Att ”skaka av sig” nåt som hänt

För ganska många år sen, ja det är nog typ 15, så minns jag att jag hade ett samtal med en kompis som hade lite problem med sin hund. När hon skällde på hunden så brukade det sluta med att hunden skakade på sig, och min vän var upprörd. Hon tyckte att hunden ”skakade av sig” obehaget och alltså inte brydde sig. Jag försökte förklara att det nog inte alls var så, men nådde inget gehör den gången.

Sen dess har jag tittat en hel del på skakningar genom åren (förstås), och nu speciellt efter att Noomi flyttat in. Hos huskisarna ser man det främst om det varit ett spänt läge eller lite dålig stämning. Om jag t.ex. går in och bryter en vild lek eller en upptaggad situation så kan det bli så att nån hund skakar sig ett par sekunder senare. Vad handlar det om då? När vi säger ”skaka av sig” så har vi ju gjort en mänsklig tolkning och om vi överför den tolkningen rakt av på hunden blir det ju lätt fel. Hunden skakar sig ju inte för att ”glömma” eller för att den ”skiter i” vad som just hänt. Det skakar ju inte av sig ett minne utan snarare en känsla. Att skaka sig är ju ett sätt att släppa lite på spänningar och byta sinnesstämning.

Noomi skakar sig rätt ofta och jag berömmer henne ofta för det. På henne är det väldigt tydligt. Om hon t.ex. skäller på något hon hör utanför huset (Noomi skäller väldigt sällan ute men rätt ofta inne…) och jag förklarar för henne att hon är töntig och faktiskt inte har hört något farligt alls, så skakar hon ofta på sig när hon börjar slappna av och slutar skälla. Skakningen blir en tydlig signal på att hon släppt ”hotet” och taggat ner, och det ska förstås ha beröm!

En mysig morgon i hundgårdarna

Idag skulle Gakkon ha fyllt 10 år om hon levt. =( Istället blev hon inte ens 7. Igår flyttade jag över lite gamla inlägg från förra bloggen och jag började från början, maj 2008. Då skrev jag inte så ofta och inte så ingående. Det var bara 2 månader före Jacki gick bort, och precis under den tiden flyttade Silva in. Jag har inte skrivit speciellt ingående om när Jacki fick somna in, idiotveterinären (jo faktiskt!!!) som vi stötte på den dagen och hur tungt det var. Ändå kom en massa minnen tillbaka bara av att läsa de sporadiska inläggen och se bilderna. Gakkon såg pigg och stark ut, och lilla Jacki var gammal och lite virrig men väldigt söt.

Noomi påminner mig mer och mer om Jacki även om de är två helt olika individer förstås. Noomi är socialare och ”mer hund” och har lite andra intressen, men grundkänslan av Cairnkärlek är ändå där.

När Noomi var yngre så var hon alltid på väg nånstans, hade alltid ett projekt på G. Hon gosade lite ibland men tyckte ofta att det var lite onödigt och om man ville gosa när hon var ute på uppdrag såg hon nästan förnärmad ut – JAG ÄR UPPTAGEN!!! Nu ligger hon jättegärna och gosar, hämtar ett ben och lägger sig nära för att tugga och sover gärna under täcket med huvudet på min arm en stund på kvällen. Så himla mysigt!

Sen jag började med färskfoder i frusna block har jag fått träna upp mina yxkunskaper och förutom att yxan snart faller i bitar så är jag rätt stolt över precisionen! Jag brukar hugga upp två block i taget till portionsbitar för hela gänget å sen tina en bit morgon å kväll bara.

Vi passade också på att mysa lite i hundgårdarna. Det börjar vara riktigt härligt att sitta ute nu. Bara fem plusgrader men torrt och soligt. Kaela löper och bor nu med Silva i den minsta hundgården. Kaela själv verkar mest förtjust i Nalle men han är inte intresserad direkt. Rotax däremot tycker att hon är jättesöt.

