskfoder och stjäl allt hon hinner om jag inte är beredd. Hon är en sjukt snabb tjuv! Tappar man något ätbart på golvet så är det borta inom en millisekund… Jacki var likadan, och även om en hungrig hund kan vara lite bökig i vissa lägen så är det ju väldigt praktiskt om man vill träna och ha något som alltid motiverar vid sidan av leken. Här är det husse som blir upphånglad, viljan att hångla sitter kvar lika bra som innan!

Fingret där Mintu tuggade lite läker riktigt fint, tvärtemot vad jag trodde har det inte blivit infekterat (ännu iaf) utan ser rätt fint ut med bara ytliga sår. Nu har jag stelkrampsskydd tills jag fyller 53 dessutom! =)

Jag vill passa på att tacka till alla er som hört av er med råd, tips och bara uppmuntran efter Mintu och Rotax sammandrabbning. Jag vet av erfarenhet att väldigt många aldrig skulle lägga så mycket energi på det, än mindre skriva ett långt blogginlägg om att två hundar slagits, men för mig är det en stor grej i gruppen och något jag tar på stort allvar. Det är sånt som händer, MEN sånt som alltid bör förebyggas och helst kunna undvikas så långt det går.

Jag fick en massa tips att sålla bland, och en gammal slädhundsräv sa helt enkelt att detta var ”Första formen bråk”! Helt enkelt, nu börjar hundarna vara i form och energinivån i gruppen stiger. Jag har nämligen ett minne av att jag hade en liknande situation i januari förra året, med 2 mindre bråk på samma vecka, som också kändes som blixtar från klar himmel ungefär.

Ju mer jag tänkte på det, desto bättre stämde det ju. Dessutom blir det ju alltid extra mycket körning kring jul och nyår med alla lediga dagar, och nu när vardagen är tillbaka så är hundarna inte bara rätt bra tränade, utan vi är tillbaka på max 4 pass i veckan igen. Det kanske var så enkelt, förutom att Rotax redan bestämt att han inte riktigt gillar Mintu längre, så kanske den där energispiken var droppen som fick allt att explodera. Jag tycker själv att det var en trolig förklaring och det är alltid skönt att hitta lite logik i saker som händer. Det ihop med att det är lite löptider förklarar ju även Silva och Kaelas lilla diskussion i början av veckan, för att de två skulle börjar bråka över lite torrfoder är liksom inget som skulle hända normalt sett.

Ikväll gissar jag att det inte blir nån körning heller, för tyvärr bor vi i lite av ett ”kallhål” och även om temperaturen är dräglig i stan så är den sällan det hos oss, och så ska huset städas och förberedas för hundvakternas ankomst imorgon kväll. Fredag kväll till söndag spenderar vi nämligen i Stockholm för att fira lillasysters födelsedag och sjukgymnastexamen – ska bli riktigt trevligt även om jag som alltid kommer att sakna hundarna. Lilla Noomi skulle jag vilja stoppa ner i fickan och smuggla med… detta blir första gången jag och husse lämnar vårt lillskägg mer än över dagen och nog kommer det att kännas lite extra.

Börjar dagen med ett litet blodbad…yay…

Just nu jag kan bara säga…BLÄ! Förbannade skit helt enkelt! Imorse hände något som inte hänt på väldigt länge och därför känns det ju lite extra eländigt också. Det är nästan lite ironiskt mitt i allt på nåt sätt.

Imorse när hundarna där ute var tillsammans och jag hämtade jobbväskan inne, så hörde jag skrik och vrål och rusade dit för att se att Mintu och Rotax slåss för brinnande livet. Rotax har ju stirrat lite snett på MIntu ett bra tag, men det har aldrig blivit mer än så. Silva, Rossi och Kaela studsade runt och ”hejjade på” lite men tack och lov så var det ingen av dem som gav sig in i kampen. Rotax hade ett väldig hårt tag kring Mintus vänstra sida av huvudet och han vägrade banne mig släppa. Nån gång tyckte jag mig hör hur det knastrade som att bindväv liksom gick av men jag hoppas att jag hörde fel.

