Älg- å hästhelg!

Den här helgen kände jag att jag verkligen behövde göra en massa roliga saker, så det passade ju helt perfekt att akvariet fick halvfyllas med vatten och planteras så att växterna har nånstans att bo så länge. Jag hade ju först tänkt ställa det i hallen, men det blev i ena hörnet av vardagsrummet istället så att man ser det från soffan. Blir bra! =)

120 L vatten till ska hällas i och så mer inredning förstås… tänker mig att det ska se riktigt vackert ut nån gång i januari kanske? Hihi. Det passade ju också bra att min snälle granne Stefan bjudit in mig på älgjakt igen, så i lördags blev det tidig uppstigning och skogssmygarkläder på. Inte så kallt men vackert ute – helt perfekt!

Brasse var med idag igen, den energiske och goe Jämten som jag hundvaktat några gånger, och visst ser han taggad ut?

Pejl och kamera på, men kameran fungerade tyvärr inte som planerat. Brasse hann jag bara se ett par minuter av jaktdagen, för innan vi ens hunnit gå ur synhåll från bilen så tog han upp ett spår och drog iväg. Via gps:en kunde vi följa honom och han drog iväg in på grannmarken tyvärr. Gps:en visade en tydligen 90 graders kurva och vi gissade att det var där han fått kontakt med älgen han spårat.

Under tiden vi väntade på honom hann vi även se en stor älgtjur som sprang över kanten av ett hygge med en annan hund bakom sig. Mäktigt! Brasse hörde vi skälla ett bra tag (på andra sidan gränsen och rätt långt bort) men nån timme efter att vi släppt honom så lossnade det och snart var de tillbaka nära utgångspunkten igen – perfekt!

Brasses skall hördes över vidderna och det var kul att både höra ståndskallet och kunna se på gps:en hur långt bort han var och hur de rört sig. När vi gick upp i skogen på nytt var vi ungefär 600 meter bort och vi smög, Stefan först förstås, och jag bakom i hans fotspår. Vi kom in på ca 50 m en gång men så brakade det till (där hann jag se Brasses väst mellan träden men aldrig älgen) i skogen, det är ju trots allt riktigt tunga djur, och bar iväg 100 meter bort igen.

Vi smög vidare, bytte riktning för att undvika frusen mark där vi inte skulle kunna gå lika tyst, bytte riktning igen för att inte röja oss via vinden, och plötsligt var vi alldeles nära. Vi kom uppför en brant slänt och Brasse och älgen hördes uppe på toppen. Efter några sekunder såg jag älgen passerade i en öppning mellan träden, och vips…så kom en till! Ko och kalv!

Stefan sköt kalven med ett välriktat skott, den föll precis där den stod, och kon blev förstås arg och bråkade lite med Brasse, men efter en kort stund så drog hon iväg och Brasse efter henne. Så, på hela jaktdagen hann jag inte se så mycket av själve Brasse, han var upptagen med älgar, hihi, men det var riktigt kul att få följa honom arbeta och till och med se det ge utdelning. Älgen syns på bilden nedan, ungefär i mitten, som något mörkt mot lite ljusare bakgrund.

Ungefär 3 timmar efter att vi gått ut i skogen hade jag plötsligt fått vara med om att smyga in på ett ståndskall, och dessutom skott på det! Älgkalven var inte så värst stor, men det är ju ändå lite jobb med att ta ur den och frakta ut den till närmaste väg.

En häftig förmiddag slutade där eftersom jag behövde åka hem till Noomi, men titta – snö på marken! Marken där de jagar ligger inte alls långt från byn men betydligt högre upp – och det gör skillnad! Så, nu har jag varit på älgjakt två dagar och jag måste ju säga att jag haft enorm tur, många jagar ju länge innan de får chans att gå in på ett ståndskall och även chans till skott. Trots att man går så sakta när man smyger så var jag varm och genomsvettig – det tar på krafterna, hihi.

Medan vi stod ute i skogen vid älgen ringde min granne Berit och frågade om jag hade lust att komma och rida. Jag har ju hälsat på där tidigare och fått tips om att de ofta har nån häst över som gärna kommer ut en sväng, så jag åkte hem till Noomi och åt en snabb lunch och hoppade sen i ridkläderna.

Della är en Welsh/halvblod, en stor D-ponny på 15 år, och otroligt söt! Vi trivdes jättefint ihop (hon var säkert nöjd med en ryttare som mest åker och inte kräver så mycket) och visst var det lite ovant men samtidigt gick det klart över förväntan tyckte jag. En massa muskler som inte används till vardags… vi fick oss även en liten kort galopp och jag kunde nästan inte sluta le, så mysigt! =)

Della å jag, och idag var vi ut igen, nu med en häst+ryttare till, och det känns superskoj att äntligen vara igång. Jag har ju drömt om att ta upp ridningen igen i en herrans massa år å nu kom chansen =) Otroligt roligt att ha möjlighet att rida bara några minuters promenad hemifrån, och så känns det extra roligt att ha hittat en häst som känns så bra också. En cool men samtidigt pigg och nyfiken liten dam!

Har förstås också tänt lite ljus i helgen, vid Jackis, Gielas och Gakkons små gravstenar (Förlåt Vera men de syns ju knappt på bilden!) och skänkt en tanke till både tvåbenta och fyrbenta som inte längre vandrar här på jorden.

Draghundarna har fått lite grejer förbättrade i sina hundgårdar och idag har de ätit älgben i flera timmar. Mums! Blev ingen dragträning för med magarna fulla av kött och ben tänkte jag att de knappast vill springa…

Avslutar med en bild på söte Xuper, en himla go liten kille, och nu är det hög tid att sova – ny arbetsvecka runt hörnet med en massa häftiga äventyr inplanerade!

Stora hundvaktarveckan

Denna vecka har varit, och är, stora hundvaktarveckan! Först kom Flinga och hennes tre kompisar, och här är en bild från en promenad med Anna och fina jämthunden Tjalle. Noomi har blivit lite knäpp och helt utan vettig orsak tyckte hon att Tjalle var jätteläskig först och peeeep om han kom för nära, trots att han absolut inte var buffligare än huskytokarna hon är uppvuxen med, snarare tvärtom! Efter en promenad kom hon till slut på att han var helt OK, och snart gick de sida vid sida i lugn och ro.

