Världens längsta sökpass

Dagens sökträning kan vara världshistoriens mest tidskrävande. Redan innan jag åkte hemifrån var Linda ute och körde runt för att hitta ”ruta nr 2” eftersom vi än så länge tränat i stort sett bara i en ruta. Jag anslöt och vi körde vidare. Och försökte framkalla minnen av platser och miljöer där det passade att köra sök och gärna fanns en mittstig att använda.

Här var vi, men här hade den bästa skogen avverkats.

Slutligen hittade vi en hyfsad ruta som i alla fall hade användbar terräng och något som liknade en mittstig. Jobbet att sen göra en symmetrisk ruta på 50×100 meter med en stig rakt igenom, ja det kan låta enkelt men det var fruktansvärt invecklat och jag insåg snart att min Runkeeper absolut inte går att lita på när det gäller den typen av avstånd. Pust! Kändes som om jag gick runt i Bermudatriangeln!

Här slog vi till!

Bängla var först ut och här kommer hon rusande och har precis lokaliserat mig. Torrt och fint att ligga i riset och jag såg inga läskiga spindlar utan bara några enstaka myror. En bra dag att vara figurant!

Sen var det Noomis tur. Helt ny plats. Ny ruta för första gången. Och jag insåg att figuranten i hörnet nog inte var 50 meter bort utan snarare 60 eller mer… Jag riktade in den ivriga lilla terriern och släppte samtidigt som jag gav kommandot – ”Figge!”.

Noomi sköt ut i skogen i ett rakt och snyggt skick och försvann snart bakom en stor sten så att jag inte längre kunde följa henne. Hon slog lite längre ut och jag börjar uppskatta den egenskapen allt mer, att hon börjar rakt ut och sen slår lite eftersom det nog är mindre risk att hon missar en figge då. Figgen hade vinden från sidan och Noomi plockade nog upp den när hon sprang på ovansidan. Svepte förbi och tog rullen och kom rusande tillbaka. Snabbt och effektivt och sååå snyggt! Matte växte flera centimeter! Ett så djupt skick utan retning å i en ny ruta – å så fixade hon det galant! Wow!

När hon sen skulle visa figuranten gick hon en omväg och blev lite vilsen, men till slut hittade vi Linda under kamouflagenätet i en liten grop.

Stolt å nöjd var jag! Å så körde vi nästa skick åt samma håll och då utbröt anarkin… Noomi sökte av rutan på egen hand (men höll sig inom rutan och sökte, sökte sökte!!!) och struntade totalt i mina inkallningar. Jag var för långt bort för att hinna få tag i linan dessutom… å efter en massa rusande hit å dit hittade hon Linda och blev så glad att hon nästan inte hade tid att springa iväg med lösrullen! Inte riktigt lika fantastiskt skick och matte var snabbt nere på marken igen…

Att visa gick bättre men var fortfarande lite vimsigt. Noomi var målmedveten och kämpade utåt men gick helt enkelt fel. För högt upp i rutan. Mmm… där bröt vi sökandet för dagen och lilltjejen var klart trött i benen men glad förstås!

En bra sak med nya rutan är i alla fall att den ligger vid en jättestor grusplan som man även kan träna lydnad på, så det passade vi på att göra.

Bängla apporterar

Huskygänget fick ett hårt spår med fyra små apporter. Årets första hårda spår. Silva var först ut och hon skötte sig fint – spårade noggrant och hittade 3/4 apporter. Missade en liten pärla men hittade en hårsnodd, en tops och ett litet suddgummi. Duktig liten tjej!

De andra spårade med varierande framgång. Mintu hittade 2/4 apporter och spårade bitvis fint men hade bråttom och vimsade en hel del. Nalle var bitvis noggrann men missade alla apporter. Rotax förstod ingenting. Hårda spår med huskygänget är alltid lite av ett äventyr men trötta blir de i alla fall ändå!

Avslutade med lite lydnad med Noomi. Dagens roliga:

-Tränade apport över hinder och Noomi rundade hindret på vägen in. Jag sprang runt för att ”tvinga” henne att ta hindret innan hon fick lämna av apporten och det blev en liten jaktlek runt hindret. Efter ett par svängar blev Noomi arg och sprang runt med apporten i munnen och morrade på mig! ”Stanna då! Jag ska ju lämna av den här till dig!!! STANNA!!!” Inte en tanke på att släppa apporten eller ge upp – fighting spirit helt enkelt! Å till slut blev det rätt! *skrattar ännu*

-Jättefin attityd i fria följet och fina ”läggande under gång” och ”stanna”.