Jag fick brottas med dem i vad som kändes som många minuter (iklädd kontorskläderna förstås) och hann få ena fingret upptuggat av Mintu (vilket självklart inte var hans mening) innan jag lyckades pressa in dem i hörnet på hundgården och kunde skjuta in mig själv mellan dem när Rotax till slut släppte för att byta grepp. I ett sånt ögonblick är man inte direkt stolt!

Tidigare när jag haft fighter har det aldrig varit nån som haft ett sånt hårt tag och hållit så länge och det underlättade ju inte direkt. Nånstans har ju senaste tidens lugn även gjort att man glömt hur man egentligen gör? Rutinen för ”bryta bråk” sitter liksom inte i ryggmärgen nu utan måste grävas fram ur tankarna på gott och ont… Fördelen och nackdelen med att ha en grupp där allt har varit rätt lugnt ganska länge.

Efter att jag delat mellan dem sprang jag raka vägen in för att kolla fingret. Jag kände ju att det gick att använda men det droppade ju blod överallt och när jag hade det i hans mun så kände jag hur han liksom tuggade rakt över det ett par gånger… det är en rätt otäck känsla! Det såg ut som på bilden, blod här och var och flera småsår, funktionen kvar i alla fall, och efter att det sprängd, bränt och känts på alla möjliga sätt så verkar det rätt OK iaf. Ja jag vet – man ska INTE sticka in fingrarna men i stridens hetta gör man inte alltid det man borde. Med facit i hand så kunde det ju ha gått tusen gånger värre med fingret…

Under tiden var sambon ute med pannlampa och konstaterade att killarna såg rätt hela ut. När jag hällt jodopax (slut på vanlig sårtvätt) på fingret och plåstrat om det så gick jag ut själv (och talade om för Rotax att han bara kostar 1kr just nu!!!) och kollade dem igen. Rotax verkade inte ha en skråma. Mintu hade ett litet sår på halsen och var lite röd i örat, och verkade lite öm på vänster sida huvudet, men inget mer än så.

Mitt i allt tumult så såg jag framför mig stora öppna sår och sönderslitna öron, kunde ju precis lika gärna ha varit det som blev resultatet, så att skadorna inte var så farliga var enormt skönt. Dock hänger ändå känslan av SLAGSMÅL kvar i luften och jag avskyr den verkligen. Den ligger som ett tungt lock över hela familjen. Å i slutänden så är det ju jag som brustit i mitt ansvar och det drabbade Mintu, en snäll och go kille som inte skulle starta bråk av personliga skäl på egen hand. Känns riktigt ruttet!

Vad händer sen?
Bråk om resurser är en sak, där kan man oftast sammanföra hundarna väldigt snabbt efteråt för att normalisera och ta udden av händelsen, men det här är något helt annat. Mintu ska få vila ett par dagar innan de behöver mötas igen, för jag är 99% säker på att det var Rotax som var den utlösande faktorn, och jag vill inte utsätta Mintu för det mötet medan han har ont. När två hundar ryker ihop ”plötsligt” så är det oftast en bra regel att sammanföra dem snabbt och inte ha dem isär för länge eftersom det skapar en distans och viss osäkerhet, men nu blir det istället tvärtom. Mintu ska inte behöva möta Rotax igen innan det finns en plan eftersom detta med stor säkerhet var en personlig vendetta och inget hastigt påkommet. Risken att det skulle ha smällt igen hade varit alldeles för stor eftersom tankarna som utlöste det hela inte förändrats.

Sen blir det tummen i ögat på Rotax och en sänkt toleransgräns där han inte får spänna sig en sekund kring Mintu (ännu mindre än han fått tidigare). Tummen i ögat och så jobb med att lära honom alternativa beteenden och första tiden kommer han att få vara kopplad vid mig när hundarna äter så att jag kan kontrollera honom och skapa en säkrare känsla hos Mintu igen.

