Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…


Lämna en kommentar

Bloggflytten på G igen…

Nu när vi ändå har fullt upp med att förbereda husflytt mm. så är det väl lika bra att komma igång med att flytta bloggen också! =) Det kommer att ta tid men nu rullar bollen igen och så får vi se hur långt jag hinner innan det blir paus. Så, om ni blir irriterade över att det ramlar in meddelanden om nya inlägg under en tid så får jag be om ursäkt, skulle helst vilja kunna smyga in den gamla bloggen hit snabbt och lätt men det verkar som att det måste göras manuellt och detsamma gäller alla bilder… =/ Hoppas ni får en trevlig Valborg! Själv ska jag smita iväg en sväng till majbrasan i Åkerby och träffa lite nya grannar i Rågraven – blir kul!

Annonser


Lämna en kommentar

Personsök verkar vara Noomis grej!

När jag bestämde mig för att börja träna personsök med Noomi så var det både för att jag själv tycker att det är väldigt rolig träning (även på den superlåga nivå jag tränat med tidigare hundar) men också för att Noomi har många egenskaper som jag tror skulle passa i söket. Hon älskar folk, är modig och framåt, älskar att använda näsan i sökövningar och har ett riktigt ”jävlaranamma” att koppla på när det behövs.

Under kvällens sökträning fick jag bli extra glad för det känns så himla rätt. Hon tycker att det är skitskoj och en tävlingsstart i oktober känns inte alls omöjlig. Under kvällens träning blåste det rätt rejält från vänster och ganska rakt in mot stigen. Jag placerade ut figgar på båda sidorna. Vi började med ett skick mot Linda i vänster hörn, med kamouflage över sig. Noomi fick tag på vinden (nu måste vi snart börja träna mer riktat på att springa rakt för hon kringlade lite mycket!) och hittade henne snyggt! Tog lösrullen direkt och rusade till mig. Väl där så vände hon och gjorde ett ärevarv för att kolla att figgen mådde bra under sitt kammonät! Sen kom hon tillbaka – lek – påvis och så mer lek.

Sen gick Noomi å jag tillbaka till stigen och skickade åt andra hållet, alltså med vinden i ryggen. Tomskick känns inte aktuellt just nu och att gå ut helt utan vittring kändes också lite väl tufft ännu, så Pernilla fick hojta till och vifta lite och sen gömma sig längst bak i rutan. Noomi sprang rakt ut utan att tveka och tog rullen direkt hon fick chansen. Direkt tillbaka till mig – lek – påvis och så lite mer lek.

Sen gick vi ut på stigen igen och skickade en gång till på Linda som nu gått fram till bortre vänstra hörnet. Gick jättefint även det. Första gången vi kör med två figgar och använder båda sidorna av rutan, och det kändes riktigt bra. Kul att det fungerar så fint med lösrullen nu, även om hon tar nåt ärevarv med den ibland. I grunden känns det som att hon förstått helt vad hon ska göra med den och hon är sjukt söt när hon rusar genom skogen med rullen i munnen.

Vi har mycket mer att jobba på men vi har kommit en bra bit på väg och det känns som att vi har en väldigt bra grund på många sätt. Just nu känns det inte alls så jobbigt att vintern faktiskt är över. Sökträningen känns som något av det roligast jag gjort med hund faktiskt! Blandningen av samarbete och självständigt arbete där man försöker läsa sin hund, våga låta den jobba själv och samtidigt styra ibland – ja det är så skönt på nåt sätt. Jättekul!

Huskisarna fick ett lite klurigt och roligt spår efteråt och alla tyckte att det var riktigt spännande. En 45 graders vinkel som gick ner i en sluttning, balansering på en mur samt lite spår på grusväg utmanade nosarna lagom mycket.

Vi avslutade kvällen med lite lydnad i källaren för Noomis del. Spegeln som jag köpte på Dollarstore fick bekänna färg och den var verkligen superbra! Jag har ställt den mot en vägg och kan lätt se om hon sitter rakt, lägger sig snabbt osv. utan att behöva snegla alls. Guldgrej! Jag köpte den största jag hittade å den var inte alls jättestor, men det räcker långt, speciellt med en liten hund. Dock har lydnaden fått ett annat fokus nu… känns mer aktuellt att träna mot appellen än lk1 kanske… Det mesta är ju å andra sidan gemensamt å vi får se om det blir nån lydnadsstart också i höst. Borde nästan bli av… eller så går vi ut hårt och gör vår allra första tävling med både skogsmoment och lydnadsmoment och budföring på samma dag som det är i brukset. *s*

Dags att sova och fundera på saken.

 


Lämna en kommentar

Livet är aldrig tråkigt med en terrier vid ens sida!

