Tillbaka igen!

Tiden springer verkligen fram och jag har länge funderat på hur jag skulle göra med bloggen, om jag helt enkelt skulle radera allt eller bara låta den vara. Länge kände jag att jag inte hade varken tid eller lust att uppdatera den. Det tar ju faktiskt betydligt mycket mer tid än man kan tro, och att blogga dagligen och jobba heltid och ha ett hundspann och en häst och ett eget hus… nä så kommer det aldrig att bli, den tiden använder jag hellre till livet, hundarna och hästen. Däremot fick jag en tanke om att börja skriva lite igen nu när så mycket i livet ändrats. Det kändes faktiskt lite roligt och intressant igen, så vi får se vart det leder.

Vad har hänt sen senaste inlägget då? Massvis förstås. Till att börja med har Rossi lämnat gänget. Hon fyllde ju 12 år i höstas och jag hade hoppats att hon skulle få vara med ett par år till och åka med i släden, men i början av december blev hon tvärt dålig och började andas väldigt tungt. Jag förstod redan i bilen in till veterinären att det rörde sig om vätska i lungorna och vid den åldern är det ju aldrig ett bra tecken. Chansen att det ska vara av en orsak som är vettig att åtgärda är ju inte alltför stor. Mycket riktigt så kunde veterinären knappt urskilja hennes hjärtslag, så något i henne var ju allvarligt fel, och jag beslöt där och då att låta henne somna in utan vidare undersökning, i samråd med vår veterinär.

När lungorna fylls med vätska beror det som jag förstått det oftast på att hjärtat är för svagt för att hålla igång cirkulationen och ”hålla undan”, så lungorna fylls med vätska. Att tömma dem köper bara lite, lite tid, om man inte hittar och åtgärdar grundproblemet är situationen strax densamma igen. På något sätt har det varit på samma sätt med alla de fyra hundar jag behövt skiljas från än så länge. Beslutet har aldrig varit svårt för de har alla haft oddsen (och åldern) väldigt hårt emot sig och insjuknat väldigt snabbt, men likväl är det förstås fruktansvärt tungt. =( Vi saknar vår lilla tant förstås!

Över till roligare saker, alla andra hundar mår i alla fall bra än så länge! Noomi fyller snart 5 år, och börjar vara riktigt vuxen och klok. Hon formligen älskar att följa med till stallet och är bästa kompis med fåren, hon kan inte få nog av dem och vill gärna försöka mysa med dem på foderbordet. Huskygänget mår också bra, men åldern börjar göra sig påmind. I år fyller ju 4 av dem 10, och Mintu blir 9 år på måndag. Xuper är gängets yngling med sina 8 år, men nog märks det på fart och styrka att det börjar vara ett litet  pensionärsgäng jag kör omkring med. Jag är i alla fall bara tacksam så länge de får vara friska och glada och vi kan köra vidare. Vissa dagar tänker jag att detta är mina sista draghundar för nu, andra dagar kan jag inte tänka mig att vara utan detta och funderar på att ha ett lite mindre spann inom ett par år.

En av de största skillnaderna mot förr är förstås att Kråkan flyttat in. I slutet av september gjorde jag slag i saken och köpte en alldeles egen häst, en dröm jag haft precis hela livet. Jag och ett par trogna kompisar åkte runt i Norrbotten och Västerbotten och tittade på lite olika hästar men till slut var det Kråkan som fick mitt hjärta, en svart kallblodstravarvalack på snart 6 år som inte hade nog med tävlingsinstinkt för travet. Kråkan har haft en bra uppväxt och varit utan skador, och en stor fördel med att köpa en fd. travare är ju att de generellt är mycket miljötränade samt väldigt välhanterade och uppfostrade.

Kråkan är otroligt snäll mot precis allt och alla, jag tror aldrig jag sett honom göra en sur min, och han har verkligen vunnit mitt hjärta på alla sätt. En sån otroligt ståtlig och vacker varelse, som jag ser upp till på så många sätt. Han är riden främst sen förra sommaren så han har en del kvar att lära, men nu har vi hittat galoppen och börjar kunna trava i vettigt tempo (dvs. inte supersnabbt) stor del av tiden och det är verkligen otroligt givande att få vara med från start och forma en individ. Kråkan och hans utveckling kommer ni förmodligen att få läsa mer om här framöver!