Mintu was here!

Mys med Nalle och Rotax, killarna som inte alls gillade varandra en gång i tiden

Kastrerade grabbar som ändå uppvaktar Kaela när chansen ges

Rotax ville helst imponera på Kaela men då blev Silva lite sur – LEK MED MIG DÅ!!! Hon har ju aldrig gillat att vara ”utanför” utan ville också vara med på ett hörn. =)

Två andra hundar som aldrig förstått varandra är ju Rossi och Kaela. Rossi är lite fundersam nu när Kaela löper och som synes inte helt avslappnad. Å andra sidan har de varit smått spända kring varandra i 4-5 år nu utan att det blivit varken värre eller bättre än så. De bor inte tillsammans och måste ju inte älska varandra. Att de accepterar varandra räcker långt och fungerar bra i vardagen. Dock tycker jag ändå att bilden nedanför t.ex. är intressant att studera. Rossi ser inte helt avslappnad ut, å inte Kaela heller.

Nu laddar vi för sökträning och spår ute i skogen. Kanske lite lydnad också…. Ikväll kommer mamma och pappa och vi ska titta till huset i Rågraven en snabbsväng med lite ved som de har med sig på släpet. De gamla ägarna var jättesnälla och lät oss lämna den där (istället för att först köra den till Vittjärv) även om inte alla papper mm är riktigt klara kring köpet ännu.

Igår kväll åkte jag förresten upp till byns majbrasa och fick träffa en massa trevliga människor. Jag minns faktiskt rätt många namn, släktskap och var folk bor… ganska många i alla fall! Det var jättekul att få chans att träffa alla men jag var lite nervös ändå, gillar inte att åka ifrån hundarna en sån här kväll. Normalt sett firar jaga aldrig Valborgsmässoafton (för hundarnas skull) men detta var ju lite speciellt. Allt verkade lugnt när jag kom hem men Rossi var lite fladdrig och jag förstod att hon hört nån smällare. Senare på kvällen sköts det ännu mer! Ska bli skönt att flytta ut i skogen. Jag gissar att det är betydligt lugnare på smällarfronten där. Dags att dra på skogskläderna!

Kyla är bra och stövlar också

Förutom att jag gillar vinter och vinteraktiviteter så är det väldigt smidigt att plocka bajs i hundgårdarna när bajset fryser. Ännu bättre blir det om man har på sig höga stövlar för då kommer det inte in frusna sprättande saker i skorna heller.

Bildbomb med ny utrustning!

Igår fick jag äntligen chans att prova min nya kamerautrustning, en trådlös fjättutlösare till min Canon EOS7D, av modell ”Pixel TW-282/N3. Jag beställde den via Ebay från HongKong eller liknande, och fick betala kring 500kr inklusive frakt. Tidigare i veckan testade jag den ju i mörker – men på helgerna hinner vi ju vara ute i dagsljus och det är förstås sånt man vill ha!

Fjärren ger möjlighet att sätta systemkameran på stativ framför spannet, och sen trycka av bilder via fjärrkontroller när man kör förbi spannet. Kameran i sig klarar ju att dra iväg väldigt många bilder i snabb följd, men med fjärren verkar dessa bildserier tas tre bilder åt gången och mellan det pausar den en halv sekund eller nåt sånt. Vet inte om det är en begränsning eller om jag missat nån knapp… men bilder blir det ju i alla fall! Vädret var rätt trist – men ändå – visst blev bilderna rätt härliga?

Kaela och Mintu i led

Silva och Rotax

Mintu har alltid ögonen på spåret när man fotar honom!

Silva och Rotax

Nalle och Rossi. I min vänstra hand kan man nästan se fjärrkontrollen. Den ser ut som en väldigt liten TV-kontroll med lite rundare och smalare former. Sen sitter en liten dosa fäst på kameran också.

