Älg- å hästhelg!

Den här helgen kände jag att jag verkligen behövde göra en massa roliga saker, så det passade ju helt perfekt att akvariet fick halvfyllas med vatten och planteras så att växterna har nånstans att bo så länge. Jag hade ju först tänkt ställa det i hallen, men det blev i ena hörnet av vardagsrummet istället så att man ser det från soffan. Blir bra! =)

120 L vatten till ska hällas i och så mer inredning förstås… tänker mig att det ska se riktigt vackert ut nån gång i januari kanske? Hihi. Det passade ju också bra att min snälle granne Stefan bjudit in mig på älgjakt igen, så i lördags blev det tidig uppstigning och skogssmygarkläder på. Inte så kallt men vackert ute – helt perfekt!

Brasse var med idag igen, den energiske och goe Jämten som jag hundvaktat några gånger, och visst ser han taggad ut?

Pejl och kamera på, men kameran fungerade tyvärr inte som planerat. Brasse hann jag bara se ett par minuter av jaktdagen, för innan vi ens hunnit gå ur synhåll från bilen så tog han upp ett spår och drog iväg. Via gps:en kunde vi följa honom och han drog iväg in på grannmarken tyvärr. Gps:en visade en tydligen 90 graders kurva och vi gissade att det var där han fått kontakt med älgen han spårat.

Under tiden vi väntade på honom hann vi även se en stor älgtjur som sprang över kanten av ett hygge med en annan hund bakom sig. Mäktigt! Brasse hörde vi skälla ett bra tag (på andra sidan gränsen och rätt långt bort) men nån timme efter att vi släppt honom så lossnade det och snart var de tillbaka nära utgångspunkten igen – perfekt!

Brasses skall hördes över vidderna och det var kul att både höra ståndskallet och kunna se på gps:en hur långt bort han var och hur de rört sig. När vi gick upp i skogen på nytt var vi ungefär 600 meter bort och vi smög, Stefan först förstås, och jag bakom i hans fotspår. Vi kom in på ca 50 m en gång men så brakade det till (där hann jag se Brasses väst mellan träden men aldrig älgen) i skogen, det är ju trots allt riktigt tunga djur, och bar iväg 100 meter bort igen.

Vi smög vidare, bytte riktning för att undvika frusen mark där vi inte skulle kunna gå lika tyst, bytte riktning igen för att inte röja oss via vinden, och plötsligt var vi alldeles nära. Vi kom uppför en brant slänt och Brasse och älgen hördes uppe på toppen. Efter några sekunder såg jag älgen passerade i en öppning mellan träden, och vips…så kom en till! Ko och kalv!

Stefan sköt kalven med ett välriktat skott, den föll precis där den stod, och kon blev förstås arg och bråkade lite med Brasse, men efter en kort stund så drog hon iväg och Brasse efter henne. Så, på hela jaktdagen hann jag inte se så mycket av själve Brasse, han var upptagen med älgar, hihi, men det var riktigt kul att få följa honom arbeta och till och med se det ge utdelning. Älgen syns på bilden nedan, ungefär i mitten, som något mörkt mot lite ljusare bakgrund.

Ungefär 3 timmar efter att vi gått ut i skogen hade jag plötsligt fått vara med om att smyga in på ett ståndskall, och dessutom skott på det! Älgkalven var inte så värst stor, men det är ju ändå lite jobb med att ta ur den och frakta ut den till närmaste väg.

En häftig förmiddag slutade där eftersom jag behövde åka hem till Noomi, men titta – snö på marken! Marken där de jagar ligger inte alls långt från byn men betydligt högre upp – och det gör skillnad! Så, nu har jag varit på älgjakt två dagar och jag måste ju säga att jag haft enorm tur, många jagar ju länge innan de får chans att gå in på ett ståndskall och även chans till skott. Trots att man går så sakta när man smyger så var jag varm och genomsvettig – det tar på krafterna, hihi.

Medan vi stod ute i skogen vid älgen ringde min granne Berit och frågade om jag hade lust att komma och rida. Jag har ju hälsat på där tidigare och fått tips om att de ofta har nån häst över som gärna kommer ut en sväng, så jag åkte hem till Noomi och åt en snabb lunch och hoppade sen i ridkläderna.

Della är en Welsh/halvblod, en stor D-ponny på 15 år, och otroligt söt! Vi trivdes jättefint ihop (hon var säkert nöjd med en ryttare som mest åker och inte kräver så mycket) och visst var det lite ovant men samtidigt gick det klart över förväntan tyckte jag. En massa muskler som inte används till vardags… vi fick oss även en liten kort galopp och jag kunde nästan inte sluta le, så mysigt! =)

Della å jag, och idag var vi ut igen, nu med en häst+ryttare till, och det känns superskoj att äntligen vara igång. Jag har ju drömt om att ta upp ridningen igen i en herrans massa år å nu kom chansen =) Otroligt roligt att ha möjlighet att rida bara några minuters promenad hemifrån, och så känns det extra roligt att ha hittat en häst som känns så bra också. En cool men samtidigt pigg och nyfiken liten dam!

Har förstås också tänt lite ljus i helgen, vid Jackis, Gielas och Gakkons små gravstenar (Förlåt Vera men de syns ju knappt på bilden!) och skänkt en tanke till både tvåbenta och fyrbenta som inte längre vandrar här på jorden.

Draghundarna har fått lite grejer förbättrade i sina hundgårdar och idag har de ätit älgben i flera timmar. Mums! Blev ingen dragträning för med magarna fulla av kött och ben tänkte jag att de knappast vill springa…

Avslutar med en bild på söte Xuper, en himla go liten kille, och nu är det hög tid att sova – ny arbetsvecka runt hörnet med en massa häftiga äventyr inplanerade!