Ja nog får man skratta när man har en Cairn i huset. Noomi å jag skulle ut på en snabbrastning men det blev ett lydnadspass istället. Kamp med tröjärmen som belöning och då taggar lilla tjejen igång nåt sjukt! Blir som en galen liten rabiat kamphund som bara vill MER!

Gräsmattan är äntligen bar och hyfsat torr så nu kunde vi träna linförighet med lite längre tid och sträcka och med denna motivation var det inga bekymmer… Bitvis supersnyggt – bitvis taskig placering och bitvis plogande pga övertaggningen, men roligt hade vi! Superivrigt litet skägg! Vi gick ungefär så långt som man kör i lk1 och testade språngmarsch för första gången utan bekymmer.

När vi tränat kanske 15 minuter fick Noomi stora tokrycket och började rusa. Och sen rusade hon runt i 15 minuter till. Ibland med en pinne i munnen. Ibland utan. Ungefär 20 varv runt flaggstången på raken och sen åttor över gräsmattan i flygande fart! Den som aldrig sett en Cairnterrier springa snabbt förstår nog inte riktigt vad jag menar, men det ser ut ungefär som en flygande limpa som knappt rör vid marken. Både snabbt, smidigt och klumpigt på en gång liksom. Å mest av allt ostoppbart. Limpan bara fortsätter sväva och byter riktning när det krävs.

Själv skrattade jag så att jag fick ont i magen och lyckades få in en lite ”stadga” när jag lyckades få tag i pinnen ibland och kastade igen den igen med Noomi sittande stilla vid sidan. Sen rusade hon vidare igen. In kom en Noomi med lång tunga och galen men nöjd blick. Nu myser vi i soffan med husse och Noomi ser fortfarande lite galen ut. =)


Lämna en kommentar

Första promenaden vid vårt blivande hem

Idag tog vi med oss Giela och Noomi och åkte upp till vårt blivande hus för att utforska omgivningarna. Säljarna var på plats för att städa ur lite så vi hann hjälpa till med lite möbler samt småprata lite. Jättetrevliga människor och nu börjar det kännas att det är på riktigt… detta fina fina hus ska snart bli vårt hem! Underbart!

Om man går ut från tomten och tar vänster så kommer man rakt in på en liten skogsväg. Jätteskönt! Vi fortsatte åt Bodenhållet längs den gamla vägen. Asfalterad men nästan överväxt och inte använd för biltrafik längre.

Det fanns gott om avsticksvägar och stigar och många möjligheter till promenader av det vi kunde se. Giela och Noomi stortrivdes och Noomi hade väldigt bråttom hela tiden. Framåt framåt FRAMÅT! Giela såg mest nöjd och glad ut.

Längst bort går den gamla vägen ihop med byavägen så där vände vi ”hemåt” igen, men nu längs byavägen. Härligt att bo vid en grusbyaväg. Inte så mycket trafik och mysigt att promenera efter. Den uppmärksamme ser även en transformator på vänster sida. Det är den som matar vårt hus som ligger längre fram till höger!


Blivande ”hemma” sett från byavägen


Noomi – just a little more bite!


Giela spanar efter sork!

Efter 3-4 km promenad kändes det lite magiskt att ha kommit till starten av ”vår” uppfart och börja vandringen upp till vårt blivande hus – för första gången till fots och stora delar av familjen samlad. Ett lite magiskt ögonblick när vi gick där hand i hand med fåniga leenden.


Nu börjar det faktiskt vara nära! På riktigt! =D

När vi kom hem var det dags för huskisarna att få sig en cykeltur. Kaela och Silva var först ut och det visade sig finnas en del snö kvar på travrundan. Tur att jag började med de små tjejerna, de må ha bråttom men de är ju inte så tunga att bromsa. Det märks att vinterkonditionen ligger kvar för Silva ville springa snabbt och aldrig sluta!


Vätskepaus

Avslutningsvis svängde vi in på vår kära lilla gata. Gatan som varit vårt hem i snart åtta år! En fin liten gata som jag kommit att tycka mycket om på många sätt, men jag är ju ingen ”villakvartersmänniska” och även om vårt lilla villakvarter ligger väldigt lantligt till, så ska det bli skönt att få mer yta kring huset och tomten. Vittjärv har varit en väldigt trevlig by på alla sätt och jag rekommenderar det verkligen – en trevlig by med mycket natur kring men ändå så nära in till stan! Samtidigt känns det helt rätt nu att flytta längre ut. Vi har pratat om det i många år och nu är det dags!