Vi körde nånstans lite över en mil bara, men det kändes väldigt lagomt. Spåren var mjuka av alla plusgrader och på de ställen där inte massvis av skotrar kört trampade hundarna igenom ibland. Värmen påverkar ju hundarna en hel del också och de blir snabbare trötta, men det var ändå riktigt skönt att vara ute, och en sån här dag är ju tempot inte prio ett. Ska jag vara helt ärlig så var jag ju mest sugen på att motionera hundarna nöjda och så få testa kamerautrustningen!

Titta på Silva! =)

Mintu har ett sånt himla härligt uttryck när han springer. Det bara lyser ur ögonen på honom och han ser smått galen ut! De ljusa ögonen hjälper ju till också förstås. Kaela däremot tittar nästan alltid in i kameran, oavsett om det är en ensam kamera eller en fotograf.

Spåret längs kraftledningen in mot stan hade nån kört så nu tog vi den vägen, men spåret försvann snart i renspår. Renarna hade trampat runt överallt en längre sträcka och hundarna fick verkligen koncentrera sig för att sätta tassarna rätt med alla håligheter. Skoterspåret var helt borttrampat men hundarna vet ju vart vi ska. Denna lilla sträcka använder vi ofta för att ta oss mellan andra vackrare spår.

När vi kom hem jäktade vi in till stan för en promenad med Lina och huskyn Koda, jag och Giela och Noomi alltså. Giela såg riktigt pigg ut hela tiden. När vi efter ungefär två timmar närmade oss bilen igen så skuttade hon på stället och tyckte att jag var för långsam, och det var inte bilen hon hade bråttom till utan det var bara promenadglädje. Känns jättebra att tant är ”på banan” igen efter den kalla perioden som tvingade henne att vara inne och gjorde henne lite stel och öm.

Kvällen blev det Bosarpskyckling i ugnen med en ölburk i rumpan…  =) Det blev riktigt gott och det känns bra att äta kyckling som fått leva och växa på ett naturligt sätt. Denna kyckling vägde ca 2,6 kg och räcker till mat i ett par dagar. Mums! Sen blev det bio i Luleå med min käre sambo – filmen Robocop! Jag älskar såna där dagar när man hinner en massa roliga saker och allt flyter på.

Ser ni Nalle?

Idag snör det lite på tvären ute, och glad för det är förstås jag! I sånt här väder ligger huskisarna oftast bara inne i sina kojor och myser. De verkar nästan småtrivas lite med busväder ibland och blir sällan otåliga eller pratiga så länge snön vräker ner. Sen när det är dags för aktivitet är de förstås sugna på en gång, men så länge det är vila så vilar de extra bra i busväder.

Förutom bio och hundträning igår så började jag förbereda nere i källaren för rummet där Noomi och jag vill kunna träna lydnad. Nu på förmiddagen städade sambon å jag ur rummet och sorterade allt där inne, så nu är där jättefint och träningen kan inledas. Det är verkligen skönt att städa och kasta saker ibland. En massa gammalt skrot som varit på väg till Återvinningscentralen läääänge kom nu ända ut i bilen… =)

Så här blev det till slut. Mattan är varm och mjuk att gå på samt halkfri förstås, och ytan är ca 3×5,4 meter, inte jättestort, men väldigt användbart för en liten Cairn som ska nöta grunder och finlir. Sen har vi burit ner lite leksaker och träningsgrejor så nu känns det verkligen som en liten träningslokal. Sambon har kvar sina RC-grejor där också, så nu har vi ett gemensamt hobbyrum där vi kan nörda oss tillsammans om vi vill. =)

Nu är det hög tid att kasta sig ut på släden. Tyvärr snöar det knappt längre, men vi har fått en del att pulsa runt i så det blir nog ett litet fyspass idag om inte skotrarna har hunnit ut. Om jag har tur kanske det börjar snöa igen, lite lagom snöstorm är riktigt kul att köra i och oftast lyfter hundarna lite extra, som om de tycker att det är lite mer ”äventyr” på nåt sätt. Jag håller tummarna för det…