Stora hundvaktarveckan

Denna vecka har varit, och är, stora hundvaktarveckan! Först kom Flinga och hennes tre kompisar, och här är en bild från en promenad med Anna och fina jämthunden Tjalle. Noomi har blivit lite knäpp och helt utan vettig orsak tyckte hon att Tjalle var jätteläskig först och peeeep om han kom för nära, trots att han absolut inte var buffligare än huskytokarna hon är uppvuxen med, snarare tvärtom! Efter en promenad kom hon till slut på att han var helt OK, och snart gick de sida vid sida i lugn och ro.

Lilla Flinga hängde inne med Noomi i början av veckan och ibland blev det mysigt trångt i min lilla soffa. Flinga är lika gammal som Rossi och hon var med i första ”riktiga” hundspannet jag körde, kan man säga. Vintern före Flinga flyttade in hos min kompis körde vi visserligen 3-spann och 4-spann rätt mycket, men det var med Flingas ankomst som vi började ta lite längre turer och utforska omgivningarna lite mer, så hon är en kär gammal vän. Hon var dessutom huvudmotivet i en bild jag vann en fototävling med för en massa år sen – och tvärt emot hur hon beter sig inomhus, dvs. superlugn och cool, så var hon precis så galen på bilden som hon alltid blir framför släden, stirriga uppspärrade ögon, vanvettiga skriiiiik och en total kärlek för att få springa fort, fort, fort – och dra.

Mygg och knott fortsätter att följa oss på promenaderna och keps+huva är numer min standardutrustning. Tur att det inte varit så varmt, hihi! Myggbiten på kinden också…! Den blå huvtröjan börjar förresten bli en kär favorit. Jag köpte den förra hösten i USA vid Nationalparken White Sands, ett område långt inne i landet med alldeles vit sand. Vad är det som gör att man fastnar så för vissa plagg? Svårt att sätta fingret på ibland, men min blå huvtröja har blivit en kär vän och jag jobbar hårt på att INTE råka ge den eviga smutsfläckar eller skador från slädhundslivet, trots att jag egentligen sällan vill ta av den.

Lilla Flinga testade Noomis korg, en helt lagom Cairnterrierkorg, kanske inte riktigt gjord för draghundsstorlek, men det verkade inte bekomma henne, hihi. Vi använder uterummet flitigt nu och jag minns knappt senast jag åt frukost, lunch eller middag inomhus. Dörrarna ut står alltid öppna och hundarna ligger gärna där och solar eller spanar, supermysigt!

I tisdags åkte jag in på jobbet en sväng för att vara med vid lågspänningsproverna på de två första transformatorerna i nya ställverket, som snart ska tas i drift. Superkul och intressant! Provet var smart utformat och använde de skydd och mätningar som redan finns, och ska användas senare under drift. Jag hade en helt annan bild av hur det skulle utformas… så det var helt klart värt en semesterdag att få vara med och lära sig och sen är det ju alltid roligt att kika in på jobbet förstås. Bilden är tagen uppe på T1, en plats jag förmodligen inte kommer att besöka igen inom en nära framtid – tyvärr! Snart är den nämligen potentiellt superlivsfarlig större delen av tiden!

Efter det anlände Ben, Noomis dagmattes hund, en riktigt häftig Spinone, som också skulle bo här några dagar. Jag har ju träffat Ben nästan varje vardag hela det här året, men att få bo med honom har ändå varit en upplevelse. Vid första anblicken är han stor och lugn, lite lufsig sådär, men när han blir glad dansar han och hoppar, och det bor helt klart en jättestor personlighet bakom de stora kloka ögonen. Dessutom tycker jag han liknar hunden i Fragglarna?

Flinga, Kenai, Kodiak och Mintus bror Nooki, de andra fyra gästerna. De har varvat tid i rastgården med mina hundar, för det finns förstås ingen orsak att släppa dem där tillsammans, men det märks så väl att alla dessa hundar börjar känna varandra väl för det är väldigt lugnt och stilla i hundgårdarna.

Storskägg och Lillskägg har inte fått nyttja rastgården utan promenera istället, å visst är de söta ihop?

Under dagarna som gått har jag även jordfäst urnorna med askan från Jacki, Gakkon och Giela. Som jag sagt tidigare så har det inte känts rätt att göra det på de platser där jag bott tidigare, det kändes aldrig som hemma, men Rågis är hemma och det vet jag att även de hade tyckt, även om det bara var Giela som fick leva livet här under sitt sista år. Känslosamt och tårdrypande men samtidigt väldigt vackert, och nu vilar de mellan tallarna bredvid grillkåtan med varsin sten som nån gång ska få text. När Giela dog fick jag en vacker ros (en sån man planterar ute) med rosa blommor av en fin vän, och precis nu hade de tre första blommorna blommat. En stor, en mellanstor, och så en liten, precis som Gakkon, Giela och Jacki. När arbetet var klart och jag burit undan spaden och gått in kom plötsligt ett tungt sommarregn som solen lyste igenom, supervackert, och det passade så bra på nåt sätt. Sommarens vackraste regn på en mycket speciell dag!

