Grattis mig!

Förra veckan passade jag på att fylla 35 och det blev vecka av idel firande i olika former, kul! Både på födelsedagen, helgen före, samt helgen efter å en bit in i den här veckan också. =) Fick massor av fina presenter, middagar, luncher å festligheter så jag vidhåller det jag brukar säga – att livet bara blir bättre och bättre med åldern, än så länge i alla fall!

Kallt som tusan har det varit tidvis, -37,5 som mest på min termometer, så hundarna har fått nöja sig med tid i rastgården ganska stora delar av tiden tyvärr. Helgen som var kom dock mer snö och nu går det betydligt bättre att köra i skogen, det har blivit vinter ”på riktigt” så att säga. Det är faktiskt rätt stor skillnad på 6-spannet jag körde tidigare och 7-spannet som blev nu med Xuper, en linsektion till gör ju spannet ett par meter längre å så tillför han faktiskt en hel del kraft så det krävs lite mer snö och vettigare spår innan det ska kännas OK att köra.

För att kunna köra vägen ner till älven har jag testat att sätta några hundar bara i halsbanden på vägen ner, och det fungerar rätt bra faktiskt. Dock märks det att de fått stå en del. En av dagarna var Nalle och Xuper jättetaggade och precis när jag spänt om allt nere på isen och drog upp ankaret så rök de smått ihop. Nåja, att springa och slåss samtidigt går ju inte så enkelt så jag manade på gänget och röt några väl valda ord över vidderna (Typ: ”Jag stryper dig om du rör honom!!!” till båda två), en kort stund sprang de å turades om att skälla mot varandra å surade men när de fått springa ur värsta energin ur benen var allt lugnt och normalt igen. Om jag hade stannat är jag rätt säker på att jag hade haft en slaggis att reda ut, så fart kan vara bra till mycket, och lite speciellt blir det ju när man vet att hundarna reagerar för att de är så övertaggade i första hand.

Här kommer i alla fall lite bilder från en av veckans turer, en magiskt vacker eftermiddag nere på Luleälven. Fantastiskt ljus ute!

https://i2.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0129/a.jpgt

https://i2.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0129/b.jpg

https://i1.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0129/c.jpg

https://i1.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0129/d.jpg

https://i2.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0129/e.jpg

https://i1.wp.com/www.nukutvi.se/2016/0129/f.jpg

Vi körde ner till Bredåker och vände just vid bron, kul att få hinna pulsa i lite nysnö och hundarna var så söta, istället för att följa skoterspåret en bit ut på isen valde de (läs: Kaela) ett gammalt spår som de gjort tidigare i vinter, en slingrande liten stig som följde strandkanten in i alla vikar och förbi alla uddar, och där låg ju snön ännu djupare så det blev snäppet jobbigare för dem men det verkade ändå vara där de ville vara.

Nä, dags för en öl å lite chips, hihi, fredaaag! =)

Hundhuset ”klart”!

Uj, vilken paus det hann bli! Hösten är nu här på riktigt, vi har haft många nätter med rejäl frost och det börjar kännas att vintern ligger runt hörnet. Hundarna har fått hyfsat regelbunden dragträning i några veckor nu och det är verkligen otroligt hur snabbt de ökar sin kondition, även när man bara kör med cykel, som egentligen är alldeles för lättdraget för dem. Här kommer en bild som jag nog aldrig kommer att ta igen, för man kanske inte ska ta en selfie när man åker tvåhjuligt efter 45 kg galopperande hund…

På jobbet har vi gjort en massa roligt, t.ex. provat reläskydd inne i driftrummet, som synes med hjälp av en hel hög datorer och riktigt häftig provningsutrustning. En kanonkväll som avslutades med att vi monterade utrustningen i ett skåp ute i skogen under en klar stjärnhimmel – häftigt att höra brytaren gå från och till medan ljudet ekade ut över den öde skogen, och man kunde åka hem med känslan av att ha gjort något bra och viktigt!

Avslutade arbetsveckan med att räkna ut var på en viss ledning vi verkade ha problem med fåglar, och när vi skickade dit en kontrollant var där fullt med svanar! Otroligt häftigt! Det finns ju få saker som är mer tillfredsställande än att göra en teoretiskt beräkning som sen visar sig stämma väldigt exakt med verkligheten, ja just de bitarna är nog en av orsakerna till att jag tycker mig ha världens bästa jobb! Förhoppningsvis kan vi också rädda några svanar nu, genom att märka ut de ledningssträckorna så att fåglarna ser dem bättre.

I fredags kväll träffade jag brudarna inne i stan på Allstar, och visst hade vi en färgglad blandning? En rolig kväll med många skratt och mycket kärlek.

Xuper fortsätter sköta sig fint i gänget. Ibland gafflar grabbarna lite genom gallret men det känns inte så allvarligt. Det stör mig lite att jag fortfarande inte sammanfört grabbarna fullt ut men det har inte känts som att rätt tillfälle uppstått och nu när jag väntat så länge så är det lika bra att vänta på rätt läge, när ändå alla hunnit bli lite hemtama och den där första ”smekmånaden” liksom är över. Den är ju annars bra att utnyttja eftersom den oftast innebär att en ny hund håller lite låg profil.

