Idag var det dags för Giela att simträna igen. Först fick Kaela sin första laserbehandling på ryggen och sen fick tant komma in och träffa en annan tant – butikshunden Vilda!
Den första skepsisen försvann från Vilda när det blev tantgodisutdelning. Visst är de söta! Giela tycka förstås att Vilda var jättefin.
Att simma var inte lika roligt som att hälsa på kompisar men det måste man också göra. Efteråt fick hon träffa en söt Lancashire heeler som hon nog hade velat pussa ihjäl om jag inte hållit emot. Dessutom blev hon extra fluffig efter att ha fått sin päls blåst med pälsfön! Älskade söta lilla tanten som snart fyller år!
Noomi fick en ny leksak också, en liten räv med pip i svansen. Sambon döpte den snabbt till Pip-pip.
Tanken är att den bara ska användas vid Noomis favoritlek, nämligen att bli jagad med en leksak i munnen. Den leken var Jackis favorit också och jag måste säga att ju äldre Noomi blir, desto fler likheter ser jag faktiskt. Min tanke är att få till en ny belöning, en riktig superbelöning, att kunna använda vid speciella tillfällen.
Det luriga med en sån belöning är förstås att kunna kontrollera den. Jag vill absolut inte att hon ska inbjuda till den typen av lek med andra saker, andra saker ska alltid in till mig, men hon börjar bara rätt säker på det nu så jag tror att vi vågar börja flytta in Pip-pip som lek och träna in villkoren och sen kanske prova att använda det som dunderbelöning.
Nu ska vi dra ut i spårskogen. Kanske blir nåt blåbär som går åt också…
Börjar med en bild på en kartong som jag haft hundmedicin i sen Jacki var ung. Jag skulle tro att den är från mitten av 90-talet alltså. Det är en gammal Frolickartong och visst ser hunden på bilden lite smått tokig ut?
Min förkylning hänger envist kvar och dagarna till semester och fjällresa känns alltför få. Vill hinna jobba och hinna med en massa annat innan nästa vecka! En annan tråkig sak inför fjällresan är att Gielas rygg trilskas och verkar ond även nu. Hon går lite stappligt med bakbenen, ja alltså stappligt för att vara Giela, har sett tusen resor värre på andra hundar, och det verkar inte ge med sig. Min förkylning gör ju inte saken bättre för någon ork att fysiskt motionera hundar finns inte i denna här kroppen just nu. =(
Idag åkte vi till Råneå eftersom vi hade ett simbesök inbokat och det kändes viktigt för Giela att få lite behandling. Eftersom ryggen trilskats så bytte vid simningen mot ett besök på vibrationsmadrassen med förhoppning att det skulle lindra. Under tiden fick Noomi plaska i poolen och hämta bollar. Måste ännu en gång tacka Älvdalens hundhälsa för kanonbra service och väldigt bra utbud av tjänster och produkter. De är bäst!
Laddad badbrud
Boll. Boll. Boll.
Precis som förra gången så släppte jag ner Noomi i poolen och lät henne simma till bryggan. Skitskoj! Extra roligt var det när det fanns en boll att hämta. Om bollen låg ”på vägen” så hämtade hon den ivriga men bollarna längre bort lät hon bli. Lite klok är hon i alla fall. En gång hamnade hon fel och försökte klättra upp på bryggan från fel håll och det går ju inte. Jag fick göra ett litet panterhopp upp på poolkanten för att kunna hjälpa henne åt rätt håll för hon fortsatte simma på samma plats fast bara nosen och ansiktet stack upp över vattenytan. *s* Tur att hon är en liten tuffing som mest bara minns allt det roliga.
Giela fick en stund på vibrationsmadrassen och lite massage och jag hoppas att det lindrade hennes rygg. Imorgon har vi bokat en ny tid hos Paula för att känna igenom henne ordentligt och få lite mer specialbehandling. Hoppas innerligt att tant hinner blir piggare innan nästa vecka, eller att vi i alla fall får veta vad som gjort henne sämre nu. Tankarna snurrar ju rätt mycket. T.ex. tycker jag att hon flåsat ovanligt mycket, nu efter löp funderar man ju alltid på livmoderinflammation mm. Å andra sidan löpte hon nyss och det kanske bara är efterslängar av löptiksflås? Med hennes tysta löp är det svårt att tidsbestämma nånting.