 

 

 

 

 

Isigt värre

Idag tog jag mig knappt hem från jobbet då flera bussar ställts in pga blixthalkan som blivit när det regnat stor del av dagen. Riktigt halt! Till slut kom en buss som åkte från Luleå mot Boden med några stående passagerare också. Overallen och tröjan jag lånat hem till Noomi igår passade ju inte alls så jag åkte in idag för att lämna dem på Djurmagazinet. Jag hade tänkt åka hem tomhänt men en av deras duktiga personer hjälpte mig att plocka ut tröja och overall i en annan storlek, och när vi kom hem och testade så passade båda två riktigt bra! Imponerad! Förhoppningsvis blir hon inte så himla mycket större, overallen är en utgående modell som fanns på rea så vi slog till medan den fanns kvar.

Overall+tröja

Overallen ska vi ha som regnskydd men kanske ännu mer för att minska andelen snöbollar som fastnar på hennes ben. Med tröja under hoppas jag dessutom att det ska vara en bra grund för att kunna åka släde utan att frysa, i alla fall om man packar ner nån varm filt runt om och kanske ett täcke utanpå också. Först tyckte Noomi att det var helt onödigt att ha på sig saker men sen fick hon godis och då var allt genast OK. Lite klurigt att gå kanske sådär i början, men man kan både hoppspringa och skutta och då kommer man framåt!

Tröja

Matte ska ju inte heller frysa och i takt med att min gamla dunjacka tappar värme så behövs mer värmeplagg undertill. En ny halvtjock ullfrotté och en tjockare ullfrottéväst blir kanonbra! Har ju 4 ullfrottétröjor sen tidigare i olika märken men man kan nog aldrig ha för många när kylan slår till och de gamla har ju börjat tappa lite i tjocklek efter många års användning.

Eftersom hela världen är glashal så blir det varken körning eller promenad nu ikväll, för allas säkerhet. Noomi och jag har tränat lite lydnad och nu har vi börjat sätta ihop delarna i platsliggningen. Lite mer finlir förstås samt träning med störningar och framför allt längre tid kommer efter detta. Känns som en bra start, hon ligger med fint fokus på mig 90% av tiden och har den inställningen jag vill jobba vidare på.

Noomi är i övrigt en väldigt rolig hund. Hon gillar att gosa och pussas och mysa när hon är på sånt humör och kan i stort sett pussa en människa fördärvad, men hon är rätt varmblodig och ligger inte så gärna nära nån längre tid innan det blir för varmt. När hon är på lekhumör vill hon leka och brottas och fintar och busar förstås. Då är det bara bus!

Sen har hon även stunder när hon är väldigt ”kan själv” och tycker att det är lite äckligt att matte och husse vill hålla på och kladda på henne, alltså inte läskigt utan bara helt onödigt. Det där med att gosa och klias är humörsberoende. Samma sak gäller när selen ska på för utgång – onödigt tycker Noomi! Då är det roligare att finta! Eftersom Noomi är hund nr 10 i raden för mig så är jag ju mycket medveten om dessa fällor och hur viktigt det är att inte skapa omvända ”lekar” av saker som inte ska vara en lek, men Noomi är en liten luring! Det brukar ju liksom aldrig vara ett bekymmer, men tji fick jag! Bara att inse att det här knappast kommer att gå över av sig självt, dags att bygga värde kring att ta på sig selen.

Just nu verkar det dessutom vara en massa hormoner i omlopp för hon älskar att terrorisera Giela och attackera tants ben, och Giela är för snäll för sitt eget bästa, så när de är ensamma får de ha ett kompostgaller mellan sig just nu. Terrorist – javisst!

 

 

 

 

Hur ska man inreda en skåpbil på bästa sätt?