Dock är det ett elände med hundar som är lite ”tuppiga”, som Rotax faktiskt är, och han har ju varit en sån hund som behövt ha den där tummen i ögat lite till och från hela tiden. Går det att ge honom ett annat språk att arbeta med? Ja det visar sig nog med tiden. Jag upplever honom inte alls som osäker socialt, utan helt enkelt lite naturligt utmanande i sin läggning, trots att kulorna rykt. Kastreringen i sig gjorde ingen skillnad på detta egentligen, och det var ju inte heller därför jag kastrerade utan för att underlätta här hemma kring löp.

Nu ligger Mintu här inne i soffan och vi har tittat lite mer noggrant på såren och tvättat lite mer ingående. Två små hål (av den möjligt otäcka sorten) på underkäken och så lite rivskador inne i ytterörat. I efterhand känns det helt overkligt att själv örat klarade sig utan skador med tanke på att Rotax stod och slet i just örat och kinden.

Själv fick jag ta en ny stelkrampsspruta för ordningens skull, och ev. blir det återbesök på vårdcentralen om såren blir infekterade, för det är tydligen inte bra om just hundsår blir det. Nåja, mina tankar går i första hand till Mintu och allt han råkade ut för utan att förtjäna det. Nu ligger han här i soffa och ser ändå rätt nöjd ut med livet och förhoppningsvis så går läkningen bra. Sen återstår en lång tids ”grupprehab” och det kan ju faktiskt vara så att gruppen får vara delad lång tid framåt om det inte känns säkert att ha dem tillsammans. Mintu är jag inte orolig för, men Rotax kanske inte har vett att bete sig…

BLÄ!

Äntligen hittade vi början till en ingång…!

Giela, äldst och mest högljudd! Noomi är oftast helt tyst och sköter sig fint när hon väntar på sin tur.

Inomhusträning och lydnadsträning för Noomis del igen nu ikväll. Senaste två gångerna har det gått rätt kasst, vi har liksom inte alls hittat känslan som jag vet att vi kan ha och sånt kan ju frustrera minst sagt. Idag sket vi i leksaken och gick tillbaka till den allra bästa belöningen – att få slita och dra i min tröjärm! Vips så kändes det som att vi hittat en dörr in mot platsen där vi vill vara, och även om jag gjorde några misstag ibland så kändes allt tusen gånger bättre. Vi var på banan igen helt enkelt!

Här är en liten videosnutt från några av våra finare ögonblick idag. Skulle väl säga att 75% av tiden kändes riktigt bra med tanke på nivån vi befinner oss på, resten var hälften halvOK och hälften inte så bra. Helt enkelt, en klar förbättring jämfört med tidigare på just denna plats. Just i denna film har jag faktiskt klippt ut just sånt som kändes rätt bra, det kändes behövligt att få fokusera på de stunderna just nu helt enkelt!

Vi slipar inte detaljer just nu utan jobbar bara för att kunna hålla rätt fokus/attityd, och göra det aningen längre stunder i taget. Själv går jag lite snett men det är främst för att kunna ha bättre koll på vad hon gör och tajma belöningarna vilket känns viktigare nu med svårare störning tills hon vant sig… något som jag behöver finslipa! En annan tanke – måste nog lugna ner leken lite för när man ser det från sidan så går det ju rätt vilt till! Att hänga och slänga kan ju faktiskt vara skadligt i längden, så vi får nog hålla leken närmare marken för att spara lite på lilltjejen. Det ser helt klart vildare ut än det känns så det var nyttigt att se.

Szune, vår träningskompis

Var är Flinga?

Efteråt åkte Giela, Noomi och jag direkt till Veronica och Flinga för en stadspromenad. Giela spanade noga när jag sa att vi skulle träffa Flinga! Vi gick ungefär två timmar i rätt bra takt (så snabbt som man kan gå med tre hundar som vill nosa nån gång ibland) och tant såg fräsch ut, tänk att i somras fick vi avbryta en promenad som var aningen längre, men inte så värst mycket. Nu går hon 2 timmar utan problem och ser fräsch ut hela tiden. Jag som trodde ett tag att det skulle vara slut med sånt, men istället för att gå utför så har det tydligen blivit bättre för tant! Älskade älskade lilla Giela. Tänk att snart är det 12 år sen hon flyttade in, en rädd och mager och eländig liten husky som inte såg mycket ut för världen. =( Nu är hon en klok och vacker dam som bär sin ålder med värdighet, trots att hon föddes upp på riktigt billigt foder och makaroner… Då trodde jag nog aldrig att hon skulle bli 13,5 år och absolut inte att hon skulle vara pigg så högt upp i åldern!