Lilla Flinga hängde inne med Noomi i början av veckan och ibland blev det mysigt trångt i min lilla soffa. Flinga är lika gammal som Rossi och hon var med i första ”riktiga” hundspannet jag körde, kan man säga. Vintern före Flinga flyttade in hos min kompis körde vi visserligen 3-spann och 4-spann rätt mycket, men det var med Flingas ankomst som vi började ta lite längre turer och utforska omgivningarna lite mer, så hon är en kär gammal vän. Hon var dessutom huvudmotivet i en bild jag vann en fototävling med för en massa år sen – och tvärt emot hur hon beter sig inomhus, dvs. superlugn och cool, så var hon precis så galen på bilden som hon alltid blir framför släden, stirriga uppspärrade ögon, vanvettiga skriiiiik och en total kärlek för att få springa fort, fort, fort – och dra.

Mygg och knott fortsätter att följa oss på promenaderna och keps+huva är numer min standardutrustning. Tur att det inte varit så varmt, hihi! Myggbiten på kinden också…! Den blå huvtröjan börjar förresten bli en kär favorit. Jag köpte den förra hösten i USA vid Nationalparken White Sands, ett område långt inne i landet med alldeles vit sand. Vad är det som gör att man fastnar så för vissa plagg? Svårt att sätta fingret på ibland, men min blå huvtröja har blivit en kär vän och jag jobbar hårt på att INTE råka ge den eviga smutsfläckar eller skador från slädhundslivet, trots att jag egentligen sällan vill ta av den.

Lilla Flinga testade Noomis korg, en helt lagom Cairnterrierkorg, kanske inte riktigt gjord för draghundsstorlek, men det verkade inte bekomma henne, hihi. Vi använder uterummet flitigt nu och jag minns knappt senast jag åt frukost, lunch eller middag inomhus. Dörrarna ut står alltid öppna och hundarna ligger gärna där och solar eller spanar, supermysigt!

I tisdags åkte jag in på jobbet en sväng för att vara med vid lågspänningsproverna på de två första transformatorerna i nya ställverket, som snart ska tas i drift. Superkul och intressant! Provet var smart utformat och använde de skydd och mätningar som redan finns, och ska användas senare under drift. Jag hade en helt annan bild av hur det skulle utformas… så det var helt klart värt en semesterdag att få vara med och lära sig och sen är det ju alltid roligt att kika in på jobbet förstås. Bilden är tagen uppe på T1, en plats jag förmodligen inte kommer att besöka igen inom en nära framtid – tyvärr! Snart är den nämligen potentiellt superlivsfarlig större delen av tiden!

Efter det anlände Ben, Noomis dagmattes hund, en riktigt häftig Spinone, som också skulle bo här några dagar. Jag har ju träffat Ben nästan varje vardag hela det här året, men att få bo med honom har ändå varit en upplevelse. Vid första anblicken är han stor och lugn, lite lufsig sådär, men när han blir glad dansar han och hoppar, och det bor helt klart en jättestor personlighet bakom de stora kloka ögonen. Dessutom tycker jag han liknar hunden i Fragglarna?

Flinga, Kenai, Kodiak och Mintus bror Nooki, de andra fyra gästerna. De har varvat tid i rastgården med mina hundar, för det finns förstås ingen orsak att släppa dem där tillsammans, men det märks så väl att alla dessa hundar börjar känna varandra väl för det är väldigt lugnt och stilla i hundgårdarna.

Storskägg och Lillskägg har inte fått nyttja rastgården utan promenera istället, å visst är de söta ihop?

Under dagarna som gått har jag även jordfäst urnorna med askan från Jacki, Gakkon och Giela. Som jag sagt tidigare så har det inte känts rätt att göra det på de platser där jag bott tidigare, det kändes aldrig som hemma, men Rågis är hemma och det vet jag att även de hade tyckt, även om det bara var Giela som fick leva livet här under sitt sista år. Känslosamt och tårdrypande men samtidigt väldigt vackert, och nu vilar de mellan tallarna bredvid grillkåtan med varsin sten som nån gång ska få text. När Giela dog fick jag en vacker ros (en sån man planterar ute) med rosa blommor av en fin vän, och precis nu hade de tre första blommorna blommat. En stor, en mellanstor, och så en liten, precis som Gakkon, Giela och Jacki. När arbetet var klart och jag burit undan spaden och gått in kom plötsligt ett tungt sommarregn som solen lyste igenom, supervackert, och det passade så bra på nåt sätt. Sommarens vackraste regn på en mycket speciell dag!

Inatt sov jag på soffan, med Noomi tätt intill. Hon är så himla mysig, lilla skägg, och när jag vaknade låg hon tätt mot min ansikte och drömde och skuttade i sömnen. När jag tog beslutet att bli med Cairnterrier igen hade jag ju ingen aning om att jag snart skulle bo ensam i ett hus ute i en by, men i efterhand är jag så glad över att jag gjorde just det valet just då. Hon förgyller mina dagar lite extra, på ett sätt som huskisarna kanske inte kan, och är verkligen en underbar liten kompis. Det bor så mycket kärlek och tokigheter i den lilla kroppen.

Dagen idag har gått i flitens tecken, trots en skön tupplur i hängmattan, har pantat, kastat saker på återvinningen, fyllt bensindunkar till gräsklipparen samt fyllt kylskåpet och pysslat på. Fick dessutom finbesök av två fina vänner och jordgubbar med glass och grädde piggar ju alltid upp! Så, i samband med det bestämde vi att jag ska ta tag i tråden ”börja rida igen” redan imorgon – via ett besök på XXL för att samla på mig lite basic ridkläder igen och sen direkt iväg mot världens största, men coolaste häst! Blir superkul! Å det verkar ju finnas hästar här i byn att rida om man vill, så jag hoppas kunna komma igång med nåt lite regelbundet. Nu är det dags – helt enkelt!

