Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…


Lämna en kommentar

Påsk

https://i0.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/a.jpg

Lite gråmulet och för mycket tinat för att kunna köra från gården, men skoterspåren är fina och det har varit några minusgrader var natt så hundarna har fått jobb på bra ändå. I fredags släpade de på mig, min kusin och hans tjej, till en nyupptäckt grillplats i en grannby. Tungt i värmen men det gick ändå bra, om än sakta…

Väl framme möttes vi upp av mamma och pappa och moster, för grillning och lite paus. Passade på att inviga det supersmarta eldgallret som jag fått, som gör att elden inte åker rakt ner i snön och drunknar, superbra! =D Tack igen!

https://i0.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/b.jpg

Obligatoriskt huskygos hade vi också förstås! =)

https://i1.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/c.jpg

Igår åkte hundarna och jag ut själva och styrde mot Blaikfjället, och Noomi åkte också med. Hon stod på bakbenen och trampade och surfade sig genom luften i ungefär 3 timmar tror jag, så det var inte bara draghundarna som blev trötta och nöjda. Vi körde nog ungefär 2,5 mil, en av årets längre turer faktiskt för lilla pensionärsspannet (nä, nästa år måste vi ju skärpa oss igen), och stigningen upp på fjället blir ju bitvis rätt brutal.

https://i0.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/d.jpg

https://i2.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/e.jpg

https://i0.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/f.jpg

Uppe på Blaikfjällets topp blåste det rätt bra som vanligt, men utsikten därifrån är alltid fin och hundarna verkar också tycka om att spana ut över vidderna.

https://i0.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/g.jpg

https://i0.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/h.jpg

https://i0.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/i.jpg

https://i2.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/j.jpg

https://i1.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/k.jpg

Noomi fortsatte sin aktiva åkstil, hon har ju alltså möjlighet att sitta eller ligga ner, men vill hellre stå på bakbenen och möte vindsuset. =) När vi sen stannade var dock faktiskt lilla terrier trött! Jag bäddade ner henne i min ena dunjacka men trodde faktiskt inte alls att hon skulle ligga kvar. Döm om min förvåning när lilla skägg självmant gosade ner sig och nästan somnade en stund.

https://i1.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/l.jpeg

https://i0.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0327/m.jpg

Resten av familjen mötte upp vid Lapptjärn för korvgrillning, och snart kom ytterligare ett gäng skoterfarare med hundsällskap också och stannade ute på isen. Huskygänget skötte sig fint, alldeles knäpptysta i stort sett, men de var nyfikna, utom Silva då, som sov gott i släden. =)

Idag lutar det åt att hundarna får en vilodag, det har varit tung last eller tuffa stigningar sista två dagarna och nu går ju säsongen mot sitt slut så det känns nästan schystare att fasa ut lite, än att hårdköra. I ärlighetens namn så verkar de rätt nöjda även idag, till och med Lillskägg, så då gör det inte så mycket att vädret var extragrått.

Annonser


Lämna en kommentar

Slädtur upp på fjället med kamera och Gopro

Idag har vi mest bara slappat, ätit gott och myst. Och så redigerat film förstås… oj vad tid det tar men det är riktigt roligt! Börjar med bilderna från i fredags och turen upp till Lapptjärn och Lillblaiken.

Uppe vid Lapptjärn var det byaträff och några hurtiga spelade brännboll i värmen. Mina hundar flåsade bra när vi kom fram pga värmen, men särskilt trötta var de inte när den fått återhämta sig en kort stund. Alla lade sig i alla fall att vila, utom Rotax och Silva, som snabbt blev uttråkade.


Rotax gräver en stor grop medan Silva ser smart ut


Nån av dem tuggar på Rotax draglina (!) så att den bara sitter i 2-3 trådar!!!


Silva tuggar mittlina


Silva försöker ta hö från Mintu och Kaela

Som synes hade de betydligt mer energi att göra av med. Giela och Noomi satt hos oss vid skotern och charmade besökare.

Eftersom sträckan från Högland till Lapptjärn (pga. plogade vägar gick det inte längre att köra hemifrån byn och till fjälls utan jag tog bilen till Högland) var så kort bestämde vi oss för att köra upp på fjället så att hundarna skulle få röra sig lite mer. Varmt och tungt, men de såg ut att trivas bra ändå.


Giela ser inte helt imponerad ut…

Uppe på Storfjällsmyran hade Giela fått springa en bit och det blev Noomis tur. Jag testade även att sätta Gopro-kameran på Noomis rygg. Hon var som vanligt obrydd och sprang omkring som vanligt trots att hon hade en stor platta på ryggen.

Blaikfjället är alltid fint, men extra fint när det är klart väder eftersom utsikten är milsvid åt alla håll. En gissning är att man ser närmare 10 mil bort? Noomi sprang före oss upp mot toppen tillsammans med husse.

Husse fotar. Å jag fotade. Den här dagen resulterade i alldeles för stora mängder bilder och filmer…men det är ju kul det med. Det blåste lite uppe på toppen som vanligt men det var ändå rätt skönt där. Nu såg man tydligt de 60 vindkraftverk som satts upp på grannfjället… det är allt en lite underlig syn och själv är jag ingen förespråkare av storskalig vindkraft här uppe i norr. På Lillblaiken hade nån satt upp två kors vid plaströret som markerar fjällets högsta punkt, å jag undrade lite om de kunde ha något samband eller inte?