Vattenskålarna börjar frysa och snart ska frysen fyllas med färskfoder igen…

…för nu är äntligen hundhuset klart! Uttag och belysning har kommit på plats och byggutrustningen städats undan. Underbart! Detta projekt och alla dess små delar blev lite av en långbänk, men nu är det otroligt nära mål – skönt! Det blir en frys för hundmat och en för ben och godis, 600 L hundfrys innebär ju att varje husky har nästan 100 L var…hihi… =)

Helgen var supereffektiv rent allmänt, många små saker kryssades från ”listan” och veden jag fått av min snälla granne Danne som tack för hjälpen kring sågen förra helgen är nu inne i vedbodan. Härligt! Nu kan det få bli hur kallt det vill – jag kan elda mig less och lite till!

Igår kväll körde jag ett styrkepass med hela spannet för allra första gången denna säsong. 3 km i lågt tempo och detta var första gången alla sju huskisarna gick i samma spann. Allt fungerade fint och trasslade minimalt, trots att det var premiär. Hundarna jobbade hårt och man ser verkligen på dem att de tycker bättre om att springa i spann än att bara gå två och två, de tar jobbet på större allvar helt enkelt. Och snäppet roligare blir det ju när de får snö under tassarna sen också.

Nu ikväll har Noomi och jag gått en promenad i vackert frostig skymning (tur att jag inte är så mörkrädd för det var lite spöklikt ute när mörkret föll), och så hände en helt sjuk sak. När jag kom hem från jobbet så hittade jag Silva…utanför hundgården! Utanför rastgården! Hon stod utanför hundarnas område helt lös och ensam och lite olycklig, och hade tuggat vidare på några älgben som ligger kvar från helgen.

Först tänkte jag att hon måste ha hoppat ut, den första som nånsin gjort det hos mig – huga – men nu tror jag att hon helt enkelt blivit kvar i rastgården imorse och rymt ut därifrån. Det måste ju vara så, att jag helt enkelt glömt henne i rastgården, för hon kan ju busa ibland och gömma sig lite där. Helt förkastligt förstås… men jag hoppas ändå att det var så, bättre det än att hon lärt sig rymma! Det kommer ju att visa sig de närmaste dagarna…

Som tur var är ju Silva en superfegis som trots sin tuffa attityd innerst inne är helt övertygad om att hon inte klarar sig själv ute i stora världen, så jag tror faktiskt inte att hon gått speciellt långt alls ifrån de andra hundarna. Nu ikväll när de rastades och fick mat hade hon bråttom bråttom in i hundgården när det var dags – rusade in för att inte bli glömd. Nåja…

Avslutar kvällen med gitarrspel (eller snubbel, om man ska kalla det något passande) och så lite planering inför morgondagen – ska nämligen följa min supersnälle granne Stefan ut på älgjakt på morgonen! Dags att plocka fram lite kläder och packa om godiset i oprassliga påsar, hihi… =) Ladda batteriet till kameran också förstås!

Juldagen

Hoppas att ni alla hade en fin julafton igår! Vi firade lugnt och stillsamt här hemma och så passade jag på att vara tomte hos några släktingar. Kul! Om jag får säga det själv så var min tomteutstyrsel riktigt fin men tyvärr har jag den inte på nån riktigt bra bild. Idag blev det äntligen en slädtur, släden nyfixad och linorna hade också fått sig en genomgång. Kanon! En kompis frågade om inte någon av knutarna glidit isär så här på premiärturen, men det har faktiskt aldrig hänt mig. Snörena kan nötas av tidens tand, men knutarna i sig har aldrig svikit mig.

Nåja, gick igenom lite gamla bilder på systemkameran så först kommer två bilder från Lucia när en kollega med familj var på besök för att fota lite julkortsbilder. Tjejerna Ida och Malin var jätteduktiga på att köra släde och till slut blev det ett fint julkort där de själva körde hela spannet. Riktigt kul att få vara med på arrangemanget och jag tror att hundarna också trivdes, de gillar ju att bli ompysslade.


På väg mot fotoplatsen, jag kör och tjejerna i tomtekläder åker

Julkortet i sig får fotografen behålla (det blev en jättefin bild där tjejerna kör tillsammans och ler ikapp med hundarna), men jag kastar in en bild också där jag vände spannet, mest bara för att det inte är så ofta som både hundarna å jag är på bild. Mintu gjorde dessutom en riktigt snygg vändning dagen till ära – med publik å allt!

Imorse åkte jag med mamma, mormor, syster och ett av mina fina kusinbarn på Julotta i grannbyn Strömsund. Det är ett litet kapell med 10 bänkar och vi var en tapper liten skara. Alltid kul att få träffa lite byafolk och dessutom var detta prästens andra julotta för dagen så den började först 09.30! Mycket trevligare än 07.00… Jag fick med mig riktigt bra tips om robotdammsugare från en annan flerhundsägare så en sån blir det nog nån gång i framtiden.