Kaela och SIlva var 99% neutrala vid kvällsmaten och verkade ha glömt gårdagens bekymmer. Skönt det! Bara för att det kan vara kul att gå tillbaka och kika nån gång, så filmade jag deras mat i pannlampans sken… Det är mest slafs, slafs, slafs… och sen tvättar alla varandras skålar gemensamt. Himla skönt att allt kändes lugnt mellan systrarna i alla fall. De brukar inte råka i luven på varandra eller titta snett på varandra, MEN Kaela kan vara väldigt långsint ibland och tar saker lite mer personligt än hundarna som snarare rycker på axlarna och går vidare.

Klippet verkar ta tid att ladda och jag måste sova, så jag lägger in länken och om det inte funkar och ni vill höra ett gäng huskies slafsa i grupp, så kom tillbaka nån gång lite före midnatt eller senare så borde det fungera… slafs slafs!

Nu är det hög tid att sova efter en härlig dag, första dagen jag varit ”själv” på nya jobbet utan min mentor, och så en massa roliga hundaktiviteter på det så jag kommer att sova gott. Speciellt då jag avslutat dagen med en stor kopp Earl Grey i en av mina favoritmuggar, en Cairnmugg som jag fick av min faster medan Jacki levde. Jag säger som jag alltid har sagt – Cairnterrier är världens bästa ras! Vill aldrig mer vara utan Cairnkompis igen!

 

 

 

 

Man ska aldrig ropa ”hej”…

Imorse fick systrarna frukost bredvid varandra, men ändå med lite avstånd förstås

Det var ju det där med att ”ropa hej…”. Igår kväll när hundarna åt middag så hamnade Silvas och Rotax skålar alldeles mot varandra men båda åt lugnt och jag tänkte på hur duktig Silva blivit, hur skönt det är att inte alls behöva känna sig nervös i såna lägen.

Några minuter senare stod Kaela med huvudet i den tomma mathinken och Silva kom dit. Det i sig var ju inget konstigt, men just denna gång surnade Kaela till när Silva kom för nära och Silva svarade upp. Eftersom jag stod precis bredvid kunde jag bryta direkt och det lät inte så allvarligt. Jag hade matsleven i handen och råkade slå Silva (inte så hårt förstås) i huvudet på ren reflex.

I ren förvåning så reagerade jag nog mindre än jag borde ha gjort, och så väntade jag ett par sekunder för länge med att föra ihop dem igen, så både två gick runt med ragg och stirrade lite på varandra resten av tiden. Kaela ÄR långsint av sig, men just Silva och Kaela har aldrig haft något otalt direkt, och jag tror att hon kommer att glömma detta snabbt… men det visar ju bara ännu en gång att man aldrig kan säga ”aldrig” när det gäller levande varelser. Första ”slaggisen” på väldigt lång tid, men helst av allt hade vi ju förstås undvikit även denna. Jag tror att det är löp på G hos flera av tikarna och det underlättar ju förstås inte.

Nåja, hoppas att syrrorna är kompisar igen snart. Just nu bor de inte ihop och det var inte läge att lämna dem ensamma efter detta heller. De fick en påtvingad gruppkram med kel och mys tills båda två börjat slappna av och sen skiljdes de åt. Imorse stirrade de lite på varandra och följde varandra runt när det var öppet mellan alla tre hundgårdar, men det går nog snart över. =/

Onödigt brudar!

Nu åker vi iväg för lydnadsträning med Noomi och sen ska vi gå en långpromenad på stan med Veronica och Flinga efteråt. Giela följer förstås också med. Huskygänget där ute får en vilodag efter två dagars körning, något som Rotax verkar tycka är heeelt onödigt på alla sätt!