Håller tummar och tår för att Giela ska få följa. Realistiskt sett så är detta ju antagligen hennes sista chans till en längre fjälltur eftersom kroppen trots allt inte blir yngre med åren. Hon älskar verkligen att vara till fjälls och skulle nog stortrivas, men det får ju inte kosta mer än det smakar. Hoppas på bra svar imorgon!
Igår kväll tränade vi rallylydnad här hemma och med färre störningar så gick allting förstås ännu enklare. Om man fokuserar på det positiva så såg det ut ungefär som i filmklippet ovan, dvs. några fina ljusglimpr här och var! Målet är inga perfekta sittanden eller positioner utan att hundarna ska kunna hålla fokus och sätta sig ungefär på rätt plats och ungefär i rätt riktning. Det räcker så bra för detta gäng.
En liten stjärna som sken extra klart igår var lilla Kaela, hon tycker att det är SÅÅÅ kul! Förhoppningsvis kan vi snart bjuda på längre klipp också när jyckarnas uthållighet börjar ta sig. Noomi fick lite utställningsträning och det gick väl sisådär… Hon är värdelös på att lyckas ta godis man ger henne i handen och tappar små bitar här och var, som sen utgör en fin störning nästa gång man passerar samma gräsplätt. Ikväll tränar vi på asfalt!
En annan rolig sak hände också igår. Giela hade simtid i Råneå men har börjat löpa och även om det sägs att det bara är en myt att livmoderinflammation beror av bakterier så började jag tänka tanken på att kanske låta Noomi simma istället. Hon gillar ju att plaska (läs: i vattenskålen) men har aldrig badat på riktigt eller simmat. Där inne är det ju varmt i luften och vattnet och det kändes som en bra start.
Efter lite hjälp så simmade lilla fjant och snabbt gick det! Hon hade grym styrfart! Att gå i själv var lite konstigt men att bli isläppt och sen få simma till ”bryggan” var riktigt skoj! Wow! Skräckblandad förtjusning med mest förtjusning liksom! Hon simmade sträckan på 1-2 meter kanske 7-8 gånger och tyckte att det var skitfränt och var blöt från topp till tå. Giela såg mest glad ut över att slippa… sötaste lilla tant. Senast i förrgår tyckte en man att det var två valpar jag hade med mig. Jo båda är snart 13, den ena snart 13 veckor och den andra snart 13 år.
Igår var det dags för simträningen igen och Noomi följde med som bisittare. Nu hade hon inget gott ben i sin lilla bur utan blev högljudd och efter att vi valpsäkrat simlokalen fick hon komma ut och vara med istället. Giela kändes lite trött och seg och var inte alls så himla sugen på att simma, men nu när vi körde utan flytväst så använde hon i alla fall bakdelen mer även o hon fuskade lite. Lurigt ibland att få hundar att använda musklerna de försöker att inte använda… Vi körde ca 3×5 minuter för tant.
Nåja, Noomi rusade runt i hasorna på mig och tyckte att det var sjukt spännande! Hon använde även sin nya röst för att tala om det och i ett litet rum med väggar och golv av sten så hörs det ganska bra…Viff! Viff! Viff! Hon klättrade upp på rampen och tyckte att det var superspännande att vara så högt upp och ha översikt över hela läget – vilket coolt ställe!
Eftersom vi inte alls tränat på att vara tyst eller låta så lät jag hennes skällande bero. Det kändes som att det mest skulle ha blivit pannkaka om jag försökt jobba med henne på ett bra sätt samtidigt som jag höll koll på simmande tant. Däremot insåg jag snabbt att det är dags att skaffa en strategi för att hantera skällandet!