Inatt sov jag på soffan, med Noomi tätt intill. Hon är så himla mysig, lilla skägg, och när jag vaknade låg hon tätt mot min ansikte och drömde och skuttade i sömnen. När jag tog beslutet att bli med Cairnterrier igen hade jag ju ingen aning om att jag snart skulle bo ensam i ett hus ute i en by, men i efterhand är jag så glad över att jag gjorde just det valet just då. Hon förgyller mina dagar lite extra, på ett sätt som huskisarna kanske inte kan, och är verkligen en underbar liten kompis. Det bor så mycket kärlek och tokigheter i den lilla kroppen.

Dagen idag har gått i flitens tecken, trots en skön tupplur i hängmattan, har pantat, kastat saker på återvinningen, fyllt bensindunkar till gräsklipparen samt fyllt kylskåpet och pysslat på. Fick dessutom finbesök av två fina vänner och jordgubbar med glass och grädde piggar ju alltid upp! Så, i samband med det bestämde vi att jag ska ta tag i tråden ”börja rida igen” redan imorgon – via ett besök på XXL för att samla på mig lite basic ridkläder igen och sen direkt iväg mot världens största, men coolaste häst! Blir superkul! Å det verkar ju finnas hästar här i byn att rida om man vill, så jag hoppas kunna komma igång med nåt lite regelbundet. Nu är det dags – helt enkelt!

Har en annan spännande nyhet också… nån gång i veckan får vi besök av en sibbekille i Mintus ålder som söker nytt hem och eventuellt kommer att flytta in här senare i höst. Jag har fått rätt mycket information samt bilder och spontant känns det helt klart intressant, han skulle nog passa bra in i mitt gäng och längd/fart på våra turer, och dessutom skulle det ju innebära att Rossi skulle kunna bli lite mer pensionär, som hon nog egentligen vill, trots att hon bara är 10 år. Med en kraft till framför släden kan hon åka med Noomi lite mer, och det skulle innebära att jag har ett fullt 6-spann i några år till där alla hundar är rätt synkade i ålder. Med lite tur blir det ett gulligt pensionärsspann till slut där alla medverkande har samma sug efter fart eller distans. Ja, mer information kommer förstås under veckan nån gång.

Nä, dags att googla lite mer på hästkläder, känns jätteroligt men även lite läskigt, för även om jag redan väldigt mycket som barn så har jag ju knappt suttit på en häst senaste 20 åren, så ringrostig är nog bara förnamnet, och betydligt mer riskmedveten – ja det är efternamnet!

Senaste veckan

En gång i veckan ungefär, så verkar det ju vara med den här bloggen just nu. Förra helgen åkte vi upp till Marika i Överstbyn för hundträning och fika och surr. Supertrevligt på alla sätt precis som vanligt, en fantastiskt fin vän i vått och torrt verkligen! Noomi fick träna lite agility, väldigt basic på alla sätt, men kul ändå! Knotten höll oss sällskap som man ser på bilden, å jag har ett minne av att fotbollsplanen i Gunnarsbyn brukar kallas just ”Knottvallen” men jag kan minnas fel? Så himla kul nu när Noomi börjat bli lite vuxen å klok – och dagens stora framsteg var att hon lärde sig älskade tunnlarna som hon tidigare varit lite skeptisk mot.

Lite bökigare var det att min vattenpump gick sönder under helgen , men som tur var berodde det på ett yttre elfel så jag behöver inte betala något för ny pump. Min trogne mekaniker kom förstås hit och tillsammans bytte vi pumpen i måndags, roligt och lärorikt och faktiskt inte alls så svårt som jag först kanske trodde. Så är det ju med mycket egentligen, att om man bara vågar prova så är det faktiskt inte så värst svårt alla gånger. Efter trasig pump och problem med tryckklockan tidigare börjar jag nu vara ruskigt bekant med mitt vattensystem, hihi.

Noomi har hunnit bada lite med sin labradorkompis Marve och nu i sommar simmar hon utan att tveka och hellre än gärna. Kul! Badade benen själv med men 16 grader var inte supervarmt. Veckan som gick hade jag ju semester och har hunnit fixa en del till hundarna å göra lite roliga saker. Min supersnälle granne Danne hade slagit ut en äng med grovt hö som han inte skulle ta reda på så jag passade på att fylla ”världens bästa bil” med några säckar för att fylla i kojorna. Har slut halm just nu och med tanke på hur växtsäsongen varit så kanske det inte blir så lätt att få tag i halm nu till hösten.

En av kvällarna i veckan fick jag följa mina fina grannar Stefan och Anna samt ett par som har en stuga i närheten, och vi åkte ut på spinkartur med bilen, längs små grusvägar upp till Vuollerim och sen hem igen. Vi var ute från 21.00 till 03.00 ungefär och Noomi satt troget i mitt knä i framsätet och spanade hela tiden framåt. Målet var förstås att se roliga djur och det är ju extra kul att vara ute med nån som kan markerna och vet var man har bästa chanserna. Första timmarna såg vi dock bara duvor och möss, sen en ren, en älg, lite räv och hare, och så svängde vi förbi Spegeldammen utanför Vuollerim, häftig! Varför bygga broar när man kan bygga överfall med väg, hihi!

På vägen hem från Vuollerim sprang två mörka varelser snabbt över vägen framför våra trötta ögon, och i mitt huvud var det en större och en mindre björn, men alla i bilen var oense och jag vet faktiskt inte om jag såg rätt eller om ögonen spelade mig ett spratt. Så, jag kanske såg min första vilda björn, eller så inte, hihi, frustrerande! Vi hade i alla fall en kanontrevlig kväll med många skratt och så fick jag ju lära mig ännu mer om omgivningarna. Min lilla by är verkligen helt underbar och full av fantastiskt fina människor!