Har en annan spännande nyhet också… nån gång i veckan får vi besök av en sibbekille i Mintus ålder som söker nytt hem och eventuellt kommer att flytta in här senare i höst. Jag har fått rätt mycket information samt bilder och spontant känns det helt klart intressant, han skulle nog passa bra in i mitt gäng och längd/fart på våra turer, och dessutom skulle det ju innebära att Rossi skulle kunna bli lite mer pensionär, som hon nog egentligen vill, trots att hon bara är 10 år. Med en kraft till framför släden kan hon åka med Noomi lite mer, och det skulle innebära att jag har ett fullt 6-spann i några år till där alla hundar är rätt synkade i ålder. Med lite tur blir det ett gulligt pensionärsspann till slut där alla medverkande har samma sug efter fart eller distans. Ja, mer information kommer förstås under veckan nån gång.

Nä, dags att googla lite mer på hästkläder, känns jätteroligt men även lite läskigt, för även om jag redan väldigt mycket som barn så har jag ju knappt suttit på en häst senaste 20 åren, så ringrostig är nog bara förnamnet, och betydligt mer riskmedveten – ja det är efternamnet!

Senaste veckan

En gång i veckan ungefär, så verkar det ju vara med den här bloggen just nu. Förra helgen åkte vi upp till Marika i Överstbyn för hundträning och fika och surr. Supertrevligt på alla sätt precis som vanligt, en fantastiskt fin vän i vått och torrt verkligen! Noomi fick träna lite agility, väldigt basic på alla sätt, men kul ändå! Knotten höll oss sällskap som man ser på bilden, å jag har ett minne av att fotbollsplanen i Gunnarsbyn brukar kallas just ”Knottvallen” men jag kan minnas fel? Så himla kul nu när Noomi börjat bli lite vuxen å klok – och dagens stora framsteg var att hon lärde sig älskade tunnlarna som hon tidigare varit lite skeptisk mot.

Lite bökigare var det att min vattenpump gick sönder under helgen , men som tur var berodde det på ett yttre elfel så jag behöver inte betala något för ny pump. Min trogne mekaniker kom förstås hit och tillsammans bytte vi pumpen i måndags, roligt och lärorikt och faktiskt inte alls så svårt som jag först kanske trodde. Så är det ju med mycket egentligen, att om man bara vågar prova så är det faktiskt inte så värst svårt alla gånger. Efter trasig pump och problem med tryckklockan tidigare börjar jag nu vara ruskigt bekant med mitt vattensystem, hihi.

Noomi har hunnit bada lite med sin labradorkompis Marve och nu i sommar simmar hon utan att tveka och hellre än gärna. Kul! Badade benen själv med men 16 grader var inte supervarmt. Veckan som gick hade jag ju semester och har hunnit fixa en del till hundarna å göra lite roliga saker. Min supersnälle granne Danne hade slagit ut en äng med grovt hö som han inte skulle ta reda på så jag passade på att fylla ”världens bästa bil” med några säckar för att fylla i kojorna. Har slut halm just nu och med tanke på hur växtsäsongen varit så kanske det inte blir så lätt att få tag i halm nu till hösten.

En av kvällarna i veckan fick jag följa mina fina grannar Stefan och Anna samt ett par som har en stuga i närheten, och vi åkte ut på spinkartur med bilen, längs små grusvägar upp till Vuollerim och sen hem igen. Vi var ute från 21.00 till 03.00 ungefär och Noomi satt troget i mitt knä i framsätet och spanade hela tiden framåt. Målet var förstås att se roliga djur och det är ju extra kul att vara ute med nån som kan markerna och vet var man har bästa chanserna. Första timmarna såg vi dock bara duvor och möss, sen en ren, en älg, lite räv och hare, och så svängde vi förbi Spegeldammen utanför Vuollerim, häftig! Varför bygga broar när man kan bygga överfall med väg, hihi!

På vägen hem från Vuollerim sprang två mörka varelser snabbt över vägen framför våra trötta ögon, och i mitt huvud var det en större och en mindre björn, men alla i bilen var oense och jag vet faktiskt inte om jag såg rätt eller om ögonen spelade mig ett spratt. Så, jag kanske såg min första vilda björn, eller så inte, hihi, frustrerande! Vi hade i alla fall en kanontrevlig kväll med många skratt och så fick jag ju lära mig ännu mer om omgivningarna. Min lilla by är verkligen helt underbar och full av fantastiskt fina människor!

Igår kväll var det äntligen dags för den länge efterlängtade Kåtfesten i min grillkåta, och trots kort varsel var vi 10 glada som trängde oss in i kåtan och grillade grillspett, lyssnade på fantastisk gitarr och sång samt skrattade gott åt tokerierna. Det var lite blandat med kollegor och vänner och som vanligt spårade det ur rätt snabbt. Timmarna rusade förbi och klockan var nästan fyra när jag landade på kudden. Mycket lyckat, och tack alla fina vänner för en härlig kväll!

Imorse möttes jag av ännu en fin överraskning, Stefan kom med sin supergräsklippare och klippte hela gräsytan där jag tänkt anlägga agilityplan. Eftersom den är så ojämn går det inte med vanlig gräsklippare men nu blev det superbra och jag hoppas kunna göra en bra liten hundträningsinhägnad som många kan ha nytta av. Den ligger inte synligt från mina hundgårdar så om nån annan vill träna där så går det ju faktiskt utmärkt utan att behöva bli utskälld!

Hundhuset har förstås fått mer vit färg även om det inte är riktigt klart ännu, och det börjar bli riktigt fint. Mittenbåset är ”klart” och ser ut så här!

Högra båset är färdigbyggt men ej målat, och vänstra är målat men ej byggt klart eftersom där ändå finns en koja ut. Ja, att bygga under skarp drift är verkligen inte helt praktiskt men hundarna måste ju ha nånstans att bo. Jag lyckades även balansera färgbyttan uppe på en dörr och välta den över mig när jag skulle torka bort en liten fläck på golvet, så viss del av kvällen har gått åt till att pillra bort vitfärg ur håret, hihi. Det blev en stor fläck som snabbt blev väldigt hård och trasslig, haha. Ett solklart exempel på när ”genväg blir senväg” eller ”ska bara” borde bytas mot ”borde inte”.