Tänk att det kan gå slentrian i allt…

Idag var det bara -15 ute så även Giela och Noomi fick följa med ut, iklädda dubbla eller trippla täcken förstås. Inte soligt och fint som igår, men ändå lite ljusare än ”grått grått grått” i alla fall.

Idag utökade vi spåret och körde nerför den långa nerförsbacken i den gamla skogen, ett riktigt mysigt ställe, och jag blev så glad när det inte hade blivit kalhygge där utan bara längre upp där inga spår går. Härligt att äntligen kunna köra lite längre och nya sträckor – äntligen har skotrarna börjat hitta ut på riktigt!

Spåren var lite ojämna så Giela och Noomi fick åka lite ”studsigt”, men de verkade inte misstycka. Giela fick springa lös en kort stund men hon började frysa om tassen nästan direkt så jag fick bära tillbaka henne till släden och bädda ner henne igen. =/

Vi körde mot Bredåker och blev superglada när det fina spåret över berget var uppkört – yay! Hundarna älskar det spåret för det är omväxlande och roligt, och så brukar vi se renar där! Vi hann bara några hundra meter in innan de började öka tempot och snön var nertrampad runt om oss. Giela började skrika i släden (det låter ungefär som om nån slår henne) och Noomi blev också ivrig – självklart utan att riktigt veta vad som var så skoj.

En ensam ren fick vi syn på och hundarna tyckte den var jättefin! Giela skrek ännu högre och verkade vilja att de andra skulle öka tempot så att hon skulle ha en chans att hinna ifatt den… taskigt bara av matte som stod på bromsen…

Förutom spåret som går längs kraftledningen in mot stan, där man kan köra ner mot älven osv, så var hela vår favoritrunda uppkörd! Äntligen!

Även Noomi fick lite is i skägget. Hon hade fullt upp med att spana i alla riktningar och hade inte många lugna stunder. Hon tycker att det är riktigt skoj att åka släde helt klart! Dessutom hade två skotrar kört upp sträckan över myrarna som vi varit ensamma med att hålla uppe, så på vägen hem blev åkturen säkert mjukare och bekvämare för de i släden. Äntligen!

Rotax, killen som blivit en riktig grovis sen han flyttade in och blev lite äldre.

På vägen hemåt passerade vi den nyaste avverkningen igen, men från en annan vinkel. Det som tidigare var en smal liten skogsväg där en bil knappt kunde köra, har nu blivit en breddad och plogad väg. Detta var faktiskt en av de första sträckorna jag nånsin körde på släde för ungefär 9 år sen! Det känns alltid lite konstigt när vi passerar på såna här ställen… hejdå till en massa fin skog helt enkelt…

Giela och Noomi

Vi kom hem efter ungefär två timmar ute på spåren, ett glatt och lagom trött gäng. På vägen hem slog det mig hur himla fint det faktiskt var. Solnedgång till höger, gulrosa skimmer över den fluffiga snön, en stor måne på himlen till vänster, mina duktiga och vackra hundar framför släden, ja nog är det allt bra magiskt i all enkelhet. Det är konstigt, men nog går det slentrian även i detta. Jag måste liksom påminna mig själv ibland om hur vackert det faktiskt är, och att det faktiskt är sant att jag har ett alldeles eget hundspann att utforska vintern med – på riktigt!

När vi selat av så gjorde Rotax så som han ofta gör. Han lade sig på sidan i snön helt enkelt och myste lite. =) Giela och Noomi fick förstås komma in, Giela planterade sig framför kaminen och myste och Noomi var riktigt trött och somnade nära mig på soffan. Nu efter första löpet är hon verkligen supermysig och gosig, påminner mycket om lilla Jacki som alltid ville ligga nära.

Nu är det dags att laga middag… och sen ta en lugn slapparkväll…Till veckan hoppas vi på ett par fina månskensturer innan det är dags att packa för en helg i Stockholm.