Igår kväll var det äntligen dags för den länge efterlängtade Kåtfesten i min grillkåta, och trots kort varsel var vi 10 glada som trängde oss in i kåtan och grillade grillspett, lyssnade på fantastisk gitarr och sång samt skrattade gott åt tokerierna. Det var lite blandat med kollegor och vänner och som vanligt spårade det ur rätt snabbt. Timmarna rusade förbi och klockan var nästan fyra när jag landade på kudden. Mycket lyckat, och tack alla fina vänner för en härlig kväll!

Imorse möttes jag av ännu en fin överraskning, Stefan kom med sin supergräsklippare och klippte hela gräsytan där jag tänkt anlägga agilityplan. Eftersom den är så ojämn går det inte med vanlig gräsklippare men nu blev det superbra och jag hoppas kunna göra en bra liten hundträningsinhägnad som många kan ha nytta av. Den ligger inte synligt från mina hundgårdar så om nån annan vill träna där så går det ju faktiskt utmärkt utan att behöva bli utskälld!

Hundhuset har förstås fått mer vit färg även om det inte är riktigt klart ännu, och det börjar bli riktigt fint. Mittenbåset är ”klart” och ser ut så här!

Högra båset är färdigbyggt men ej målat, och vänstra är målat men ej byggt klart eftersom där ändå finns en koja ut. Ja, att bygga under skarp drift är verkligen inte helt praktiskt men hundarna måste ju ha nånstans att bo. Jag lyckades även balansera färgbyttan uppe på en dörr och välta den över mig när jag skulle torka bort en liten fläck på golvet, så viss del av kvällen har gått åt till att pillra bort vitfärg ur håret, hihi. Det blev en stor fläck som snabbt blev väldigt hård och trasslig, haha. Ett solklart exempel på när ”genväg blir senväg” eller ”ska bara” borde bytas mot ”borde inte”.

Nu ikväll fick jag hit fyra lånehundar som ska bo här en vecka. Det är ett gäng slädhundar som mina hundar känner rätt väl så det blev snabbt lugnt där ute. Lille Flinga får bo inne med mig och Noomi och nu sitter vi ute i inglasningen och myser under infravärmen. Så himla mysigt att det börjar bli lite mörkare på sena kvällarna så att man kan tända ljus och mysbelysning igen. Har just haft besök av ett gäng fina grannar för mysigt kvällsfika och jo, snart är det nog dag att sova.

En gullig sak – Noomi ligger nu i Jackis gamla korg! Jacki älskade den korgen och sov alltid i den när hon var i köket, men på de två år Noomi bott här har hon aldrig varit intresserad av den. Nu står den i hörnet av inglasningen och hon sover där för andra gången samma kväll. Det kändes så fint på nåt sätt för den är alldeles lagom stor för att en liten hund ska kunna rulla ihop sig, och jag har nästan tänkt på att plocka bort den tidigare då Noomi inte verkat vilja ha den. Imorgon funderar jag på att jordsätta Jacki, Giela och Gakkons urnor för rosen jag fick dagen då Giela dog blommar så vackert nu med rosa blommor, en åt dem var. Å på något sätt passar ju allt det där ihop så fint. Godnatt världen!

 

Plötsligt har de yngst blivit de äldsta… =/

Det sägs ju ibland att de går tre och tre. Jag vet inte själv om det brukar stämma. Däremot vet jag att det vissa år och vissa tider känts som att ovanligt många fyrbenta vänner vandrat vidare samtidigt. 2011 var ju t.ex. ett sånt år, när bland annat Gakkon fick sina änglavingar. Nu ikväll fick jag veta att labradoren Smulan, som under några år var en trogen följare till vårt hundspann, också fått somna in nu. För bara några veckor sen när Veronica och jag promenerade i Åkerholmen pratade vi om Smulan och att hon börjat bli så gammal, och tänk, då kändes det som om hon hunnit bli äldre och mer sliten än Giela, men ödet ville annorlunda och istället blev det ju Giela som gick först.

Vintern 2006/2007 var Smulan den sjätte hunden i vårt lilla spann, och sen dess har alla utom vita Flinga blivit gamla och somnat in. Gakkon fick ju tyvärr inte ens bli sju år, min älskade tokiga, envisa och stolta ledarhund som här syns närmast kameran, medan Sälka, Giela, Miksi och Smulan i alla fall fick bli gamla. Här syns Giela i mitten längst till vänster i bild, ungefär lika gammal som Silva, Kaela, Nalle, Rotax och Mintu är nu. Min lilla tant, långt innan hon blev tant. Då var det ju istället Jacki, min första Cairnterrier, som var gammal och grå.

Mest minns jag dock Smulan som springande lös bredvid spannet, alltid klok och skötsam på alla sätt, och året efter hade ju även Rossi kommit med i gänget. Rossi och Flinga fyller 10 år nu i sommar, och blev plötsligt ensamma kvar av det ”gamla” gänget. De hundarna som allt började med och som jag upplevde mina första år av rejälare slädäventyr med.

Så, vila i frid alla kloka gamla vänner. Var och en av er har gett mig så många roliga, härliga och tokiga minnen att skratta åt under alla de år vi varit ute på äventyr tillsammans. Ibland har ni varit olydiga och tokiga, ibland har ni istället varit mycket smartare än oss tvåbenta och överträffat vår förmåga att hitta rätt och tänka klokt, så mycket att vi själva knappt kunde förstå hur det gått till, andra gånger har ni fått mig att le och lurat mina ögon att tåras, bara genom att älska ert arbete så och genom att fortsätta kämpa, mil efter mil, med en sån otrolig beslutsamhet och yrkesstolthet. Ja, några av er alltså, älskade lilla Giela älskade ju alltid att springa men var aldrig en sån som kämpade hårt i selen eller visade några ledaregenskaper, men jag vill ändå tänka att hon hade en viktig roll på sitt sätt. En del i kittet som ändå håller samman en grupp och skapar ett team även om hon kanske inte bidrog med arbetsmoral i första hand.