Efter det var det äntligen dags att sela ut mina ivriga hundar och vi fick en fin tur i det fantastiskt fina vädret. Kring -20 grader och gnistrande snö som nästan liknade sammet i den låga solen. Vansinnigt vackert ute och främst översnöade vackra skoterspår.

Frost på hundarna, frost på släden, kallt om fingrarna, men värt att frysa för. Vintern är verkligen som allra vackrast nu och nån månad framåt.


Rossi


Mintu skakar sig efter ett snöbad


Silva – man ser buset i ögonen!


Mintumys!


Rotax svarta päls, som var ganska vit dagen till ära.

Nysnön var fantastiskt mjuk och fin idag och släden gled om möjligt ännu ljudlösare än vanligt på sammetstäcket. Alldeles magiskt! När vi kom hemåt igen låg dimman tjock över sjön Storuman. Isen har inte lagt överallt ännu och vi kommer inte att våga köra där under denna vistelse. Senaste åren har det ofta varit så, att isen antingen inte lagt eller i alla fal känts osäker under julhelgen. Lite konstigt känns det allt, för innan dess var det ju i stort sett självklart att man skulle ut på isen under jul och njuta av den låga solen.

Självklart behövs en bild på lite kraftledningar också, detta borde vara Vattenfalls lokalnät och den vänstra av dem är den som förser Blaiken med ström. Nu är det dags att hoppa ur understället och snygga upp sig inför middagsbesöket. Ha en bra kväll allihop!

Nu börjar vi om

Det händer ju ibland att bloggar man följer plötsligt blir tysta. Inläggen börjar komma mer sällan och blir till slut sporadiska. När det händer så har det ju ofta en orsak och jag har själv märkt att det ofta hänger ihop med stora förändringar i livet. Nån bryter upp, förlorar någon närstående, bestämmer sig för att flytta långt eller ta något annat stort beslut som kräver mycket energi och tankar. Nu i sommar visade det sig ju att jag inte är något undantag. Bloggen har varit väldigt tyst och visst har det varit mycket jobb med flytt och fix men under ytan har även andra tankar rört sig och nu är vi i läget att hundarna å jag kommer att bo ensamma i det nya huset.

Jag tänker inte gå in på detaljer men själv mår jag bra och känner mig stark och jag tror och hoppas att den här förändringen i slutänden ska föra med sig positiva saker till alla inblandade. Riktigt var allt landar vet väl ingen ännu, men jag vet att allt kommer att lösa sig till det bästa för alla på sikt och det räcker långt. Samtidigt som jag är väldigt tacksam över åren som gått så ser jag fram emot ett nytt kapitel i livet som kommer att föra med sig helt andra upplevelser.

Så, nu när den här processen till stora delar rullat ut och det börjar vara dags att landa och sikta mot nya mål så tror jag också att bloggen kommer att bli mer levande igen. De tunga tankarna och funderingarna som åt energi börjar ligga bakom mig och dessutom är ju vintern här. Huset och hundgårdarna ligger inbäddade i ett tjockt lager vit snö och det är faktiskt riktigt vackert. Jag trivs oerhört bra i mitt lilla hus på kullen med mina hundar, och även om vi säkert kommer att stöta på problem ibland så vet jag att allt kommer att lösa sig. Jag bor i en by med fantastiskt fina grannar och så har jag en hög med hjältevänner på mitt jobb så det jag inte redan kan kommer jag att ha chans att lära mig eller få hjälp att lösa.

Fina lilla huset i vinterskrud

Silva och Mintu i rastgården

Snömonstret Noomi

Nu har äntligen släden fått sin årliga genomgång också så nu är den redo för nya äventyr! Slädsäcken skulle behöva lite lagning men det kommer, säkerheten sitter ju i släden så den är prio
ett!


Min kära släde i molekyler tidigare idag.

En mutter vid mattbromsen hade lossnat och så har jag kompletterat med brickor på undersidan av alla bultar som sitter i själva mattbromsen. Märkte nämligen att de små muttrarna kröp upp genom gummit annars och det blir ju inte bra…


En mutter som rymt upp genom skotermattan…

Efter att alla trädelar oljats in några gånger med rå linolja var det ikväll äntligen dags att knyta ihop släden igen. Knutarna ger släden lite flexibilitet och sliter inte på träet på samma sätt som t.ex. skruvar skulle göra eftersom detaljerna hela tiden rör sig lite mot varandra. Jag gjorde en gång en film om hur man knyter ihop sin släde men såg nyss att filmen inte verkar fungera längre, nåja, det är en enkel knut som är justerbar och gör att man kan justera hur hårt man vill dra. Är man lite svag (som jag) så brukar det bli lagomt att helt enkelt dra så hårt man orkar.


Även kniven ska förstås knytas på plats!

Avslutar med en kort sammanfattning om läget i övrigt. Hundhuset är nästan färdigisolerat (bara nån timmes jobb kvar) och sen kan värmen slås igång. Alla hundarna mår bra! Noomi har precis opererat sitt navelbråck igen då bråcket gick upp för några veckor sen tyvärr. Operationen gick i alla fall bra men det är förstås tråkigt att ha tratt på sig och matte blev över 8000 kr fattigare… Huga!

