Älg- å hästhelg!

Den här helgen kände jag att jag verkligen behövde göra en massa roliga saker, så det passade ju helt perfekt att akvariet fick halvfyllas med vatten och planteras så att växterna har nånstans att bo så länge. Jag hade ju först tänkt ställa det i hallen, men det blev i ena hörnet av vardagsrummet istället så att man ser det från soffan. Blir bra! =)

120 L vatten till ska hällas i och så mer inredning förstås… tänker mig att det ska se riktigt vackert ut nån gång i januari kanske? Hihi. Det passade ju också bra att min snälle granne Stefan bjudit in mig på älgjakt igen, så i lördags blev det tidig uppstigning och skogssmygarkläder på. Inte så kallt men vackert ute – helt perfekt!

Brasse var med idag igen, den energiske och goe Jämten som jag hundvaktat några gånger, och visst ser han taggad ut?

Pejl och kamera på, men kameran fungerade tyvärr inte som planerat. Brasse hann jag bara se ett par minuter av jaktdagen, för innan vi ens hunnit gå ur synhåll från bilen så tog han upp ett spår och drog iväg. Via gps:en kunde vi följa honom och han drog iväg in på grannmarken tyvärr. Gps:en visade en tydligen 90 graders kurva och vi gissade att det var där han fått kontakt med älgen han spårat.

Under tiden vi väntade på honom hann vi även se en stor älgtjur som sprang över kanten av ett hygge med en annan hund bakom sig. Mäktigt! Brasse hörde vi skälla ett bra tag (på andra sidan gränsen och rätt långt bort) men nån timme efter att vi släppt honom så lossnade det och snart var de tillbaka nära utgångspunkten igen – perfekt!

Brasses skall hördes över vidderna och det var kul att både höra ståndskallet och kunna se på gps:en hur långt bort han var och hur de rört sig. När vi gick upp i skogen på nytt var vi ungefär 600 meter bort och vi smög, Stefan först förstås, och jag bakom i hans fotspår. Vi kom in på ca 50 m en gång men så brakade det till (där hann jag se Brasses väst mellan träden men aldrig älgen) i skogen, det är ju trots allt riktigt tunga djur, och bar iväg 100 meter bort igen.

Vi smög vidare, bytte riktning för att undvika frusen mark där vi inte skulle kunna gå lika tyst, bytte riktning igen för att inte röja oss via vinden, och plötsligt var vi alldeles nära. Vi kom uppför en brant slänt och Brasse och älgen hördes uppe på toppen. Efter några sekunder såg jag älgen passerade i en öppning mellan träden, och vips…så kom en till! Ko och kalv!

Stefan sköt kalven med ett välriktat skott, den föll precis där den stod, och kon blev förstås arg och bråkade lite med Brasse, men efter en kort stund så drog hon iväg och Brasse efter henne. Så, på hela jaktdagen hann jag inte se så mycket av själve Brasse, han var upptagen med älgar, hihi, men det var riktigt kul att få följa honom arbeta och till och med se det ge utdelning. Älgen syns på bilden nedan, ungefär i mitten, som något mörkt mot lite ljusare bakgrund.

Ungefär 3 timmar efter att vi gått ut i skogen hade jag plötsligt fått vara med om att smyga in på ett ståndskall, och dessutom skott på det! Älgkalven var inte så värst stor, men det är ju ändå lite jobb med att ta ur den och frakta ut den till närmaste väg.

En häftig förmiddag slutade där eftersom jag behövde åka hem till Noomi, men titta – snö på marken! Marken där de jagar ligger inte alls långt från byn men betydligt högre upp – och det gör skillnad! Så, nu har jag varit på älgjakt två dagar och jag måste ju säga att jag haft enorm tur, många jagar ju länge innan de får chans att gå in på ett ståndskall och även chans till skott. Trots att man går så sakta när man smyger så var jag varm och genomsvettig – det tar på krafterna, hihi.

Medan vi stod ute i skogen vid älgen ringde min granne Berit och frågade om jag hade lust att komma och rida. Jag har ju hälsat på där tidigare och fått tips om att de ofta har nån häst över som gärna kommer ut en sväng, så jag åkte hem till Noomi och åt en snabb lunch och hoppade sen i ridkläderna.

Della är en Welsh/halvblod, en stor D-ponny på 15 år, och otroligt söt! Vi trivdes jättefint ihop (hon var säkert nöjd med en ryttare som mest åker och inte kräver så mycket) och visst var det lite ovant men samtidigt gick det klart över förväntan tyckte jag. En massa muskler som inte används till vardags… vi fick oss även en liten kort galopp och jag kunde nästan inte sluta le, så mysigt! =)

Della å jag, och idag var vi ut igen, nu med en häst+ryttare till, och det känns superskoj att äntligen vara igång. Jag har ju drömt om att ta upp ridningen igen i en herrans massa år å nu kom chansen =) Otroligt roligt att ha möjlighet att rida bara några minuters promenad hemifrån, och så känns det extra roligt att ha hittat en häst som känns så bra också. En cool men samtidigt pigg och nyfiken liten dam!

Har förstås också tänt lite ljus i helgen, vid Jackis, Gielas och Gakkons små gravstenar (Förlåt Vera men de syns ju knappt på bilden!) och skänkt en tanke till både tvåbenta och fyrbenta som inte längre vandrar här på jorden.

