Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…


1 kommentar

Helgfix och Noomis framsteg i lydnaden samt tankar om hundträning

Nu har Gielas plåster åkt av och såret under ser jättefint ut. Ett litet, litet sår som sytts med stygn som ska lösa upp sig själva. Efter nästa helg blir vi äntligen trattlösa! Ögat rinner en hel del men det beror säkert mycket på salvan som vi smörjer med. I övrigt verkar det inte irriterat eller så och av det jag kan se så ser ögonlockskanten fin ut.

Idag har huskisarna mest tuggat älgben medan vi byggt och fixat i garaget. Som vanligt är det en hel del som ska förberedas inför hösten. Mintu blev snabbt helt blodig om frambenen men det är inte Mintublod utan gammalt älgblod.


Nalle äter älgöron

Noomi har fått lite mer träning på att hitta/hålla rätt position, främst i vänstersvängar eller snurrar åt vänster för att styra bakdelen rätt. Hon börjar vara rätt duktig nu och det är skoj att se framstegen. Just nu struntar vi i att sitta eller sitta rätt utan fokuserar på positionsarbete i rörelse, typ. Giela får godis bara för att hon är söt och hon tyckte att det räckte bra. Om tratt ska komma in och träna samtidigt som valp så blir det så trångt och stökigt, så detta blev en bra lösning.

Jag bestämde väldigt tidigt att jag inte tänker jämföra Noomis framsteg med nån annans. För det första så känner jag inte så många som tränar små terriers, och för det andra så vet jag att jag inte har riktigt optimala förutsättningar för att få till snabba framsteg. Heltidsjobb och 7 andra hundar gör ju att vår lydnadsträning inte riktigt får samma fokus som den hade haft om Noomi hade varit ensamhund eller haft färre kompisar, eller matte inte behövt jobba så mycket.

Helt enkelt, vi mätar oss med oss själva och har våra egna mål. Jo, det gäller ju alla förstås, men det känns som att det finns en allmän hets om att snabbt plocka titlar och förstapris innan vissa åldrar osv och den försöker vi ställa oss utanför. Jag tror att väldigt många som ska ge sig ut och tävla känner rätt stor press. För egen del är det nog lite enklare även om det känns nervöst. Jag har ju tränat hund i snart 20 år och känner inte direkt press utifrån längre även om detta med att tävla blir helt nytt. Det som främst fick mig att kunna släppa de tankarna var nog faktiskt arbetet med Gakkon och hennes monsterutfall för 8-9 år sen. När man jobbar med en sån hund så MÅSTE man liksom lära sig att skärma av och inte ta in folks blickar eller låta sig påverkas av pressen utifrån. Med all input som kommer nu från bloggar och facebook och sidor där bilder av alla ”perfekta” hundägare överöser varandra så känns det praktiskt att vara lite ”gammal” helt plötsligt för pressen är stark och finns överallt.

Dessutom känner jag att jag landat lite skönt i hundträningen nu. I våras när vi började om med lydnaden efter många års uppehåll där vi mest dragtränat, så kände jag mig rätt ringrostig och lite osäker. Medan sommaren gått har självförtroendet kommit tillbaka och målbilden för mig och Noomi har blivit ännu tydligare. Jag vet hur jag vill träna och jag vill köra mer på erfarenhet och känsla än jag först hade planerat tror jag… Liksom testa mina tankar och idéer i träningen i första hand för att testa mig själv lite. Sen kör vi säkert fast nånstans och behöver input och hjälp utifrån, tips och råd är alltid bra (och om mina träningskompisar läser detta så är jag alltid intresserad av råd och tankar utifrån, detta betyder inget annat) men till att börja med ska vi se hur långt vi tar oss på egen tass så att säga. De inköpta lydnadsböckerna får faktiskt ligga kvar på sin hylla. Nu ska jag kolla vad 20 års tränings faktiskt lärt mig. *s*

 

 

 

 

Annonser


Lämna en kommentar

Noomi har fått en ny kompis

image

Igår kväll fick Noomi inte bara träffa sin kompis Flinga (som hon tycker mycket om även om känslorna inte är besvarade) men även lilla dvärgpinschern Mina. Mina är i medelåldern och kan sura till när hon tycker att det behövs. Nu försökte hon hålla ordning på Noomi kring Flinga och fräste till åt Noomi ibland. Deras möte gick ändå väldigt bra och Noomi lyssnade fint på Mina utan sura miner. Än så länge har Noomi inte visat ”terriertemperament” kring andra hundar och det är så himla skönt. Hoppas hon tänker fortsätta i den riktningen.