Å andra sidan så är det ett billigt pris för en sån underbart liten kompis och med lite tur kan vi få lite rabatt eftersom det var operation nummer två. Livet här ute i skogen hade inte varit detsamma utan Lillskägget helt enkelt! Självklart måste hon få vara med på en trattbild.

Sådär – allt på plats! Ny upphängning till bromsen, nya fräscha knutar och nybehandlat trä – let it snow! Nu börjar vi om med bloggen och så blir det en nystart för livet i övrigt också – och som vanligt väntar ju äventyret bara alldeles precis runt hörnet!

Dra att dra bort släden från startplatsen

Idag gjorde vi säsongens sista slädtur från tomten. De bara partierna var rätt många och visst GÅR det att köra men jord och grus är ju inte så skoj. Mer körning blir det nog, men inte med start här hemma. Även ute på ängarna hade det börjat töa rätt rejält nu….

Å bitvis i skogen var det riktigt bart i de soliga backarna. Här har Mintu lyckats med konststycket att gå på fel sidan om ett träd när han skulle kissa. Ankarfäste = noll. Såna här gånger är det ju väldigt praktiskt att ha lite lydiga hundar som faktiskt står kvar bara på kommando.


Vårt spår!

Längre in i skogen kom det mer snö men det stack upp stubbar och kvistar och skotrarna lyste med sin frånvaro. Vi var först av alla att köra det spåret i början av vintern och nu kanske vi även var de sista? Sen kom vi ut på myrarna och där ligger snön ännu tjock. Härligt!

Ingen snöbrist längs detta lilla travhästspår heller, som synes. Bitvis är det rejält med snö och bitvis är det alldeles bart och naket…frustrerande när man älskar vintern! Tyvärr är det ju rätt svårt att hoppa mellan områdena med mycket snö, och man kan ju inte gärna bara köra runt, runt, runt på samma lilla plätt heller…

Med lite sorg i hjärtat berättade jag för hundarna att vi inte skulle starta hemifrån nåt mer, och körde sen släden runt hundgårdarna mot garaget. Den behöver även lite lagning, ett snöre har nötts av utav ankaret (hålls nu ihop med spännband – en riktig ful-lösning):

Och idag lossnade en mutter så att ena delen av mattbromsen hoppade loss:

Dessutom måste ju slädsäcken lagas lite efter Noomis framfart:

Ja, det kanske finner sig rätt naturligt på så sätt, att säsongen snart är slut. Imorgon åker jag med jobbet till Vasa för att titta på transformatorer och nörda mig ett par dagar och på torsdag åker vi till Blaiken för att fira påsk. Då ska självklart släden följa med så mer körning blir det absolut – bara inte hemifrån.


Rossi tvättar en tass


Silva – lite blöt i håret!


Kaela – som verkar trivas bra i sin nya sele!


Nöjd och trött liten Rossi


Nöjd och trött liten Silva

Avslutar med ett av Noomis roliga små påhitt. Sambon ropade och frågade om jag saknade något ”rött”. Det ”röda” som Noomi tuggat på i en av hundsängarna visade sig inte vara något jag saknade direkt. Däremot något som måste ha trillat ur kylen när han tog ut ingredienser till salladen. Hon verkade ju ha tuggat rätt rejält på den och måste ju ha en mun av stål!

Jo – det är en halv chilifrukt! Mums!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ännu en solig dag + min ”nya” Kaela!

Jag kunde nästan inte tro att det var sant, men hundarna och jag fick ett par fina timmar på hyfsat körbara spår i SOL idag! Underbart! Noomi och Giela fick stanna hemma och så körde vi och myste och struntade i att kolla på klockan eller tänka på annat än här och nu. Härligt! Canon 7Dn och fjärrutlösaren fick följa med och i det varma vädret passade det bra att hundarna fick micropausa medan jag ställde iordning kameran.

Spetsade öron – renvittring måntro? Några renar såg vi inte alls idag, men vittring hade vi ett par gånger.  ”Spökrenarna” fortsätter att gäcka oss!

Lederna var hyfsat fina att köra, men sen hamnade vi på ett litet spår som snart gick upp i rök, och där fick hundarna kämpa lite när de pulsade i den mjuka snön. Mintu och Kaela höll hela tiden fokus framåt, de visste ju förstås vart vi skulle och försökte bara hitta bästa möjliga spår.

Kaela har för övrigt utvecklats enormt denna vinter. Två stora saker är skillnaden. För det första är hon inte alls lika ”vanestyrd” längre utan kan välja spår lite mer fritt. För det andra så lyssnar hon mycket bättre och fastnar in längre i ”jag trodde att jag hörde vänster så då kan jag bara tänka vänster närmaste 10 minuterna även om matte försöker säga höger”. Ibland svänger hon nu snabbare än Mintu och helt på egen tass, och på såna ställen där hon tidigare var väldigt styrd av ”vanans makt” tänker hon nu fritt.