Nu ikväll fick jag hit fyra lånehundar som ska bo här en vecka. Det är ett gäng slädhundar som mina hundar känner rätt väl så det blev snabbt lugnt där ute. Lille Flinga får bo inne med mig och Noomi och nu sitter vi ute i inglasningen och myser under infravärmen. Så himla mysigt att det börjar bli lite mörkare på sena kvällarna så att man kan tända ljus och mysbelysning igen. Har just haft besök av ett gäng fina grannar för mysigt kvällsfika och jo, snart är det nog dag att sova.

En gullig sak – Noomi ligger nu i Jackis gamla korg! Jacki älskade den korgen och sov alltid i den när hon var i köket, men på de två år Noomi bott här har hon aldrig varit intresserad av den. Nu står den i hörnet av inglasningen och hon sover där för andra gången samma kväll. Det kändes så fint på nåt sätt för den är alldeles lagom stor för att en liten hund ska kunna rulla ihop sig, och jag har nästan tänkt på att plocka bort den tidigare då Noomi inte verkat vilja ha den. Imorgon funderar jag på att jordsätta Jacki, Giela och Gakkons urnor för rosen jag fick dagen då Giela dog blommar så vackert nu med rosa blommor, en åt dem var. Å på något sätt passar ju allt det där ihop så fint. Godnatt världen!

 

Välkommen hem igen lilla tant

I slutet av förra veckan fick jag ett sms från Djursjukhuset. Gielas aska fanns klar för avhämtning. Ett litet sms som ändå innebär så mycket på nåt sätt. Igår efter jobbet hämtade jag Noomi och sen åkte vi mot Gammelstad. För en gångs skull var det nästan tomt i väntrummet och vi behövde inte ens ta nån kölapp. Vips kom alla känslorna ikapp och vilken konstig känsla det är att bära allt det som finns kvar av en älskad vän i en liten pappkartong.

Det är tredje gången jag gjort det, men ändå, just den känslan hade jag nästan glömt. Nu står hon här på en hylla bredvid Jacki och Gakkons urnor. Mina tre första hundar, nu har de alla gått vidare. De tre som på nåt sätt var de största läromästarna, allra första hunden Jacki som jag gjorde så många misstag med, rädda Giela som behövde så mycket stöd i början och lärde mig mycket om att vara en trygg ledare och låta någon växa, och stolta och otroligt envisa Gakkon som lärde mig allt jag vet om självkontroll och tålamod. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte varit för just dessa tre hundar och resorna de gjorde i sina liv.

Jackis och Gakkons urnor har jag aldrig velat jordsätta tidigare. Jag visste ju nånstans att vi inte skulle bli kvar i huset i Vittjärv och den lilla villatomten kändes bara fel för det ändamålet. Det är inte en sån plats de ska vila på, helt enkelt. Rågraven känns som hemma på ett helt annat sätt, och lika mycket som Giela älskade livet här vet jag att Jacki och Gakkon hade gjort detsamma om de fått chansen. Så, snart blir det jordfästning av alla tre, antingen på en kulle just utanför rastgården eller så på en kulle nere vid den plana ytan som ska bli agilitybana nån gång. Nån gång, för det är inget jag vill planera utan det blir när andan faller på och känslan infinner sig.

Regnet har verkligen öst ner senaste dagarna, helt galet! Jag är själv inte så väderstyrd, alla väder har ju sin charm och aktiviteter som passar just dem på nåt sätt, och ursinnigt rasande ösregn som aldrig verkar ta slut är ju nåt slags mäktigt bevis på naturens krafter. Nu ikväll hade regnet gett med sig och efter jobbet blev det en långpromenad med Noomi. Myggen är elaka så det blev keps+huva, huva – som kan vara klädindustrins bästa påfund nånsin!

God middag på det och sen en varm bastu, något jag ofta glömmer bort att jag faktiskt har tillgång till när jag vill! ”Sagan om Ringen” fick följa med, har äntligen tagit mig för att börja läsa den på riktigt, och Noomi också, hon gillar ju värme så ett litet bastutest fick hon göra.

Först ville hon ligga längst upp, var bara kring 40-45 grader i bastun men rätt fuktigt ju, men när hon började flåsa lyfte jag ner henne ett steg och sen hoppade hon själv ner på golvet och lade sig där. Där nere var det nog rätt ”svalt” egentligen, men efter en stund fick hon ändå gå ut, för ordningens skull. Lektion 1 i bastu blev nog lyckad i alla fall och jag tror att jag har en liten bastukompis!

Blåbärsmilkshake på det – å vips blev det en riktigt mysig kväll i all sin enkelhet. Nu väntar snart sängen, dags att sova rejält för imorgon blir det reläskyddsmysterielösning på jobbet med en av mina stora idoler, något jag skulle kunna betala för att få vara med på – och istället får jag lön! Helt sjukt bra! =)

Plötsligt har de yngst blivit de äldsta… =/

Det sägs ju ibland att de går tre och tre. Jag vet inte själv om det brukar stämma. Däremot vet jag att det vissa år och vissa tider känts som att ovanligt många fyrbenta vänner vandrat vidare samtidigt. 2011 var ju t.ex. ett sånt år, när bland annat Gakkon fick sina änglavingar. Nu ikväll fick jag veta att labradoren Smulan, som under några år var en trogen följare till vårt hundspann, också fått somna in nu. För bara några veckor sen när Veronica och jag promenerade i Åkerholmen pratade vi om Smulan och att hon börjat bli så gammal, och tänk, då kändes det som om hon hunnit bli äldre och mer sliten än Giela, men ödet ville annorlunda och istället blev det ju Giela som gick först.