Nu ikväll har tunga regnskurar löst av varandra så Noomi och jag bestämde oss för en kväll i soffan. Glass, onepice och filt och så det nu 95 369 ord långa dokumentet som mina tankar börjat snurra kring igen efter alldeles för långt uppehåll. Bokskrivning med andra ord! Mitt hjärta krullar nästan ihop sig av stolhet när jag läser ord som jag skrivit för flera år sen och tycker att det är helt…genialt!

 

Veckorapport

Myste imorse framför brasan med Noomi och hon har nu tagit till sig ännu en sak som min första Cairnterrier Jacki gärna gjorde. När jag satt i en fåtölj ville Jacki alltid tränga in sig mellan mig och ena armstödet, och idag gjorde Noomi detsamma. Mysigt! Brasa, te och en mysig hundkompis är ju en bra start på morgonen!

Förra helgen kom skottande och byggande igång i hundhuset igen – äntligen! Under början av veckan åkte jag till sågen för att hämta spån till några kojor. Halmen är nämligen slut men nu blir det inte speciellt kallt så spånet duger bra fram till sommaren. Varje gång jag hämtar spån tänker jag ”Jag ska ju bara” och tror att jag ska komma ut ur spånförrådet helt ren och ospånig… å precis varje gång så slår det fel, hihi. Nåja, borstade av mig det värsta och gjorde ett ärende i en liten butik längs vägen… bara för att komma ut till ett helt vitt förarsäte på bilen. Jag hade tydligen spån på hela ryggen också! Snygg sorti!

Har även skottat ur hela fjärde hundgården nu. Den har ju inte använts eller skottats på hela vintern, så det var några kubikmeter blösnö som skulle fraktas bort, men skönt att ha det gjort! Otroligt skönt – å ett bra fyspass dessutom!

Sen har jag snickrat ”färdigt” inne i del 1 av hundhuset så nu finns en koja innanför den skottade hundgården, med liggplats ovanpå. Blev riktigt bra! Lite småfix återstår (samt målning till sommaren) men i stort är nu den här boxen helt klar för användning, och Rossi och Rotax fick flytta in direkt eftersom Silva börjat löpa så smått. Som synes bygger jag enligt den vanliga hund-devisen, dvs. inga utstickande kanter, inget som kan locka till tugg, många skruvar och mycket material… ja och så listar jag gärna med impregnerat virke eftersom hundarna inte så gärna tuggar på det. Äntligen börjar det likna nåt!

Under veckan har vi haft väldigt varmt väder och inget vidare före för att köra hund, tyvärr. Har även varit iväg med jobbet på kombinerad skoter- och utbildningsresa under slutet av veckan så mamma och pappa har varit på plats och varit hundvakter – tack! Som tur var fick vi kanonfint väder torsdag och fredag och en bra resa i goda vänners lag med många bra lärdomar, men för hundarnas skull hade jag gärna haft mer minusgrader under större del av veckan.

Var egentligen rätt trött när jag kom hem igår efter jobbet, men samtidigt supersugen på en skidtur på älven. Hade besök av en kompis så medan vi satt och surrade hann solen gå ner, men det var enbart positivt för ljuset nere på älven var helt magiskt sen när vi gav oss av, Tant, Fjant å jag.

Huset där jag är uppvuxen i södra Lappland ligger precis vid sjön och sen jag flyttade därifrån har jag verkligen saknat närheten till vatten. Nu ser jag inte riktigt älven från tomten i Rågraven, å det spelar inte så stor roll heller, men att bara kunna dra på sig skidorna och glida ut på älven två minuter senare, det är helt underbart! Så ska man leva helt enkelt! Vi åkte ungefär en halvmil och det kändes som en perfekt avslutning på en händelserik vecka, båda hundarna var pigga och glada och soffan kändes extra skön efteråt.

Idag hade vi tänkt oss slädtur och långpromenad, men just nu spöregnar det ute.
=( Förhoppningsvis hinder vädret vända till sig, annars får vi hitta på något annat kul. Kanske börja famla efter regnkläderna i alla fall för en promenad?

Avslutar med en gammal favoritlåt, som egentligen sammanfattar livet rätt bra tycker jag. Allt blir bra – helt enkelt!

Hjärta Lillskägget

Noomi blir allt mer lik min första Cairn, Jacki. När Noomi var yngre hade hon sällan tid att sitta still eller gosa. Hon var alltid ute på uppdrag å blev nästan förnärmad om man ville mysa lite. Igår kväll när jag satt vid mamma och pappas dator kom hon istället springande och ville komma upp i mitt knä. Sen sov hon där medan jag sökte recept och chattade med en kompis. Mysigt som tusan! Lillskägget tar allt mer av mitt hjärta i beslag helt enkelt. En skön blandning av att vara modig,  orädd, superoptimistisk, stentuff, lojal och jättegosig.

Idag är det bara -14 ute och alldeles klart. Ser alltså lovande ut för en ruskigt vacker slädtur om nån timme när det ljusnat ordentligt. Silva passade på att tigga lite snyggt vid köksbordet, så hennes springkrafter idag kommer delvis att komma av julskinka.