Det enda jag kan tro är att hon kan tänka ”bättre” för att hennes rygg och nacke inte längre gör ont. Smärtan som funnits där har säkert legat och blockerat på något vis. Hon är ju snart 6 år så det är knappast så att träning eller mognad att göra. Det är i alla fall jättekul att se henne blomma ut mentalt och ”envisheten” är nästan bortblåst.

När jag tänker efter så var ju även Gakkon väldigt envis i led ibland. Hon var ju enormt envis dygnet runt, som en del i sin personlighet, men i efterhand kan man ju undra om delar av hennes envishet när hon jobbade hade med hennes ryggsmärta att göra? Hon hade ju säkert ont i ryggen långt innan vi själva märkte det. Å andra sidan kändes Gakkons envishet mer målinriktad – ”JAG VILL DITÅT” – medan Kaela har känts mer som att hon fastnat i en tanke och bara inte kunnat släppa den liksom.


Mintu och Kaela


Silva och Rotax

Sista biten hem fick Rossi åka släde. Hon såg lite trött och seg ut och jag gissar att det är skendräktighet som påverkar henne. Hon såg i alla fall väldigt nöjd ut i släden och satt där så fint. Det mysiga med att ha en hund i släden är ju att man kan gosa lite medan man kör också!

Sockersnön skavde lite på Rotax trampdynor så han fick på sig två sockar längs vägen. Första sockarna vi använder denna säsong? Allt har verkligen varit lite konstigt. När vi kom hem efter ett par timmar var hundarna så himla nöjda och glada och gosiga, och medan jag packade undan så gick Rotax in i en koja och somnade, med sele och sockar på sig. =)


Trött kille

Jag fick väcka honom för att ta av selen, halsbandet och sockarna. När han väl vaknat igen ville han förstås gärna gosa. Alla mina hundar älskar att gosa och kramas och mysa, och Rotax är inget undantag!


Kaela, Nalle och Mintu – sambos!

När jag plockade undan utrustningen skar jag mig på en bit vajer som sitter just bakom ledarhundarna. Ett par små trådar hade lossnat och pekade ut! Jag är jättenoga med att inte ha vassa grejor där hundarna bor eller i dragutrustningen, så denna byter vi ut direkt. Som tur var har jag en extra från höstlinorna. Den är knappast försvagad så att den riskerar att gå av, men vassar grejor som sticker ut ska man inte ha nära hundarna. Linor, speciellt mittlinan, ska man vara riktigt noga med och hellre byte en gång för mycket än en gång för lite.

Efter slädturen fick Giela och Noomi en långpromenad i flexi och förutom att äta lite hästbajs och titta på passerande hästar och hundar skuttade de runt i snön och mådde gott. Efter att ha stått i supervarma slädskorna några timmar kändes Lundhagskängorna riktigt lätta och nätta. =)

Nu lägger vi vinterns första dubbelsoliga helg bakom oss och laddar för en ny arbetsvecka. Hundarnas matfrys står nu på avfrostning för imorgon kommer jag äntligen hem med 130kg Pondus färskfoder och 60kg Tello torrfoder. Äntligen är Pondus igång med sin fodertillverkning igen! Att främst bara ge torrfoder och köra nu i vinter har ju fungerat, men det känns som att hundarna är snäppet segare än vanligt på nåt vis. Nu har det ju råkat sammanfalla med en rätt katastrofal vintersäsong, men nästa år hoppas vi ha både rejäl vinter och pigga hundar med rätt käk!

 

Säsongens första fikatur

Äntligen dags för en liten fikatur med sällskap. Grått ute och kring nollgradigt men riktigt härligt ändå. Eftersom den här vintern har varit så konstigt så är det faktiskt första gången i år vi tar med nåt att äta. Släden packades med ved och lite utrustning och så gjorde jag plats för Noomi och Giela längst bak förstås. Noomi var jättetaggad och hade bråttom ut på spåren (finns en film på vår Instagram till höger som jag inte fick in här)


Silva och Rotax


Giela sprang i flexit en bit och verkade glad över det.

Släden var tungt lastad och spåren rätt dåliga, men vi hade sikte på en rastplats som bara ligger ca 2 timmar bort (med långsam fart) så det kändes rätt lagomt. Här passerar vi Buddbyträsket!


Rossi slåss med en tvångstanke efter att ha sett ett roligt vasstrå sticka upp ur snön

Vi hittade ett fint och ledigt vindskydd vid Råtjärnarna och fick sällskap av Emma och Erik som om på skoter från Smedsbyn. För första gången körde ingen av oss vilse och alla skotrar fungerade också! Noomi rusade runt och tittade på roliga saker, kollade till huskisarna och försökte hitta något att äta. Måste säga att hon ändå var duktig på att inte stjäla nånting och hela tiden hålla sig nära utan att vi behövde påminna henne.

Huskisarna fick testa sina nya liggunderlag, eftersom det är mycket lättare att ta med än en massa halm/hö. Inte en tass hamnade på liggunderlagen så det var nog ingen hit… =/


Korv, hamburgare, bacon… hungern var snabbt botad.