Med Jacki blev det mest tjat och gnat känner jag. Mycket negativitet kring skällandet och en Cairn som väl lärt sig att skälla vill ju gärna ha sista ordet…eller ibland inte vara tyst alls. Jacki var väl inte världens mest skälliga hund direkt, men hon skällde ändå mer än vad jag önskade och när man väl kommit in i en negativ spiral är det svårt att komma ur den. Jag bestämde tidigt att jag vill försöka att undvika att hamna i samma läge med Noomi, där man tjatar och tjatar men inte direkt kommer nånstans.
Det kan ju låta lite töntigt kanske, varför inte bara lära in ”tyst” liksom? Min erfarenhet är att just skällande är rätt svårt att träna på ett bra sätt. Det är svårt att vara konsekvent och tålmodig när det skälls hejvilt och oftast sker det ju i situationer där man reda har fullt upp med något annat. Jag har själv också en väldigt låg toleranströskel för skällande och känner snabbt att jag blir irriterad på högljudda hundar, dvs. inte de bästa förutsättningarna för att träna på ett smart sätt om man inte just har en klar plan att följa. Därför kände jag att jag vill ha en klar strategi som är tydlig för både mig och hunden. Blir kul att testa detta!
I övrigt så är jag väldigt noga med att själv vara lugn och visa att jag har läget under kontroll. Om man har en valp som börjar småskälla för att den hör något konstigt så är det lätt hänt att det blir fel om man försöker korrigera bort beteendet. Det hunden får med sig från situationen kanske bara blir att matte också blev upprörd och att ljudet där ute måste vara något som kan vara farligt. Att förmedla att skällande är ”fel” är oftast betydligt svårare än man kan tro och man hamnar lätt i ett läge där man får fortsätta försöka förklara hur fel det är under resten av hundens liv, mer eller mindre…
Nåja, vi fick i alla fall med oss en större pilatesboll hem där huskisarna ryms att stå ordentligt. Tror den kostade ca 650kr. Den ser ut lite som en jordnöt men jag har inte blåst upp den ännu så den är otestad. Dessutom hoppas jag att rallylydnadsskylthållarna dyker upp idag. Efter att ha vaknat av en rejäl åskknall och spöregn kring 7-tiden är det nu uppehåll och lugnt ute så det passar bra för hundträning!
I torsdags kom den äntligen – min nya kamera! Än så länge har jag inte hunnit fota så mycket idag blir det ändring på det eftersom vi ska besöka en ”prova på”-dag på hundkapplöpningsbanan i Älvsbyn. Med min Canon EOS 7D ska jag fota som en riktig superjapansk turist! Förra sommaren testade alla hundarna att springa på banan men idag får förstås Noomi stå över, och även Giela eftersom hon inte tyckte att det var så himla fränt förra gången. För er som är nyfikna på hur det gick förra gången kan ni läsa här:
Dagens stora fråga är alltså – kommer Silva att våga springa ett helt varv???
Lilla Noomi växer och är nu 10 veckor gammal! Tänk så mycket hon lärt sig under dessa få veckor. Hon har riktigt bra koll på benen och kan nu hoppa upp i soffan även när hon har ett ben med sig. Börjar till vår relation har slagit sina rötter och jag förundras varje dag över vilken härlig liten hund hon är. Som ägaren till en av hennes systrar sa ”hon fascinerar mig”, och jo, jag känner nog likadant för Noomi faktiskt. Hon är helt underbar och börjar förstå allt mer av sin omvärld och vad som händer i den.
Noomi har fortfarande bara träffat Giela, Silva och Rossi, men hon verkar älska även de andra hundarna (utan förståelse för att det kanske inte är besvarat ännu) och de flesta av dem börjar se väldigt lugna ut när hon kommer på besök. Jag tror att Nalle är nästa hund på tur att träffa henne. I förrgår gick vi en promenad med Veronica och Flinga och då var både Giela, Silva och Noomi med. Noomi åkte förstås mest i ryggsäcken, men även då hon var lös fungerade det jättefint med de andra. Lilla Noomi och 3 huskies på promenad. =) Hon såg så stolt och nöjd ut och vilade sen så fint i ryggsäcken.