Vintern 2006/2007 var Smulan den sjätte hunden i vårt lilla spann, och sen dess har alla utom vita Flinga blivit gamla och somnat in. Gakkon fick ju tyvärr inte ens bli sju år, min älskade tokiga, envisa och stolta ledarhund som här syns närmast kameran, medan Sälka, Giela, Miksi och Smulan i alla fall fick bli gamla. Här syns Giela i mitten längst till vänster i bild, ungefär lika gammal som Silva, Kaela, Nalle, Rotax och Mintu är nu. Min lilla tant, långt innan hon blev tant. Då var det ju istället Jacki, min första Cairnterrier, som var gammal och grå.

Mest minns jag dock Smulan som springande lös bredvid spannet, alltid klok och skötsam på alla sätt, och året efter hade ju även Rossi kommit med i gänget. Rossi och Flinga fyller 10 år nu i sommar, och blev plötsligt ensamma kvar av det ”gamla” gänget. De hundarna som allt började med och som jag upplevde mina första år av rejälare slädäventyr med.

Så, vila i frid alla kloka gamla vänner. Var och en av er har gett mig så många roliga, härliga och tokiga minnen att skratta åt under alla de år vi varit ute på äventyr tillsammans. Ibland har ni varit olydiga och tokiga, ibland har ni istället varit mycket smartare än oss tvåbenta och överträffat vår förmåga att hitta rätt och tänka klokt, så mycket att vi själva knappt kunde förstå hur det gått till, andra gånger har ni fått mig att le och lurat mina ögon att tåras, bara genom att älska ert arbete så och genom att fortsätta kämpa, mil efter mil, med en sån otrolig beslutsamhet och yrkesstolthet. Ja, några av er alltså, älskade lilla Giela älskade ju alltid att springa men var aldrig en sån som kämpade hårt i selen eller visade några ledaregenskaper, men jag vill ändå tänka att hon hade en viktig roll på sitt sätt. En del i kittet som ändå håller samman en grupp och skapar ett team även om hon kanske inte bidrog med arbetsmoral i första hand.

Nu ikväll har tunga regnskurar löst av varandra så Noomi och jag bestämde oss för en kväll i soffan. Glass, onepice och filt och så det nu 95 369 ord långa dokumentet som mina tankar börjat snurra kring igen efter alldeles för långt uppehåll. Bokskrivning med andra ord! Mitt hjärta krullar nästan ihop sig av stolhet när jag läser ord som jag skrivit för flera år sen och tycker att det är helt…genialt!

 

Farväl älskade tant!

Veckan före nationaldagen var jag på kurs i Stockholm. Tanken var att Giela och Noomi skulle vara hos sin hundvakt men Gielas behandling mot vaginit hade ju inte riktigt gett resultat och deras hanhund var fortfarande väldigt kär i henne. Så tant fick bo hemma i hundgården/inne och bli ompysslad av mina underbara grannar istället, tillsammans med de andra draghundarna. Jag minns inte om jag skrivit något om det, men för ett par veckor sen fick Giela problem med flytningar samt fortsatt ökad törst, och vi åkte in med tanken livmoderinflammation, eller vaginit. Det ena livsfarligt, det andra kan ju botas med lite filmjölk. Nåja, blodproverna då visade inget och inte heller röntgen, så vi åkte hem och behandlade för vaginit.

Men när det var dags för mig att åka på kurs hade behandlingen alltså inte gett resultat, och medan jag var borta fick jag rapporter hemifrån om att tant inte var helt pigg och inte ville äta, något som kan hända med henne ibland. När jag kom hem på torsdag kväll var tant trött och långsam, men hon åt rejält med middag och jag hoppades att hon skulle piggna till av det. Det blev dock inte bättre, så fredag morgon åkte vi in akut, och fick en akuttid som egentligen inte fanns av personalen på Djursjukhuset.

Ingen feber eller så, men ett ultraljud avslöjade snabbt en förstorad livmoder. Så, ”vaginiten” var en lurig livmoderinflammation som nog legat på lur väldigt länge men inte synts tidigare. Så min älskade gamla tant fick aldrig bli 15 år, och tvärt emot vad jag hoppats så fick hon inte en sista sommar heller. Istället blev det ett plötsligt farväl, med många tårar, men personalen i Gammelstad bemötte oss så otroligt fint och tant somnade lugnt och stilla i min famn. Giela var ju aldrig en hund som sökte upp folk för att bli klappad eller kliad, men hon älskade att kramas med mitt huvud nära hennes och så avslutade vi vår tid tillsammans, med många kramar och varma ord.

Sista bilden på min lilla tant i livet

Detta är tredje gången jag tar farväl av en av mina egna hundar. Med tanke på att jag haft hund i över 20 år och haft 10 hundar så har jag varit enormt förskonad från de bitarna. Jacki blev ju gammal, Gakkon fick tyvärr gå bort alldeles för ung pga cancer, men Giela fick ju verkligen ett långt liv. Lilla Giela som föddes upp på makaroner och superbilligt foder, som var rädd och nervös och hade problem på många sätt, ja inte hade jag då vågat tro att hon skulle få bli så här gammal och vara så pigg! Tänk att hon utvecklades till en så lugn och klok hund och kunde ge stöd åt så många valpar och rädda hundar under sitt liv. Tänk att hon bara för ett par månader sen sprang lös bredvid hundspannet och nästan sprang ifrån oss till och med – in i det sista så älskade tant att springa! Bara det i sig känns som en enorm gåva, och många säger ju att det aldrig blir lättare, att det alltid är lika jobbigt att förlora en vän, men nä, jag håller inte alls med. Det kanske kan vara så, men själv känner jag att jag lärt mig mycket för var gång och även om man älskat varje hund lika mycket, så var sorgen så mycket enklare att hantera nu. Både för att Giela faktiskt fick ett så långt och komplett liv, och så tror jag nånstans att vi människor också har chansen att kunna lära oss att hantera våra känslor och vår sorg bättre för var gång, om vi vill. Ett hundliv är trots allt alltid för kort, men det är ju en del i spelreglerna, något man kanske måste lära sig att leva med.