Dagens sämre:

-Stadga = NOLL! Lade henne plats och fick fela flera gånger på rad (lagd hund ligger och hund som reser sig får gå tillbaka till utgångsplatsen och börja om utan belöning) innan hon förstod att det inte fanns någon genväg till belöning genom att resa sig. Kändes nyttigt även om det hade varit snyggare om hon legat pall förstås… Hon har fin attityd i övrigt och allt känns bra, men när vi börjar träna utomhus och öka tiden så har hon börjat ”prova” att resa sig. Är ganska säker på att det bara är en period vi ska ta oss igenom.

Belöning!

Efter rätt många timmar ute på äventyr var alla äntligen nöjda och glada och ruta nr 2 är ett faktum. Nu är den redo att vallas och användas även nästa gång! Vår plan är att fixa en tredje ruta också så att vi kan variera lite.

Jag är så himla nöjd med min hundbil nu, praktisk på alla sätt! I solen blir den rätt varm men så länge man står still finns bra vädringsmöjligheter. Har satt in en termometer i skåpet så att jag kan se från förarplatsen hur varmt det är. Skulle dock helst öppna ett hål så att man har bättre kontakt med hundarna och kan se dem.

Grejer för drag, spår, lydnad, rallylydnad, sök mm. =) Brukshindret ryms till och med utan att man plockar isär det – kanon! Sen fick alla huskisarna gå ut i hundgårdarna och sola vidare.

Nalle

Nöjd Rossi

Å inne i huset, en riktigt trött och nöjd liten Noomi. Ikväll tar vi det lugnt och myser på för husse är förkyld! Imorgon 12.00 är det dags för ett sista möte med mäklare och säljare och sen får vi nycklarna till vårt nya hus och kan börja flytta in! Superhäftigt! Imorgon kväll ska sambon basta i vår nya bastu och så tänkte vi göra hamburgare i grillkåtan. =)

Nu blommar det!

Nu börjar det blomma lite ute i naturen! Ligger snöhögar kvar här och var men det börjar även titta fram lite gräs. Igår kväll åkte huskisarna ut för att spåra direkt efter en snabb kvällsmat. Vi hittade även denna brända ”stubbe” ute i skogen… undrar just hur detta gått till?

Efter spåret tog jag med Noomi ut till Brukshundklubben för medlemsmöte inför Hundens Dag på lördag och fixardag, gräsklippning mm. Efter mötet hann vi träna lite lydnad och attityd och fokus var helt OK med tanke på att det var en ”ny” plats. Detaljerna satt väl inte perfekt men det jobbar vi på. Fokus och attityd är prio ett!

Visst ser hon snäll och oskyldig ut?

Dock blir det blodutgjutelse ibland när vi kampar och leker. Småtänderna träffar inte alltid rätt och lite småsår kan uppstå…

Idag har Giela och Noomi följt med på en långpromenad på stan med Veronica och Flinga efter jobbet. Lite över en mil på blygsamma 2,5 timmar. Fint promenadväder- torrt och fint och inte blåsigt heller!

När vi gått närmare 2 timmar började Giela se lite stel och trött ut och gick vid min sida. Vi tog en paus vid Hedenbron och gick ner för att dricka och vila lite. Noomi skällde på bilarna som passerade över oss och dundrade lite, och tant återhämtade sig så att även resten av vägen gick bra. Dags att boka in fler laserpass för hennes rygg för de gör stor skillnad!

En härlig kväll!

Planering av hundgårdsbygge

Idag åkte vi ut i sökskogen igen, nu  med en figge som var ny för Noomi. Vi körde med långlina och figuranter ganska nära stigen, inga påvis utan bara fokus på hantering av rulle och nån slags start till skogslydnad och allt som allt kändes övningen riktigt bra. Vi fick träna på att skicka åt båda hållen och hennes skick var oftast hyfsat raka även om hon hade svårt att glömma figgen hon sett röra sig på andra sidan rutan ibland (å ville springa snett bakåt istället).