Igår var det simdag för Giela i Råneå och Noom fick följa med i bilen samt promenera och kissa lite i Råneå förstås. Där var en liten marknad och vi mötte en kvinna som tidigare haft Cairn och stannade för att prata. Cairnar är speciella, visst kan man möta folk som haft huskies och saknar dem men det är inte riktigt samma sak. Fd. Cairnägare har oftare lite darr på rösten och glädjen man ser i deras ögon när de möter en Cairn är något alldeles speciellt. Jag förstår dem helt för under åren jag var utan Cairn var jag likadan. Jag pratade med varenda Cairnägare jag såg fastän det både var roligt och ganska jobbigt.
Vackra Dansa var också med och simmade igår och oj så duktig hon var! Hon tog i från tårna och simmade sig verkligen trött! Huskyfjantarna flyter ju mest omkring om man jämför, men då har de å andra sidan inte samma lust att jaga en leksak eller rolig grej. Kul att se en sån duktig simmare i alla fall!
När Giela simmar är vattenytan lugn och stilla och hon skrider fram som den tant hon är… men jag tror att hon faktiskt tycker att det är rätt mysigt ändå och för en tant kanske det är ganska lagomt. Andreas på Älvdalens hundhälsa tipsade om Hyaluron 365, ett tillskott med bl.a. MSM och glucosamin som kan lindra gamla trötta leder. Vi ger ju Glucoflex III men det kan alltid vara bra att testa något nytt. Det hade tydligen fungerat riktigt bra på deras Corgitant som är i samma ålder.
Vi fick även med oss lite Vom och Hundemat Valp som Noomi ska få smutta på ibland (bara jag kommer på hur man på bästa sätt delar ett block på 0.5kg i pyttesmå bitar utan att hälften går bort i delningsprocessen) samt Acana (minns faktiskt inte vilken sort exakt) valpfoder.
Foderdjungeln är ju alltid just en djungel, men även om Acana tillverkas utomlands så gillar jag tanken på att det tillverkas av frigående djur och verkar ha högkvalitativa ingredienser med stort köttinnehåll. Förhoppningsvis kommer lilla Noomi även att tycka om det, men det dröjer ett bra tag till innan vi byter för att inte påfresta lilla mage. Nu blir det bara ett par kulor tills fodret vi fick med oss från uppfödaren börjar ta slut om ett par veckor.
Sådär, dags att börja förbereda. Tror att huskisarna är mer än redo för nyss drog de igång en rejäl serenad utifrån hundgårdarna!
Ju länge tiden gick efter veterinärsamtalet klockan fyra imorse, desto mer kändes det som att det var kisseriet som var problemet och att småbajsarna här och var bara var en bieffekt. När man är så liten kanske det inte är helt enkelt att skilja på vad man gör hela tiden?
Halv nio imorse var vi på plats hos veterinären. Nyvaken som jag var hade jag missuppfattat vilken veterinär jag pratade med, det var inte alls den jag trodde utan någon i Öjebyn så när jag svängde in i Gammelstad var de inte beredda, men vi fick ändå snabbt hjälp av Bosse vilket kändes bra.
Väntan
Som tur var gick det ganska enkelt att få ett litet kissprov eftersom hon gärna försöker kissa hela tiden, och det var mycket riktigt blod i. Bosse tittade på provet och såg spår av bakterier samt blod förstås, och trodde att det var en urinvägsinfektion. Det kändes helt klart som ett bättre alternativ än ”sak fast i tarmen” men lilla Noomi har det jobbigt ändå. Vi fick hämta ut antibiotika som hon ska äta i fem dagar och förhoppningsvis tar den kål på de elaka små bakterierna.
Efter det åkte vi direkt till Sävast för att hämta upp Sofie och Szune som skulle följa med när Giela skulle simträna i Råneå. Noomi fick vila i sin bur och medan Giela simmade fick hon ett ben att tugga på. I efterhand blev det kanske både bra och dåligt, hon var lugn och nöjd medan Giela simmade men det kanske blev lite kraftigt för lilla magen för sen ville hon inte riktigt äta när vi kom hem.