Så, det var en liten uppdatering från senast! Hundarna har tyvärr körts ovanligt lite denna vinter, främst för att jag var utomlands 2,5 veckor under januari och kände att det var oschyst mot dem att lämna dem hemma i högform. Före resan körde vi regelbundet men bara kortare distanser, och det gör ju att vi inte riktigt är igång nu heller. Gångna helgen körde vi ca 1,8 mil lördag och söndag, söndagen i mer kuperad terräng, och på söndag kväll var Nalle lite öm i frambenen. Bara att inse, sånt som tidigare bara swishade förbi kan vara lite tungt nu för panchisarna. Läget är känns ju lite bitterljuvt för denna vintersäsongen är nog den bästa jag upplevt sen jag började med draghundar, vintern började tidigt – och sen har den hållit i sig! Vi har ungefär en meter snö och träden har legat vackert snötyngda större delen av vintern känns det som. Otroligt vackert!

De stora snömängderna märks förstås på många sätt. Hundgårdarna är riktigt insnöade, gallret som sommartid är 180 cm högt är nu istället löjligt lågt. Hundarna skulle kunna skutta över hur lätt som helst! Men jag har skottat på sidorna ut mot väggen och andra utsatta ställen och som tur är verkar de ju inte förstå hur nära friheten de faktiskt är. Ja, nog faktiskt så att de även trivs i sina ”hem” och är rätt nöjda med att vara där.

Vindskydden är också helt insnöade, på bilden nedan ser man ju taket på det nyaste och högsta vindskyddet, normalt sett är det högt att hoppa upp på taket. Nu får de istället gräva sig ner för att komma in i det, hihi.

Som synes skulle Mintu nästan kunna snubbla ut över kanten om han försökte…

En mycket kall tur på älven fick vi förra lördagen, jädrar vad jag frös innan vi var hemma, men i efterhand minns man ju bara hur vackert det var, kalla händer och fötter töar ju (så länge man inte förfrusit dem). Däremot får Noomi inte vara med nu för hon kraxar och låter lite. I hennes hundvakts område går kennelhosta så hon och huskisarna är nu hårt åtskilda hela tiden. Hoppas innerligt att huskygänget får hålla sig friska för nu är det ju deras tid och vem vet, det är ju inte självklart att jag har ett friskt 6-spann även nästa säsong. =/

I söndags körde vi upp till fina Obisträsk för att grilla korv, bara fluffisarna och jag. Vi fick ännu en otroligt vacker vinterdag, kallt men hanterbart, och magiskt vintersoligt.

När jag grillat lite korv och skulle titta till hundarna, ja det är så mycket snö och snövallar kring grillplatsen att jag omöjligt kunde se alla hundarna från eldstaden, kunde jag bara räkna till fem hundar. Silva saknades! Silva är ju en mycket påhittig och kapabel liten hund så jag hann få hjärtat i halsgropen innan jag hittade henne längst in i slädsäcken, nerkrupen under ankarna.

Säsongens (ja faktiskt, har tagit alldeles för länge!) första grillade korvar smakade i alla fall helt gudomligt! En väl grillad falukorv med Felix ketchup ute i det fria – det slår det mesta en gourmetrestaurang kan erbjuda.

Slutligen en bild på Kråkan, jag måste verkligen försöka fotografera honom lite mer seriös någon dag och inte bara ta selfies med honom i stallet – för han är otroligt vacker.  Jaja, just nu ser han rätt mycket ut som en mammut, men inom kort ska ni få se, min ståtlige svarte springare med den knasiga bläsen.

2018 är ett år jag verkligen ser fram emot, på så många sätt, så vi får väl se hur mycket  av året som hamnar på bloggen. De senaste åren har på många sätt varit tuffa, otroligt lärorika, men nu känner jag att allt börjat falla på plats – mot äventyret och vidare! =)

Dvs…jag ska åka till stallet och ta in de hästar som ska sova inne samt ta hand om Kråkan. Drar på en lite envis förkylning som jag hoppas vara kvitt till imorgon så att det kan bli ridning och slädäventyr!

