Att ”skaka av sig” nåt som hänt

För ganska många år sen, ja det är nog typ 15, så minns jag att jag hade ett samtal med en kompis som hade lite problem med sin hund. När hon skällde på hunden så brukade det sluta med att hunden skakade på sig, och min vän var upprörd. Hon tyckte att hunden ”skakade av sig” obehaget och alltså inte brydde sig. Jag försökte förklara att det nog inte alls var så, men nådde inget gehör den gången.

Sen dess har jag tittat en hel del på skakningar genom åren (förstås), och nu speciellt efter att Noomi flyttat in. Hos huskisarna ser man det främst om det varit ett spänt läge eller lite dålig stämning. Om jag t.ex. går in och bryter en vild lek eller en upptaggad situation så kan det bli så att nån hund skakar sig ett par sekunder senare. Vad handlar det om då? När vi säger ”skaka av sig” så har vi ju gjort en mänsklig tolkning och om vi överför den tolkningen rakt av på hunden blir det ju lätt fel. Hunden skakar sig ju inte för att ”glömma” eller för att den ”skiter i” vad som just hänt. Det skakar ju inte av sig ett minne utan snarare en känsla. Att skaka sig är ju ett sätt att släppa lite på spänningar och byta sinnesstämning.

Noomi skakar sig rätt ofta och jag berömmer henne ofta för det. På henne är det väldigt tydligt. Om hon t.ex. skäller på något hon hör utanför huset (Noomi skäller väldigt sällan ute men rätt ofta inne…) och jag förklarar för henne att hon är töntig och faktiskt inte har hört något farligt alls, så skakar hon ofta på sig när hon börjar slappna av och slutar skälla. Skakningen blir en tydlig signal på att hon släppt ”hotet” och taggat ner, och det ska förstås ha beröm!

Positiv träning i all ära

På senaste tiden har jag hamnat i en hel del diskussioner på Facebook om positiva metoder när man tränar hundar. Grupperna har främst varit amerikanska och jag har flera gånger stött på ett synsätt som jag tycker verkar vara ovanligare här i Sverige. Diskussionerna har ofta handlat om en så enkel sak som att använda ordet ”nej”. Många gör det, andra känner stor stolthet i att inte göra det. Förutom den uppebara risken att ordet missbrukas (vilket ju faktiskt är ett rätt vanligt problem) så menar dessa personer att det hämmar hundarna och riskerar att få en negativ klang. Allt det kan förstås vara sant. Dessutom drar en del det hela steget längre och menar att man antingen är ”med oss eller mot oss”. Dvs. någon som använder positiv förstärkning i sin träning och inte straff, men även använder ordet ”nej” blir i vissa kretsar direkt mindre värd, mindre kunnig osv.

Jag har funderat lite kring detta och kommit till flera slutsatser. Slutsats ett är att det alltid finns många olika lösningar på olika problem. De ivrigaste debattörerna hänvisar ju gärna till videos från Susan Garrett och andra ”gurus” för att bevisa sin sak. Om man sen förklarar att man kan teorin kring varför många väljer att inte använda nej, dvs. man vet riskerna mm, men ändå väljer att använda ordet, så riskerar man att bli dumförklarad. Hur obstinata folk blir varierar förstås, som det alltid gör.

När folk hamnar på piedestal tror jag alltid att det riskerar att vara farligt. Oavsett hur duktig eller känd en person är ska man ALLTID vara kritisk och värdera det man ser och hör. Det man ser är inte LÖSNINGEN. Det är EN lösning och ett sätt att tänka. Ingen har alla färdiga lösningar och ingen har lösningar som passar alla personer eller alla hundar. Man får helt enkelt plocka russinen ur kakan, och vissa kakor (=tränare) har massvis med russin att hämta. Andra kanske eg. tränar på ett sätt man själv inte alls gillar, men de kan trots det ha bra tips och råd att komma med som man själv kan implementera, även om man själv inte alls gillar mycket av vad de gör. Helt enkelt – vi kan alla lära av varandra och det är viktigt att ha ett öppet sinne och lära sig att sortera bland råd och tips.

Den viktigaste kunskapen jag själv har med mig är förståelsen för hur olika typer av träning kan påverka en hund. T.ex. att träning med positiva straff där man lägger till obehag i många fall kan hämma hunden och göra den mindre ”framåt”. Vissa hundar fixar det utan direkta problem, andra blir helt förstörda. Att låta hunden tänka mer själv bygger hundens personlighet och självkänsla och har många positiva bieffekter. Hur olika typer av belöningar påverkar osv. Det är en hel vetenskap och jag kan absolut inte allt, men om man förstår grundmekanismerna i träningen så är det mycket lättare att besluta om ett träningstips verkar vettigt eller inte för hunden man har. Hellre plugga grunder än färdiga metoder tycker i alla fall jag.

Nästa tanke är att jag stött på väldigt många amerikanare med problem med rädslor hos hundarna. Är det vanligare där borta eller syns de bara mer? Många av de som ogillar ordet ”nej” menar att det hämmar och riskerar att ”skada” hunden, oavsett hur man lärt in det eller använder det. Min första tanke är då – vilken typ av hund har man om den på fullt allvar tar skada av ett ”nej” i vardagen om hunden fått chans att lära sig kommandot och det inte missbrukas? Vissa hundar är ju känsligare, men ”normalhunden” ska väl ändå klara nåt sånt? I den här frågan finns ju massvis med olika åsikter, men jag tänker snarare att livet förr eller senare blir rätt jobbigt för alla levande varelser, och jag jobbar hellre med att förbereda mina hundar för motgångar än att bädda in dem i bomull. Om jag får hem en hund som har svårt att hantera verbala åtsägningar så jobbar jag hellre med att vänja hunden vid det och lyfta den, än att aldrig höja rösten kring den.

Kanske handlar det till viss del om ens grundinställning till allt? Jag ser det som normalt att både hundar och folk får möta motgångar i livet och lär sig av det och blir starkare av det. Jag ser inget automatiskt negativt i ett en hund begränsas av våra ord ibland, även ett så pass ospecifikt ord som ”nej”, så länge hunden har en chans att göra rätt och förstår var som önskas av den. Snarare kan det vara en nyttig lärdom – det finns gränser och de måste respekteras men det är en naturlig del i livet och inte konstigare än så…

Men…då kanske jag är lite ”latare” än många andra också eftersom det tar en hel del tid att lära in helt positivt inlärda  men pålitliga alternativ för alla beteenden som kan uppstå i en grupp. Att ryta ”nej” blir ju en slags ”genväg” – men genvägar kanske inte alltid måste vara dåliga heller?