Draghundarna har fått lite grejer förbättrade i sina hundgårdar och idag har de ätit älgben i flera timmar. Mums! Blev ingen dragträning för med magarna fulla av kött och ben tänkte jag att de knappast vill springa…

Avslutar med en bild på söte Xuper, en himla go liten kille, och nu är det hög tid att sova – ny arbetsvecka runt hörnet med en massa häftiga äventyr inplanerade!

Stora hundvaktarveckan

Denna vecka har varit, och är, stora hundvaktarveckan! Först kom Flinga och hennes tre kompisar, och här är en bild från en promenad med Anna och fina jämthunden Tjalle. Noomi har blivit lite knäpp och helt utan vettig orsak tyckte hon att Tjalle var jätteläskig först och peeeep om han kom för nära, trots att han absolut inte var buffligare än huskytokarna hon är uppvuxen med, snarare tvärtom! Efter en promenad kom hon till slut på att han var helt OK, och snart gick de sida vid sida i lugn och ro.

Lilla Flinga hängde inne med Noomi i början av veckan och ibland blev det mysigt trångt i min lilla soffa. Flinga är lika gammal som Rossi och hon var med i första ”riktiga” hundspannet jag körde, kan man säga. Vintern före Flinga flyttade in hos min kompis körde vi visserligen 3-spann och 4-spann rätt mycket, men det var med Flingas ankomst som vi började ta lite längre turer och utforska omgivningarna lite mer, så hon är en kär gammal vän. Hon var dessutom huvudmotivet i en bild jag vann en fototävling med för en massa år sen – och tvärt emot hur hon beter sig inomhus, dvs. superlugn och cool, så var hon precis så galen på bilden som hon alltid blir framför släden, stirriga uppspärrade ögon, vanvettiga skriiiiik och en total kärlek för att få springa fort, fort, fort – och dra.

Mygg och knott fortsätter att följa oss på promenaderna och keps+huva är numer min standardutrustning. Tur att det inte varit så varmt, hihi! Myggbiten på kinden också…! Den blå huvtröjan börjar förresten bli en kär favorit. Jag köpte den förra hösten i USA vid Nationalparken White Sands, ett område långt inne i landet med alldeles vit sand. Vad är det som gör att man fastnar så för vissa plagg? Svårt att sätta fingret på ibland, men min blå huvtröja har blivit en kär vän och jag jobbar hårt på att INTE råka ge den eviga smutsfläckar eller skador från slädhundslivet, trots att jag egentligen sällan vill ta av den.

Lilla Flinga testade Noomis korg, en helt lagom Cairnterrierkorg, kanske inte riktigt gjord för draghundsstorlek, men det verkade inte bekomma henne, hihi. Vi använder uterummet flitigt nu och jag minns knappt senast jag åt frukost, lunch eller middag inomhus. Dörrarna ut står alltid öppna och hundarna ligger gärna där och solar eller spanar, supermysigt!

I tisdags åkte jag in på jobbet en sväng för att vara med vid lågspänningsproverna på de två första transformatorerna i nya ställverket, som snart ska tas i drift. Superkul och intressant! Provet var smart utformat och använde de skydd och mätningar som redan finns, och ska användas senare under drift. Jag hade en helt annan bild av hur det skulle utformas… så det var helt klart värt en semesterdag att få vara med och lära sig och sen är det ju alltid roligt att kika in på jobbet förstås. Bilden är tagen uppe på T1, en plats jag förmodligen inte kommer att besöka igen inom en nära framtid – tyvärr! Snart är den nämligen potentiellt superlivsfarlig större delen av tiden!

Efter det anlände Ben, Noomis dagmattes hund, en riktigt häftig Spinone, som också skulle bo här några dagar. Jag har ju träffat Ben nästan varje vardag hela det här året, men att få bo med honom har ändå varit en upplevelse. Vid första anblicken är han stor och lugn, lite lufsig sådär, men när han blir glad dansar han och hoppar, och det bor helt klart en jättestor personlighet bakom de stora kloka ögonen. Dessutom tycker jag han liknar hunden i Fragglarna?

Flinga, Kenai, Kodiak och Mintus bror Nooki, de andra fyra gästerna. De har varvat tid i rastgården med mina hundar, för det finns förstås ingen orsak att släppa dem där tillsammans, men det märks så väl att alla dessa hundar börjar känna varandra väl för det är väldigt lugnt och stilla i hundgårdarna.

Storskägg och Lillskägg har inte fått nyttja rastgården utan promenera istället, å visst är de söta ihop?

Under dagarna som gått har jag även jordfäst urnorna med askan från Jacki, Gakkon och Giela. Som jag sagt tidigare så har det inte känts rätt att göra det på de platser där jag bott tidigare, det kändes aldrig som hemma, men Rågis är hemma och det vet jag att även de hade tyckt, även om det bara var Giela som fick leva livet här under sitt sista år. Känslosamt och tårdrypande men samtidigt väldigt vackert, och nu vilar de mellan tallarna bredvid grillkåtan med varsin sten som nån gång ska få text. När Giela dog fick jag en vacker ros (en sån man planterar ute) med rosa blommor av en fin vän, och precis nu hade de tre första blommorna blommat. En stor, en mellanstor, och så en liten, precis som Gakkon, Giela och Jacki. När arbetet var klart och jag burit undan spaden och gått in kom plötsligt ett tungt sommarregn som solen lyste igenom, supervackert, och det passade så bra på nåt sätt. Sommarens vackraste regn på en mycket speciell dag!