Detta var första gången Giela simmade utan Paulas assistans, men jag hade ju min personliga assistent Sofie som kunde hjälpa till så det blev en lyckad premiär ändå. Giela var för övrigt lite ”off” idag. När Noomi och jag var hos veterinären så ylade hon lite ute i bilen (väldigt ”inte Giela”), när vi skulle simma var hon inte så himla sugen och sen efteråt så skakade hon lite i bilen trots att det inte var direkt kallt ute. Kanske en dålig dag för tant bara?
Lilla tjejen dricker nu men är lite trött och sliten. Dock ingen feber och sen vi kom hem har hon bajsat två gånger, så den delen av systemet verkar fungera bra. Ett tag var jag lite orolig för hon verkade så trött, men samtidigt förstår man ju att det tar på krafterna att vara liten och ha ont. Nu gick hon i alla fall nyss upp och kissade en normalstor pöl som inte såg så ”blodig” ut och sen åt hon några bitar kokt kyckling med god aptit, så nu känner jag mig lite lugnare. Hoppas bara att det onda snart försvinner för det är så jobbigt att se lilla tjejen ha ont!
Huskygänget (förutom Giela) fick en rätt tråkig dag idag, men så är det ibland när nån i gänget blir sjuklig och måste pysslas om lite extra. Hoppas hon snart är piggare igen snart. Nu hinner ju rivmärkena på min fötter läka ihop till och med… =)
Idag åkte vi som vanligt ut för att viltspåra. Det var väldigt torrt i markerna och blåste en del och hundarna var lite vimsiga och virriga, men med tanke på värmen i luften, den torra marken och vinden, så är de faktiskt förlåtna. De fick i alla fall trötta ut små hjärnorna en sväng och jobbade ändå på bra.
Rotax och jag
Rotax må ha lite lätt att ta till rösten ibland men han är en så himla härlig hund. Av mina 7 hundar är Rotax den som oftast får höra att han är ”ful”, och visst, han följer inte riktigt rasstandarden. Han är alldeles för grov och har helt fel vinklar för att orka springa långt, men han har ett väldigt stort hjärta och en fantastiskt personlighet. Folk som ser honom utan att tänka på rasstandard eller fysik tycker oftast att han är väldigt vacker, och det tycker jag också. Majestätisk på något vis! Jag är så otroligt glad över att han flyttat in hos oss, en riktigt härlig kompis som är väldigt rolig att jobba med.
Silva äter spårbelöning = frukost
Giela har nått målet!
Att spåra i Boden är inte riktigt som att spåra på normala platser. Idag var vi visserligen nära en skjutbana men såna finns å andra sidan i vart och vartannat hörn. Idag sköts det med både tyngre och lättare ammunition och hundarna får verkligen gratis skotträning. Jag skulle gissa att andelen skotträdda hundar faktiskt är mycket lägre i Boden än i resten av landet?
Ingen av mina hundar är direkt räff för skott men Rossi tyckte att det var en aning jobbigt idag när det var så pass intensivt. Hon fullföljde dock spåret och det blev en ”bra” upplevelse ändå. Kruxet med henne är att hon behöver väldigt många bra upplevelser för att glömma något som kan vara läskigt, så dagens träning gjorde nog varken direkt till eller från. De andra tittade lite eller jobbade bara på som vanligt. Här kommer en liten filmsnutt av Silva som går ett lite förvirrat och skakigt spår – glöm inte volymen! Det låter som om vi spårar oss genom ett krig men nej – bara en vanlig dag i em militärstad som Boden!
Efter det jäktade jag till Beijer för att köpa material till hundgårdsbygge imorgon (mer trallgolv) och sen jäktade Giela och jag till Råneå för simträning. Jag hade en vision om att hinna hälsa på en kompis längs vägen men istället var jag 10 minuter sen till Råneå…jäktig dag! Giela simmade i alla fall lugnt och klarade att simma runt bassängen rätt bra. På stället där bryggan upp brukar vara envisades hon dock med att stanna och försöka klättra upp på kanten – kanske den skulle komma ner och hämta henne om hon stirrade nog länge?