Vips så har hussen i huset hittat en ny bil till sig själv, en dieselsnål liten Audi A3 som vi nog ska hämta hem imorgon, och det betyder att hans Mercedes Vito plötsligt blir min nya hundbil! Jag har verkligen älskat min Caddy och gör så fortfarande, men den är i minsta laget för 8 hundar och speciellt om man ska ha med en person till och packning. Dessutom är den rätt rostig och det är bara att inse, den kommer inte att leva för evigt. Caddyn har varit en trogen vän i snart 5 år och på ett sätt skulle jag vilja ha en nyare Caddy, men Mercan är fin och så finns de ju redan här så det blir nog att jag tar över den istället.

Så, nu kommer nästa problem. Först måste vi fixa ett takräcke på den för det går inte att ha en bil utan takräcke om man vill kunna packa med sig släden. Sen måste jag sätta på ”Nukutvi Huskies & Cairn”-dekaler på sidorna för just nu ser den riktigt brottslig ut….en mörk liten skåpbil helt utan fönster på skåpet gör att man känner sig riktigt uttittad så fort man kör igenom ett bostadsområde.

Den tredje och kanske viktigaste grejen är förstås att inreda inuti skåpet för att få plats med alla åtta hundar och all utrustning på ett bra sätt. Noomi kanske får åka i framsätet med bälte ibland, men jag vill ha plats för även henne där bak i en av burarna. Slutligen vill jag öppna upp mellandörren fram till förarplatsen så att man kan prata med hundarna och få bra luftcirkulation till dem, eventuellt med en extra fläkt.

Så här såg det ut bak i skåpet i somras när vi åkte till fjälls med den här bilen. Det är ingen jättebil men skåputrymmet är hyfsat stort. Två cyklar, två fjällsäckar, några väskor till, en bur i huskystorlek (om det skulle behövas nån gång) och en massa annat skrot ryms ju… Den har en lucka där bak och så en skjutdörr på höger sida men inga fönster alls i skåpdelen.

Så, har ni några bra tips på hur man ska arrangera burarna här inne? Jag tänker mig fyra burar med två hundar i varje som grund eller 3 burar varav två lite större eventuellt. Hur skulle ni nyttja ytan och varför? Tanken är INTE att ha burar i hela utrymmet utan att försöka ha plats till annat än bara burar också. Kom gärna med tips! Husse är duktig på att svetsa så de bitarna löser sig, frågan är bara HUR man ska göra som allra bäst?

Mörkeräventyr!

Ser ni skoterspåret??? =)

Sådär! Nu är Noomi och jag hemkomna efter ett mycket trevligt ”mörkeräventyr” och hon sover så gott…=) Vi var 7 ekipage samt några kompisar som var ”ledare” och hundlösa, och möttes vid en skola i skogsbrynet i Heden utanför Boden. Vi fick instruktioner och gick sen tillsammans i par och löste uppgifter längs en snitslad bana för att få tag i 5 bokstäver. Upplägget handlade om att tomten sprungit runt i skogen och tappat några saker, och vi gick i mörkret med pannlampor och följde reflexsnitslar i skogen för att hitta hans borttappade saker och bokstäverna som hörde till.

Noomi och jag gick ihop med en ung Grand Danois-tik och hennes matte, bara ett par månader äldre än Noomi men vägde nästan 10 gånger så mycket! Trots storleksskillnaden gick det jättebra och de kom bra överens. Jag måste säga att det är en sån skön sak med Noomi, än så länge så kommer hon överens med alla hon träffar och att detta var en så stor kompis verkade inte direkt bekomma henne.

Inför varje sträcka fanns en ny instruktion att läsa. På ett ställe skulle hundarna hitta en tappad sak i en uppmärkt sökruta, en annan ledtråd hittade vi efter att ha följt ett blodspår, och andra saker hängde helt enkelt i nåt träd efter vägen. Äventyret var uppdelat i olika delsträckor och på varje sträcka fick vi tips om vad vi skulle hålla utkik efter för att hitta bokstaven vi sökte. Ett roligt litet äventyr för hundar och ägare!