Sen var det dags för Rossi och Rotax. Lite lugnare tempo och Rotax överraskade positivt med att styra klockrent när det krävdes. Rossi kan höger och vänster men vågar inte ta några såna kommandon själv i skarpt läge. Rotax har tidigare gått med andra ledarhundar men sällan behövt tänka helt själv som nu. Kul att nåt fastnat! =)

Nalle och Mintu hade mer bråttom och bra med styrka också förstås. Detta var tredje och sista rundan och mina fingrar började tappa känseln. Att det ska vara så himla kallt att barmarksträna! Tror knappt de varit så kalla på hela vintern! Lera upp till midjan (speciellt rumpan förstås) och lite stänk i ansiktet, grus mellan tänderna… ja nu känns det verkligen att vintern är över. Ska ge hundarna mat och sen duscha innan jag lägger mig i sängen. Annars blir det inte Noomi som grusar ner där utan jag själv…!


Lämna en kommentar

Benätardag

Igår var det benätardag, bland annat. Noomi och Giela fick gå ut i hundgården medan jag hämtade benen, och Noomi intog direkt en bra utkiksplats. Tankarna på att börja packa ihop allting börjar ju komma och ett litet bekymmer är ju hundfrysarna och allt som finns i dem. Frysen i källaren vet jag inte ens om vi får upp därifrån. Den kom ju så att säga ”på köpet” för åtta år sen. För att underlätta lite ska jag försöka mata undan ben och annat för att underlätta. Inte fylla frysen med nytt färskfoder igen förrän vi flyttat den. =)


Delar av dagens bensnacks, blandad kompott!


Noomi, Mintu och Rossi


Mintu (och Kaela i vindskyddet)


Nalle och Kaela myser tillsammans


Rotax äter revben


Hela  gänget på skakig film – å ett litet huskyhår som fastnat på linsen tydligen! =)

Nu har flera hundar börjat fälla också. Giela och Rotax främst men det är fler på gång. Rotax har riktigt tjock päls även för att vara en sibbe. Inte så lång – men supertjock! Att borsta honom känns lite som att försöka tömma ett hav med decilitermått. Det händer liksom inget. Man ser päls flyga iväg i drivor men det verkar ändå sitta kvar lika mycket på hunden. =/

Huskisarna fick sina klor klippta och vissa tassar, t.ex. Mintus, hade ju helt klart grävt runt i leran istället för att hålla sig på de torra ytorna. Kul tyckte säkert Mintu! AJ tyckte nog min stackars klotång! Jag hade ju tänkt städa ur hundgårdarna rejält i helgen, kratta bort all gammal halm och tömma alla kojor osv, men det får nog vänta. Det är fortfarande is kvar på vissa ställen och vissa områden skulle behöva torka mer om krattningen ska bli effektiv. En första grovstädning är gjord å det får räcka just nu.


Mätt och glad Nalle, det syns nästan på magen hur mycket han tryckte i sig av ben och kött

Rossi, vars bror vi förresten stötte på ute i skogen på morgonen. Kul att se honom för det var länge sen sist. Rossi och hennes syskon är alla ganska lika och delar många drag. Tänk att de fyller 9 år nu i augusti!


Trött Noomi

Om ni tittar noooga på bilden ovan så har Noomi ett halsband på sig – sitt ”shit-vad-du-var-duktig-i-skogen”-halsband! Jag har alltid varit lite svag för mässing på halsband och koppel. Kruxet var att det smala läderkopplet jag har som Jacki hade, förstås har en silverfärgad hake. Å andra sidan går ju sånt bra att byta om det är ett flätat koppel. Om jag minns rätt så satt det en jättekonstig hake där när Jacki fick det kopplet ungefär 2002. Jag bytte två gånger innan det blev bra, och nu blev det ett byte till. Noomi fick ärva en av mässinghakarna som jag använder till draghundarnas nacklinor. Rätt lagom storlek!

Själv blev jag lite kär. Halvstryp med läder och kedja är så smidiga att använda, snygga och funktionella liksom. Detta får nog bli Noomis halsband+koppel framöver, i såna lägen där vi inte använder promenadsele. Å det känns ju lite extra bra att Jackis fina koppel får fortsätta hänga med. Ska bara hitta en mässingring att sätta i handtaget så är det perfekt!

Någon promenad i Rågraven blev det inte igår för vi körde igång med däckbyte på bilarna istället. Skittrist men väldigt skönt att få det gjort. Istället siktar vi på Rågravenpromenad idag, å så är jag lite sugen på att dra lite cykel med huskygänget. Normalt sett dragtränar jag ju inte sommartid men i sommar tänkte jag nästan göra ett undantag. Förra hösten körde vi ju nästan bara med cykel (2-3 hundar åt gången) pga. Kaelas ryggskada. De andra fick liksom ”hänga med” på det som passade henne.