Lämna en kommentar

Äntligen på spåret igen alla 9!

Idag var det äntligen dags att packa in alla 8 hundarna i bilen igen. Kaela har fått ta bort sin tratt och såret ser fint ut så nu ryms vi igen eftersom hon kan åka tillsammans med sina kompisar. Så här fint ser såret ut nu. Färgskillnaden som syns beror mest på att det växt ut päls kring såret men inte på ytan som var ihopklamrad.

Imorse fick hon gå ut till kompisarna i hundgården för första gången på nästan två veckor och de andra var mycket nyfikna när hon gick in och ville undersöka henne från topp till tå. Kaela själv stod med ragg efter hela ryggen och såg inte helt bekväm ut, men när alla nosat lite grann så var allting lugnt som vanligt.

Tillbaka till dagens spår! Giela fick också följa eftersom hennes operation var så pass liten och vi inte kunnat spåra på rätt länge nu pga. dubbeltrattarna. Hon fick åka i framsätet för sig själv och de andra åkte där bak som vanligt. Jag hade tänkt lägga ett kortare spår till Noomi och Giela men till slut fick de gå samma viltspår som de andra, ca 500m i varierande terräng (skog/grusplan/grusväg/sandtag) med 2 rutor och rätt mycket vinklar.

Om det hade funnits en gren som hette ”spåra upp dina huskykompisar” så hade nog Noomi regerat för hon tycker det är väldigt spännande att följa deras spår. Att gå egna spår är däremot inte lika häftigt ännu. Hon kommer nog att få gå några av huskisarnas spår bara för att lära sig att det är kul att använda näsan och alltid ger belöning. Sen får vi ta tag i spårandet lite mer grundligt och seriöst nästa vår.


Lillnosen på arbete


Min snygga lilla kompis, snart 6 månader gammal

Appropå Noomi så var hon ensam hemma förmiddag+eftermiddag i fredags för allra första gången. Giela var ju på djursjukhuset så hennes vanliga kompis var inte hemma. Inga olyckor eller konstigheter alls. Däremot får man skynda sig ut när man kommer hem för när Noomi blir glad så skvätter hon gärna kiss på golvet. Även om hon kissat ganska nyss så kan det hända och när hon sovit ett par timmar är risken förstås ännu större. Jätteskönt att hon är så lugn och avslappnad i alla fall för de dagar när det krävs.

Så här ser tant ut nu. Det opererade ögat har fått sina fina vita ögonfransar bortklippta! Stygnet sitter på mitten av övre ögonlocket ungefär, det syns lite på bilden. Nåja, idag verkar tant må bättre. Igår var hon lite hängig och gnällig och verkade ha ont. Jag sov med henne i biabädden en stund och då gick det bättre men vi längtar nog alla tills stygnen och tratten åker av för denna gång. Eftersom den bortopererade spenens plåster sitter nära frambenen fick Giela spåra i enbart spårlina. Tur att hon inte är så tokig av sig i spåret!

Även Kaela var riktigt glad över att få använda näsan igen. Förutom att jag fortfarande lyfter henne i och ur bilen så kunde hon vara med som vanligt idag. Kort sagt, en riktigt härlig dag att kunna vara aktiv med alla trollen igen och de sov så gott när vi kom hem. Nu ska jag svida om och åka iväg för att fira en kompis som fyller år! Hurra hurra hurra hurra!