Inatt sov jag på soffan, med Noomi tätt intill. Hon är så himla mysig, lilla skägg, och när jag vaknade låg hon tätt mot min ansikte och drömde och skuttade i sömnen. När jag tog beslutet att bli med Cairnterrier igen hade jag ju ingen aning om att jag snart skulle bo ensam i ett hus ute i en by, men i efterhand är jag så glad över att jag gjorde just det valet just då. Hon förgyller mina dagar lite extra, på ett sätt som huskisarna kanske inte kan, och är verkligen en underbar liten kompis. Det bor så mycket kärlek och tokigheter i den lilla kroppen.

Dagen idag har gått i flitens tecken, trots en skön tupplur i hängmattan, har pantat, kastat saker på återvinningen, fyllt bensindunkar till gräsklipparen samt fyllt kylskåpet och pysslat på. Fick dessutom finbesök av två fina vänner och jordgubbar med glass och grädde piggar ju alltid upp! Så, i samband med det bestämde vi att jag ska ta tag i tråden ”börja rida igen” redan imorgon – via ett besök på XXL för att samla på mig lite basic ridkläder igen och sen direkt iväg mot världens största, men coolaste häst! Blir superkul! Å det verkar ju finnas hästar här i byn att rida om man vill, så jag hoppas kunna komma igång med nåt lite regelbundet. Nu är det dags – helt enkelt!

Har en annan spännande nyhet också… nån gång i veckan får vi besök av en sibbekille i Mintus ålder som söker nytt hem och eventuellt kommer att flytta in här senare i höst. Jag har fått rätt mycket information samt bilder och spontant känns det helt klart intressant, han skulle nog passa bra in i mitt gäng och längd/fart på våra turer, och dessutom skulle det ju innebära att Rossi skulle kunna bli lite mer pensionär, som hon nog egentligen vill, trots att hon bara är 10 år. Med en kraft till framför släden kan hon åka med Noomi lite mer, och det skulle innebära att jag har ett fullt 6-spann i några år till där alla hundar är rätt synkade i ålder. Med lite tur blir det ett gulligt pensionärsspann till slut där alla medverkande har samma sug efter fart eller distans. Ja, mer information kommer förstås under veckan nån gång.

Nä, dags att googla lite mer på hästkläder, känns jätteroligt men även lite läskigt, för även om jag redan väldigt mycket som barn så har jag ju knappt suttit på en häst senaste 20 åren, så ringrostig är nog bara förnamnet, och betydligt mer riskmedveten – ja det är efternamnet!

Senaste veckan

En gång i veckan ungefär, så verkar det ju vara med den här bloggen just nu. Förra helgen åkte vi upp till Marika i Överstbyn för hundträning och fika och surr. Supertrevligt på alla sätt precis som vanligt, en fantastiskt fin vän i vått och torrt verkligen! Noomi fick träna lite agility, väldigt basic på alla sätt, men kul ändå! Knotten höll oss sällskap som man ser på bilden, å jag har ett minne av att fotbollsplanen i Gunnarsbyn brukar kallas just ”Knottvallen” men jag kan minnas fel? Så himla kul nu när Noomi börjat bli lite vuxen å klok – och dagens stora framsteg var att hon lärde sig älskade tunnlarna som hon tidigare varit lite skeptisk mot.

Lite bökigare var det att min vattenpump gick sönder under helgen , men som tur var berodde det på ett yttre elfel så jag behöver inte betala något för ny pump. Min trogne mekaniker kom förstås hit och tillsammans bytte vi pumpen i måndags, roligt och lärorikt och faktiskt inte alls så svårt som jag först kanske trodde. Så är det ju med mycket egentligen, att om man bara vågar prova så är det faktiskt inte så värst svårt alla gånger. Efter trasig pump och problem med tryckklockan tidigare börjar jag nu vara ruskigt bekant med mitt vattensystem, hihi.

Noomi har hunnit bada lite med sin labradorkompis Marve och nu i sommar simmar hon utan att tveka och hellre än gärna. Kul! Badade benen själv med men 16 grader var inte supervarmt. Veckan som gick hade jag ju semester och har hunnit fixa en del till hundarna å göra lite roliga saker. Min supersnälle granne Danne hade slagit ut en äng med grovt hö som han inte skulle ta reda på så jag passade på att fylla ”världens bästa bil” med några säckar för att fylla i kojorna. Har slut halm just nu och med tanke på hur växtsäsongen varit så kanske det inte blir så lätt att få tag i halm nu till hösten.

En av kvällarna i veckan fick jag följa mina fina grannar Stefan och Anna samt ett par som har en stuga i närheten, och vi åkte ut på spinkartur med bilen, längs små grusvägar upp till Vuollerim och sen hem igen. Vi var ute från 21.00 till 03.00 ungefär och Noomi satt troget i mitt knä i framsätet och spanade hela tiden framåt. Målet var förstås att se roliga djur och det är ju extra kul att vara ute med nån som kan markerna och vet var man har bästa chanserna. Första timmarna såg vi dock bara duvor och möss, sen en ren, en älg, lite räv och hare, och så svängde vi förbi Spegeldammen utanför Vuollerim, häftig! Varför bygga broar när man kan bygga överfall med väg, hihi!