Jo just ja – en riktigt häftig sak till har hänt sen senast. Under solsemestern till Kap Verde skrev jag klart det första utkastet till min bok. Efter att ha jobbat på den av och till i ungefär 10 år fick till slut hela berättelsen flätas samman. En riktigt skön och lite overklig känsla, oavsett vad som händer med den sen är jag otroligt stolt över att ha drivit detta projekt i mål! Over and out!

En riktigt sommarhelg

Varmt å skönt idag och det ser ut att ligga en massa sol och värme framför oss. Härligt! Jag har hängt upp hängmattan nere vid björkarna och så en sittgunga inne i rastgården, riktigt skönt när man får en stund över faktiskt. Många undrar ju hur huskies klarar sommar, men jag måste säga att det går riktigt bra. En solig dag ligger de gärna och jäser i solen, kanske med små pauser i skuggan ibland, men nog njuter de av solvärmen de med. Nu har de dessutom börjat fälla, Rotax ser helt ”trasig” ut, hihi.

När jag hämtade Noomi hos hundvakten idag efter jobbet hade hon just slängt sig i sjön för en simtur, äntligen har jag en hund som verkligen gillar vatten! Ja, det känns riktigt bra att ha sommaren framför sig, och då passade det ju bra att ge bloggen en liten ansiktslyftning också och tillföra lite mer blommor. =) Ska försöka ta med kameran ut nån gång i helgen och lägga in lite bilder också, och så är det ju hög tid att Xuper får en egen sida. Ja, får erkänna att jag ligger lite efter i mitt hem på nätet, och att potential för förbättring finns. =)

Blickar tillbaka en årstid eller två…

Ju mer tid som hinner gå, desto mer tar det ju emot att skriva och försöka sammanfatta vad man gjort sen senast. Pust…och nu var det verkligen jättelänge sen jag skrev! Det var ju faktiskt vinter senast! Redan den 3/4 tog vi säsongens sista slädtur. Xupers förre ägare kom på besök så vi körde bil förbi lite barmark och dåliga isar och tog en slädtur upp till Obisträsk med massvis med gott fika. Mysigt väder, trevligt sällskap och diskussioner om allt mellan himmel och jord, men inte visste jag ju då att det faktiskt skulle bli sista turen för säsongen. Vi gjorde i alla fall klart pappersarbetet kors och tvärs så nu är Xuper en del i gänget även officiellt, och det känns så himla bra, han är verkligen otroligt trevlig både till vardags och i spannet. Tack!

Helgerna efter var jag hundvakt (detta har verkligen varit en hundvaktarvår!) och insåg att jag inte gärna kunde tömma hundgårdarna på huskies och lämna stackars Brasse helt ensam där ute, så kombinerat med att spåren börjat sjunga på sista versen å att man var tvungen att böka med bilen och inte kunde köra från gården, så åkte vi inte ut nåt mer.

Silva och Kaela har hunnit fylla åtta år, och det är bara att inse att mitt spann snart är ett gäng halvpanchisar. Nästa säsong kommer de att vara 7, 7, 8, 8, 8, 8 och 11 om jag tänker rätt, och även om de fortfarande älskar att vara ute så har de inte riktigt samma ”punch” längre. Inte riktigt lika bråttom framåt osv. Nyss avslutade säsongen blev ju vädermässigt rätt kort, och jag tror aldrig vi körde över 3 mil ens. Samtidigt kändes det faktiskt rätt ok, helt ok även enligt hundarna, nä det kanske är så att vi kommer hålla nere distanserna kommande säsong. I takt med att hundarna blir lite äldre så kan det ju faktiskt också vara ett sätt att hålla dem fräscha längre, att köra regelbundet men inte pressa nån. Mitt lilla lapptäcke av hundar innehåller ju flera individer som faktiskt inte har ultimat fysisk byggnad för att kunna prestera längre distanser eller höga farter, och då går det ju så mycket snabbare att komma till gränsen för deras förmåga så att säga. Samtidigt blir ju alla nöjda av en sväng på 1-2 mil i dagsläget eftersom de ändå inte hinner bli supervältränade.