Söta lilla Rossi hittade Nalles plats i släden och sov så gott


Sen fick Nalle tillbaka sin plats och Rossi låg lös längst bak i släden istället med bara öronen synliga


Rotax och Silva tycker att det är värdelöst att vila. Istället ska man vara aktiv och gärna strimla träd.

Giela somnade inne i vindskyddet till slut som vanligt, och vi fick väcka henne när det var dags att åka. Hon hade inte bråttom nånstans! Rotax hade desto mer bråttom och tuggade av sin nacklina i starten. =/ Som synes på bilden nedanför fick han springa hem utan, men det gick ju bra det också även om han ville dra åt vänster ibland.

Vi passerade Vittjärvsträsket igen ungefär åtta timmar efter att vi åkt hemifrån, mätta och glada. Noomi såg faktiskt lite trött ut i släden, men direkt vi kom hem började hon söka tuggben och skutta omkring och så lyckades hon välta ut ungefär en liter saft över soffan, Lars och mig. Efter den lilla bragden somnade hon gott och sov som en liten stock. =) Nu ska jag sova jag med… blir riktigt skönt att lägga sig i renbäddad säng efter en dusch för att ta bort lukten av eld.

En ny utmaning för Noomi!

I onsdags kväll åkte Noomi och jag med min kollega Gunilla och hennes häftiga Bouvier Annie till Luleå och Forma Hundcenter (rätt namn?) för lite öppen träning. En mysig liten lokal med många hundar och ägare men bra stämning och riktigt trevligt. Blir helt klart ett ställe vi återkommer till!


Noomi Lillskägg

Eftersom lokalen var liten var det oftast tränande hundar bara en meter ifrån och det kändes som riktigt bra träning för Noomi. Hon skötte sig faktiskt jättefint och brydde sig ytterst lite om de andra, speciellt med tanke på att det var helt nytt ställe och helt nya hundar. Vi körde lite positioner, ställande och läggande under gång, enkla stadgaövningar, aningen mer ”basic” än i vanliga lokalen men detaljerna fungerade bra och attityden var fin. Sen introducerade vi hopphindet för första gången (vilket fungerade bra direkt, hon kan ju alla grunddelarna sen tidigare fast med andra typer av hopphinder) och introducerade rutan genom att bara bygga värde för att gå in i den.

Vi var där i lite mindre än två timmar och tränade nästan hela tiden med bara några korta pauser. Så ”ska” man ju inte göra, men Noomi har känts så fin och pigg nu och jag ville testa lite för att se om och när hon skulle bli trött. Nu verkade lillterriern ha kört igång terrierenvisheten för hon var pigg och alert hela tiden och började aldrig vimsa eller verka seg. Kändes som ett riktigt fint formbesked att hon orkade så länge utan att tappa sugen alls. Så länge det fanns godis att få så var Noomi beredd att jobba. Än så länge kommer ju belöningarna ofta, ofta och det underlättar förstås rejält men det var ändå härligt att hon blivit så uthållig!


Stora fina Annie, ”storskägg”

För nån dag sen kom fjärren till min EOS7D och tyvärr kunde jag ju bara testa den i mörker, men hellre mörker än inte alls! Det fungerar fint och jag längtar såååå efter att få använda den i dagsljus och strålande solsken för att fånga glada ivriga hundansikten framifrån! Den ska ha en räckvidd på 80 meter och kan användas i flera olika lägen beroende på hur man vill använda kameran.

Vi var på spåren i nästan tre timmar igår kväll, tungt och blött och varmt för hundarna, så farten var låg men det passade Giela och Noomi bra. Först fick de åka släden tills vi lokaliserat renhjorden och passerat den. Mintu och Kaela i led ”som vanligt” nu för tiden.

Noomi är absolut inte som snyggast när hon åker släde och är ivrig – ögonen blir nästan runda av allt roligt hon tittar på! =) Sen fick hon och Giela äntligen hoppa ut, Giela i långa flexikopplet eftersom jag inte var helt säker på om alla renar verkligen var bakom oss… och Noomi lös med reflexväst och orange lampa.


Matte jag kommer bak och tittar till dig!


Noomi kryssar mellan huskytassarna

I den långa, långa, lååånga uppförsbacken fick Mintu och Kaela ett tvärt hjärnsläpp och följde ett djurspår in i skogen. Det roliga var att jag hann ta bilden innan jag märkte vad som hände…så här är det – total olydnad fångad på bild!

På väg hem testade jag ett par bilder med långa slutartider, och medan huskisarna tydligen kan stå rätt stilla i ca 2 sekunder så kan Noomi INTE! Sträcken av ljus är avtryck från hennes lilla lampa medan hon susade fram förbi spannet. Idag sprang hon ca 6-7km och medan Giela självmant hoppade ner i släden när vi närmade oss hemma så ville Noomi INTE åka. Nästan hela tiden sprang hon mellan Kaela och Mintu, eller en halvmeter framför, och sen tittade hon bak till mig med jämna mellanrum.