På vägen hem från Vuollerim sprang två mörka varelser snabbt över vägen framför våra trötta ögon, och i mitt huvud var det en större och en mindre björn, men alla i bilen var oense och jag vet faktiskt inte om jag såg rätt eller om ögonen spelade mig ett spratt. Så, jag kanske såg min första vilda björn, eller så inte, hihi, frustrerande! Vi hade i alla fall en kanontrevlig kväll med många skratt och så fick jag ju lära mig ännu mer om omgivningarna. Min lilla by är verkligen helt underbar och full av fantastiskt fina människor!

Igår kväll var det äntligen dags för den länge efterlängtade Kåtfesten i min grillkåta, och trots kort varsel var vi 10 glada som trängde oss in i kåtan och grillade grillspett, lyssnade på fantastisk gitarr och sång samt skrattade gott åt tokerierna. Det var lite blandat med kollegor och vänner och som vanligt spårade det ur rätt snabbt. Timmarna rusade förbi och klockan var nästan fyra när jag landade på kudden. Mycket lyckat, och tack alla fina vänner för en härlig kväll!

Imorse möttes jag av ännu en fin överraskning, Stefan kom med sin supergräsklippare och klippte hela gräsytan där jag tänkt anlägga agilityplan. Eftersom den är så ojämn går det inte med vanlig gräsklippare men nu blev det superbra och jag hoppas kunna göra en bra liten hundträningsinhägnad som många kan ha nytta av. Den ligger inte synligt från mina hundgårdar så om nån annan vill träna där så går det ju faktiskt utmärkt utan att behöva bli utskälld!

Hundhuset har förstås fått mer vit färg även om det inte är riktigt klart ännu, och det börjar bli riktigt fint. Mittenbåset är ”klart” och ser ut så här!

Högra båset är färdigbyggt men ej målat, och vänstra är målat men ej byggt klart eftersom där ändå finns en koja ut. Ja, att bygga under skarp drift är verkligen inte helt praktiskt men hundarna måste ju ha nånstans att bo. Jag lyckades även balansera färgbyttan uppe på en dörr och välta den över mig när jag skulle torka bort en liten fläck på golvet, så viss del av kvällen har gått åt till att pillra bort vitfärg ur håret, hihi. Det blev en stor fläck som snabbt blev väldigt hård och trasslig, haha. Ett solklart exempel på när ”genväg blir senväg” eller ”ska bara” borde bytas mot ”borde inte”.

Nu ikväll fick jag hit fyra lånehundar som ska bo här en vecka. Det är ett gäng slädhundar som mina hundar känner rätt väl så det blev snabbt lugnt där ute. Lille Flinga får bo inne med mig och Noomi och nu sitter vi ute i inglasningen och myser under infravärmen. Så himla mysigt att det börjar bli lite mörkare på sena kvällarna så att man kan tända ljus och mysbelysning igen. Har just haft besök av ett gäng fina grannar för mysigt kvällsfika och jo, snart är det nog dag att sova.

En gullig sak – Noomi ligger nu i Jackis gamla korg! Jacki älskade den korgen och sov alltid i den när hon var i köket, men på de två år Noomi bott här har hon aldrig varit intresserad av den. Nu står den i hörnet av inglasningen och hon sover där för andra gången samma kväll. Det kändes så fint på nåt sätt för den är alldeles lagom stor för att en liten hund ska kunna rulla ihop sig, och jag har nästan tänkt på att plocka bort den tidigare då Noomi inte verkat vilja ha den. Imorgon funderar jag på att jordsätta Jacki, Giela och Gakkons urnor för rosen jag fick dagen då Giela dog blommar så vackert nu med rosa blommor, en åt dem var. Å på något sätt passar ju allt det där ihop så fint. Godnatt världen!

 

Välkommen hem igen lilla tant

I slutet av förra veckan fick jag ett sms från Djursjukhuset. Gielas aska fanns klar för avhämtning. Ett litet sms som ändå innebär så mycket på nåt sätt. Igår efter jobbet hämtade jag Noomi och sen åkte vi mot Gammelstad. För en gångs skull var det nästan tomt i väntrummet och vi behövde inte ens ta nån kölapp. Vips kom alla känslorna ikapp och vilken konstig känsla det är att bära allt det som finns kvar av en älskad vän i en liten pappkartong.

Det är tredje gången jag gjort det, men ändå, just den känslan hade jag nästan glömt. Nu står hon här på en hylla bredvid Jacki och Gakkons urnor. Mina tre första hundar, nu har de alla gått vidare. De tre som på nåt sätt var de största läromästarna, allra första hunden Jacki som jag gjorde så många misstag med, rädda Giela som behövde så mycket stöd i början och lärde mig mycket om att vara en trygg ledare och låta någon växa, och stolta och otroligt envisa Gakkon som lärde mig allt jag vet om självkontroll och tålamod. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte varit för just dessa tre hundar och resorna de gjorde i sina liv.

Jackis och Gakkons urnor har jag aldrig velat jordsätta tidigare. Jag visste ju nånstans att vi inte skulle bli kvar i huset i Vittjärv och den lilla villatomten kändes bara fel för det ändamålet. Det är inte en sån plats de ska vila på, helt enkelt. Rågraven känns som hemma på ett helt annat sätt, och lika mycket som Giela älskade livet här vet jag att Jacki och Gakkon hade gjort detsamma om de fått chansen. Så, snart blir det jordfästning av alla tre, antingen på en kulle just utanför rastgården eller så på en kulle nere vid den plana ytan som ska bli agilitybana nån gång. Nån gång, för det är inget jag vill planera utan det blir när andan faller på och känslan infinner sig.