Dock – hyfsat bra på att lyssna gällande inkallningar och liknande, hyfsat bra hantering av rulle, stor glädje, bra arbetsiver och allt som allt en lyckad dag. Tror bestämt att vi ska jobba på precis samma sätt även nästa gång. Långlina måste vara en av världens bästa uppfinningar! Noomi fick alltså ha en sele på sig under söktäcket och så en spårlina som hängde efter henne. Ibland fick hon kämpa lite med att ta sig fram i skogen med den på släp – men det gick ändå bra – hon är ju en terrier!

Perfekt att kunna nödstoppa om det blir fel, hindra att hon självbelönar sig eller drar ärevarv osv. Efter söket visade det sig att min bil dragit ur batteriet… men vi lyckades starta den genom att knuffa ner den i stora backen och sen åkte vi iväg för att köra lydnad. Vi åkte till parkeringen vid I19 och jag var hyfsat nöjd med Noomi. Några fina ögonblick, lite förvirring, inte så värst störningskänslig men all stadga var som bortblåst. =/ Nåja, vi behöver träna mer på ”nya” ställen helt enkelt efter en vinter med bara inomhusträning. Snart är vi på banan igen! Allt hon kan ”finns” ju där, vi måste bara plocka fram det även i de nya miljöerna och det tror jag kommer att gå rätt snabbt när vi kommer igång med mer regelbunden lydnadsträning ute ”i fält”.

En nöjd och nästan lite trött tjej vid sitt brukshinder.

Huskisarna fick ett viltspår som vanligt och vi gick i ett område med många små bunkrar och liknande. Jätteintressant tyckte hundarna! På dessa platser får man hålla koll så att man inte går in i taggtråd eller vassa föremål.

Nyfiken Giela

Nyfiken Silva

De ivriga som väntar på sin tur

Härligt med en bra dag med hundträning där alla fått jobba. Speciellt Noomi, hon var faktiskt trött och nöjd nu på kvällen (efter att hon rusat av sig sitt ”ska snart sova så nu är jag galen”-rus). Vi passade även på att åka upp till huset och mäta lite där vi tänkt bygga hundgårdarna. Planen vi hade fungerade nästan. Med lite revideringar borde den bli bra.

Så här tänker vi nog bygga. Det blir en dörr in utifrån och den leder till en korridor mellan hundgårdarna där varje hundgård har egen utgång till rastgården. Tre ungefär jämnstora hundgårdar (två hundar i min storlek behöver minst 24 kvadratmeter hundgård enligt Jordbruksverket) med ingång till varmt rum i hundhuset och så en fristående hundgård med bara koja. Mintu och Nalle får nog husera där, båda två har ju rejält med päls och fryser aldrig. Skulle gärna ha ingång i garaget till alla men det går inte att göra på något vettigt sätt så lösningen blir nog ungefär så här. I dagsläget har ju bara en av hundgårdarna ingång till värme så att det blir tre blir ju ännu bättre! De flesta av mina hundar ”behöver” det nog inte men om de fäller mitt i vintern eller liknande känns det ändå bra, å med värme där ute kan ju även tant Giela vara ute på dagarna.

Dessutom är vi inte så långt efter materialmässigt heller, 5 sektioner och 2 dörrar behöver inhandlas samt lite virke till 2 plank… och säkert en massa mer virke till ”smått och gott”, men ändå, utedelen borde kunna byggas för under 5000kr med lite tur. Sen när vi kommit på plats blir det dags att bygga kojorna i garaget som måste vara klara till hösten. Fram tills dess så får hundarna nog nöja sig med sina vindskydd men det tror jag kommer att räcka bra. Projekt ”hundgårdsflytt” känns stor men ändå överblickbart nu när vi har en plan…

Sökträning med anarkistisk terrier!

Sökträningen har gått sjukt bra senaste gångerna. Sådär bra så man tänker att nu måååste det snart vända och komma en vägbuckla. Idag kom den – i ungefär allt vid gjorde! =/

Sambon var med ut för att vara figge så jag hade en figge på var sida stigen. Om vi börjar med de bra delarna så var skicken ganska raka och fina. Hon springer faktiskt ganska rakt ut dit jag pekar nu, om jag bara pekar och visar likadant som jag tänker. Hon söker aktivt efter figgen och tar rullen direkt hon får den. Hon sprang rakt ut till Linda utan vind i andra skicket med bara ljudretning (Linda hojtade en gång från sitt gömsle när vi stod på stigen), hittade henne fint trots att det var ganska djupt in i rutan och helt dolt bakom ett gäng träd – kanon! Där hade vi de bra bitarna.