Förutom att alla hundarna mår bra så har våren kommit till Rågis, snart dags att klippa gräsmattan och rådjur, tranor och andra fåglar har börjat komma. Superfint verkligen! Vi hänger ute i rastgården långa stunder varje dag och förutom att Silva löper nu så att jag måste dela upp gruppen, så fungerar det riktigt fint. Hanarna kan morra och spänna sig lite men inte värre än så. Det är verkligen otroligt rofyllt att sitta där på en sten i min lilla skog och höra vinden susa svagt i talltopparna och titta på hundarna som går runt och nosa, leker, gräver, söker, springer osv. Sen jag fick rastgården så känns det inte alls lika livsavgörande om det är snö på marken eller inte, på 1600 kvadratmeter skog kan hundarna ändå roa sig och bli alldeles nöjda utan problem.

Ridningen har gjort stora framsteg då jag fått börja rida lektioner för Dellas ägare, på Della. Helt otroligt bra och det har verkligen hänt mycket känner jag själv. Superkul! Dessutom har de just fått massvis med lamm i stallet så varje gång jag går dit blir det först inspektion av smålammen, hade nästan glömt hur söta de är! Stallet där jag rider är verkligen ett litet smultronställe, så många fina och välskötta djur och otroligt trevliga människor. =)

Jag har dessutom köpt en motorcykel, fått övningskörningspapper och köpt/lånat/fått utrustning för att kunna börja övningsköra nu i sommar. Det ska bli riktigt spännande! Det blev en Yamaha XT660 R -09, och den klarar både asfalt å lite grusvägar, så jag ser framför mig att vi ska hinna med många spännande äventyr tillsammans. Måste bara lära mig köra först. =) Har i alla fall fått åka med på en helt underbar motorcykeltur och få lite känsla för det hela, och det kändes otroligt bekvämt och inte alls lika ”ovant” som jag hade väntat mig. Betydligt bekvämare att åka bakom nån på hoj än på skoter ju!

Så, vi mår bra och har hunnit med en otrolig massa roliga saker sen senast. Lite tråkigt är bara att jag hittat knölar i Rossis juver, hon har ju redan opererat bort en juverrad i stort sett, och så har hon nåt konstigt i ögonen som ser ut som om de inre ögonlocken växer nästan. Hmm… inte riktigt superbra med lilla tant, och vi får se hur vi ska handskas med det.

Nåja, nu har alla extrahundar åkt hem så Noomi å jag är ensamma i huset, och nu ska vi ut i skogen för att utforska ett par timmar i finvädret, perfekt laddning inför kvällens Mellokväll ju! =)

En djup längtan i mitt bröst

Varje sensommar går jag och väntar på att känslan ska dyka upp, för jag vet att den kommer. Det gör den varje år. Jag brukar ju säga att jag är oberoende av väder och årstider, jag trivs ju med dem alla på olika sätt, men känslan jag väntar på just nu, den är ändå så otroligt speciell för mig. Början till den kom igår kväll, och det berodde säkert på att Xuper var på besök och att det kändes så bra. Fortsättningen kom imorse när Mercans framruta låg gömd under ett tjockt lager kall dagg, och jag vet att det kanske inte är så länge kvar nu.

Jag ser det så tydligt framför mig, de först gula löven, hög och klar höstluft, is på vattenpölarna och flåsande hundar som bara vill springa. Första riktigt frosten när världen som möter en på morgonen är alldeles gråvit, och sen förstås, när snön äntligen kommer på riktigt. Det kan hända om mindre än 3 månader, eller så kanske först om nästan 5, men det sköna med denna längtan är ju ändå just vetskapen om att det jag längtar efter ligger tryggt och säkert och väntar alldeles runt hörnet.

Så ikväll ska jag ta in släden för genomgång. Den ska plockas isär och oljas in och gås igenom, linorna ska kontrolleras, slädsäcken sys ihop efter Noomis bitmärken, cykeln ska få en liten service och sen äntligen, nån gång inom en ganska snar framtid, är det dags att spänna hundarna i par framför cykeln och ge dem tillåtelse att rusa som vinden över grusvägar och stigar.