Mintu å jag

Så, här kommer den då, ännu en film! Det är ju himlarns skoj att redigera så länge datorn hänger med och allt fungerar, men oj vad tid det ändå tar… Det finns ju alltid saker man skulle vilja förbättra eller ändra men vad tusan – bättre en 95% färdig film än ingen!

Avslutar med en bild på Noomi som rusar runt och nästan fäller Rotax. Nu ska hundarna få komma ut en sista gång och sen blir det sängen även för mig. Imorgon hoppas vi vakna till en kall morgon men det är ännu 2,6 grader varmt så det ser mörkt ut. =( Nån slags slädkörning vill vi i alla fall få till!

 

 

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Kampterriern slaktade del av slädsäcken…!!!

Long time no blogg! Sista veckan har jag främst varit förkyld vilket hindrat en hel del hundträning, jobbat med att försöka sälja min gamla bil (vilket verkar ha gått bra bara nu köparen hämtar den också) samt resa lite med jobbet. Detta blir alltså ännu ett sånt där uppsamlingsinlägg…

Vi har plusgrader nu och spåren är jättemjuka. Vägarna är is och slask i massor och det finns vattenpölar överallt. Skittrist! Med denna värme så sätter inte bara snön ihop, den töar och minskar i mängd också. =( Jag undrar verkligen hur långt snön ska räcka under vårvintern i år? Att köra sista slädturen kring 20/4 känns inte realistiskt i alla fall.

Jag har i alla fall hunnit fundera lite till över Mintu och Rotax, och i slutänden så tror jag att svaret var just det jag INTE trodde när det hände. Rotax har blivit allt hungrigare efter kastreringen och nu när jag studerat dem i ett par veckor så har jag märkt att han blivit en ”Kaela”, dvs. en sån som går lite för nära och är lite för ivrig kring de andras mat. Han har inte varit sån tidigare utan det är något som vuxit fram, kanske också för att vi gett ovanligt mycket torrfoder denna vinter vilket kanske gjort honom hungrigare.

Mintu är å andra sidan en sån som kan springa iväg för att kissa mitt i maten ibland, så min nya teori är att Mintu lämnade maten ett ögonblick och att Rotax kastade sig dit alldeles för snabbt och situationen urartade. Han kommer liksom fram på en sekund ibland, och då blir det ju lätt missförstånd. Situationen mellan killarna känns rätt lugn och OK i övrigt nämligen. Maten däremot kräver passning för Rotax del, och det kanske blir värre när han har lite extra energi lagrad. Kanske var maten som var den utlösande faktorn trots att jag inte alls trodde det först?

Nu ikväll kunde vi äntligen köra släde efter mitt hostande och  kraxande. Många på jobbet som varit hemma förra veckan eller denna och segt verkar det gå…blä! Det var i alla fall helt underbart att sela ut ett gäng riktigt pigga hundar, och stoppa Giela och Noomi i släden.

Noomi har fått ett eget Back on Track-täcke och det är så sött! Dessutom är trimningen 98% färdig nu och hon är jättesöt. En tofs på skägget, en tofs i rumpan och så lite lurviga tassar, men i övrigt är hon slimmad och färdig!

Eftersom huskisarna var så pigga fick Giela och Noomi åka rätt långt, men å andra sidan var de blöta spåren tunga och spannet tappade rätt snart lite tempo och ville inte tokrusa mer. Noomi rusade runt som vanligt och hittade bland annat något riktigt intressant just framför släden så att jag fick tvärbromsa.

Vi körde bara den korta 7km-slingan, lite för att vi inte visste hur isarna skulle vara på älven och sjöarna, och så hade vi ju lydnadsträning inplanerad senare på kvällen. Väldigt lagom för Noomi och Giela i alla fall.

Det var förresten inte bara huskisarna som var ivriga, Noomi var superivrig vid starten och efter ett par meter började hon kampa med locket på slädsäcken… dvs. det som var närmast och som hon fick tag i! Jag vrålade åt henne att låta bli men det hann ändå bli ett par hål trots att hon släppte snabbt.


Kampterrier?

Till slut fick Giela och Noomi hoppa ner i släden igen, lite motvilligt, och de var så här glada…


Och lite trötta och nöjda också… =)


Rotax och Rossi tar en lugn after work

Trots att det var en riktigt kort tur verkade hundarna rätt nöjda sen. Både värmen och spåren gjorde nog sitt till. Älskade små trollen som varit så snälla när jag inte kunnat träna dem.

Sen jäktade Noomi och jag iväg till Hundarenan och hann precis fram i tid. Vi tragglade lite position, läggande och ställande under gång samt stadga. Jag är jättenöjd med hennes attityd nu och hon klarade störningarna rätt fint, även när det kom in en person med flera helt nya hundar mitt medan vi körde. Det tar sig helt enkelt! Läggande under gång skulle vi i dagsläget nog kunna göra med full pott när vi gör det som bäst och det är skönt att äntligen kunna ha lite moment som börjar likna färdiga, så att vi kan börja fundera på att sätta ihop fler delar. Det mesta är annars i delar med varierande lägstanivå…och högstanivå…

Sen väntar vi roliga saker, fjärrutlösaren till kameran har kommit, men vi väntar ännu på ny pannlampa, en dunjacka från Haglöfs inför sommarens vandring, ett nytt gaskök, ett ihopfällbart brukshinder från Jami Hundsport och en hink/väska att förvara träningsgrejor i (som jag tänkte ha i bilen i sommar). Den som väntar på nåt gott! =) Nu ska Noomi och jag lägga oss att sova i soffan. Vi har nämligen separata sovrum här hemma just nu. Två senaste nätterna har jag vaknat med rejäla hostattacker och väckt alla i närheten, så jag erbjöd själv att låta sambon ta sovrummet för sig själv. God natt!