Min lilla hjältinna

Igår kväll pysslade jag på hemma med att packa upp kartonger, sortera grejor och måla lite i hundhuset. Medan jag sorterade kläder i sovrummet fick jag syn på en enorm spindel som sakta men enträget kom gående mot sovrummet. Jag har ju hunnit en bit i min spindelterapi och kan lyfta små spindlar rätt bra, men den här var ”way out of my league”! Jag försökte få den att vända men den vägrade.

Då kom Noomi till undsättning! Hon brukar leka med myror och myggor och tyckte att även denna spindel var en lekkamrat. Efter max en halv minut var spindeln död och hotet undanröjt. Noomi undrade nog mest varför hennes kompis inte ville leka mer.

Senare på kvällen hittade hon en spindel till på samma ställe och gjorde samma sak med den. Tack och lov använder hon tassarna. Jacki (min förra Cairn) använde hellre nosen och det hände ibland att spindeln helt enkelt klättrade upp i hennes skägg och åkte med istället. *huga*

Hon är bra till mycket – den där lilla Nomnom! =)

Noomi har gjort MH (film)

I förrgår smällde det! MH! Tyvärr har vi fruktansvärt långsamt internet så det tog ett DYGN (!) att ladda upp filmen. Å långsammare blir det nog ute i Rågraven sen… dags att vänja sig! =)

Jag var faktiskt smått nervös innan, första gången är det ju ändå lite att tänka på men vi gick ut som andra ekipage så jag hann ju se första hunden och ägaren innan det var dags och tävlingsledaren styrde ju upp allt så att det var enkelt att veta vad man skulle göra.

Jag skrev ju lite tidigare om vad jag hade väntat mig men utan att kryssa några specifika rutor. Jag kan säga att mycket av det jag trott kom på skam! Jag hade väntat mig att Noomi skulle vara mer supersocial men hon var inte så väst påflugen som jag tycker att hon brukar vara. Under hanteringen spände hon sig lite och jag vet ju sen tidigare att hon ibland ogillar att bli tafsad på. Det handlar inte om rädsla eller så utan hon verkar helt enkelt tycka att det är onödigt att nån ska tafsa på en när man har något spännande äventyr på G. Ett mått av integritet kanske man kan säga.

Att leka med andra var inte så värst intressant, men det har hon å andra sidan inte alltid gjort heller. Kampa med matte är en sak – men att kampa med andra är inget som är självklart att man ska göra. Dessutom tyckte hon nog att kamptrasan var lite stor och otymplig först innan hon fått koll på vad den var, men sen var den ju rätt rolig. Jag upplevde henne som lite ”tråkigare” på de bitarna än vad jag hade väntat mig, alltså jämfört med hur jag upplever henne till vardags.

Sen hade hon ju lite otur också på stora bytet för hon drog iväg med leksaken (jag var lite nervös där att hon skulle se den som en rulle och komma mot mig eftersom vi nött det så mycket å jag vet inte om det spelade in eller inte) och precis när hon nästan hunnit tillbaka till figuranten så blev han passiv. Nästa sväng när han blev aktiv var det samma sak – hon hann näääästan dit å sen blev han passiv igen. Men hon tog tydligen chansen att kolla in lilla bytet under tiden också…

Sen var det dags för skrämselmomenten och där hade jag nog väntat mig mer reaktioner. När jag tänker efter så kanske jag tänkte lite på hur Jacki skulle ha reagerat för jag tror att hon hade blivit lite mer skrämd. Noomi är ju cool, det vet jag ju, men riktigt HUR cool hon är visste jag nog inte riktigt. Dumpen gav en reaktion men hon gick fram själv när jag gått halva sträckan och sen släppte hon den. Skramlet undersökte hon direkt det låtit helt på egen hand och spöken var aaalldeles för långsamma! Noomi viftade på svansen och spanade runt i skogen medan de långsamt närmade sig och direkt jag släppte så gick hon fram för att säga ”hej!”. Ingen tvekan om att de var vänligt sinnade och roliga!

Skottet gav mer reaktion än jag hade önskat. Hon tog upp leken direkt igen men hade gärna fått bry sig mindre. Ingen rädsla men klart intresse riktat mot skytten och det är ju en reaktion som är bra att ha med sig i tankarna in i framtiden. Precis som beskrivaren sa efteråt så vill man ju helst inte att hunden studsar upp av ljudet i framtida träning förstås.

Nåja, allt som allt så tror jag att Noomi tyckte att det var en riktigt rolig kväll och jag fick nog en tankeställare själv också. Hon är ännu coolare än jag förstått. Jag upplever själv att det är stor skillnad på inne och ute och när jag tänker efter så har hon ju alltid varit väldigt cool ute. Inomhus är hon också cool MEN har lite mer ”larmfunktion” påkopplad och kan skälla för ljud eller sånt – ingen rädsla utan bara larm. Å det är väl kanske ju det som är grejen, att hon reagerar och lever om i vissa lägen är nog just bara ett larm och inget mer. Det gör bara ont i öronen (ibland).

En rolig grej var att det var en tjej där (som följt sin kompis) som var intresserad av att skaffa Cairn! Jag blir så himla glad varje gång jag träffar nån som är intresserad för (jag är ju som bekant rätt partisk) jag tycker själv att Cairnen är en så fantastisk och rolig ras som alldeles för många missar! De är ju inga ”blickfångare” till vardags kanske, och många missar nog potentialen som finns genom att bara döma dem på det yttre. En raggig liten hund – hur kul kan den vara liksom?