Så, nu är Noomi ensam hund här inne, och på ett sätt känns det lite som förr i tiden, när det var jag och Jacki som hängde ihop. Efter senaste löpet har hon dessutom blivit snäppet vuxnare och klokare på så många sätt, och just nu är jag så enormt tacksam över att ha henne hos mig. Många har frågat om jag ska ta in någon av de andra hundarna i Gielas ställe, men det blir nog inte så. Alla de som bor ute nu trivs bra där ute, även om de gärna är inne också, men det känns bättre att ha dem ute i jämna par och kunna ge Noomi lite mer kvalitetstid på egen hand.

Sen har jag ju varit otroligt dålig på att uppdatera bloggen på sistone så här kommer en liten sammanfattning av senaste veckorna, mitt i allt. Före nationaldagen var det alltså kurs i Selektivplaner i Stockholm, ruskigt kul! Och i efterhand är jag ju enormt tacksam över att mina fina grannar pysslade om Giela så väl samt att jag hann komma hem innan hon blev riktigt dålig.

Ute i stora vida världen!

Riktigt godis för en nörd!

Gänget där ute hänger mest i rastgården och leker, tuggar på ben och solar. Varken de eller Noomi har reagerat på att Giela är borta direkt. Ja det är konstigt på ett sätt att något sånt kan gå förbi så obemärkt i hundarnas värld ibland, men å andra sidan kanske de inte uppfattar livet så som vi gör heller.

Det sista fula hörnet på ena hundgården har nu fixats. Så här såg det ut tidigare. En supernödlösning som inte hann fixas förra hösten. Som ofta annars blev ju lagningen först en rivning…

Nu är hörnet stabilt och rakt, ja titta inte på järnskrotet på utsidan, det har fått skjuts bot från gården nu av en kär vän!

Förra veckan hade vi besök av Noomis dagmatte och daghusse samt deras hund Ben. Han är en Spinone och hur häftig som helst! Han gillar att sitta på stolar, och mina trästolar fungerade tydligen också bra. Visst är han söt!

Förra arbetsveckan avslutades för övrigt på bästa sätt – i varselkläder!

Till och med i varselkläder – och inuti ett ställverksfack! Bättre blir det inte! Å tänk att jag får betalt för det till och med! =D

Även helgen har spenderats i varselkläder till viss del. Ni kanske känner igen jackan? Det är min vinterjacka som jag brukar köra släde i. Helt lagom även nu när man ska sitta i rastgården i mitten av juni. Var är sommaren?

Mamma och mormor har varit på besök och med sig hade de frusen fisk, stooora sikar, lagom stora för att dela på tre portioner. Mums sa hundarna förstås!

Även om sommarvärmen inte alls är här ännu, så har många roliga kryp börjat komma fram och lite macrofoto har jag hunnit med. Nån gång ska jag ge mig ut och bara söka spindlar här på tomten, för det finns väldigt många roliga sorter. Så, här kommer en hög med macrobilder:

Vid mitt garage fanns tidigare ett potatisland, men nu har det fått växa till en liten blomsteräng och det är ju perfekt att ha macrofotmöjligheter bara just utanför ytterdörren. Helt optimalt!

Nu ikväll har Noomi och jag utforskat nya stigar i Rågraven och Överäng och hittat en massa fina ställen. Långa äventyr var ju svårare att genomföra medan tant var med, för med hennes gamla kropp kunde man ju inte gärna dra ut på äventyr där man inte visste var man skulle hamna eller hur länge man skulle vara borta. En mils promenad på plan mark gick ju bra, men att utforska ute i terrängen blir ju en helt annan sak. Så en era är slut, och en annan tar vid, så kan man kanske säga. Och det känns ju ändå som att tant är med oss, med mig och Noomi, när vi går ut på äventyr och går dit våra hjärtan leder oss längs smala vindlande stigar och över stock och sten.

Vilken gåva det har varit att få dela så många år med en sån vacker själ som lilla Giela, alltid klok och vänlig och snäll mot alla hon mötte, människor som hundar. Helt enkelt en sån hund som gjorde världen lite bättre för alla hon mötte. Och alldeles speciellt för just mig.

Myshelg

Helgen på Kläppen har varit riktigt mysig på alla sätt. Gott om tid till pyssel och bra arbetsväder och så mys med alla 11 hundar förstås. De två extrahundarna som kom i fredags morse kände sig aldrig helt hemma på hundhotellet, så igår morse fick de åka hem till sin egen hundgård och bli ompysslade där istället. Det var vår reservplan ifall de inte riktigt skulle trivas, och ibland är det ju bra att ha en sån, så nu är det ”bara” 9 hundar här igen ett par dagar till, och 2 att sköta på ”distans”.

Igår fick hundarna förstås leka i rastgården en sväng och Nalle visade ännu en gång att han är en dramaNalle! Han och Rossi krockade och Nalle råkade springa med bakdelen rakt in i hörnet på en hundgård, men inte i speciellt hög fart. Nalle började dock skrika, ungefär som om han skulle dö, och de andra hundarna började direkt fundera på vad han höll på med. Han kastade sig på marken och fortsatte skrika även när jag kom dit och kände igenom honom och konstaterade att det förmodligen inte var nån fara alls, precis som jag misstänkt. Nalle blev dock lite ynklig och ville sitta i mitt knä en stund för att återhämta sig sen…hihi

Sen blev det promenad i Åkerholmen med Veronica, och lagom med godis i fickorna för att se lite gravid ut. Rossi, Giela och Noomi följde på en promenad som är just under en mil om jag minns rätt.

Idag blev det istället dags för lite kroppsarbete igen, stabbning med grannen Danne och en annan granne. Bara tunnare bräder och reglar den här gången, så det var inte lika tungt som senast men det blev ändå några timmars jobb och tänk – jag börjar kunna bedöma tjockleken med ögonmått hyfsat bra (även om det fortfarande blir fel ibland). Roligt pyssel och kul att kunna hjälpa till! Dessutom fick jag tips om en bra groddamm så snart åker macro-objektivet fram…hihi

Sen har vi pysslat kring huset och tittat på djur. Både en av tranorna och ett av rådjuren har spankulerat omkring på åkern utanför idag, vilket Noomi tycker är jättekul! De är ganska orädda och bryr sig inte om att hundarna skäller eller att det rör sig i huset eller på tomten.