 


Lämna en kommentar

Shopping!

Igår ägnades stora delar av dagen åt att laga vår skoter så att hundspannet kan komma till sin fulla rätt! Kopplingen kanske inte är självklar för alla, men för mig så är det jättekul om skotern fungerar eftersom vi då kan åka ut hela familjen, sambon på skotern med lite packning och så hundarna och jag på släden med resten av grejorna. Visst kan vi ta både packning och hundar på släden, men det blir tyngre för hundarna och vi kan inte åka lika långt då. Den fick ny matta, tändstift, kedjehusolja, lampor, tändhattar och så ska den få nya slides på måndag. Snart är hela familjen redo för hela dagsäventyr tillsammans!

Igår fick också Giela och Kaela sina laserbehandlingar hos Älvdalens hundhälsa. Kaelas nacke kändes riktigt bra enligt Paula nu, och det är fantastiskt hur mycket det hjälpt. Nu äter hon ingen medicin längre och ändå fortsätter nacken att bli allt bättre. Vi har gått från ”problem med ryggen, förmodligen artros, hon kommer inte att kunna arbeta normalt som draghund igen utan rejäla restriktioner” till att ryggen är helt bra och ”nacken börjar kännas riktigt bra den också”! Vilken lycka! Laserbehandlingar är super!

Giela var lite öm och reagerade på lasern, så som de kan göra om de har lite mer ont nånstans, men det hjälper ju ändå på sikt. Det känns som att vi inte helt kommit igång efter den riktigt kalla perioden vi hade då den fysiska träningen blev väldigt begränsad.

Noomi följde med och fick ett eget Back on Track. Hon provade strl 31 men den var ev. aningen kort, så vi ska få prova en strl 34 som kommer in nu i veckan. Dessutom köpte vi en klövjeväska till henne. Jag har tittat efter små klövjeväskor ett tag och känt mig kluven. Helst skulle jag vilja ha en y-front eller möjlighet att ha sele under, eftersom vi ska använda den till fjälls. Att promenera med halsband känns allt mer avigt för mig, jag vill ha sele när vi promenerar och speciellt i terräng med en liten galning som kanske inte alltid vet hur långt kopplet är.

Vi testade en klövjeväska strl XS från Redog, ett märkte som jag varit en aning skeptisk till då väskorna är helt raka (och alltså inte flyttar vikten aktivt framåt, många väskor lägger alldeles för mycket vikt på ryggen och det är inte bra!), men på Noomi satt den riktigt fint. Den har inte y-front (som t.ex. Ruffwear har men då kostar de mer än dubbelt så mycket) så vi måste fixa nån slags lösning innan vi drar till fjälls. Tanken är ju inte att Noomi ska bära tungt, utan snarare att hon ska ha ett litet jobb bara. Med tanke på vilka tokiga hopp och skutt en Cairn kan göra så känns det väldigt tokigt att lägga på nån större extra vikt i väskorna.


Visst är hon söt?

Jag har även köpt en ny kniv och ett eldstål. Min förra kniv försvann ju till fjälls då en del av ryggsäcken lossnade, och nu blev det en likadan men mycket mindre. Söt! Eldstålet har jag tränat med här inne i kaminen och än så länge har det blivit 2 eldar och 1 ”FAN JAG TAR TÄNDAREN” för det var inte så himla enkelt utan att ta till specialgrejor. Övning ger väl färdighet, jag har alltid velat ha en sån…å nu har jag det i alla fall!

Planen för i sommar är att börja med en 3-4 dagarsvandring ihop med lite släktingar och sen en 7-dagars där det antagligen bara blir Lars och jag, och Noomi och kanske nån husky. Förhoppningsvis kan Giela följa med på den kortare turen om hon får fortsätta vara pigg.

Innan det bär av ska vi hitta ett nytt tält och så behöver sambon en ny sovsäck då jag ska ta hans gamla. Den jag har är lite väl varm och tung för sommartemperatur. När det gäller tält började vi med att titta på de vanligaste märkena, Hilleberg, Fjällräven, Bergans mm. Sen började vi titta på lite mer udda märken och hittade en hel del superlätta och riktigt fina tält (samt billiga) att beställa direkt från utlandet. Ja vi får se var det slutar… Tältet vi har är riktigt trevlig MEN det är tungt och det känns onödigt att släpa på ett 4-säsongstält på sommaren. Noomi ska nog få ett par egna sockar i rätt storlek också, så att vi kan spara hennes tassar lite. En Cairn har ju inte lika tåliga tassar som en husky helt enkelt. Även om vi är mitt i den härliga vintern så måste jag erkänna att jag även längtar ut på fjället i sommarskrud.

Mintu och Rotax fick äta tillsammans i samma hundgård idag, inte helt nära varandra men inte åtskilda heller. Jag vaktade på läget som en hök men allt kändes lugnt och bra. Inga ”hard feelings” kvar vilket är skönt, men Rotax behöver ändå få lite extra ledning för att inte riskera att starta nåt elände igen. Skönt att vi i alla fall är tillbaka på ”grundläget” igen, och nu har även de fysiska såren läkt. Mitt finger ser jättefint ut och även de små skador som hundarna fick. Ikväll blir det gemensam middag med godis i mattes ficka för att kunna belöna och hjälpa Rotax lite extra.