Nästa hemma, tant och Noomi i släden igen

Man ser nästan vad Silva jobbar med…

När vi kom hem var klockan mycket och det var läggdags direkt! Dock kan man ju leva med det efter några härliga timmar ute i skogen med sina vänner.

I övrigt så har jag skickat in en liten artikel till Cairnbladet nu och det ska bli kul att se om den dyker upp. Cairnklubben är den enda klubben jag varit trogen hela tiden, i över 20 år nu! Som student valde jag bort SKK, terrierklubben, SBK, a-kassan mm… men aldrig Cairnklubben! Däremot har jag aldrig publicerat något där under åren som gått, så nu är det väl dags!

Sen så är Mintu en liten minikändis just nu för hans finns med som reklamansikte för hundspannsturer här i kommunen på Turistbyråns hemsida. Kul! Vi kör ju inga organiserade turer själva direkt, men Mintu gör sig ju bra på bild ändå och vi lånar gärna ut hans vackra ansikte på bild till de som frågar.

Imorgon planerar v säsongens första grilltur. Varmt, mulet och säkert lite blött… ja det är inte optimalt men det blir härligt att komma ut med lite gofika. Det jag är mest rädd för är att Noomi ska lyckas stjäla korven jag vill grilla… hon är ruskigt snabb, målmedveten och envis när det gäller ätbara saker.

Lampor, renar och konstiga fynd i hundsängar

Sista kvällarna har vi tränat lite mer lydnad, och nu har jag varit noga med att inte snegla på henne vid läggande under gång utan hålla blicken mer stadigt framåt, och vips lade hon sig rakare och bättre. Tack för tipset Linnea! Vi utvecklade även lite till så att jag inte vände mig mot henne utan fortsatte framåt med ryggen mot henne, och för det allra mesta låg hon tryggt kvar. Efter alla månader av grunder hit och dit är det så himla kul att känna att vi börjar kunna sätta ihop olika delar till moment!

I förrgår kväll gick vi runt Skäretvägen med Giela och Noomi, och båda två hade sina nya lampor från Orbiloc på sig. Den vita är rätt OK men den som är orange imponerade inte alls. Man såg knappt att den lyste trots att jag satt den på blink. Om kopplet råkade vara ivägen så såg lampan helt släckt ut, och så tycker jag inte att en lampa för 249:- (som enligt förpackningen ska synas typ 5km!) ska göra. =/ En vanlig reflexväst känns betydligt säkrare!

På tal om lampor har jag beställt en ny pannlampa från Ebay och den har skickats och är på väg hem till mig! Längtar till att få prova den! Den kostade ungefär lika mycket som Orbiloc men ska nog lysta betydligt mycket bättre.

På promenaden mötte vi även en oväntad men uppskattad kompis.

Renen är alltså död och uppstoppad och står vid tomtkanten på ett hus i Vittjärv. Giela tittade storögt och hade nog gärna velat smaka lite på den. Hon gillar renar!

En annan rolig nyhet är att jag fått uppgift att skriva några rader i Cairnbladet om hur det är att ha Cairnterrier här uppe i norr och vad vi tränar och är aktiva inom osv. Det blir riktigt skoj för i mina ögon är Cairnen en väldigt rolig hund att jobba med och jag önskar att fler fick upp ögonen för denna underbara ras. Visst, det är inte samma som att jobba med en ”riktig” bruksras, men själv uppskattar jag i alla fall att ha en liten och smidig hund som GÅR att göra i stort sett allt med, men som inte är nån arbetsnarkoman och har perfekt storlek för att mysa i soffan.

På tal om att vara en Cairn, så har Noomi utvecklat ännu fler likheter med min gamla Jacki. Nu kryper hon gärna in under mitt täcke varje kväll och somnar där och ligger kvar tills det blir för varmt. Så himla mysigt! Sen lägger hon sig antingen på täcket eller nere i plastburen som står öppen på golvet. En morgon när hon vaknade och kom ut ur den så följde en BH med… å jag vet att jag INTE lagt den där inne själv!

Idag snöar det rätt rejält men innan vi kan hoppa på släden ska skotern lagas, Giela och Kaela laserbehandlas, ja det kan bli så illa att det blir mörkerkörning trots att det är helg. Ha en bra helg allihop!

6 draghundar är tydligen enklare än 2 fjantar framför en spark…

Verkar som att vi har en riktigt mild vecka framför oss, 10-15 minusgrader hela veckan typ! Efter flera veckor med mellan 25-35 grader kallt dygnet runt känns det riktigt lyxigt att plötsligt kunna planera hundaktiviteter utomhus på normalt sätt igen, speciellt för frusna gamla Gielas skull.

Kvällen inleddes med en mysig slädtur på ca 16km efter lite fynd på Intersport inför sommarens fjällturer och en supersnabb middag på Subway. Stilla snöfall, vindstilla och -10 grader. Inte helt fel faktiskt! Nya batterier i pannlampan dessutom!