De sämre bitarna var ett stort antal ärevarv där hon självmant sökte av ungefär hela rutan medan jag stod på stigen och ropade och skrek. Om man absolut vill hitta något positivt även där så var hon fortfarande ute och sökte figgar – bara på helt egen hand och helt så som hon själv ville… Anarki! Hon gjorde det visserligen till största del med rullen kvar i munnen, den ville hon ogärna släppa, men ändå…anarki!!!

Efter söket åkte vi iväg till en fotbollsplan för att köra lite lydnad och där började vi med att göra en enkel men tydlig sökövning för Noomi där Linda låg bara 10 meter ut i skogen och Noomi hade långlina på sig. Raka fina skick även här och de första 4-5 gångerna när hon försökte dra rakt förbi mig med lösrullen hade jag chans att hugga tag i linan och stoppa samt berömma när det blev rätt. Det blev en kanonövning på många sätt och till slut fungerade rullhanteringen hyfsat bra igen. Blir hårdplanering framöver för att lägga upp övningarna så att anarkin minskar!

En del i det hela kan faktiskt ha varit att jag hade kameran med. Jag ville så gärna ta nån bild på den där söta skäggiga hunden med rullen i munnen. Men med kameran följer ju även att man blir lite mer disträ på ett sätt och vissa hundar känner ju snabbt av att man inte riktigt har samma koll. Säkert inte hela orsaken, men kanske en del i det hela.

Tyvärr blev bilderna dessutom rätt kassa… så det var elände rakt igenom! Dock – elände med konstruktiva delar i sig och sånt elände är ju ändå bra!

Yeeey nu kommer jag med min lilla röda rulle!

Yeeeey nu springer jag förbi dig och ser om jag hittar fler figgar!!!

Tur att jag är söt!!!

Lydnaden gick ungefär lika dåligt. Först var det ingen Noomi hemma alls utan mest tittande på löv, gräs och annat. Då har vi ju inte heller kört nån lydnad utomhus annat än på gräsmattan hemma sen i höstas. När tittandet lagt sig så började vissa bitar fungera hjälpligt igen och sen började vi känna oss allt mer hemma. Avslutade med en platsliggning där Noomi reste sig ungefär 10 gånger (lagd hund ligger – direkt och lugnt tillbaka till utgångsplatsen å ligg vidare!) men jag stod förstås nära och hade koppel på henne så hon hann aldrig mer än att resa sig eller åla lite. När hon låg så såg hon lugn och sansad ut och allt kändes bra. När hon reste sig kändes det snarast som att hon såg nåt intressant i gräset eller helt enkelt glömde bort sig. Alltså var det misslyckanden men såna som ändå är bra eftersom man får chans att göra om och göra rätt utan att felet hunnit självbelöna sig. Första gången vi låg plats bredvid en annan hund, å det var ju i alla fall inte den andra hunden som var den svåraste störningen utan snarare gräs/tristess. *s*

Huskygänget fick ett viltspår och i mitten vimsade alla på och jag kom knappt ihåg själv hur jag gått… Alla kom i alla fall till spårslutet och alla verkade nöjda och lagom trötta. Helt enkelt inte den bästa hundträningsdagen även om vi var igång i 4 timmar ungefär. Så, nu kan det bara bli bättre till nästa gång. Nu har mamma och pappa kommit hit och snart ska vi åka upp till huset och titta till det samt lämna lite ved. Ha en bra kväll!

Livet är aldrig tråkigt med en terrier vid ens sida!

Ja nog får man skratta när man har en Cairn i huset. Noomi å jag skulle ut på en snabbrastning men det blev ett lydnadspass istället. Kamp med tröjärmen som belöning och då taggar lilla tjejen igång nåt sjukt! Blir som en galen liten rabiat kamphund som bara vill MER!

Gräsmattan är äntligen bar och hyfsat torr så nu kunde vi träna linförighet med lite längre tid och sträcka och med denna motivation var det inga bekymmer… Bitvis supersnyggt – bitvis taskig placering och bitvis plogande pga övertaggningen, men roligt hade vi! Superivrigt litet skägg! Vi gick ungefär så långt som man kör i lk1 och testade språngmarsch för första gången utan bekymmer.