Nu börjar projekt ”trimma Noomi” och så ska vi ut på en slädtur i eftermiddag. Eftersom det snöar rätt rejält så får nog Noomi stanna hemma. Den här snön fastnar i hennes päls och då kan det lätt bli kallt att åka i släden sen. Giela ska nog få följa och förhoppningsvis får vi se lite söta renar.


10 kommentarer

Fjälltur Låktatjåkka – Kårsavagge – Abisko

Ojoj, det här blogginlägget har nog tagit lika lång tid att skapa som en mindre fjälltur i sig! En bit över 2000 bilder att gå igenom från två olika kameror och det tar sin lilla tid, men det är alltid roligt att ha ett litet tidsdokument sparat.


Hejdå huskisarna!

Vi åkte hemifrån i måndags kring lunch, fyra personer, tre hundar, och packning för nästan en vecka i fjällen. De sex yngsta huskisarna fick bo kvar hemma medan en kär vän flyttade in i vårt hus för att vara hund- och husvakt. Supersnällt!

Fullpackad bild. Cyklarna fick följa med om vi skulle få tid över, och hundarnas burar fick åka med där bak ifall de skulle behövas. Giela och Noomi åkte där framme med mig och Lars. Mercedes Vito är verkligen en praktisk bil!

Första natten sov vi på Abisko Mountain Lodge. I tisdags packade vi för uteliv och drog på vandrarbyxorna. Härlig känsla! Vi började med en lunch vid Torneträsk nedanför Silverfallet. En mysig plats!


Silverfallet

Giela passade på att bada och ruskade sig även ute i vattnet. =)


Den här stranden är täckt av flata mjuka stenar och lockar alla besökare till att ”kasta macka”. I bakgrunden syns Lapporten.


Sambons systrar och Akitan Rikki


Tydligen inte så varmt i vattnet, desto bättre temperatur för att dricka av istället!

När det sen blev dags att dra iväg på veckans längre tur så blev det bara sambon och jag och Giela och Noomi som gick iväg. Vi gick upp där Loktajohka passerade E10, sträcket som syns en bit ner på bilden, sen fortsatte vi in mot Låktatjåkkastugan in i dalen.

I år hade vi en hel del ny utrustning med oss. Varsin ny Lundhagsryggsäck i olika storlek, sambon hade nya kängor (Viking), jag hade nytt liggunderlag (Thermarest), han gick med stavar, ja vi hade en hel del utrustning att ”testa”. För att göra bort den biten direkt så måste jag säga att jag aldrig sovit så gott i tält tidigare. Mitt Thermarest blir absolut en trogen vän!

Ryggsäcken hade en hel del smarta funktioner, t.ex. en mindre dagsäck som man kunde hänga på magen (och lägga en Noomi i t.ex.). Fick lite ont i axlarna men misstänker att det kan ha med nån inställning att göra. Den var på många sätt smartare utrustad än föregångaren (min tidigare fjällsäck) men vi saknade båda bra ställen att ha vattenflaskor så att man når dem framifrån även när man vill sätta tillbaka dem. Det var i stort sett omöjligt. =/

En av de allra bästa sakerna på hela turen var dubbla sockar – fick i stort sett inga skavsår alls och tejpade inte en enda gång! Är lite arg över att jag aldrig testat det rådet tidigare för det fungerade verkligen! En tunn socka inuti och en ullsocka utanpå – voila!

En annan mycket bra sak var turmaten vi köpte. Istället för att kladda i kokkärlen körde vi med mat som man tillagar genom att hälla varmvatten rakt i påsen, lite dyrare ja (ca 70-100 kr per portion) men väldigt praktiskt och gott! Skönt att slippa disk i kallvattnet.


Giela och Noomi, turkompisar!


Noomi åker ryggsäck.

Eftersom vi började gå sent på eftermiddagen nöjde vi oss med en första stigning och tältade en bit in i dalen. Giela kändes pigg och fräsch och vi hade med hennes Rimadyl förstås samt ett Back on Track för att hålla hennes rygg glad och pigg. Tant fyller 13 år om ungefär en månad och in i det sista var jag en aning tveksam till om hon skulle kunna följa med eller inte efter att hennes rygg åkt på en inflammation pga artrosen hon har. Första etappen var i alla fall inga problem.


Middag till Noomi och Giela

Vi hade en riktigt fin kväll med solnedgång över dalen och härligt väder. Sambon och jag fotade ikapp med varsin kamera och så här rosa var jag och Noomi just då.

Giela är en äkta husky på många sätt. Hon är ingen vidare draghund och har aldrig förstått det där med att jobba hårt, men hon har ”turmentaliteten” i sig. När man går så går man, när man stannar så lägger man sig och vilar och återhämtar sig i lugn och ro för att klara nästa etapp. Kanske inget som krävs för så här lätt vandring, men det är ändå roligt att se hur gamla egenskaper tittar fram.

Efter en härlig dag kröp vi ner i vårt lilla tält och funderade lite kring morgondagen. Vädergudarna hade nämligen lovat måttliga till stora mängder regn under onsdagen och vi ville helst inte sitta fast i tältet hela dagen. Inte heller gå i ösregn. Vi somnade med tummar och tassar hårt hållna.


God morgon onsdag!


Tittut!

Natten till onsdag regnade det en del och på morgonen blåste det ganska bra. Mörka moln väntade längre in i dalen så vi hade ingen brådska med att komma iväg. Hundarna satt oftast kopplade i min ryggsäck när vi pausade. Nåt år har jag släpat med en krok att sätta fast men det fungerar sällan bra i fjällterräng, tyngden av ryggsäcken räckte bra till dessa små hundar.