På dagens rastgårdshäng fick kameran följa med. Så här ser bygget ut just nu, och det tydligaste är väl att altanen än så länge saknar trallgolv, och det kommer den nog att få göra ett tag till. Nu har jag ju en hängmatta att hänga i… =)

Hängmattan är grymt skön att lägga sig i en stund ibland medan hundarna busar, och Noomi vill oftast komma upp i mitt knä och gunga lite. 99:- ren njutning från COOP!

Rossi har bott inne senaste dagarna eftersom det varit så många extra hundar där ute, mysigt tycker förstås hon! Noomi var också med ut nu när löpet är slut, och som vanligt rusade hon runt och såg ut att tro att hon är en husky bland andra.

Mintu och Nalle, och så en bild med Noomi också bara för att hon är så söt!

Noomi har ju lite mer ”hjärna” än de andra och fick söka en pinne som jag kastade ut i skogen. Hon äääälskar ju att använda näsan och hämtar precis rätt pinne varje gång, bara för att det är roligt! Här sitter hon och väntar på att jag ska kasta och ge frikommando… på helspänn! Förra sommaren blev ju som den blev, känslostormar hit och dit, och personsöksträningen hamnade ju i vänteläge, men nu skulle det vara riktigt kul att komma igång med den igen när livet landat igen.

Giela är lite kär i Jämthunden Brasse och ville helst umgås med honom. Brasse har dock bara fått vara själv i rastgården, känns säkrast så och som man ser på bilderna har han bra fart när han kommer!

Silva ville leka lite och sen gräva. Rastgården är verkligen guld värd på så många sätt. Våren har börjat komma på riktigt och snart måste gräsmattan klippas. Nu är den i alla fall helt färdigkrattad, dvs. alldeles tillräckligt bra!

Nedanför gräsmattan ligger ett fd. potatisland som vuxit igen. Min plan är att anlägga en gräsmatta på den här ytan och hägna in den och använda den som träningsplan för lydnad och agility. Det är lite av ett långtidsprojekt för just nu är den igenvuxen och väldigt ojämn, men jag tror att det kan bli riktigt bra.

Djurlivet kring mitt lilla hus är supermysigt. I vintras fanns där nästan inga fåglar alls men nu är där massor, och det blir kul att se om även de tre fågelholkarna jag satte upp igår kommer att bosättas. 7 stycken finns nu o jag räknat rätt, så vi hoppas på ett rikt fågelliv. Medan jag monterade uttag på glasaltanen gick även ett av rådjuren förbi, inte alls långt ifrån vägen, och tittade bara lite förvånat när Noomi skällde och spanade inifrån.

Avslutade kvällen med grillmiddag från kåtan och kunde äntligen tända de små färgglada lamporna nu när nya uttagen kommit på plats. Blev mysigt! En dusch på det å så krypa ner i en nybäddad säng, ett helt perfekt slut på en väldigt bra helg helt enkelt!

Långuppdatering

Tiden fortsätter rusa och här kommer en lång uppdatering om stort och smått, lite för att hinna ikapp på nåt sätt. Vintern är nu slut på riktigt och snart har all snö på tomten tinat bort. Det i sin tur innebär ju en massa arbete och nog är det mysigt att gå och pyssla på i fågelsången här ute i byn. En sommar i Rågraven nu när det mesta kommit på plats i huset – ja det blir helt underbart!

Börjar med en jobbild – fiberjobb! Elkraft må vara det mitt hjärta brinner för, men fibernätet är ju faktiskt otroligt viktigt för en massa funktioner det med. Kul med lite variation! Här har vi lyst fiber, dvs. lyst i ena änden av en fiber för att kunna vara säker på var den kommer ut på andra stället, enkelt men genialt ändå ju!

Hundgårdarna ligger nu i solen stor del av dagen och gänget slappar och solar gärna. Lånehundarna är kvar några dagar till och fortsätter att sköta sig bra. Mina egna små puckon däremot rök ihop i söndags, Mintu och Rotax samt Silva, Rossi och Kaela. Just då hade jag ryggen till och hann inte se början, men ja gissar att det blivit nåt missförstånd mellan två hundar å att de andra sen triggades igång helt enkelt. Ungefär 115 kg hund som slåss är inte speciellt roligt – men det gick oväntat enkelt att skilja alla åt och inga allvarliga skador hann uppstå utan bara lite småsår, men det är ju aldrig roligt med slaggis ändå. Kaelas klo verkar i alla fall växa ut på ett vettigt sätt så där har vi ett glädjeämne vad gäller skadade hundar… å småsåren har läkt fint också så förutom att några egon fick sig en smäll (läs: Silvas) så är gruppens status nog rätt bra ändå.

Rossi och Silva

Mintu

Nanok

Rastgården är nu helt tom på snö i stort sett, och hundarna springer gärna runt och sträcker ut för fullt. Ser riktigt härligt ut! Efter bråket har jag dock fegat lite och släpper mina 3+3 istället för alla 6. För säkerhets skull vill jag inte knuffa ihop Mintu och Rotax riktigt ännu utan väntar nog tills lånehundarna åkt hem så att energinivån i gruppen är aningen lägre igen. I vissa lägen är det ju bra att tussa ihop två bråkstakar igen direkt medan de är lite spaka efter bråket, men i andra lägen är det ju jättedumt, t.ex. med två hundar som Rotax och Mintu som inte är speciellt tighta annars heller utan kan titta lite snett på varandra.

Nalle – den lilla versionen

Med våren kommer även värmen i uterummet, och bra väder för Tant och Fjant att ligga ute och gnaga på ben. Två hängmattor har också kommit upp på tomten, en längst ner mot älven, bland björkarna man ser på bilden ovan.