När vi tränat kanske 15 minuter fick Noomi stora tokrycket och började rusa. Och sen rusade hon runt i 15 minuter till. Ibland med en pinne i munnen. Ibland utan. Ungefär 20 varv runt flaggstången på raken och sen åttor över gräsmattan i flygande fart! Den som aldrig sett en Cairnterrier springa snabbt förstår nog inte riktigt vad jag menar, men det ser ut ungefär som en flygande limpa som knappt rör vid marken. Både snabbt, smidigt och klumpigt på en gång liksom. Å mest av allt ostoppbart. Limpan bara fortsätter sväva och byter riktning när det krävs.

Själv skrattade jag så att jag fick ont i magen och lyckades få in en lite ”stadga” när jag lyckades få tag i pinnen ibland och kastade igen den igen med Noomi sittande stilla vid sidan. Sen rusade hon vidare igen. In kom en Noomi med lång tunga och galen men nöjd blick. Nu myser vi i soffan med husse och Noomi ser fortfarande lite galen ut. =)

Nu har vi anmält oss till MH!

Nu har jag anmält Noomi till MH i maj, men jag vågar inte riktigt hoppas att vi kommer med. Noomi är ju inte av bruksras och även om vi har tänkt sikta mot spår eller sök som bruksgren på sikt så har vi ju inget kvitto på betald tävling att visa upp nu eftersom vi inte alls hunnit så långt i träningen ännu. Det blir lite av ett moment 22 alltså!

Det blir nog så att vi anmäler oss till tävling i höst för då har vi ju hela sommaren på oss att träna och i stort sett alla delar i lydnaden har vi ju redan hyfsat bra grund på. Vi ska fundera ett par dagar till. Tanken var ju att köra igång med nån bruksgren men kanske inte hårdträna just denna sommar eftersom vi har lydnaden och agilityn också.

Dagens slädtur gick till stor del ut på att jag skulle hitta den försvunna sockan men den var ingenstans! Hundarna kändes lite sega men så snart vi passerade kurvan där vi svängde av igår, och i onsdags, så ökade de farten. De tyckte nog helt enkelt att det var lite trist att springa samma sväng igen och blev glada när vi gjorde något ”nytt” igen.

Vädret var smått mulet men inte så vanvettigt varmt eller blåsigt i alla fall. Dagens grillplaner lade vi på hyllan eftersom både sambon och jag var rätt nöjda från igår och hade mycket vi ville hinna med. Alltså blev det längre körning istället för hundarna eftersom de inte behövde släpa runt på en massa ved och fikautrustning.

Socken då? Jo på vägen hem råkade jag se den hänga i en liten björk. Nån vänlig själ hade hängt upp den. Inte konstigt att jag inte såg den på marken (jag mindes ju bara på ett ungefär längs vilken sträcka vi tappat den) och att hundarna aldrig markerade att de hittade den heller.

Nu är alla sockar inräknade och hemma igen! =) Efter slädturen och en middag gick Noomi, Giela och jag en långpromenad här i byn. Giela verkade pigg och fräsch i kroppen trots att hon tokrusade en del igår och Noomi racade runt så att jag fick hålla andan ibland som vanligt. Hon har en förmåga att kasta sig ut från plogvallarna i full fart och högfartslanda på asfalten innan hon rusar vidare… det ser smidigt och kontrollerat ut men det känns ändå i hjärtegropen varje gång hon gör det!

Noomi och jag har hunnit träna lite lydnad också. Med en långpromenad färsk i baggaget blev lilltjejen faktiskt lite trött efter kanske en halvtimme men det är ju inte så konstigt. Vi försökte få med lite film från de flesta momenten vi kör nu. Vissa saker kändes rätt bra idag, t.ex. fick vi till flera rätt fina apporter både enligt LK1 och högre klasser. Att sitta och hålla jobbar vi med men det har lossnat lite och nu klarar hon att sitta, inte tugga och hålla, i nån sekund ibland. Därifrån blir det inte så svårt att öka tiden sen.

Fria följet däremot var smått katastrofalt och jag fick påminna mig själv om att inte titta på henne för mycket för det stör hennes position. Fortfarande känns det lite som att Noomi inte till 100% förstått riktigt vad meningen är. Hennes attityd är jättefin MEN hon missar här och var och vi måste nog jobba mer med precision och förståelse för momentet. Just precisionen kommer ju liksom tillbaka i väldigt många andra moment också.