Noomi söker vindskydd bakom en sten


Fjantigt tyckte Giela, vinden vänder man helt enkelt ryggen!

När de mörka molnen fortsatte att komma och gå utan regn, så packade vi ihop och fortsatte inåt i dalen. Hundarna fick på sina täcken och vi kontrollerade vår regnutrustning i förebyggande syfte. Om vi skulle bli alldeles genomblöta hade vi ju alltid möjligheten att vända neråt igen.


Spännande för en liten Noomi! Tur att man har säkerhetssele på sig!

När vi passerat vattnet började det blåsa mer och regna lite smått. Och JO – det är en joggade som syns till höger i bild. Han passerade oss snabbt och kom neråt igen med samma fart efter en stund.

När vinden tog i blev ryggsäcken som ett segel och stegen blev väldigt tunga. Sen började det regna och i den piskande vinden blev vi snabbt blöta. Vi sökte skydd bakom en liten sten under varsin regnponcho, Giela rullade ihop sig till en liten boll i sitt täcke och Noomi satt under min regnponcho i ryggsäcken förstås. Inte riktigt vad vi hoppats på men ihopkrupna bakom stenen kunde vi undvika regnet.

Som tur var avtog regnet efter en stund och vi kunde fortsätta uppåt med vinden som enda motstånd. När vi hittade en större sten slog vi läger för lite fika hade vi både regn- och vindskydd av en stor sten. Noomi verkade lite frusen så hon fick sitta innanför min jacka under pausen och mysa.


Giela pussas

Efter det lugnade även vinden ner sig och vi kunde fortsätta i lugn och ro. Noomi fick gå en bit och de kläder som blivit blöta i regnet torkade rätt snabbt. Snabbtorkande kläder är väldigt trevligt!


Lite blåsigare ovanför stenen

När vi kom upp i den här dalen började Giela vädra och gå snabbare. Jag förstod snabbt att vi hade renar framför oss för det reagerar Giela alltid på.


Var är renen?


När husse tar toapaus nyttjar Noomi utsiktsplatsen

Slutligen fick vi syn på renarna på avstånd och tant blev jätteglad. Helst hade hon nog velat sitta kvar där hela dagen utan att gå vidare, eller helst av allt förstås, få vara lös en stund och springa och hälsa lite på dem…


En jättesöt liten fjällsjö högt upp på en fjällsida

Terrängen blev allt högre och regnet fortsatte att hålla sig borta. Trevligt! Inte långt ifrån Låktatjåkkastugan fick Noomi se sin allra första snö, och då fick hon förstås komma ner från ryggsäcken en stund för att inspektera.

Sen låg den då där, längst upp i en lång backe, Låktatjåkkastugan, Sveriges högst belägna fjällstation, 1228 m.ö.h. Ingen av oss visste nog riktigt vad vi skulle vänta oss, men där fanns dusch, bastu, servering och ett hundrum där vi kunde komma in hela familjen. Det blev varsin portion gulaschsoppa samt en Loka (en kall öl för sambon) och det var riktigt gott. Noomi var riktigt trött efter en dag full av nya intryck och somnade snabbt i mitt knä med huvudet på bordet.

Vi hade tänkt fortsätta en bit innanför fjällstationen innan vi tältade men det området hade väldigt ont om tältplatser så vi stannade vid stugan. Dalen i bakgrunden är den vi kom ifrån.


Frukost med utsikt mot Torneträsk och Björkliden

7km hade vi gått, 9 skulle avverkas under dagen. De flesta går nog denna tur på 3 dagar men för oss blev det 3,5. Med tanke på en gammal tant och en valp på släptåg så kändes det rätt lagomt och första kvällen en bit in i dalen var riktigt fin. Helt klart en mysig plats att tälta på! Vi lämnade Låktatjåkka dag tre efter att ha fått lite tips av andra vandrare och gick mot Kårsavagge.

Vägen ditåt bestod mest av sten och leden markerades bitvis bara av rösen. För att spara Noomis små tassar fick hon nästan inte gå alls. Giela har rejäla huskytrampdynor som klarar mycket slitage så där var det inga problem, men lilla Noomi har mjuka små valptrampdynor.


Pausa måste man förstås ändå göra


Noomi fikar också


Nä vi hade faktiskt eget fika, jag behövde inte äta Noomis tuggpinne

I ett obevakat ögonblick snodde Noomi husses mössa och det var dagens roligaste händelse tyckte hon! =)

I den här dalen finns gott om ädelsten, nämligen små granater!

På så hög höjd växer inte speciellt mycket och det mesta består av bara sten. Mottagning till mobilen hade vi dock även om vi sällan hade dem igång.

Noomi har åkt ryggsäck även tidigare men nu är hon snart i största och tyngsta laget. Hon passade i alla fall perfekt in i min lilla dagsäck och hängde så fint på min mage. Hon sitter lugn och tyst i ryggsäcken och håller utkik framåt hela tiden. Jag försökte att uppskatta lite ibland hur långt eller länge hon egentligen fick gå, men det är svårt. Nån gång kanske hon gick en halvtimme. Med fjällsäckar, två kameror och en tant som gillar att kissa på saker så rörde vi oss ju inte så snabbt. Andra gånger kanske hon gick 10 minuter och sen åkte en halvtimme eller timme.

Om Noomi hade fått bestämma hade hon säkert velat gå mycket mer än hon fick, men när man bara är fyra månader gammal vet man inte alltid sitt eget bästa. Dessutom försökte jag undvika att hon gick på de områden där det var stenigt och vasst underlag, eller svår terräng. Sånt finns ju inte på samma sätt hemma (för oss i alla fall).