 

 

 

 

 

 

I mittersta och högra hundgården finns några riktigt stora hål där en liten husky snart krypa ner och gömma sig. Här utnyttjat Silva möjligheten att gräva för att komma undan en lek hon vill slippa. Just att låtsas gräva använder mina hundar faktiskt ofta som lugnande signal just i såna lägen, när nån annan vill leka men inte de själva. Rossi och Nalle leker vidare medan Silva gräver. Att ha grävmöjligheter i hundgården är alltså inte bara en ”rolig sak” utan också något hundarna kan ha nytta av.

 


Lämna en kommentar

Giela mår bra

Veterinären har ringt och Gielas operation har gått bra. Ögat har fått ett litet stygn och spenen med såret är bortplockad. Det blir alltså minst 10 dagar till med tratt för Giela men Kaela ska få slippa sin tratt imorgon bitti. Hennes klammer över operationssåret är nu bortplockade och hon var så duktig och snäll min lilla tjej. Om lite mer än en vecka får vi börja försiktigt med dragträningen igen!

image

Megafånarna är hos veterinären

image

Sista bilden på Kaela i tratt för denna gång. Lite läskigt att vara till veterinären igen tyckte Kaela!


Lämna en kommentar

Sammanfattning av senaste veckan

Veckan som gått har varit rolig, intensiv och omväxlande med både jobbäventyr och hundäventyr. Bildar har jag samlat på mig men tid och inspiration att blogga har inte funnits, så nu kommer ett nytt sånt där ”jätteinlägg” där jag säkert glömt hälften, men så får det vara!

Kaelas sår fortsätter att läka fint och imorgon ska hon få plocka bort stygnen så det bli en tratt mindre här hemma. Megafånarna som vi börjat kalla dem är annars rätt söta i sina trattar. Giela ska operera ögat imorgon men har tratten kvar för såret på juvret har inte riktigt läkt. Det sitter ju så dumt till, när hon lägger sig ner så mosar hon ihop spenen med huden på magen osv. Veterinären ska få titta på det en gång till imorgon för jag blir inte klok på om jag ska lägga om det eller låta det luftas.

Eftersom det är svårt att få med två trattar i bilen på ett bra sätt så har det mest blivit träning här hemma efter Kaelas operation. Vi har dragtränat ungefär varannan dag med cykel och nu börjar det vara riktigt kallt att hålla in bromsen hela vägen. Regnat har det gjort också! Så här såg jag ut för några dagar sen när jag skulle ut och cykla…

Så här såg det ut när jag kom hem:

Ja, vi har helt enkelt varit bortskämda med en torr och fin höst fram tills nu. Några fina dagar har vi dock haft och hundarna har ätit mycket gott från benfrysen. För att alla ska få äta i lugn och ro utan risk för bråk så brukar hundarna få äta ben när de sitter på stake-out. Då kan de tugga i ett par timmar med tillsyn med jämna mellanrum.


Mintu äter en älghals

Även tratten Giela fick ben, men Kaelas mage är fortfarande i ”viloläge” och hon får bara specialfoder from Royal Canin som ska vara snällt mot magar som genomgått operation. Som tur var så är Kaela en väldigt snäll och lättsam hund. Hon kräver inget och är tacksam för allt. Om det hade varit hennes syster Silva varit utan ben när andra fått så hade hon skriiikit och talat om för hela världen hur orättvist livet är! Kaela fick söka lite matkulor istället och var glad över det.

Nu börjar det vara dags att använda hinkar och skålar regelbundet igen. Behöver man verkligen så här många skålar (lägg till 2 vattenskålar ute i hundgårdarna) till 7 hundar? Noomi har ju en egen i keramik och den stora vattenskålen inne är inte heller med här.

Noomi och Giela har fått härliga höstpromenader. Giela får gå i flexi för hon håller sig lite längre bort än Noomi om hon går lös. Jag vill inte vänja Noomi vid det avståndet så Giela får ha sitt 10m flexi och då håller sig även Noomi väl inom den radien. Jag är fortfarande hela fascinerad av hur lättsam hon är att ha lös. Hon håller sig inom ca 8m radie när vi går och jag behöver inte ropa, tjata, vara rolig, planera belöningar osv så som man kan behöva med en husky. Helt underbart skönt att bara kunna GÅ i skogen och slappna av och mysa. Visst, hon är bara knappt 6 månader och kommer säkert att hitta på lite tokigheter och är förstås inte störningssäker ännu, men vi har ett helt underbart utgångsläge.