Alla renspråren fanns förstås kvar, men hundarna var ganska lugna och jag förstod snabbt att renarna dragit vidare från berget där vi oftast ser dem. Här brukar de stå bland tallarna och titta storögt på oss, men inte idag!

Lite senare kom vi ner på ett litet spår som plogas för travhästar, och jag kände snabbt att renarna var nära. Hundarna ökade tempot snabbt och ivern var stor. Efter en halv minut fick jag syn på reflexerna från ett gäng renar på höger sida och vips började de rusa över vägen framför oss – vilket fick hundarna att skrika och hoppa på plats förstås. Eftersom renar är rätt ”dumma” ibland, en ensam eftersläntrare skulle nästan kunna springa rakt in i spannet, stannade vi och såg till att alla hann passera innan vi körde vidare – till hundarnas stora förtret! När jag släppte bromsen sen grävde de sig framåt…tyvärr fastnade inga renar på bild… =/

Kul med lite viltkänning! För första gången i år tog vi spåren ner mot älven och äntligen var där kört upp spår. Rent allmänt börjar det finnas gott om riktigt fina skoterspår nu – 3 månader av äventyr på fina spår hoppas vi att vi har framför oss!

En bit var helt okörd men skaren är så hård att hundarna kan gå ospårat utan att trampa igenom mer än en decimeter nu. För mig bär den inte, men att åka på släden fungerar ju. Och nej, kameran är inte sned, vi kör på en sluttning helt enkelt!


Nere på Luleälven på väg mot Kusön

När vi kommit hem fick alla utom Rotax gå in i hundgårdarna, men Rotax passade på att gå in själv han med, medan han satt fast i släden. Sen fick alla umgås tillsammans en stund medan jag hade ett stadigt tag baktill i Rotax sele. Mintu skulle inte göra något provocerande själv så att ha honom lös kändes helt säkert och jag fick några bra chans att belöna eller tillrättavisa bra och dåliga beteenden hos de båda under kontrollerade och lugna former. Ska försöka hitta några bra grundbeteenden att förstärka hos Rotax för att lära honom lite mer artigheter.

En tråkig upptäckt var dock att min kära bajsplockare tappat en svets och börjat falla i bitar. Den är lite sned och sliten sen förr så det blir nog ett byta istället för en lagning. =/


Rotax i sin koja

Efter två härliga timmar på släden klädde jag på Noomi och Giela och hade en jättefin plan. Istället för en långpromenad skulle vi ta sparken runt den vanliga mörkerpromenadsrundan, så att vi kunde hålla lite högre tempo (än matte i vinterkläder tempo) vissa sträckor men ändå stanna och nosa och pinka osv, roligare både för hundarna och för mig!

Så här såg det ut korta stunder, alltså trasselfritt och trevligt och mysigt. Tanken var ju inte direkt att de skulle dra, men linorna trasslar ju som minst om de går längst fram. Större delen av tiden var det dock mer eller mindre kaotiskt. Tänk att jag helt hade glömt hur enerverande det kan vara att ha 1-2 omotiverade hundar framför en spark. Att köra ett gäng galna men fokuserade draghundar framför en släde är ju rena barnleken om man jämför! Jag fick även starka Flashbacks till tiden då man tog en spark och knöt ihop lite koppel och snören som sen trasslade lika illa som hundarna… gaaah!

Giela ville nosa och kissa på varenda snöklump, och riktigt så mycket hade jag ju inte tänkt att vi skulle stanna. När vi promenerar använder jag ”Nu går vi” men det var svårt att få något flyt eftersom sparken gled snabbt ibland och inte alls ibland, och tant märkte rätt snabbt att hon kunde utnyttja det och nosa lite extra på varje snöklump…

Noomi var duktig men fick flera gånger för sig att hon måste springa bredvid mig och titta så att jag inte blev uppäten av sparken, eller vad hon nu undrade över, och då trasslade ju linorna i medarna ibland… Dessutom har min kära spark riktiga spaghetti-medar efter ett par års användning och även om man sparkar som en tok så händer inte så mycket alls. Ungefär som att promenera i blöt cement eller simma i sirap kanske. Inte så upplyftande.

Giela såg dessutom lite stel och eländig ut, men det är ju inte så konstigt efter att hon tvingats till stillhet så mycket pga kylan. Att få jogga lite idag tror jag var rätt lagomt i slutänden och hon fick lite smärtstillande till middagen för att hjälpa kroppen på traven.


-Matte, är du OK?

Sparkturen tog längre tid än promenaden brukar göra och det var varken mysigt eller smidigt… Jag kom hem helt blöt i svett och mentalt utarbetad! Vilket trassel och vilket elände! Funderar på att sälja sparkeländet faktiskt, den var kanonbra att ha första åren med draghundar (upp till 3st fungerade fint) men nu gör den mig mest arg… Den är hyfsat om man kan ÅKA men eländig om man ska SPARKA. Blir skönt att sova lite helt enkelt… *S* Måste förstås tillägga att jag främst var arg på sparken och linorna, Giela och Noomi var inte de stora katastroferna på något sätt.

God natt!