Bokstäverna vi samlat var till slut S, I, K, K, O. När vi kom fram till slutet fick vi korv, varm choklad, festis och en massa annat gott fika. Och så var det ju det där med bokstäverna, vad blev det egentligen? Alla andra lag verkade förstå direkt men jag och min kompanjon kunde helt enkelt inte tänka klart…Kokis? Sikko? När det är ju inget ord… Till slut fick Therese hjälpa oss på traven, K….I…O…S…K…. var ju inte så svårt egentligen men ibland fungerar inte hjärnan!

Vad gör du där borta stora kompis?

Noomi och hennes BC-kompis Snö som hon lekt med förut. Yay!

Dessutom fick Noomi chans att socialisera lite med Rottweilern Ozzy som vi känner sen tidigare (men de har aldrig hälsat tidigare), golden retrievern Rolex och så lilla BC-valpen Snö som just nu är ganska jämnstor med Noomi. Roligt och spännande på många sätt för en liten valp!

Jag hade väntat mig att Noomi nån gång skulle reagera på att det smög folk i buskarna längre fram i mörkret och kanske skälla lite på nån, men hon var stencool och tyckte bara att allt var roligt, även om hon inte alltid förstod vad vi gjorde. Blodspåret följde hon med stor beslutsamhet en stund men vips så hade blodspåren upphört och vi följde tydligen något annat…med samma beslutsamhet! Kul hade hon i alla fall!

Tack alla inblandade för en rolig kväll, ni hade gjort ett kanonjobb! Tror jag kommer att sova lite gott som Noomi nu efter en rolig dag med många skojigheter!

 

Lösa hundar inne i stan

Förra veckan när jag åkte till jobbet såg jag det ännu en gång. Efter Bodens mest trafikerade genomfartsväg stod en ensam schäfer och nosade i diket. Visserligen på ett ställe där trottoaren är aningen bredare än normalt, men ändå. Trottoaren har ju ingen skiljevägg mot vägbanan. Det gick att gissa sig till att hunden tillhörde en ung tjej som stannat 10-15 meter längre fram med sin cykel och verkade invänta hunden. Många gånger går ju inte ens det.

Att gå med sin hund lös inne i stan verkar vara populärt. Eftersom det trots allt inte är så jobbigt att ta på ett koppel så kan jag bara dra en slutssats – att folk gör det för att visa upp sin duktiga hund. Det är ju inget fel i det, att ha en duktig hund som man vill visa, men när man väljer att göra det nära livlig trafik så riskerar man ju även hundens liv. En del säger även att ”hunden beter sig mycket bättre lös” men det är ju en ursäkt som bara hör ihop med hur mycket man själv tränat på specifika saker.

En hund är ett djur. Det finns inga hundar med perfekt lydnad i precis alla lägen. Alla hundar kan bli skrämda/triggade/lockade nån gång i livet, och det räcker att denna enda gång sker just nära en väg och just när det kommer en bil. Tyvärr har jag genom åren hört ett antal historier om fantastiskt lydiga hundar som en dag, till synes utan förklaring många gånger, tagit steget ner från trottoaren och plötsligt inte funnits längre. Precis vilka hundar detta kommer att hända är ju omöjligt att förutse, men nånstans är ju alla möjliga offer om omständigheterna plötsligt blir ofördelaktiga.

Jag måste erkänna att jag nästan gjorde likadant med Jacki. Hon var väldigt lydig och gick lös längs större vägar men nere i diket. Inte hårt trafikerade vägar visserligen, men vägar där farten är hög. Hon låg stadigt på sitt ”plats” i diket alla gånger, men i efterhand inser jag ju att det inte alls är självklart att det skulle ha varit så. En otänksam person som drar iväg en raket/smällare helt fel tid på året och alldeles nära, eller en geting som råkar sticka, farorna som kan distrahera en hund är många och även om sånt förstås inte händer så ofta så kan det räcka med ett enda tillfälle och att hunden parerar bara ett par meter i sidled.