Vi gick den mittersta vägen till Kårsavagge av de tre man kan välja på, förbi Guoblavaggi. Den var rösad men stigen var inte alltid lätt att se och inte utmärkt på alla kartor. Inte helt lätt terräng men inte svår heller bara man tog det lite lugnt över stenarna. Sambon hade GPS på telefonen samt Fjällkarta där (förutom den i pappersform förstås) och det var praktiskt att kunna se ganska exakt var vi var och vart vi borde sikta.

Slutligen började det slutta neråt, mer växtlighet kom tillbaka och framför oss visste vi att en lång dal skulle finnas.

Det vi hittade var nog ännu vackrare än vi väntat oss – ett riktigt superställe faktiskt! Dessutom kom solen fram igen och vi fick en riktigt magisk lunch med otrolig utsikt över Kårsavaggedalen där vi satt många hundra meter ovanför den.


Giela spanade in utsikten men bestämde sen att det var bättre att sola lite och vila sig.


-Får det lov att vara lite torkat renkött?

Förutom lunch kalasade vi på lite torkat renkött, mjölkchoklad och så en liten liten skvätt whiskey. Riktigt gott till chokladen och så fick lunchen lite mer lyxkänsla än bara ”äta ur en påse”. Kameran gick varmt och lunchen var underbar, men en sak glömde jag – att ta av mig skorna och lufta fötterna!


Lars och Noomi


Noomi

Vägen ner i dalen var ett litet äventyr. Där fanns någon slags rösad led men den gick genom vegetation och stigen gick inte att följa. Istället fick man ta sikte på nästa röse och hitta ett sätt att ta sig dit. Det tog säkert en timme eller mer att komma ner, och att gå nerför blir ju alltid mer spännande när man har packning på ryggen, en hund i koppel och en på magen dessutom. Vi tog det lugnt och saknade och pausade ofta i värmen för att inte bli trötta och vingliga. Dessutom var jag lite nervös över mina knän eftersom de kan bli lite trötta av att gå länge nerför på detta sätt. Det blir snabbt stor belastning och det gäller att ta lagom små steg.

Knäna klarade sig bra. Däremot tog fötterna stryk för både Lars och mig. Vi hade struntat i den viktiga regeln – stanna och lufta fötterna ibland! I värmen stannade vi för att dricka längs vägen ner men struntade i skorna. Resultatet blev ömma brinnande fotsulor och när vi kom ner och luftade fossingarna var det egentligen redan för sent. Där hjälpte inte ens dubbla sockar…

Kårsavaggedalen var fin även sett från dalens botten, och vi hittade en liten stig i gräset som vi kunde följa mot Kårsavaggestugan.

Vår första plan var att passera Kårsavaggestugan och fortsätta en bit till mot Abisko, men våra trötta fötter gjorde ont och det kändes dumt att pressa dem ytterligare. De behövde tid utanför skorna helt enkelt! Kårsavaggestugan var enkel med ved, utedass och möjlighet att komma under tak, vackert belägen vid en liten fors. Vi tältade nära forsen och hoppades att fötterna skulle vara gladare nästa dag.


Frukost, kantarellsoppa och bröd


-Till mig?


Frukost till hundarna


På slutet kan man faktiskt byta!


Bakom Noomi skymtar man stugorna.

Vi packade ihop rätt tidigt och påbörjade fjärde och sista dagens vandring mot Abisko. Vi hade 1,4 mil kvar och med tanke på fötternas status började vi fundera över om vi skulle dela upp det på två dagar eller inte. När man inte har bråttom och har med extra mat så kan man ju faktiskt göra precis hur man vill. Fötterna var dock mycket piggare och vi kände snabbt att sista sträckan inte skulle bli några problem även om den långa nedstigningen helt klart gett lite krämpor här och var.

På vägen ut till Abisko träffade vi ett gäng renar. De var inte bara nyfikna utan också efterhängsna och varje gång vi stannade för att lufta fötterna, fika eller äta, så kom de ikapp oss och gick om oss. Har man en rentokig hund som Giela med sig så underlättar det inte precis. Då vill man hellre passera renarna och slippa ha dem framför sig.


Giela med renar i blicken


En av våra trogna följeslagare


Gemensam renspaning

Medan Giela outtröttligt spanade på renarna när de korsade ett vattendrag och fortsatte upp på fjällsidan på andra sidan dalen plockade Noomi kråkbär istället. Där har vi en sak gemensamt, jag gillar också att äta kråkbär!


Fast ibland vill man göra lite som ens kompis gör också


Kråkbär i massor! =D

Noomi trivdes bra i sitt täcke från Hööks. Jättenöjd med passform och utformning, perfekt till en liten valp helt enkelt. Det skyddade mot regn (vilket egentligen inte hade behövts då Noomi satt under mitt regnskydd då det regnade) och gav lite extra värme.

När vi gick genom ett parti med mer fjällbjörk och sly mötte vi en lös hund. När den kommit fram till Giela ropade ägarna ”Är det en tik?”. Betyder det att något hade gått illa om det inte varit Giela utan nån av grabbarna jag haft med mig? Jag vet i alla fall att inte alla mina killar uppskattar oväntat besök alla gånger. Jag tror att de kopplade hunden sen när de märkte att de faktiskt inte var ensamma längs stigen. Giela blev förstås bara glad. Alla hundar är kompisar!


Abisko i sikte!