Väldigt nyttigt att filma sig själv för jag märkte att hon går alldeles för långt fram och att jag rör mig väldigt otydligt. Funderar på att köpa några stora speglar och ställa upp mot väggen kanske? Att träna en liten hund är inte helt enkelt när man vill veta att man belönar precision UTAN att titta på hunden. Lite film från några av kvällens höjdpunkter eller lågpunkter…

Förresten, hur många klickers behöver man egentligen? Om det inte gömmer sig fler nånstans så tror jag att detta är alla jag har. Favoriten är den gulgröna längst till vänster (byggt ihop två delar). Den har ett distinkt ljud, är enkel att ha kring handleden och man riskerar inte att råka trycka på den (som jag ofta råkar göra med de som har utstående knapp).

 

Skriv- och lydnadskväll

Ikväll är det vilokväll för huskisarna och egentligen är det min skrivkväll, men det går sisådär just nu. Har många nya idéer som ska samsas ihop med de gamla och det är ingen lätt match! Lite över 94000 ord finns det i alla fall i min bok nu! Noomi och jag har passat på att träna lite lydnad och hon är så himla rolig och härlig. Dessutom så har vi gjort ett framsteg – nu klättrade hon själv upp i mitt knä när jag skulle bära ner henne i källaren. Annars är hon ju lite misstänksam ibland och sitter gärna i knäet när hon känner för det, men inte alltid när man ber henne…

Vi tränade vidare på apporteringen i Lk1, Lk2 och Lk3 lite blandat. Jag tycker egentligen inte att det är så himla olika moment och blandar gärna. Tycker att det är lättare att jobba med förståelse för ord och moment om man kan variera dem lite. Nu kan hon oftast hålla apporten ett par sekunder men vill ibland lägga sig eller tugga. Hur det fungerar beror mest på sinnesstämning just nu så vi försöker hitta rätt energinivå för att det ska bli rätt. Att hämta den fungerar jättefint även över hinder och detta har snabbt blivit ett av hennes favoritmoment. Att däremot bara sitta stilla och hålla den är kanske inte riktigt lika spännande som just det där med att få hääämta… =)

Vi tränade även lite platsliggning men tyst matte och inga störningar alls, men längre tid istället, samt position i fria följet. När det är snyggt så tycker jag att det ser riktigt bra ut men ibland glider hon ut eller fram och så kan vi ju inte gå så länge ännu. Det är helt klart momentet vi har mest kvar att slipa på, men det är ju inte så konstigt heller.

Hopp över hinder med metallapport – because we can!

Vi tränade ca 45 minuter i sträck i stort sett. Det sägs ju att man ska träna korta pass och pausa mycket osv, men jag tycker inte att det är lika viktigt eller givande med en hund som hunnit lite längre och börjar ha lite ”fighting spirit” i jobbet. När Noomi var liten så pausade vi ofta ofta ofta men nu går det precis lika bra att bara köra på och just det där med att kunna koncentrera sig länge är ju nyttigt att träna på, så länge man har en hund som klarar av att koncentrera sig och inte blir less. Att förlänga passen får inte gå ut över attityden eller orken.

I slutet testade vi Manner’s Mindern och Noomi tyckte den var jättefrän. Hon stirrade dock mest på locket men det är ju inte där godisen kommer ut… för er som undrar så är det alltså en apparat som spottar ut en godis när man trycker på en fjärrkontroll, alltså ett sätt att kontrollera godisbelöning på avstånd! Den ska vi absolut införa i träningen, bara Noomi lär sig var hon ska söka godisen…

Huskisarna ska få lite goda köttben och jag ska dyka ner i min bok igen… nu ska här skapas!

Att träna lydnad med en envis terrier

När jag fick min första egna hund för lite mer än 20 år sen så var det ju just en Cairn. Jag hade fallit pladask för rasen efter att ha sett en enormt söt vetefärgad Cairn i en bok och ju mer jag läste, desto bättre verkade de passa mig, tuffa, roliga, allround, personliga och väldigt lagom storlek. Jacki och jag gick kurser och lärde oss mycket tillsammans. Jag hade ju alltid varit omgiven av hundar och tränat tricks och sånt med familjens hundar, men att börja träna lydnad mer seriöst var något nytt. Dessutom gjorde jag det med en terrier.

Jag minns att jag läste i böcker och tidningar att ”Rätt använd är Cairnterrierns envisheten en tillgång i lydnadsdressyren”. Jag tyckte det lät helt pantat. Envisheten fanns där, helt klart, och när det inte ville sig så sket det sig rejält just av den anledningen. Det tog faktiskt rätt länge innan jag förstod vad den där meningen betydde. Första tiden kändes envisheten istället som orsaken till att det gick så tungt ibland, men i efterhand förstod jag ju att det var jag som gjorde fel – inte hunden!