Älskade söta tant. Jag tänkte på det idag på väg hem därifrån. Hon var min allra första husky och fyller 13 år nu i höst. Förutom lite artros i ryggen är hon fortfarande väldigt pigg och fin både fysiskt och mentalt och tänk vilket resa hon gjort. När hon flyttade in var hon mager och eländig, magen slog bakut av minsta lilla problem, hon var livrädd för människor och speciellt karlar, klarade inte stadsmiljöer utan stora stresspåslag osv.
Det är så svårt att tänka tillbaka nu och minnas hur det faktiskt var. Nu älskar hon ju allt och alla och går hemskt gärna på stan och nosar i lugn och ro och magen är som en normal hundmage. Min älskade lilla Giela, draghunden som aldrig varit en duktig dragare, men vad gör väl det? Hon är en fantastisk liten tant och jag är så glad att hon fortfarande är med oss och fortfarande är så pigg. Hoppas vi har många härliga år kvar tillsammans att se fram emot. Hon är verkligen en genomgo och genomsnäll hund på alla sätt, så himla klok och härlig. =)
En annan rolig sak som hände på hundsimmet var att vi träffade Mintus moster Tiffany! Tiffany bodde hos Mintus uppfödare ihop med sina 3 syskon när jag köpte Mintu så det var kul att återse henne i hennes nya hem. Hon såg välmående och glad ut och blicken är så bekant, hon är så väldigt lik sina syskon och syskonbarn.
Tiffany, Mintus moster
Resten av kvällen har sambon och jag spenderat på fest med en massa kompisar – de flesta helt utan hund faktiskt! Riktigt trevligt men när de andra drog till Luleå på krogen så åkte vi hem. Det är ju en dag även imorgon… blir att snicka, träna hundar och så promenera med Veronica. Dessutom har jag en förhoppning om att hinna skriva lite på min bok. Vi får se vad dagens timmar räcker till.
När alla ska trängas precis vid burdörren ser det onaskeligt trångt ut, men de har faktiskt gott om plats längre bak. Anledningen till trängseln är förstår att vi spårat och alla vill att nästa hund som får komma ut ska vara just de själva!!! Vi spårade i fredags, i lördags och så idag. Jag försökte även att ta bilder på mig och en spårande hund samtidigt men utan fjärrkontroll var det inte helt enkelt. Det blev mest så här…
Igår och i förrgår tyckte jag att hundarna skötte sig fint men idag var de lite mer disträ. Då hade vi sällskap i skogen av två personer och två hundar till, men det kändes mer som om de var lite allmänt virriga. Huskies kan ju gärna springa framför släden alla dagar i veckan, men andra aktiviteter ska utföras med måtta och att göra något tre dagar i rad är på gränsen till att det kan börja bli trååååkigt. Även om det är något så skoj som spår.
Nåja, vi har gjort lite luriga spår med mycket vinklar, vallade områden som de måste hitta spårutgången ifrån osv. Trots den tama stämningen idag så gjorde bl.a. Nalle, Kaela och Mintu några riktigt snygga vinkeltagningar. Imorgon blir det vilodag från skogen – helt klart!
Igår lyckades vi äntligen ta oss till Råneå och hundsimmet igen. Jag har haft ambitionen att komma igång med simningen igen hela vintern men det har kommit saker emellan, på helgerna har vi varit ute på spåren hela dagarna osv… Giela var den enda som fick följa idag för lite extra panchis-behandling. Vi började med sim och hon verkade minnas rutinerna rätt bra. Dessutom fick hon faktiskt lite beröm för sin form. Artrosen och åldern till trots så är hon nog ändå hyfsat ”fit” ändå. Paula kände igenom hennes bakdel och menade att det kändes som om ryggen var stel men höfterna OK. Gissningsvis sitter alltså hennes artros i ryggen vilket känns logiskt på många sätt.
Sen fick tant laserbehandling och slutligen 15 minuter på vibrationsmattan. Lasern var lite obekväm just på ryggområdet men annars gillar hon den. Vibben visade sig vara en mysig grej och innan den var klar hade tant somnat så sött.
Patricia McConnell, Ph.D., a Certified Applied Animal Behaviorist, has made a lifelong commitment to improving the relationship between people and animals.
Nukutvi huskies, hundar & hästar 