Sista biten började fötterna vara lite trötta för oss både men det fungerade bra. Om det inte varit för den rejäla nerstigningen så hade det nog aldrig blivit några problem. Varmt blev det i alla fall och tant började kännas lite trött.

När det var en kort bit kvar så lät jag Noomi gå i koppel och hon hade bråttom. Lars tyckte att jag skulle bära henne eftersom grusvägen var rätt ”vass” men dum som jag var tänkte jag att hon gått på liknande underlag hemma tidigare. Däremot har hon inte dragit i kopplet på sånt underlag förut och hennes baktassar blev lite nötta i kanten. Giela såg trött ut och gick sakta och jag fundera en hel del på om det faktiskt blivit för långt för henne eller om det bara var värmen som påverkade.

Framme i Abisko vid turiststationen tog vi varsin dusch medan hundarna fick vila i skuggan med den som inte duschade för tillfället. Även om vi inte var borta jättelänge så känns det alltid lite konstigt att komma tillbaka till ”allt folk” när man varit ute sådär. Både härligt och ohärligt liksom. På ett sätt hade det varit skönt att bara vänta om och dra iväg några dagar till… men med tanke på tant och fjant och våra fötter så blev detta nog alldeles lagomt.

På kvällen tältade vi nedanför Silverfallet med varsin chipspåse och en öl. Bilden är nog inte helt rättvisande för någon fest var det inte tal om. Däremot kan det hända att jag sjunger temat ur ”Sagan om ringen”, en melodi som vi båda hade ringande i öronen nästan hela turen. Noomi myste i mitt knä under en liten fleecefilt medan Giela sov gott inne i tältet. Fyra trötta och nöjda vandrare.

Klockan halv tre på natten vaknade jag och var pigg! Även om vi somnade om igen passade det rätt bra för solen var precis på väg upp och vi fick en makalös soluppgång över Torneträsk så kamerorna gick förstår varma. Eftersom vädret var så bra hade vi bara ställt upp innertältet för att få lite mer luftgenomströmning och utsikt, perfekt en sån här gång! Blev några vackra vyer innan vi somnade igen.


Morgon på riktigt


Giela sover gärna i sin Stålmannen-pose!

Noomi stal husses mössa ännu en gång. =) Den är tydligen jätterolig! På morgonen såg Giela rätt stel ut och jag fick ganska dåligt samvete. Även om jag vet att hon älskar att vara till fjälls så ville jag verkligen inte att hon skulle få mer ont. På första morgonpinkningen var tant ordentligt stel. =/

Noomi var lite öm om fötterna hon också men den typen av skador brukar gå över rätt snabbt bara man håller tassarna skyddade ett tag. Värre kändes det med lilla tant. När vi gick upp till vägen så gick hon sakta, inte så stappligt men långsamt och lugnt. När vi kom till bilen skuttade hon dock upp på förarsätet (som är ganska högt, kanske midjehöjd på en person?) som ingenting innan jag hann lyfta henne, och efter det så var hon som vanligt igen. Lite ondare fick hon nog första natten men det gick över snabbt och det var enormt skönt.

På vägen hem stannade vi i Kiruna för att äta på Annis grill och självklart måste man ha med en bild av gruvan när man passerar. På Annis åt vi ”mixed meal”, ett roligt mål med hamburgare, grillkorv, strips, mos, bacon och lite annat. Det var egentligen inte så väldigt gott, men roligt med lite variation.

Noomi och Giela sov gott i bilen på vägen hem medan sambon hittade på nya smaker på Loka. Vad sägs om Renköttsloka, Tallbarsloka eller Tvåtaktsloka? Nu har vi varit hemma i ett dygn och även om Noomis tassar fortfarande ser lite slitna ut så verkade de inte ömma eller besvära. Tant är precis som vanligt igen, men hon har drömt ovanligt mycket sen vi kom hem och sprungit i sömnen. Antagligen jagar hon runt på fjället och försöker få tag i de där luriga renarna som inte ville sluta retas!

Vi hade en riktigt härlig tur på alla sätt och jag kan verkligen rekommendera Låktatjåkka – Kårsavagge – Abisko. Det går även att gå från Björkliden till Låtkatjåkka. Många gick samma sträcka men åt andra hållet men då missar man den fantastiska utsikten eftersom det är tungt och nästan omöjligt att hitta rätt spår upp på den fjällsluttningen. De flesta går upp längre bort och då får man en lugnare stigning men missar utsikten. Dessutom var vägen upp till Låktatjåkka ganska bra eftersom stigningen gick i flera steg vilket gjorde det mindre jobbigt.

Sambon kom på att man kan gå samma sträcka som vi gick nu men bo två nätter i Låktatjåkka och gå mot Kårsavagge som en dagstur utan att gå nerför sluttningen och avsluta i Björkligen. Ett ganska smidigt sätt att komma högt upp och få se vackra vyer på ett par dagar.

Nu ska gräsmattan klippas och sen blir det äntligen hundträning igen. Imorgon kväll ska Noomi till sin uppfödare på en sista frisering inför helgens utställning… nu vet vi att vi kan gå i terräng – men kan vi gå i en ring?


Lämna en kommentar

Nu drar vi till fjälls!