Tjejen och schäfern fick säkert en trevlig morgonpromenad och jag hoppas att just denna hund inte blir en av dem som råkar ta ett par steg för mycket åt fel håll. Jag hoppas att ingen bilförare behöver leva med de jobbiga känslorna efter att ha kört ihjäl någons familjemedlem för att just denna hund en dag inte gör som den brukar, och jag hoppas att det här inlägget gör att någon fler väljer att ha sin hund kopplad när de går nära trafik. Ett sätt att dubbla livförsäkringen liksom, även för en riktigt lydig hund.

Drag och promenad och drömmar, men utan Kaela. =/

I eftermiddag har jag pratat med Djursjukhuset och Kaela var ganska pigg och hade ätit lite. Hon ville däremot inte äta ur en skål utan få mat från handen. =) I övrigt verkade allt fungera bra. Kaela är ju en väldigt lättsam hund, ingen som lever om eller blir hysterisk i första taget. De ville ha henne kvar åtminstone tills imorgon och i ärlighetens namn så kändes det skönt för mig med, även om jag förstås saknar henne och vill ha henne så snabbt som möjligt.

Att öppna buken och tarmen är en rätt stor sak och det känns tryggt att ha henne på plats nära specialistvården ett dygn till om något skulle gå fel. Hoppas, hoppas, hoppas att allt kommer att fortsätta åt rätt håll och att vi får hämta hem en pigg tjej imorgon.

Det kändes lite töntigt att dela ut märgben till 5 hundar där ute igår, Noomi och Giela åt ju ben här inne, och minst lika töntigt att dragträna 2+3 bara. Den där sjätte hunden gör stor skillnad när man vant sig vid den! Det blev en cykeltur med Rotax+Silva och sen Mintu+Nalle+Rossi tillsammans idag efter jobbet. Härligt även om det gick snabbare än vanligt med bara två rundor.

Efter det fick Noomi och Giela på sig sina reflexer och sen gick vi ut på flexipromenad. Noomis reflexväst från Hurtta är helt underbar, bra passform, rejäl, och riktigt synlig! Fungerar bra att ha Y-selen ovanpå också. Vi hittade den dessutom till halva priset på Älvdalens hundhälsa vilket blev en liten bonus!

Angående flexi så gillar jag verkligen mina flexikoppel. Har fyra olika storlekar men använder aldrig mer än två åt gången och enbart när vi går själva eller med nån enstaka koppelvan vän. Giela har ett flexi med band som är 10 meter långt, som vi använder mycket på vintern när hon vill springa lös vid spannet på ställen där jag inte vågar släppa henne helt fri (t.ex. där det kan finnas renar). Noomi har fått ärva Gielas gamla 8m-flexi som egentligen är till hundar på -20kg men eftersom det har några år på nacken är fjädern lagom även för en liten Nomnom.

Många förfasar sig över flexi och avskyr det. Visst, det är ett ”redskap” med risker. Det kräver att ägaren har koll på situationen och sin hund, är beredd att använda knappen om det behövs, ser till att snöret inte trasslar in sig och skadar någon osv. En hund i flexi har ju mycket större aktionsradie och kan snabbt skutta ut i trafiken eller fram till en mötande ifall ägaren inte är ”med” på noterna. Å andra sidan kan ju det mesta missbrukas, och RÄTT använt tycker jag att flexi är kanonbra!