Nu är det istället just envisheten som är en av de saker jag älskar mest med Cairn. De är envisa som tusan och de ger inte upp. Ser man bara till att hunden har kul och att den vill samma sak som en själv, då har man en tuff liten kompis som aldrig slutar försöka med sin uppgift. Allt handlar bara om att hitta rätt belöningar och motivation och göra rätt i träningen, hitta de rätta knapparna helt enkelt.

Under kvällens lydnadspass körde vi lite varianter av apportering, bland annat med hopp över hinder, och det är mest för att hon skulle få prova att hoppa med något i munnen bara. Ibland blev det förstås lite fel och det är ju inte alls hela världen, men just denna gång kom verkligen Cairnens envishet fram. Höj ljudet så får ni höra en terrier som blir lite förbannad när det inte går som hon tänkt sig och jag bråkar lite med henne och inte belönar när hon springer runt hindret på vägen tillbaka till mig…

Vi tog även fram metallapporten för att bekanta oss lite mer med den.

Slutligen körde vi lite positionsträning i fria följet och så lite platsliggning med störningar på slutet. Börjar kännas som att poletten trillat ner och nu kan vi främst börja utöka tiden och försvåra störningarna. Tiden är ju egentligen det viktigaste, att kunna ligga nog länge fastän inget händer, men jag tränar gärna med mycket störningar också för att göra det ännu tydligare vad uppgiften är och göra det svårare att ligga kvar, dvs. mer medveten träning på att det är just ”ligga kvar” som krävs. För att hjälpa henne upprepar jag gärna kommandot regelbundet och belönar ofta. Tid och impulskontroll tränar vi aldrig samtidigt än så länge.

Nu ska jag byta om till slädkläder och dra ut på en tur i månljuset. Den stora fina månen som snart är full. Pannlampan är nyladdad men det kommer nog inte att behövas. Kameran ska i alla fall få följa med ut. Noomi och Giela blir kvar här hemma. Noomi ligger framför kaminen och pressar i enorm hetta men verkar inte vilja flytta sig… =)

Lydnadslokal i källaren var ju superbra!

Tänk en sån skillnad en meter eller två kan göra. Lydnadsrummet i källaren är inte stort, men skillnaden mot att träna i köket/hallen/vardagsrummet på klickgolv är enorm. Plötsligt går det att svänga åt mer än ett håll, eller göra saker i mer än en riktning. Superskoj!

För att få ett litet tidsdokument har jag filmat och klippt ihop några av våra bättre versioner av de moment vi kör. Apporten glömde jag bort, men där har vi ändå inte hunnit längre än att ”apportbockar är roliga att bära”.

Jag blev själv glad när jag såg filmen får vissa saker såg snyggare ut än de kändes. Sen finns en massa detaljer att jobba på men så är det ju alltid. Speciellt på den här nivån. Å så vill jag förtydliga igen, detta är ett litet ”måbraklipp”, vi hann även med en hel del missförstånd, långsamma lägganden, vimserier osv. MEN när det är bra då är det faktiskt inte alls så dumt! Detaljerna är inte perfekta men jag gillar attityden och engagemanget – med det kommer man långt!

Nu ska vi sova… i alla fall jag, Noomi verkar vara på G och vill hitta på bus!

Bildbomb med ny utrustning!

Igår fick jag äntligen chans att prova min nya kamerautrustning, en trådlös fjättutlösare till min Canon EOS7D, av modell ”Pixel TW-282/N3. Jag beställde den via Ebay från HongKong eller liknande, och fick betala kring 500kr inklusive frakt. Tidigare i veckan testade jag den ju i mörker – men på helgerna hinner vi ju vara ute i dagsljus och det är förstås sånt man vill ha!

Fjärren ger möjlighet att sätta systemkameran på stativ framför spannet, och sen trycka av bilder via fjärrkontroller när man kör förbi spannet. Kameran i sig klarar ju att dra iväg väldigt många bilder i snabb följd, men med fjärren verkar dessa bildserier tas tre bilder åt gången och mellan det pausar den en halv sekund eller nåt sånt. Vet inte om det är en begränsning eller om jag missat nån knapp… men bilder blir det ju i alla fall! Vädret var rätt trist – men ändå – visst blev bilderna rätt härliga?