Helgen har gått i packningens och förberedelsernas tecken. Fullt ös! Min ryggsäck vägde in på nätta 14kg vid en första check men sen har lite saker tillkommit och så ska ju ca 4,5kg Noomi hänga på min mage också. Förkylningen ligger och gnyr och vill inte riktigt försvinna hela vägen på även om den är på väg. Hmm… Vädret kring Abisko ser väldigt blandat ut beroende på vilken timme man tittar och  det växlar mellan massvis med regn och rätt OK. Giela verkar rätt pigg och vi packar förstås med oss medicin och Back on Track under resan. Det kliar i sambons hals. Ja denna tripp har helt enkelt förutsättningar för att bli en succé eller en katastrof!


Noomi tar förberedelserna med lugn

Noomi fick ett nytt regntäcke från Hööks igår för 179kr. Det gamla har hon redan vuxit ur och om man ska vara ute så måste man vara förberedd! Detta hade dessutom lite foder och ger lite värme. Om det regnar håller vi oss nog under tak eller tältduk när det går, men man måste ändå vara förberedd.

Det känns alltid lite vemodigt att lämna huskygänget men jag vet att de får den bästa omvårdnaden här hemma. Jag avslutade kvällen igår rätt klantigt med att klippa Mintu ganska rejält i pulpan. =/ Ska titta till lilla tassen en sista gång innan vi åker. På bilden ovanför ser han lite sur ut nästan men det är nog ögonen som luras. Mintu lever i nuet och är verkligen ingen hund som ”surar”. Däremot tycker han att kloklippning är lite läskigt så detta var ingen höjdare.

Det känns lite tråkigt att det har varit så jäktigt sista dagarna och att förkylningen har hindrat oss från att träna så mycket som vi brukar, men så kan det ju vara ibland. =/ Hade velat ha 3 timmar till idag!


Noomi – dagen D – efter kisspaus återtas position i sängen så kan människorna packa och springa bäst de vill!

Nu ska de sista sakerna på plats och sen drar vi – ses om en vecka!

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Noomi skuttar i position och huskisarna balanserar på sin nya boll

Nu är löpen över och det är verkligen underbart att kunna ha hela gänget (dvs. huskisarna) tillsammans igen. Spänningen som funnits mellan Rotax och Mintu (från Rotax sida) verkar ha lugnat sig och det känns väldigt lugnt i hela gruppen på alla sätt. Skönt! Sånt där ska man ju egentligen inte skriva heller *peppar peppar* men det är i alla fall skönt att ordningen är återställd.

Vi har haft en bit över 25 grader idag och hundarna har mest slappat i skuggan. Silva gräver i sin grop och där nere är det säkert rätt svalt och skönt.


Rotax slappar i skuggan av en vår stora björk

När jag har öppet mellan hundgårdarna så att alla har fri tillgång till alla ytor ser man lite roliga mönster. Vattenskålen i mittenhundgården drar Rossi i stort sett alltid iväg med. Måste gå ut en sväng till nu ikväll och se till att de har vatten kvar just pga. henne. Dessutom verkar de flesta tycka att man bör bajsa i den nyaste hundgården längst ifrån garaget, dvs. där Mintu och Nalle normalt sett bor. Den rensades imorse men var rätt ”skitig” igen nu på eftermiddagen redan och såg inte ut att ha städats på många dagar efter alla flitiga toalettbesökare på tillfällig torrfoderdiet.

Noomi fick lite spaghetti i sin mat idag och tyckte att de var roliga men lite konstiga. Hon släpade runt dem över halva köksgolvet innan de gick åt. En till kycklinghals har hon fått också och vips var den borta! Jag finkammade rummet och sökte av alla små vinklar och vrår eftersom jag inte kunde tänka mig att hon skulle ha hunnit sluka den under minuterna då jag var i ett annat rumt, men borta var den! =O

Noomi och jag testade lite ingångar, de första i hennes liv, och till min stora förvåning så hade hon en hyfsat start faktiskt. Vi har ju tränat lite klossträningen men är inte alls klara med det. Däremot har vi tränat rätt mycket på ”fotposition” och kör en position varje gång vi ska ut för att kissa. Att hitta position från andra håll än bakifrån är däremot nytt och därför var det skoj att se att fjant har nån slags grundförståelse för åt vilken håll man ska. Efter det här börjar vi gå vidare från ”allmän belöning när man sitter vid sidan” till lite högre kriterier när det gäller position – längtar! Kan man tjuvträna lydnad till fjälls? =)

Huskisarna fick varsitt pass på vår nya boll som husse blåste upp åt oss. Den är formad som en jordnöt och ger hundarna lite mer plats för att stå. Tyvärr var den även enklare att sitta på, men å andra sidan ger den ju utrymme för lite mer rörelser och variation rent allmänt. Den var dessutom mycket enklare för mig att hålla stabilt utan att hundarna kunde ta stöd mot min kropp så enkelt. Vi lattjade mest på lite då jag glömt ta med mig tidtagningen ut, så det blev bland annat så här:

Pigg även idag och förutom lite host och snor så verkar förkylningen vara på väg att ge med sig. Ryggsäcken är halvpackad och klädförrådet inventerat. Jag är nu 99% inställd på att Giela ska få följa med till fjälls på måndag och hoppas att medicineringen ska hjälpa oss på traven. Den enda tråkiga i kråksången är att vädret ser minst sagt kasst ut kring Abisko nästa vecka. Regn mer eller mindre varje dag, och vissa dagar rejält med regn. =/ En blöt tältsemester med hund är inte riktigt vad man drömmer om när man söker sig till fjälls. Hoppas det hinner ändra sig! Vi har längtat så himla länge efter detta. Att ta sig till fjälls tillsammans är inte helt enkelt när man samlat på sig en hög med hundar och nu var det flera år sen vi var iväg både sambon å jag.