Gräva i vattnet, som pappa!

Tant Giela gillar att ta av sig tratten och älskar små äventyr. Just nu är Noomi och hon väldigt synkade och en timmes promenad i lagom takt (eller lite mindre) är alldeles lagomt för båda två. Sen senaste milpromenader då Giela inte orkade hela vägen utan såg stel och trött ut, har hon bara gått kring 6km som längst.

På bilden ser man att det rinner mer ur hennes högre öga. Det är där utväxten sitter och irriterar, alltså den som ska plockas bort imorgon. I övrigt tycker jag att hon ser rätt pigg och fräsch ut vår lilla 13-åring!


Blöt och glad terrorist

Silva och Rotax fortsätter att springa ihop. Här passerar vi en hästhage nära huset  med en snygg svart häst. Silva är pigg och galen men Rotax ser aningen stel ut tycker jag. Börjar fundera om det är dags att låta någon känna igenom honom lite rejält. Nackdelen med att ta omplaceringar som inte varit ”bra nog” hos andra kan ju just vara att man lättare får hundar med lite svagheter eller småskavanker som de dragits med ett tag. Förhoppningsvis känner jag fel, eller så får vi hoppas att det är något som går att åtgärda med anpassad träning.


Fina höstfärger


BLÖTT!

Rossi, inte riktigt lika seriös som de andra i sitt dragarbete alla gånger…

Nu är i alla fall hösten här på riktigt och första frosten borde komma snart. Vi har varken haft snö eller frost ännu i Boden och lite avis är man allt på alla de som tagit kort med vitt på marken.


Rotax och Silva leker


Mina stackars kloklippare får ett hårdare liv när tassarna är lite leriga och blöta…

För nån dag sen gjorde Noomi denna kreation. Hon lade en foppatoffla på Giela och monterade loss snöret som håller fast tratten – alldeles själv! Rosetten knöt hon tydligen upp och sen monterade hon loss allting också, arbetet utfört på kanske 10 minuter?

Igår kväll fick huskisarna dragträning, Kaela och Giela en egen promenad inne i byn, och så gick jag och Noomi ut i skogen helt själva. Det händer inte ofta, för det mesta är ju nån annan hund med, men nu var vi helt ensamma lilla Nomnom och jag. När vi gick där i skogen och allt var sådär mysigt och avslappnat och lättsamt så fick jag såna flashbacks till min och Jackis tid tillsammans. Vi var ofta ute i skogen och utforskade nya stigar och platser och hittade mysiga gläntor och små bäckar. Det var lika avslappnat då, ja förstås ännu mer eftersom Jacki var vuxen och lydig.

Tidigare har jag nog inte riktigt insett vilken skillnad det är på att gå i skogen med en sån hund eller t.ex. en husky som har större aktionsradie och är mycket påhittigare. Man går hela tiden med ögon och öron i spaning och läser av hunden för att se att den inte hittat något som man själv inte hunnit se. Nu var det bara mysigt och härligt… Älskar denna lilla hund så mycket och är så glad att hon flyttat in. Tiden utan Cairn var alldeles för lång – TUR att jag tog mitt förnuft till fånga i våras och slog till!

Avslutar med en liten filmsnutt från vår promenad. Vi övade lite på inkallningar och det fungerade fint, denna gång räckte det tydligen med en liten störning för att hon skulle kalla in sig själv!

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Regnigt

image

Det regnar så smått och ska nog göra det hela helgen. Vi pysslar på här inne, passar på att städa lite, träna lydnad med Noomi där vi börjat nöta lite mer på ligg, stanna och grunderna i platsliggning. Huskisarna ska få en dragsväng med cykel om nån timme, kan bli smutsigt!

Noomi har hittat en ny favoritplats, hon ligger gärna på fönsterbrädan och spanar ut. Två blommor (som ändå såg rätt eländiga ut) har hon råkat knuffa ner och döda, därav det tomma fönstret…