Regnet har verkligen öst ner senaste dagarna, helt galet! Jag är själv inte så väderstyrd, alla väder har ju sin charm och aktiviteter som passar just dem på nåt sätt, och ursinnigt rasande ösregn som aldrig verkar ta slut är ju nåt slags mäktigt bevis på naturens krafter. Nu ikväll hade regnet gett med sig och efter jobbet blev det en långpromenad med Noomi. Myggen är elaka så det blev keps+huva, huva – som kan vara klädindustrins bästa påfund nånsin!

God middag på det och sen en varm bastu, något jag ofta glömmer bort att jag faktiskt har tillgång till när jag vill! ”Sagan om Ringen” fick följa med, har äntligen tagit mig för att börja läsa den på riktigt, och Noomi också, hon gillar ju värme så ett litet bastutest fick hon göra.

Först ville hon ligga längst upp, var bara kring 40-45 grader i bastun men rätt fuktigt ju, men när hon började flåsa lyfte jag ner henne ett steg och sen hoppade hon själv ner på golvet och lade sig där. Där nere var det nog rätt ”svalt” egentligen, men efter en stund fick hon ändå gå ut, för ordningens skull. Lektion 1 i bastu blev nog lyckad i alla fall och jag tror att jag har en liten bastukompis!

Blåbärsmilkshake på det – å vips blev det en riktigt mysig kväll i all sin enkelhet. Nu väntar snart sängen, dags att sova rejält för imorgon blir det reläskyddsmysterielösning på jobbet med en av mina stora idoler, något jag skulle kunna betala för att få vara med på – och istället får jag lön! Helt sjukt bra! =)

Plötsligt har de yngst blivit de äldsta… =/

Det sägs ju ibland att de går tre och tre. Jag vet inte själv om det brukar stämma. Däremot vet jag att det vissa år och vissa tider känts som att ovanligt många fyrbenta vänner vandrat vidare samtidigt. 2011 var ju t.ex. ett sånt år, när bland annat Gakkon fick sina änglavingar. Nu ikväll fick jag veta att labradoren Smulan, som under några år var en trogen följare till vårt hundspann, också fått somna in nu. För bara några veckor sen när Veronica och jag promenerade i Åkerholmen pratade vi om Smulan och att hon börjat bli så gammal, och tänk, då kändes det som om hon hunnit bli äldre och mer sliten än Giela, men ödet ville annorlunda och istället blev det ju Giela som gick först.

Vintern 2006/2007 var Smulan den sjätte hunden i vårt lilla spann, och sen dess har alla utom vita Flinga blivit gamla och somnat in. Gakkon fick ju tyvärr inte ens bli sju år, min älskade tokiga, envisa och stolta ledarhund som här syns närmast kameran, medan Sälka, Giela, Miksi och Smulan i alla fall fick bli gamla. Här syns Giela i mitten längst till vänster i bild, ungefär lika gammal som Silva, Kaela, Nalle, Rotax och Mintu är nu. Min lilla tant, långt innan hon blev tant. Då var det ju istället Jacki, min första Cairnterrier, som var gammal och grå.

Mest minns jag dock Smulan som springande lös bredvid spannet, alltid klok och skötsam på alla sätt, och året efter hade ju även Rossi kommit med i gänget. Rossi och Flinga fyller 10 år nu i sommar, och blev plötsligt ensamma kvar av det ”gamla” gänget. De hundarna som allt började med och som jag upplevde mina första år av rejälare slädäventyr med.

Så, vila i frid alla kloka gamla vänner. Var och en av er har gett mig så många roliga, härliga och tokiga minnen att skratta åt under alla de år vi varit ute på äventyr tillsammans. Ibland har ni varit olydiga och tokiga, ibland har ni istället varit mycket smartare än oss tvåbenta och överträffat vår förmåga att hitta rätt och tänka klokt, så mycket att vi själva knappt kunde förstå hur det gått till, andra gånger har ni fått mig att le och lurat mina ögon att tåras, bara genom att älska ert arbete så och genom att fortsätta kämpa, mil efter mil, med en sån otrolig beslutsamhet och yrkesstolthet. Ja, några av er alltså, älskade lilla Giela älskade ju alltid att springa men var aldrig en sån som kämpade hårt i selen eller visade några ledaregenskaper, men jag vill ändå tänka att hon hade en viktig roll på sitt sätt. En del i kittet som ändå håller samman en grupp och skapar ett team även om hon kanske inte bidrog med arbetsmoral i första hand.

Nu ikväll har tunga regnskurar löst av varandra så Noomi och jag bestämde oss för en kväll i soffan. Glass, onepice och filt och så det nu 95 369 ord långa dokumentet som mina tankar börjat snurra kring igen efter alldeles för långt uppehåll. Bokskrivning med andra ord! Mitt hjärta krullar nästan ihop sig av stolhet när jag läser ord som jag skrivit för flera år sen och tycker att det är helt…genialt!