Kaela och Mintu i led

Silva och Rotax

Mintu har alltid ögonen på spåret när man fotar honom!

Silva och Rotax

Nalle och Rossi. I min vänstra hand kan man nästan se fjärrkontrollen. Den ser ut som en väldigt liten TV-kontroll med lite rundare och smalare former. Sen sitter en liten dosa fäst på kameran också.

Vi körde nånstans lite över en mil bara, men det kändes väldigt lagomt. Spåren var mjuka av alla plusgrader och på de ställen där inte massvis av skotrar kört trampade hundarna igenom ibland. Värmen påverkar ju hundarna en hel del också och de blir snabbare trötta, men det var ändå riktigt skönt att vara ute, och en sån här dag är ju tempot inte prio ett. Ska jag vara helt ärlig så var jag ju mest sugen på att motionera hundarna nöjda och så få testa kamerautrustningen!

Titta på Silva! =)

Mintu har ett sånt himla härligt uttryck när han springer. Det bara lyser ur ögonen på honom och han ser smått galen ut! De ljusa ögonen hjälper ju till också förstås. Kaela däremot tittar nästan alltid in i kameran, oavsett om det är en ensam kamera eller en fotograf.

Spåret längs kraftledningen in mot stan hade nån kört så nu tog vi den vägen, men spåret försvann snart i renspår. Renarna hade trampat runt överallt en längre sträcka och hundarna fick verkligen koncentrera sig för att sätta tassarna rätt med alla håligheter. Skoterspåret var helt borttrampat men hundarna vet ju vart vi ska. Denna lilla sträcka använder vi ofta för att ta oss mellan andra vackrare spår.

När vi kom hem jäktade vi in till stan för en promenad med Lina och huskyn Koda, jag och Giela och Noomi alltså. Giela såg riktigt pigg ut hela tiden. När vi efter ungefär två timmar närmade oss bilen igen så skuttade hon på stället och tyckte att jag var för långsam, och det var inte bilen hon hade bråttom till utan det var bara promenadglädje. Känns jättebra att tant är ”på banan” igen efter den kalla perioden som tvingade henne att vara inne och gjorde henne lite stel och öm.

Kvällen blev det Bosarpskyckling i ugnen med en ölburk i rumpan…  =) Det blev riktigt gott och det känns bra att äta kyckling som fått leva och växa på ett naturligt sätt. Denna kyckling vägde ca 2,6 kg och räcker till mat i ett par dagar. Mums! Sen blev det bio i Luleå med min käre sambo – filmen Robocop! Jag älskar såna där dagar när man hinner en massa roliga saker och allt flyter på.

Ser ni Nalle?

Idag snör det lite på tvären ute, och glad för det är förstås jag! I sånt här väder ligger huskisarna oftast bara inne i sina kojor och myser. De verkar nästan småtrivas lite med busväder ibland och blir sällan otåliga eller pratiga så länge snön vräker ner. Sen när det är dags för aktivitet är de förstås sugna på en gång, men så länge det är vila så vilar de extra bra i busväder.

Förutom bio och hundträning igår så började jag förbereda nere i källaren för rummet där Noomi och jag vill kunna träna lydnad. Nu på förmiddagen städade sambon å jag ur rummet och sorterade allt där inne, så nu är där jättefint och träningen kan inledas. Det är verkligen skönt att städa och kasta saker ibland. En massa gammalt skrot som varit på väg till Återvinningscentralen läääänge kom nu ända ut i bilen… =)

Så här blev det till slut. Mattan är varm och mjuk att gå på samt halkfri förstås, och ytan är ca 3×5,4 meter, inte jättestort, men väldigt användbart för en liten Cairn som ska nöta grunder och finlir. Sen har vi burit ner lite leksaker och träningsgrejor så nu känns det verkligen som en liten träningslokal. Sambon har kvar sina RC-grejor där också, så nu har vi ett gemensamt hobbyrum där vi kan nörda oss tillsammans om vi vill. =)

Nu är det hög tid att kasta sig ut på släden. Tyvärr snöar det knappt längre, men vi har fått en del att pulsa runt i så det blir nog ett litet fyspass idag om inte skotrarna har hunnit ut. Om jag har tur kanske det börjar snöa igen, lite lagom snöstorm är riktigt kul att köra i och oftast lyfter hundarna lite extra, som om de tycker att det är lite mer ”äventyr” på nåt sätt. Jag håller tummarna för det…