På MHt visade Noomi hur i alla fall jag tycker att en terrier ska vara till stora delar, modig, orädd, nyfiken och duktig på att avreagera. Dessutom vet jag ju att hon har krut och ”jävlaranamma” när det gäller och det är en riktigt rolig och skön kombination. Redan för 20 år sen sa jag att Cairn är ”nr 1” för mig och det står jag fast vid – en bra Cairn är en fruktansvärt rolig och användbar hund om man har kunskap att utveckla dess kapacitet! Lyckas man bara bygga ihop en teamkänsla och rikta all den där envisheten år det håll där man vill ha den – då har man en tuff kompis o praktiskt format som ger allt och lite till! En liten rolig parentes är att Noomi och jag var de enda anmälda till MHt som faktiskt även anmält oss till en brukstävling. Har man gjort det så ökar ju chanserna att komma med på MH. Nu hade vi kommit med ändå visade det sig ju…. men det är ändå kul att ha ett mål att sikta mot.

Så, här kommer Noomis MH på film och tack Lovisa som filmade. En rolig och lärorik kväll!

Efter Noomis MH hade jag gärna stannade och sett även de andra, men jag hade ju ett ivrigt huskygäng som väntade hemma så vi packade oss i bilen och åkte hemåt. Körde en cykeltur med 2+2+2 längst in efter Kallkällvägen och sen ut igen. Slapp frysa! Nästan inte blött alls! Riktigt kul när det är så för en gångs skull!

Silva och Kaela var först ut och de hade bråttom bråttom! Att vi stötte på ett rådjur gjorde ju inte saken sämre. Jag tror Silva galopperade hela sträckan. Det i sig är ju inget extremt alls, men hon är den enda av mina hundar som älskar fart på det sättet och helst alltid skulle färdas i galopp.

Rotax och Rossi travade istället större delen av sträckan och jag hann se lite fin natur och fundera på livet… Nalle och Mintu var sist ut och när vi gled in på gården igen efter klockan 22 stod fullmånen högt på den ljusa himlen och det var hög tid att gå till sängs. Jag använde min rosa jacka och jo… jag tvättade den ju förra veckan så att den var REN! Spelade ingen större roll märkte jag för nu var lerprickarna tillbaka…hmm…

Eftersom filmen tog sån tid på sig passar jag på att fylla på med ett par dagar till. Igår kväll åkte vi till Noomis uppfödare i Luleå för att få hjälp med utställningstriminingen inför lördagens utställning i Piteå. Snabbt och lätt blev Noomi riktigt snygg och förutom att det alltid är kul att träffa Greta så var det skoj att se Noomi leka med ett gäng andra Cairn och inte bara huskies. I huset bor t.ex. hennes gamla lektant från valptiden samt hennes halvsyster. De var riktigt lika när de rusade fram över gräsmattan.

Dessutom hade vi turen att få med oss ett uställningstält hem, då Greta hade ett liggande som hon inte använde. Supersnällt! Nu kan det regna på oss bäst det vill, vi kan vara beredda ändå! =)

Noomi, Sigrid och halvsyster Margot

Noomi – ännu otrimmad, och Sigrid och Margot

Margot och Noomi, bästa leken som många Cairn verkar älska! Att jaga eller bli jagad med något i munnen!!!

Hemma igen efter trimningen, bortse från vedkorg, kompostgaller mm…

Nu ikväll har Giela fått laserbehandling i Råneå och jag har bokad en tid även nästa vecka. Under ett par veckors tid har jag slarvat och inte hunnit boka in något i tid, och det märks snabbt på tants dagsform. Hennes rygg behöver laserbehandlingar och får den det så är hon pigg och stark igen! Efter behandlingen gick vi en promenad kring stan med Veronica och Flinga och nu börjar snart löven spricka ut.

Sådär… efter ett mastodontblogginlägg ska jag nu gå ut och mata huskygänget och pussa dem god natt. Imorgon blir det sök och spår med alla hundarna. Dessutom ska värstingkameran följa med för jag hoppas kunna ta lite nya fina sökbilder och kanske hinna få in en artikel till kommande nummer av Cairnbladet. Om bara både Noomi, kameran och fotograf kan samspela… =)

 

 

En mysig morgon i hundgårdarna

Idag skulle Gakkon ha fyllt 10 år om hon levt. =( Istället blev hon inte ens 7. Igår flyttade jag över lite gamla inlägg från förra bloggen och jag började från början, maj 2008. Då skrev jag inte så ofta och inte så ingående. Det var bara 2 månader före Jacki gick bort, och precis under den tiden flyttade Silva in. Jag har inte skrivit speciellt ingående om när Jacki fick somna in, idiotveterinären (jo faktiskt!!!) som vi stötte på den dagen och hur tungt det var. Ändå kom en massa minnen tillbaka bara av att läsa de sporadiska inläggen och se bilderna. Gakkon såg pigg och stark ut, och lilla Jacki var gammal och lite virrig men väldigt söt.

Noomi påminner mig mer och mer om Jacki även om de är två helt olika individer förstås. Noomi är socialare och ”mer hund” och har lite andra intressen, men grundkänslan av Cairnkärlek är ändå där.

När Noomi var yngre så var hon alltid på väg nånstans, hade alltid ett projekt på G. Hon gosade lite ibland men tyckte ofta att det var lite onödigt och om man ville gosa när hon var ute på uppdrag såg hon nästan förnärmad ut – JAG ÄR UPPTAGEN!!! Nu ligger hon jättegärna och gosar, hämtar ett ben och lägger sig nära för att tugga och sover gärna under täcket med huvudet på min arm en stund på kvällen. Så himla mysigt!