 

En mysig morgon i hundgårdarna

Idag skulle Gakkon ha fyllt 10 år om hon levt. =( Istället blev hon inte ens 7. Igår flyttade jag över lite gamla inlägg från förra bloggen och jag började från början, maj 2008. Då skrev jag inte så ofta och inte så ingående. Det var bara 2 månader före Jacki gick bort, och precis under den tiden flyttade Silva in. Jag har inte skrivit speciellt ingående om när Jacki fick somna in, idiotveterinären (jo faktiskt!!!) som vi stötte på den dagen och hur tungt det var. Ändå kom en massa minnen tillbaka bara av att läsa de sporadiska inläggen och se bilderna. Gakkon såg pigg och stark ut, och lilla Jacki var gammal och lite virrig men väldigt söt.

Noomi påminner mig mer och mer om Jacki även om de är två helt olika individer förstås. Noomi är socialare och ”mer hund” och har lite andra intressen, men grundkänslan av Cairnkärlek är ändå där.

När Noomi var yngre så var hon alltid på väg nånstans, hade alltid ett projekt på G. Hon gosade lite ibland men tyckte ofta att det var lite onödigt och om man ville gosa när hon var ute på uppdrag såg hon nästan förnärmad ut – JAG ÄR UPPTAGEN!!! Nu ligger hon jättegärna och gosar, hämtar ett ben och lägger sig nära för att tugga och sover gärna under täcket med huvudet på min arm en stund på kvällen. Så himla mysigt!

Sen jag började med färskfoder i frusna block har jag fått träna upp mina yxkunskaper och förutom att yxan snart faller i bitar så är jag rätt stolt över precisionen! Jag brukar hugga upp två block i taget till portionsbitar för hela gänget å sen tina en bit morgon å kväll bara.

Vi passade också på att mysa lite i hundgårdarna. Det börjar vara riktigt härligt att sitta ute nu. Bara fem plusgrader men torrt och soligt. Kaela löper och bor nu med Silva i den minsta hundgården. Kaela själv verkar mest förtjust i Nalle men han är inte intresserad direkt. Rotax däremot tycker att hon är jättesöt.

Mintu was here!

Mys med Nalle och Rotax, killarna som inte alls gillade varandra en gång i tiden

Kastrerade grabbar som ändå uppvaktar Kaela när chansen ges

Rotax ville helst imponera på Kaela men då blev Silva lite sur – LEK MED MIG DÅ!!! Hon har ju aldrig gillat att vara ”utanför” utan ville också vara med på ett hörn. =)

Två andra hundar som aldrig förstått varandra är ju Rossi och Kaela. Rossi är lite fundersam nu när Kaela löper och som synes inte helt avslappnad. Å andra sidan har de varit smått spända kring varandra i 4-5 år nu utan att det blivit varken värre eller bättre än så. De bor inte tillsammans och måste ju inte älska varandra. Att de accepterar varandra räcker långt och fungerar bra i vardagen. Dock tycker jag ändå att bilden nedanför t.ex. är intressant att studera. Rossi ser inte helt avslappnad ut, å inte Kaela heller.

Nu laddar vi för sökträning och spår ute i skogen. Kanske lite lydnad också…. Ikväll kommer mamma och pappa och vi ska titta till huset i Rågraven en snabbsväng med lite ved som de har med sig på släpet. De gamla ägarna var jättesnälla och lät oss lämna den där (istället för att först köra den till Vittjärv) även om inte alla papper mm är riktigt klara kring köpet ännu.

Igår kväll åkte jag förresten upp till byns majbrasa och fick träffa en massa trevliga människor. Jag minns faktiskt rätt många namn, släktskap och var folk bor… ganska många i alla fall! Det var jättekul att få chans att träffa alla men jag var lite nervös ändå, gillar inte att åka ifrån hundarna en sån här kväll. Normalt sett firar jaga aldrig Valborgsmässoafton (för hundarnas skull) men detta var ju lite speciellt. Allt verkade lugnt när jag kom hem men Rossi var lite fladdrig och jag förstod att hon hört nån smällare. Senare på kvällen sköts det ännu mer! Ska bli skönt att flytta ut i skogen. Jag gissar att det är betydligt lugnare på smällarfronten där. Dags att dra på skogskläderna!

Sista halvan av påskhelgen

Sista halvan av påskhelgen i Blaiken var riktigt lugn och skön. Hyfsat väder och lite mer slädkörning blev det. I söndags åkte vi ut på sjön och körde lite kors och tvärs. Isen var bitvis rätt mörk och där var lite blött, men än så länge är den nog rätt tjock. Däremot började det bli lite blött ovanpå. Riktigt vackert med marmoreringen i isen och den vackra himlen. För ordningens skull blev det en liten film!

Vi passade även på att fota lita när vi stannade för att grilla och för min del blev det mest vidvinkel… därav de böjda träden!

Huskisarna, skotrarna och släden fick stanna nere på iskanten. Silva tyckte att det var jättejobbigt och envisades med att stå uppe bland stenarna och se olycklig ut. Först tänkte jag att hon bara dummade sig, men sen kom jag på att hon säkert tyckte att isen kändes osäker. Detta är ju uppe på landisen så det är inget vatten under utan bara tomrum. Silva gillar ju inte riktigt broar eller annat som inte innebär fast mark ytan hon går på. Även rejäla bilbroar av betong kan hon reagera på! Hon går över – men hon kontrollerar lite extra och stannar inte längre än nödvändigt – å detta var nog som en slags bro för henne. Trots att jag lagt ut hö som liggplats.