Giela, Noomi och jag har varit en sväng till Åkerholmen på långpromenad med Veronica också, innan hon nu flyttat till Norge! Mer snö kvar där, men fint promenadföre på vägen. Vi gick nästan en mil och tant var pigg hela vägen, ja det är ju faktiskt inte självklart att en hund på 14,5 år ska klara att gå en mil utan bekymmer fortfarande å det värmer hjärtat. Däremot blir jag inte riktigt klok på hennes törst ibland, och vissa nätter vill hon ut och kissa mer än normalt… något att hålla koll på!

Jo, lite snö har vi ju fått ibland i Rågis också. Här är Rossi ute och nosar. Sen har det inte bara blivit byliv sista tiden utan lite häng med brudarna kring stan också, mumsig middag på Ming i tisdags för att fira av Norgefararna lite extra. Passar på med en bild – där jag inte har varselkläder varken i jobbet eller privat!

Avslutade kvällen med pyjamasparty med Vera, godis å soffmys och surr tills ögonen gick i kors – mysigt! Noomi ville förstås vara med och smaka lite…

I veckan har det äntligen blivit torrt nog för att kunna springa här hemma i byn också, och Noomi å jag drog en liten runda i torsdags, självklart nästan helt rosa! Gick nästan oväntat bra, och jädrar så skönt det är att kunna springa igen! Passen på crosstrainern i gymmet på jobbet har helt klart gett lite grundkondition att starta med. Noomi löper dock nu så det blev tusen små pinkstopp…!

Valborg firade jag här i byn, med brasa på cykelavstånd och jättegod grillmiddag hos mina fina grannar just före. Min by är så himla fin och mysig, och byasammanhållningen är nog i en klass för sig. Från början var vi ungefär 40 personer och när det började snöa lappvantar senare på kvällen stod vi ca 14 tappra runt en liten grilleld och myste. Cyklade hem genom snön med min närmaste granne och när jag kom hem var marken helt vit, även i hundgårdarna förstås.

Snön smälte förstås snabbt – och här kommer istället nästa hängmatta som nu sitter i rastgården. Har hunnit prova den och jag hoppas hinna spendera några timmar här i sommar, och inte bara springa runt och göra nyttiga och vettiga saker. Dessutom är den upphängd på en höjd som bör innebära att ingen ska lyckas kissa på den… huskies har ju dessutom NOLL intresse av att kampa med döda ting (som inte ens har levt nån gång) så jag tror inte att de kommer att försöka slita i den heller.

Helgens jobb har annars handlat mycket om att rensa. Kring uthusen och på vissa ställen i skogen låg nämligen drivor med ”bra att ha”-saker som plåttak, avloppsrör och även ett traktordäck. På bara en timme hade jag fått till en bra samling som ska kastas, och däcket var ju faktiskt rätt stort! Nån timme till kan man helt klart bära skrot innan skogen är rensad, men nu är faktiskt det värsta borta, ett jobb som påbörjades redan innan snön kom.

För övrigt har jag inte mindre än 7 (!) snöbjörnar (samt ett handtag som syns på bilden). Jag har svårt att tänka mig att jag nånsin kommer att ha 7 skottningsföra personer här hemma så om nån vill ha en snöbjörn så säg bara till, jag har lite olika modeller och färger att välja bland, hihi. Bortskänkes till bra hem – mot avhämtning!

Påsk

Påskvädret i Blaiken har varit riktigt fint, lite grått idag men annars soligt och härligt. Förkylningen har hängt kvar så det har inte blivit mycket körning alls, men idag har vi varit ute, Giela i släden och Noomi springandes bakom, för lite lunch ute i snön.

Idag är det dessutom Noomis 2-årsdag! Oj vad tiden går, nyss var hon liten galen, och nu är hon större men ungefär lika galen, hihi… =)

Nya rosa selar till brudarna

Igår efter jobbet blev det en skidtur med Giela och Noomi nere på älven, ett helt perfekt sätt att avsluta arbetsveckan på. Båda två har fått nya Hurrtta-selar, tror de heter Outdoor, och det är en ny modell med fästpunkten lite längre bak på ryggen än de gamla promenadselarna. Kanonbra! Det är ju inga ”dragselar” men för skidåkning med lätt belastning så fungerar det fint för Giela och Noomi. Ställbara och snygga, men jag kan tycka att bröstplattan var i bredaste laget. Framstället ska vara snudd på ”engelsk bulldog” för att det ska passa riktigt bra…hihi…

Tant har sett aningen stel ut sista veckan men att trava i lagom takt gjorde susen för gammelkroppen och snart såg hon mjuk och pigg ut igen. Noomi börjar faktiskt vara rätt duktig, springer längst fram och sträcker ut linan jättefint. Hon är en liten fartdåre (fast med ganska korta ben och kort steglängd). Det är härligt i alla fall att det fungerar så bra att köra dem tillsammans, huskypensionären och terrierdåren, och de hittar en bra rytm och fart som passar både dem och mig.

Igår kväll lyckades jag med bravaden att se en hel film (Utvandrarna – skitlång men bra!) och ett helt TV-program (Ack Värmland – roligt!) så det blev nästan en konventionell soffkväll med dillchips å allt. Jag har ju annars otroligt dålig TV-disciplin och hamnar oftast i nåt annat, men det kanske inte är en dålig sak heller? På fullt allvar kan jag inte nämna en enda dag+tid för ett enda TV-program som går nu, fast jag vet ju ungefär vilka tider det brukar vara nyheter efter en uppväxt med nyhetsberoende pappa. Hihi.

Imorse när jag vaknade av solen som lyste in genom fönstret så klev Noomi upp på min mage och lade sig där för att sola…hihih… Mysigt, om än lite lätt förlamande… verkar i alla fall bli en ruskigt varm dag och dagens slädtur blir kort, en enkel bensträckare mest för ordningens skull. Fick börja dagen med trevligt fikabesök och ännu mer mental träning i att faktiskt be om hjälp med saker, inte lätt, men det tar sig och jag blir allt duktigare! Nä, dags att dammsuga i uterummet, våren verkar ju faktiskt vara i antågande och snart kan man äta frukost där igen!