Sen jag började med färskfoder i frusna block har jag fått träna upp mina yxkunskaper och förutom att yxan snart faller i bitar så är jag rätt stolt över precisionen! Jag brukar hugga upp två block i taget till portionsbitar för hela gänget å sen tina en bit morgon å kväll bara.

Vi passade också på att mysa lite i hundgårdarna. Det börjar vara riktigt härligt att sitta ute nu. Bara fem plusgrader men torrt och soligt. Kaela löper och bor nu med Silva i den minsta hundgården. Kaela själv verkar mest förtjust i Nalle men han är inte intresserad direkt. Rotax däremot tycker att hon är jättesöt.

Mintu was here!

Mys med Nalle och Rotax, killarna som inte alls gillade varandra en gång i tiden

Kastrerade grabbar som ändå uppvaktar Kaela när chansen ges

Rotax ville helst imponera på Kaela men då blev Silva lite sur – LEK MED MIG DÅ!!! Hon har ju aldrig gillat att vara ”utanför” utan ville också vara med på ett hörn. =)

Två andra hundar som aldrig förstått varandra är ju Rossi och Kaela. Rossi är lite fundersam nu när Kaela löper och som synes inte helt avslappnad. Å andra sidan har de varit smått spända kring varandra i 4-5 år nu utan att det blivit varken värre eller bättre än så. De bor inte tillsammans och måste ju inte älska varandra. Att de accepterar varandra räcker långt och fungerar bra i vardagen. Dock tycker jag ändå att bilden nedanför t.ex. är intressant att studera. Rossi ser inte helt avslappnad ut, å inte Kaela heller.

Nu laddar vi för sökträning och spår ute i skogen. Kanske lite lydnad också…. Ikväll kommer mamma och pappa och vi ska titta till huset i Rågraven en snabbsväng med lite ved som de har med sig på släpet. De gamla ägarna var jättesnälla och lät oss lämna den där (istället för att först köra den till Vittjärv) även om inte alla papper mm är riktigt klara kring köpet ännu.

Igår kväll åkte jag förresten upp till byns majbrasa och fick träffa en massa trevliga människor. Jag minns faktiskt rätt många namn, släktskap och var folk bor… ganska många i alla fall! Det var jättekul att få chans att träffa alla men jag var lite nervös ändå, gillar inte att åka ifrån hundarna en sån här kväll. Normalt sett firar jaga aldrig Valborgsmässoafton (för hundarnas skull) men detta var ju lite speciellt. Allt verkade lugnt när jag kom hem men Rossi var lite fladdrig och jag förstod att hon hört nån smällare. Senare på kvällen sköts det ännu mer! Ska bli skönt att flytta ut i skogen. Jag gissar att det är betydligt lugnare på smällarfronten där. Dags att dra på skogskläderna!

Lampor, renar och konstiga fynd i hundsängar

Sista kvällarna har vi tränat lite mer lydnad, och nu har jag varit noga med att inte snegla på henne vid läggande under gång utan hålla blicken mer stadigt framåt, och vips lade hon sig rakare och bättre. Tack för tipset Linnea! Vi utvecklade även lite till så att jag inte vände mig mot henne utan fortsatte framåt med ryggen mot henne, och för det allra mesta låg hon tryggt kvar. Efter alla månader av grunder hit och dit är det så himla kul att känna att vi börjar kunna sätta ihop olika delar till moment!

I förrgår kväll gick vi runt Skäretvägen med Giela och Noomi, och båda två hade sina nya lampor från Orbiloc på sig. Den vita är rätt OK men den som är orange imponerade inte alls. Man såg knappt att den lyste trots att jag satt den på blink. Om kopplet råkade vara ivägen så såg lampan helt släckt ut, och så tycker jag inte att en lampa för 249:- (som enligt förpackningen ska synas typ 5km!) ska göra. =/ En vanlig reflexväst känns betydligt säkrare!

På tal om lampor har jag beställt en ny pannlampa från Ebay och den har skickats och är på väg hem till mig! Längtar till att få prova den! Den kostade ungefär lika mycket som Orbiloc men ska nog lysta betydligt mycket bättre.

På promenaden mötte vi även en oväntad men uppskattad kompis.

Renen är alltså död och uppstoppad och står vid tomtkanten på ett hus i Vittjärv. Giela tittade storögt och hade nog gärna velat smaka lite på den. Hon gillar renar!

En annan rolig nyhet är att jag fått uppgift att skriva några rader i Cairnbladet om hur det är att ha Cairnterrier här uppe i norr och vad vi tränar och är aktiva inom osv. Det blir riktigt skoj för i mina ögon är Cairnen en väldigt rolig hund att jobba med och jag önskar att fler fick upp ögonen för denna underbara ras. Visst, det är inte samma som att jobba med en ”riktig” bruksras, men själv uppskattar jag i alla fall att ha en liten och smidig hund som GÅR att göra i stort sett allt med, men som inte är nån arbetsnarkoman och har perfekt storlek för att mysa i soffan.

På tal om att vara en Cairn, så har Noomi utvecklat ännu fler likheter med min gamla Jacki. Nu kryper hon gärna in under mitt täcke varje kväll och somnar där och ligger kvar tills det blir för varmt. Så himla mysigt! Sen lägger hon sig antingen på täcket eller nere i plastburen som står öppen på golvet. En morgon när hon vaknade och kom ut ur den så följde en BH med… å jag vet att jag INTE lagt den där inne själv!

Idag snöar det rätt rejält men innan vi kan hoppa på släden ska skotern lagas, Giela och Kaela laserbehandlas, ja det kan bli så illa att det blir mörkerkörning trots att det är helg. Ha en bra helg allihop!