Vi fotade även lite andra djur, t.ex. en bofink och en koltrast!

Sen passerade en grupp renar nere på isen och de är så himla söta. Har man tur kan man se renrajder över denna sjö när renarna flyttas upp mot fjället igen, men det händer inte varje år. Och dessutom måste man ju ha turen att titta åt rätt håll just då… Nu var det bara ett mindre gäng på vandring.

Skoteråkare närmar sig – dags att spana!

Förutom att helgen inneburit ledighet och vila, samt spännande tankar på det där som jag inte riktigt kan berätta ännu men hoppas få besked om denna vecka, så var det ju även precis 3 år sen Gakkon lämnade oss igår. Älskade långnosen som hade fyllt 10 år i början av maj, om hon hade fått leva. Tänk så snabbt 3 år går. Jag tänker ibland att jag så gärna skulle ha sett henne och Noomi tillsammans. Jag tror faktiskt att de hade kunnat vara lite av ett radarpar, lika envisa och lika skojiga och påhittiga, om än på helt olika sätt. Vi saknar dig Långnos!

Nu är vi hemma i Vittjärv igen och OJ vad det har töat här! Absolut inget slädföre kvar i byn i alla fall, och nästan ingen snö kvar på tomten. Rätt skönt att det går snabbt när det ändå börjar dra igång. Släden får åka raka vägen in i garaget när jag plockar ner den från bilen. Hundgårdarna var bitvis lite blöta men det torkar snart och till helgen blir det städning av gammal halm och annat. Nu är gallret full höjd igen också… när snön packats som mest så såg jag ju ut över kanten med mina ynka 165cm. Nu måste jag istället sträcka upp armen för att nå dit. Både rätt å fel för snö vill vi ju ha… men… jag tror faktiskt att det här kan bli en riktigt spännande och rolig sommar också. Avslutar med en bild från hundgårdarna här hemma nu ikväll. Hejdå vinter helt klart! Å som vanligt säger jag det med blandade känslor!

Ännu en solig dag + min ”nya” Kaela!

Jag kunde nästan inte tro att det var sant, men hundarna och jag fick ett par fina timmar på hyfsat körbara spår i SOL idag! Underbart! Noomi och Giela fick stanna hemma och så körde vi och myste och struntade i att kolla på klockan eller tänka på annat än här och nu. Härligt! Canon 7Dn och fjärrutlösaren fick följa med och i det varma vädret passade det bra att hundarna fick micropausa medan jag ställde iordning kameran.

Spetsade öron – renvittring måntro? Några renar såg vi inte alls idag, men vittring hade vi ett par gånger.  ”Spökrenarna” fortsätter att gäcka oss!

Lederna var hyfsat fina att köra, men sen hamnade vi på ett litet spår som snart gick upp i rök, och där fick hundarna kämpa lite när de pulsade i den mjuka snön. Mintu och Kaela höll hela tiden fokus framåt, de visste ju förstås vart vi skulle och försökte bara hitta bästa möjliga spår.

Kaela har för övrigt utvecklats enormt denna vinter. Två stora saker är skillnaden. För det första är hon inte alls lika ”vanestyrd” längre utan kan välja spår lite mer fritt. För det andra så lyssnar hon mycket bättre och fastnar in längre i ”jag trodde att jag hörde vänster så då kan jag bara tänka vänster närmaste 10 minuterna även om matte försöker säga höger”. Ibland svänger hon nu snabbare än Mintu och helt på egen tass, och på såna ställen där hon tidigare var väldigt styrd av ”vanans makt” tänker hon nu fritt.

Det enda jag kan tro är att hon kan tänka ”bättre” för att hennes rygg och nacke inte längre gör ont. Smärtan som funnits där har säkert legat och blockerat på något vis. Hon är ju snart 6 år så det är knappast så att träning eller mognad att göra. Det är i alla fall jättekul att se henne blomma ut mentalt och ”envisheten” är nästan bortblåst.

När jag tänker efter så var ju även Gakkon väldigt envis i led ibland. Hon var ju enormt envis dygnet runt, som en del i sin personlighet, men i efterhand kan man ju undra om delar av hennes envishet när hon jobbade hade med hennes ryggsmärta att göra? Hon hade ju säkert ont i ryggen långt innan vi själva märkte det. Å andra sidan kändes Gakkons envishet mer målinriktad – ”JAG VILL DITÅT” – medan Kaela har känts mer som att hon fastnat i en tanke och bara inte kunnat släppa den liksom.

Mintu och Kaela

Silva och Rotax

Sista biten hem fick Rossi åka släde. Hon såg lite trött och seg ut och jag gissar att det är skendräktighet som påverkar henne. Hon såg i alla fall väldigt nöjd ut i släden och satt där så fint. Det mysiga med att ha en hund i släden är ju att man kan gosa lite medan man kör också!

Sockersnön skavde lite på Rotax trampdynor så han fick på sig två sockar längs vägen. Första sockarna vi använder denna säsong? Allt har verkligen varit lite konstigt. När vi kom hem efter ett par timmar var hundarna så himla nöjda och glada och gosiga, och medan jag packade undan så gick Rotax in i en koja och somnade, med sele och sockar på sig. =)

Trött kille

Jag fick väcka honom för att ta av selen, halsbandet och sockarna. När han väl vaknat igen ville han förstås gärna gosa. Alla mina hundar älskar att gosa och kramas och mysa, och Rotax är inget undantag!