Sen, när kung Bore till slut färgat hela världen vit, så blir det äntligen dags att dra fram släden och linorna i snön, sela ut hela spannet tillsammans, höra dem skrika och yla av iver så som de bara gör när spåret kallar oss, slutligen ställa sig på släden, vänster fot på meden och höger på bromsen, ett djupt andetag, böja sig fram mot ankaret och rycka det ur snön (nåja, den tiden på året sitter ankaret förmodligen runt dragkroken på min bil och inte i en halvmeter packad snö…) och sen glida iväg på säsongens allra första slädtur. Bara tanken på den dagen och alla fina vinterdagar som ligger framför oss sen ger mig små fjärilar i magen.

Visst är det sommar kvar, och nog ska jag njuta av den, men mitt hjärta börjar göra sig redo för höst och vinter och längtar efter midvinterkyla, stjärnklara nätter och en vit och tyst värld. Nu är min tid snart här. En ny och spännande slädsäsong ligger framför oss och bara väntar på att få upptäckas av mig och mina lurviga små vänner, och jag hoppas på en lång, kall och snörik vinter.

Akut, eller inte?

Igår kväll när hundarna fick middag lade jag märke till att Kaela betedde sig konstigt. Hon hade ingen aptit alls och när de andra sprang runt i rastgården gick hon upp i skogen och lade sig för att vila. Sånt beteende absolut inte normalt för henne!

Kaela har ju ibland en tendens att äta i sig konstiga saker, tidigare har ju en låååång socke opererats ut ur hennes mage t.ex., och jag såg att någon (antagligen hon) spytt två gånger i den hundgården. Jag tempade henne och tempen var normal, men Kaela var helt klart slö och ville bara ligga och vila.

Där nånstans började jag ännu en gång fundera lite kring hur man egentligen fattar de där besluten, alltså beslutet att åka in akut eller inte. Jag själv brukar tänka att jag går på ”magkänsla” men samtidigt är ju den känslan en samling av tidigare erfarenheter, kunskap samt känsla för just den individen.

Eftersom Kaela brukar kunna äta konstiga saker ville jag se om hon tänkte kräkas igen och erbjöd henne färskfoder att äta, kanske lite tvärtemot vad man annars brukar göra när en hund mår illa. Kaela var dock helt ointresserad och rynkade bara på näsan – och det är ju inte heller normalt! Hon kändes dock inte uppsvälld eller öm över buken och jag hade ett minne av att hon ätit lite dåligt nån dag tidigare också. Beslutet blev alltså att avvakta. Speciellt eftersom hon inte fortsatte kräkas utan bara hade gjort det två gånger. Två gånger tidigare har saker fastnat i hennes mage, en gång med operation som följd. Första gången kräktes hon upprepade gånger och andra gången var hon rejält allmänpåverkad, några snäpp slöare än igår.

Kaela fick följa med in och kröp snart upp i favoritfåtöljen. Själv hamnade jag i soffan och sov där och såg till att vakna nån gång under natten för att kunna kontrollera läget. Imorse verkade allt lugnt! En pigg liten tjej fick frukost och åt med god aptit. Även där pratas det ju ofta om att hålla igen på maten efter magproblem, men nu ville jag ju veta hur hon mådde och att aptiten var tillbaka var ju ett bra tecken på en piggare hund. Skönt när det går åt rätt håll och skönt när känslan man hade visar sig vara rätt.

Nu ikväll när jag städade ur hundgårdarna hittade jag en bit av en filt som såg ut att ha gått genom Kaelas mage, eftersom hon fick bo själv i en hundgård idag så kan ju ingen annan vara skyldig. Jag gissar att den låg lite dumt till igår men sen åkte vidare, huvvaligen, nära ögat alltså, och Kaela är nu portad från den hundgården tills filtarna tagits bort. I de andra hundgårdarna finns bara halm eller spån, betydligt säkrare att äta i sig om man nu skulle vilja. Bitar av filt har hon tuggat i sig tidigare också, men de brukar alltid vara små nog att rå rakt igenom utan problem… nä inga mer tygsaker kring Kaela helt enkelt!