Främst har jag uppskattat mina flexikoppel för huskisarnas skull eftersom många av dem inte känns säkra att ha lösa på ställen där man kan möta folk/hundar/tamdjur/vilt mm. Nu sen Noomi flyttade in har jag börjat uppskattat flexi på valp allt mer, hur tokigt det än kan låta. Några gånger i veckan brukar vi promenerar genom Vittjärv, Noomi, Giela och jag, och då är det perfekt att ha båda hundarna i flexi så att de får lite rörelsefrihet samtidigt som man kan träna lite på kommandon och störningar på ett mer naturligt sätt. Det blir ”ungefär” som att gå genom byn med bilar mm med en lös valp, MEN med skillnaden att jag hela tiden har en säkerhetshake OM hon skulle missa en inkallning eller nåt liknande.

Vi fick en fin liten kvällspromenad och det slog mig ännu en gång vilken enorm skillnad det är på Noomi som valp och huskisarna som valp. När vi går med 8m flexi kan vi vara ute en timme och det kanske händer 2-3 gånger att hon råkar använda hela kopplets längd. I övrigt håller hon sig kanske 5-6 meter framför mig helt naturligt och jag behöver aldrig tjata eller ropa utan det bara är så. Hon vänder sig regelbundet om för att kolla vad jag gör och fortsätter sköta sig lika fint även om jag glömmer att belöna hennes fina beteende.

Detta betyder självklart inte att det alltid kommer att vara så automatiskt, MEN det är ENORM skillnad mot en huskyvalp i samma ålder. Där är aktionsradien snarare 50-60 meter om valp får välja fritt och man måste vara mycket mer aktiv/rolig/planerande som ägare och kan verkligen inte gå och dagdrömma hur som helst i de flesta fall. Folk som säger att alla hundar bara ”blir vad man gör dem till” saknar antingen kunskap eller erfarenhet, så enkelt är det. Promenad med Cairnvalp ger absolut en trevlig eftersmak än så länge. =)

Ju mer jag tänker på det, desto gladare är jag att lilla Noomi flyttat in. Ända sen Jacki somnade in i juni 2008 har drömmen om en ny Cairn funnits och jag är så sjukt glad att jag gjorde slag i saken och ringde Greta på kennel Zoot för ungefär 1,5 år sen. Sina drömmar ska man hålla vid liv och nära – drömmen om en Cairn överträffade alla mina förväntningar när den väl slog in på nytt. Jag blir hela tiden påmind om varför jag älskar den här rasen så mycket och det känns så rätt och så roligt på alla sätt.

Samma sak  var det en gång i tiden med huskisarna. De flesta var väldigt oförstående till att jag samlade på mig så många hundar och många tyckte till och med att det var olämpligt. ”Man blir så låst” osv… TUR att jag inte lyssnade på dem för att skaffa ett eget hundspann är en av de absolut bästa sakerna jaga gjort i mitt liv! Att kunna kombinera det med en Cairn är nog det ända som är ännu bättre!

Läste idag att en internetkompis fått höra en massa ”skitsnack” när hon skaffade en hund till alldeles nyss. Tyvärr finns ju ofta en massa ”tyckare”, och det är så tråkigt när det handlar om hundägare som tar hand om sina hundar på bästa sätt och lever för sitt intresse men ändå får höra negativa kommentarer som de aldrig bett om. Ta inte bara vara på era egna drömmar, utan visa hänsyn till era vänners drömmar också även om de inte ser ut riktigt som era egna!

Klickers – man kan aldrig ha för många!

Förutom rosa koner och lite annat smått innehöll mitt paket två klickers med armband. Jag har redan en hög med olika klickers men det skadar liksom aldrig att ha fler de gånger några gömmer sig i nån bortglömd jackficka, några ligger i bilen osv. Man kan aldrig ha för många!

Det visade sig vara riktigt sant, på väg in från bilen lyckades jag tappa bort den ena och kvar blev bara armbandet… hmmm… nåja, den tittar väl fram nån gång. Nu middag och sen några timmars hundträning här hemma på gräsmattan.