Kaela, Nalle och Mintu – sambos!

När jag plockade undan utrustningen skar jag mig på en bit vajer som sitter just bakom ledarhundarna. Ett par små trådar hade lossnat och pekade ut! Jag är jättenoga med att inte ha vassa grejor där hundarna bor eller i dragutrustningen, så denna byter vi ut direkt. Som tur var har jag en extra från höstlinorna. Den är knappast försvagad så att den riskerar att gå av, men vassar grejor som sticker ut ska man inte ha nära hundarna. Linor, speciellt mittlinan, ska man vara riktigt noga med och hellre byte en gång för mycket än en gång för lite.

Efter slädturen fick Giela och Noomi en långpromenad i flexi och förutom att äta lite hästbajs och titta på passerande hästar och hundar skuttade de runt i snön och mådde gott. Efter att ha stått i supervarma slädskorna några timmar kändes Lundhagskängorna riktigt lätta och nätta. =)

Nu lägger vi vinterns första dubbelsoliga helg bakom oss och laddar för en ny arbetsvecka. Hundarnas matfrys står nu på avfrostning för imorgon kommer jag äntligen hem med 130kg Pondus färskfoder och 60kg Tello torrfoder. Äntligen är Pondus igång med sin fodertillverkning igen! Att främst bara ge torrfoder och köra nu i vinter har ju fungerat, men det känns som att hundarna är snäppet segare än vanligt på nåt vis. Nu har det ju råkat sammanfalla med en rätt katastrofal vintersäsong, men nästa år hoppas vi ha både rejäl vinter och pigga hundar med rätt käk!

 

Hejdå kära vinter

Idag är det två år sen Gakkon vaknade och visade mig att något var fel, riktigt fel. Bara ett par timmar senare drog hon sina sista andetag och lämnade den här världen. Två år har gått och det känns både som en lång och en väldigt kort tid. Det är liksom fortfarande svårt att förstå att hon faktiskt inte finns kvar. Samtidigt har mycket hänt sen den dagen, Nalle och Rotax har flyttat in, jag har bytt jobb osv. ja helt enkelt en massa saker som ändå bevisar för en att tiden går. Jag önskar så att hon hade fått vara kvar hos oss. Jag hade så hemskt gärna velat se henne bli gammal i lugn och ro.

Våren verkar vara en tid när mycket händer i mitt gäng. Både Gakkon och Jacki gick bort under våren eller början av sommaren. Både Silva, Mintu och nu den lilla Cairnvalpen vi väntar på har flyttat in under våren. Nån slags ekvation där liv kommer och går.

Vintern är nu ”över” och släden ska snart få gå in i garaget igen. Trots bra snömängd och fina isar blev den här vintern ungefär en vecka kortare än vanligt för vår den. Sista slädturen körde vi för ganska precis en vecka sen, medan vi normalt sett borde ha kört den ungefär idag. Oväntat helt klart – men så blir det ibland! Jag hade nästan trott att vi skulle få rekordlång vårvinter med tanke på hur länge vintern höll i sig innan den väl gav upp. När väl plusgraderna kom så höll de i sig och med regn och blåst så töar det enormt snabbt.

I en kort sammanfattning får vi väl säga att vintern har varit riktigt bra för oss. Kaelas rygg har bråkat lite men fungerat bra med BoT-täcke och kort sele. I övrigt har vi inte haft några problem med skador vad jag kan minnas, och vintern har varit enormt snäll mot tassarna. En hel del isklumpar men de går ju enkelt att plocka bort. Inga blodspår i snön på hela vintern och det är skönt. Rossis operation blev ju ett avbrott för hennes del men i övrigt har vi kunnat köra mycket och fått många fina turer.

Det allra bästa är dock att Giela lärde sig åka släde och till och med började uppskatta det, samt att sambon nu har skoter så att vi kan åka ut tillsammans hela familjen på härliga turer. Ingen tidigare vinter har vi fikat så mycket som denna…och det blir ju så mycket roligare när ALLA kan följa och även ta sig ett par mil innan man funderar på att stanna. Vi har kört några svängar på 4+ mil men faktiskt inga längre än så. Tankarna på tiomilaturen gav jag ju upp när jag kände att några av hundarna inte riktigt har kropp för det, i alla fall inte den här vintern. Rotax t.ex. är ingen långdistansare på något sätt, men om vi får riktigt bra spår nästa år och alla känns fräscha – då kanske vi testar du istället!

Nu ska vi ut och försöka hitta en bar yta stor nog för att lägga ett roligt spår – och den här gången ska jag INTE glömma spårslutet – dvs. hundarnas frukost!

Tänk om…

Giela och jag promenerar och jag kommer att tänka på Gakkon. Snart två år har gått sen hon lämnade oss. Om hon levt hade hon gått här med Giela och mig nu. Hon hade varit nästan nio år gammal och halvpensionär. Åh vad jag önskar att hon hade fått bli gammal. Med sin enorma envishet och charm hade hon blivit en fantastisk hundpensionär. Hon var som klippt och skuren för att bli gammal och bortskämd. Idag fäller jag en tår för min första egna ledarhund, som fick ett alldeles för kort liv. Min Gakkon.