Idag har även sista extrahunden åkt hem. Brasses husse och matte kom hem från utlandet lagom till middag och kaffe på glasaltanen, och fick träffa en superglad och ivrig Brasse, hihi. Kanada låter som ett riktigt häftigt resmål – och det var kul att få höra lite mer om resan redan nu. Sen fick jag ännu en gång dra slutsatsen att jag bor i en helt fantastisk by med så många fina människor där alla hjälper alla med det som behövs. Trots att det gått mindre än ett år sen jag första gången höll nycklarna till huset i min hand känner jag mig verkligen hemma här, på alla sätt.

Mina egna hundar fick springa i rastgården efteråt, för första gången alla sex utehundarna tillsammans sen bråket för några veckor sen, och det kändes lugnt och bra. Praktiskt att ha gänget samlat igen. Nu glass – och strax sovdags!

Nytt ljus!

Tiden springer verkligen undan. Förra veckan fortsatte vara varm och oj vad det töade! Isigt och hårda spår, och plötsligt ingen panik med snömängden i hundgårdarna längre heller. Avslutade dessutom arbetsveckan på bästa sätt med några timmar i ett ställverk tillsammans med världens bästa Nisse, en otrolig kunnig, ödmjuk och trevlig person som jag alltid lär mig massor av. I fredags var det dessutom dags att prova reläskydd igen, löjligt kul! Så här glad blir man tydligen! Passade på att låna en bild från en kollega, som nog var lika glad han.

Igår åkte hundarna och jag över på norra sidan väg 97 för första gången sen i höstas. Vi är verkligen bortskämda med superfina spår på södra sidan älven, här var det mer ojämnt och studsigt på alla sätt. Kul att se lite av den sidan i alla fall och utforska något ”nytt”!

Idag tänkte jag förstås köra släde men tant är lite trött och risig så det blev innetjänst för min del idag för att kunna hålla lite koll på henne. Dålig i magen och lite slö och törstig, men utan feber och inte uttorkad så vi avvaktar och har koll på henne. Hennes mage kan ju strula lite ibland så jag hoppas att det bara är den som spökar. Nu sover hon framför kaminen och ser ”som vanligt” ut i ögonen, så vi avvaktar lite till. Om man känner en hund så säger ju faktiskt ögonen oftast väldigt mycket om hur den mår, om den är pigg, om den har ont osv.

Huskygänget fick söka lite godis i rastgården istället. Skaren håller nääästan att gå på för dem, så de får balansera lite extra. Efter allt töande och all blåst är det rätt fult ute, med kvistar, barr och bark överallt.

Som synes är man inte helt avspänd när en huskynos närmar sig, den kan ju vilja pussas rejält och då vill man ju vara beredd! Mintu duttar oftast bara med nosen, alldeles lagom mysigt. Innetjänsten gav tid till att sätta upp de två nya planscherna samt nya hallamporna, så här kommer lite bilder från mitt lilla hus.

Gielas trasiga BIA-bädd byttes mot en ny vit (!) och ovanför hänger affischen med Giela vid Kårsavagge-dalen.

Hallen med nya belysningen, nu saknas bara vägglampor vid fåtöljen och ett stort akvarium under tavlorna. =)

Affisch nr 2 sitter i vardagsrummet. De blev så stora (80×120 cm) att de nästan var svåra at placera men det här blev nog bra! Har haft lite trevligt besök dessutom så trots ändrade planer blev det en riktigt bra söndag. Nu hoppas vi bara att tant fortsätter att se piggare ut, så att hon får sova många hundra nätter till under sin fjällaffisch i köket.

En kväll ute i skogen

Förutom att snön vräkt ner så har jag hunnit med en förkylning i veckan. Nog frisk att vara på jobbet, vilket har varit jätteskönt, men risig nog att inte orka med några hundaktiviter alls nästan på kvällstid. Tråkigt! Att köra hundspann i sig är ju inte fysiskt jobbigt egentligen, även om jag själv ogillar att t.ex. köra om jag har feber för man vill ju vara lite skärpt, men i all den här snön så blir det att pulsa förr eller senare och med ett litet 6-spann måste även matte hjälpa till då. Inget bra läge när man hostar sig genom nätterna och knappt får sova.

