Äntligen! I slutet av veckan och under helgen har mamma och pappa varit här och hjälpt oss att bygga rastgård. Nu har hundarna kring 1500 kvadratmeter rastgård i skogsterräng, inhägnad med 2m högt skogsplanteringsstängsel och i direkt anslutning till hundgårdarna. Fjällresan ställde vi in då det såg ut att bli både kallt och regnigt i fjällen, och all hjälp behövdes ju här hemma. Att bygga ”viltstängsel” i skogsmiljö är ju ingen barnlek faktiskt.
Så, nu kommer lite bilder från hundarnas bus i rastgården. Ska försöka uppdatera lite mer sen kring hur den faktiskt ser ut, missade det denna gång… men blogglusten har inte infallit sig riktigt ännu, så är det bara!
Först en bild från invigningen i förrgår där alla sju huskies råkade vara på samma plats… de flesta fäller och är halvnakna… Noomi får inte vara med de andra i rastgården. Inte ännu i alla fall. Ytan är för stor och riskerna för många när det kan bli högfartslekar och många är inblandade.
Det mesta av terrängen är tallskog med lite grandungar och rätt mycket undervegetation, dvs. hundarna måste lyfta på tassarna hela tiden och balansera upp kropparna. Helt perfekt att de nu får röra sig fritt i den typen av terräng dagligen!
Jag har ju drömt om en egen rastgård i stort sett sen jag skaffade Giela, och insåg hur stark jaktlusten hos en husky kan vara, så nu känns det underbart att den finns (även om jag inte riktigt förstått det ännu – jag har inte fattat att den faktiskt är på RIKTIGT utan det känns mer som ett lån) och att Giela får vara med och använda den! Giela har ju på inget sätt varit en superrymmare men inte heller pålitlig och en lös husky i skogen kan ställa till enormt mycket skada om det vill sig illa. Huskies i flock innebär en ännu större risk om man inte har dem under kontroll så även om mina hundar är rätt följsamma och lyhörda skulle jag aldrig släppa dem alla lösa i skogen tillsammans. Skulle säkert fungera 99% av gångerna… men den sista gången kan det ju gå ruskigt illa och den risken ska man inte utsätta sina medmänniskor för (eller snarare deras får, hästar, småhundar, renar eller annat kanske?).
Rotax och Silva har gjort ett fynd
Kaela och Rotax travar genom skogen. Jag fick faktiskt en rulle stängsel över så det hade gått att bygga ännu större, men det kändes inte meningsfullt. Ytan är så stor att de kan rusa av sig rejält och samtidigt har jag hyfsat bra möjlighet att se rastgårdens utkanter om jag står i mitten, vilket känns viktigt. Att bygga större hade nog inte gjort det så himla mycket roligare för hundarna, men inneburit mer jobb för oss samt en rastgård som hade blivit svårare att övervaka.
Titta på Rotax – som genar ÖVER Rossi…!!!
Inflyttningen i huset fortsätter… vi har ett par lådor kvar och ännu inga gardiner. Men det börjar kännas som ”hemma” och huset i sig är verkligen helt underbart. Ljust och öppet och supermysigt på kvällarna nu när det börjar bli mörkt och man får tända alla lampor. På sikt när vi kan byta lite tapeter och fixa lite smågrejs så kommer det att bli ett riktigt drömhus! Vi trivs så himla bra, både tvåbenta och fyrbenta, och jag trodde nog inte att det var möjligt, men huset som var fint på sommaren blev ännu finare nu i höstmörkret. Ser så mysigt och inbjudande ut att jag får nypa mig lite i armen för att förstå att det faktiskt är mitt hem nu! =)
Torkad gräsmatta… men blommande Ölandstok! På glasaltanen äter vi nästan alla måltider nu, så himla mysigt rum!
På andra sidan vägen har vår närmaste granne en kornåker. Den är så himla vacker! Tidigare skiftade den i grönsilver, nu är den alldeles gyllene. För mig som är uppvuxen närmare fjällen känns en kornåker nästan lite exotiskt… faktiskt!
Höstmörkret börjar komma och dragträningen av hundarna har börjat så smått. När mamma och pappa varit här hade de sin fyrhjuling med sig så jag körde hundarna en morgon med den. Vi använde den främst till att sträcka upp stängslet och det var väldigt praktiskt och bra. Hade aldrig gått att bygga lika bra utan den!
Nåja, just morgonen när jag tränade hundarna hade jag ätit enormt mycket frukost – och i normala fall äter jag ju ingen frukost alls. Jag var supermätt! Lätt illamående! Åkte iväg direkt efter frukost för att det inte skulle hinna bli för varmt och efter 10 minuter på fyrhjulingen bakom 6 glada och ivriga hundar började jag känna mig åksjuk. När man sitter där finns ju inte så många alternativ. Jag hade lust att bara stanna och lägga mig raklång på marken men jag hade ju hundarna att tänka på. Det går ju liksom inte att bli hämtad eller räddad heller.
I ungefär 20 minuter satt jag på fyrhjulingen och försökte att fokusera på horisonten för att inte öka på illamåendet och jag tog mig hem… lyckades sätta in 5 av 6 hundar i hundgårdarna och ta av selar och halsband… men sen fick jag lägga mig på backen och kräkas upp hela frukosten på grusytan utanför hundgårdarna. Pappa satte in sista hunden (Nalle) i hundgården och hämtade lite vatten till mig… haha… vilken morgon! Efter att jag legat en stund på gruset var allt OK igen men jag säger då det – det där med att äta frukost är inte helt ofarligt!
Nu ska Noomi och jag gå ut i skogen en sväng. Å så får vi se när nästa blogginlägg kommer. Känns faktiskt rätt skönt att ha lite distans till bloggandet just nu eftersom det trots allt tar en del tid och energi. Har om möjligt extra mycket annat att fokusera på nu… så…vi hörs!
Nukutvi huskies, hundar & hästar 