Att cykla gick oväntat bra. Jag hade trott att det skulle kännas bökigt nu när hundarna är fler, men det var inga bekymmer eftersom vi höll nere distanserna och ändå hann träna alla på bara nån timme. Att dra cykel är ju inte speciellt tungt så vi siktar nog på att kunna dragträna lite kontinuerligt denna sommar. Inte långt, och inte superregelbundet, men 3-4km när det passar och förhoppningsvis nån gång nästan varje vecka. 2 hundar framför en cykel sliter ju inte alls lika hårt som om de drar en tyngre vagn eller ATV, så då är ju temperaturen inte riktigt lika kritisk heller, till kring 18 grader fungerar det utan problem om man bara tänker på luftfuktighet och, nederbörd osv och förhoppningsvis blir det inte en sån där ”20+ grader även på nätterna”-sommar utan lite mer drägligt.

Note to self – börjar bli nervös för Kaela ser ut att ha tänkt börja löpa. Hoppas innerligt att Noomi INTE gör följe med henne utan avvaktar. Ungefär två veckor kvar till MH! =)


Lämna en kommentar

Sökträning när det är som allra bäst!

Wow! Hundträning är ju nästan precis alltid jätteskoj, men ibland kommer ju också de där smått euforiska ögonblicken när man nästan bara vill skrika av glädje! Nu på förmiddagen var vi två tappra som åkte ut för att träna lite sök igen.

Noomis första skick blev lite oturligt för plötsligt dog nästan all vind och figgen låg väl dold under ett kamouflagenät. Noomi lät dock inte detta hindra henne, hon sökte av i stort sett hel ena sidan av rutan, höll sig fint på det vallade området och hon kämpade, rusade, vädrade, jobbade! Flera gånger passerade hon nära figgen men hennes lite ovana näsa fick väl inte rätt vind å hon sökte vidare. Efter flera minuter kom hon till slut rätt och då var lyckan stor!

Det negativa var kanske att hon sprang i cirklar och kors och tvärs, vi har ju inget inarbetat system ännu utan tränar mest på att ta vind och lokalisera figge, samt att hon inte lyckades lokalisera figgen på så länge förstås. Det positiva var ju att hon höll sig inom det vallade området (verkar ha förstått att det är där allt händer) och att hon kämpade så länge utan att tappa sugen. Noomi har ju inte kört personsök så himla många gånger ännu , så det är så kul att se den där extra växeln som hon lagt in nu när hon tänt på figgarna. Att hon redan nu fixar att jobba så länge i sträck UTAN att hitta nån och ändå fortsätter kämpa!

Efter att ha tränat huskies är det så himla annorlunda att ha en hund med lite ”motor” igen. Att skicka en husky på 2-3 tomskick efter varandra är förstås möjligt men det kräver nog oftast en hel del jobb från ägarens sida. Jag ser framför mig hur motivationen hela tiden sjunker. Deras ”attention span” är ju normalt sett inte så jättelångt. Få huskies klarar att kämpa en med uppgift som kräver mycket tankemöda men inte verkar ha någon belöning inom synhåll. Den här typen av arbete är ju inte heller deras jobb egentligen, men det är så roligt bara att jämföra och se hur väldigt olika hundar faktiskt fungerar. Skillnaden är verkligen milsvid! Jag märker att jag ibland underskattar Noomi när jag går efter ”huskyinlärningskurvan” av gammal vana.

Efter att Bängla skött sig riktigt snyggt fick Noomi ett sista skick och då var jag nära att vrååååla ut över vidderna av lycka. Plötsligt hade vinden kommit tillbaka och Linda låg kanske 40-50 meter bort från stigens början, snett fram till vänster. Vinden blåste svagt rakt mot oss och jag såg redan på det avståndet att Noomi höjde näsan. På vinst och förlust kopplade jag loss redan där för nu har hon ju förstått att det finns folk i skogen. Lilla ”korvbollen” (husses smeknamn på henne) studsade fram genom blåbärsriset och slog lite mot vinden för att lokalisera figuranten. Hon gick mer eller mindre rakt på utan tvekan och blev överlycklig när det låg en person under ett kamouflagenät där framme! Lösrulle – in till mig – lek – påvis – mer lek! =)

Jag var helt salig… så himla snyggt när hon tog vittring och följde vinden trots avståndet. Det värmde mattehjärtat en hel massa extra! Jag har tjatat om det tusen gånger men jag är så jäkla glad att jag skaffat Cairn igen och så glad att det är just Noomi dessutom. Hon är helt underbar!

Som belöning fick hon ett nytt halsband, ett läderhalvstryp med mässing som satt riktigt snyggt. För en så liten hund tenderar den typen av halsband att vara för stora, eller för små, eller för lång kedja som hänger och slänger men detta var perfekt. Belöning nummer tre (en i skogen, en i affären) kommer nu – dags att gå ut till huskygänget och klippa alla klor! Nu ska här hånglas husky och då blir Noomi extra glad! =) Själv ska jag njuta lite mer av känslan…=)