Nu är ännu en skitrolig arbetsvecka till ände och ikväll blir det middag ute vid en eld, för hundarna och mig. Nu ska jag köra släde, om det så är det sista jag gör! Förhoppningsvis finns det lite fina spår, och vi har ju ingen brådska. Däremot hoppas vi att molnen skingrar sig så att månen får komma fram och lysa över oss. Grillad korv, varm choklad och apelsinkrokant står på menyn och just nu ligger en hög med lampor och pannlampor på laddning, som back up ifall månen bestämmer sig för att svika oss.

Dags att börja hoppa i ullfrottisarna och förbereda, tror till och med att jag ska ta med min bärbara Bose-högtalare. Tystnad i skogen i all ära, det är helt underbart, men jag har lyssnat på så många tusentals timmar skogstystnad i mitt liv så ikväll kände jag faktiskt för att sprida musik över vidderna istället. Så får det bli!

Tidig morgon

Huvva, klockan ringde 06.45 och idag kändes det alldeles för tidigt, men om hundarna ska hinna äta och smälta maten så att vi hinner med en slädtur innan dagens andra äventyr tar vid – då blir det inga sovmorgnar dagar som denna. Dags för frukost även för mig å så en promenad med Giela och Noomi, -20 grader så vi får se hur långt tant vill gå.

Kyligt!

Huga, imorse var det riktigt kallt och kylan håller i sig så dagens slädtur blev inställd. Istället har jag hängt upp tavlor och färgat håret, lite som en helt vanlig person en vanlig kväll inbillar jag mig. Min födelsedag igår var helt underbar! Många fina gratulationer (tack till er alla), många fina presenter som verkligen förgyller mitt lilla hus och gör nytta, ja ännu en gång kände jag stor tacksamhet för alla fina vänner jag har. Nu hoppas vi på lite varmare väder så att det blir njutbart att vara ute med hundarna igen. Ha en bra kväll!

Jo – vi lever!

Hösten, och nu början av vintern, har fortsatt som sommaren. Bloggen har legat nere helt enkelt, jag har varken känt inspiration eller lust att skriva, och då ska man ju låta bli! Att skriva och dokumentera ska ju vara roligt och inte hamna i högen av ”måsten”.

Idag kände jag ändå lite inspiration, och vi får se om den håller i sig. Nu börjar ju snart ”vår” tid. Imorgon ska det förhoppningsvis snöa tillräckligt mycket för att vi ska kunna ha slädpremiär på söndag. Lite fix kvarstår i hundhuset men i övrigt så börjar det mesta vara hyfsat på plats faktiskt så livet återvänder ju allt mer till det ”normala” efter flytten.

Resan till USA var helt fantastisk, en riktig road trip full av upplevelser, och hundarna verkar ha skött sig bra här hemma, liksom alla fantastiska hundvakter. Dessutom är det ju skönt med sociala medier en sån gång så att man får se lite bilder och kan ”följa” dem lite på avstånd också på ett enkelt sätt. Fantastiskt skönt att kunna känna sig lugn på resan och veta att hundarna hade det bra och blev väl omhändertagna på alla sätt.

Just nu är alla hundar friska och krya, inga fler operationer eller veterinärbesök sen den hektiska veckan tidigare i våras. Tant är också pigg och har ju hunnit fylla 14 år nu, oj, tänk att just hon skulle få bli så gammal. Det värmer mig extra med tanke på hennes tråkiga start i livet. Idag fyller dessutom Rotax 6 år! Grattis killen! Det var faktiskt inte jag som kom ihåg det utan mamma som ringde… tur att nån har ordning på dagarna!

Eftersom vi skulle resa bort i 3 veckor så har vi tagit det väldigt lugnt med barmarksträningen. Ingen idé att bygga kondition på hundarna och sen åka bort och lämna över det ansvaret, de har fått roa sig i rastgården istället och busa i skogen, så slädturen på söndag blir en riktig mjukstart. Om den nu blir av… senaste snörapporten lät betydligt blygsammare tyvärr. =/

Mjukstart blir det även för bloggandet, så där tänker jag sätta punkt för idag. =) Förhoppningsvis vaknar vi till en snäppet vitare värld imorgon – håller tummar å tassar!