Tillbaka igen!

Tiden springer verkligen fram och jag har länge funderat på hur jag skulle göra med bloggen, om jag helt enkelt skulle radera allt eller bara låta den vara. Länge kände jag att jag inte hade varken tid eller lust att uppdatera den. Det tar ju faktiskt betydligt mycket mer tid än man kan tro, och att blogga dagligen och jobba heltid och ha ett hundspann och en häst och ett eget hus… nä så kommer det aldrig att bli, den tiden använder jag hellre till livet, hundarna och hästen. Däremot fick jag en tanke om att börja skriva lite igen nu när så mycket i livet ändrats. Det kändes faktiskt lite roligt och intressant igen, så vi får se vart det leder.

Vad har hänt sen senaste inlägget då? Massvis förstås. Till att börja med har Rossi lämnat gänget. Hon fyllde ju 12 år i höstas och jag hade hoppats att hon skulle få vara med ett par år till och åka med i släden, men i början av december blev hon tvärt dålig och började andas väldigt tungt. Jag förstod redan i bilen in till veterinären att det rörde sig om vätska i lungorna och vid den åldern är det ju aldrig ett bra tecken. Chansen att det ska vara av en orsak som är vettig att åtgärda är ju inte alltför stor. Mycket riktigt så kunde veterinären knappt urskilja hennes hjärtslag, så något i henne var ju allvarligt fel, och jag beslöt där och då att låta henne somna in utan vidare undersökning, i samråd med vår veterinär.

När lungorna fylls med vätska beror det som jag förstått det oftast på att hjärtat är för svagt för att hålla igång cirkulationen och ”hålla undan”, så lungorna fylls med vätska. Att tömma dem köper bara lite, lite tid, om man inte hittar och åtgärdar grundproblemet är situationen strax densamma igen. På något sätt har det varit på samma sätt med alla de fyra hundar jag behövt skiljas från än så länge. Beslutet har aldrig varit svårt för de har alla haft oddsen (och åldern) väldigt hårt emot sig och insjuknat väldigt snabbt, men likväl är det förstås fruktansvärt tungt. =( Vi saknar vår lilla tant förstås!

Över till roligare saker, alla andra hundar mår i alla fall bra än så länge! Noomi fyller snart 5 år, och börjar vara riktigt vuxen och klok. Hon formligen älskar att följa med till stallet och är bästa kompis med fåren, hon kan inte få nog av dem och vill gärna försöka mysa med dem på foderbordet. Huskygänget mår också bra, men åldern börjar göra sig påmind. I år fyller ju 4 av dem 10, och Mintu blir 9 år på måndag. Xuper är gängets yngling med sina 8 år, men nog märks det på fart och styrka att det börjar vara ett litet  pensionärsgäng jag kör omkring med. Jag är i alla fall bara tacksam så länge de får vara friska och glada och vi kan köra vidare. Vissa dagar tänker jag att detta är mina sista draghundar för nu, andra dagar kan jag inte tänka mig att vara utan detta och funderar på att ha ett lite mindre spann inom ett par år.

En av de största skillnaderna mot förr är förstås att Kråkan flyttat in. I slutet av september gjorde jag slag i saken och köpte en alldeles egen häst, en dröm jag haft precis hela livet. Jag och ett par trogna kompisar åkte runt i Norrbotten och Västerbotten och tittade på lite olika hästar men till slut var det Kråkan som fick mitt hjärta, en svart kallblodstravarvalack på snart 6 år som inte hade nog med tävlingsinstinkt för travet. Kråkan har haft en bra uppväxt och varit utan skador, och en stor fördel med att köpa en fd. travare är ju att de generellt är mycket miljötränade samt väldigt välhanterade och uppfostrade.

Kråkan är otroligt snäll mot precis allt och alla, jag tror aldrig jag sett honom göra en sur min, och han har verkligen vunnit mitt hjärta på alla sätt. En sån otroligt ståtlig och vacker varelse, som jag ser upp till på så många sätt. Han är riden främst sen förra sommaren så han har en del kvar att lära, men nu har vi hittat galoppen och börjar kunna trava i vettigt tempo (dvs. inte supersnabbt) stor del av tiden och det är verkligen otroligt givande att få vara med från start och forma en individ. Kråkan och hans utveckling kommer ni förmodligen att få läsa mer om här framöver!

Så, det var en liten uppdatering från senast! Hundarna har tyvärr körts ovanligt lite denna vinter, främst för att jag var utomlands 2,5 veckor under januari och kände att det var oschyst mot dem att lämna dem hemma i högform. Före resan körde vi regelbundet men bara kortare distanser, och det gör ju att vi inte riktigt är igång nu heller. Gångna helgen körde vi ca 1,8 mil lördag och söndag, söndagen i mer kuperad terräng, och på söndag kväll var Nalle lite öm i frambenen. Bara att inse, sånt som tidigare bara swishade förbi kan vara lite tungt nu för panchisarna. Läget är känns ju lite bitterljuvt för denna vintersäsongen är nog den bästa jag upplevt sen jag började med draghundar, vintern började tidigt – och sen har den hållit i sig! Vi har ungefär en meter snö och träden har legat vackert snötyngda större delen av vintern känns det som. Otroligt vackert!

De stora snömängderna märks förstås på många sätt. Hundgårdarna är riktigt insnöade, gallret som sommartid är 180 cm högt är nu istället löjligt lågt. Hundarna skulle kunna skutta över hur lätt som helst! Men jag har skottat på sidorna ut mot väggen och andra utsatta ställen och som tur är verkar de ju inte förstå hur nära friheten de faktiskt är. Ja, nog faktiskt så att de även trivs i sina ”hem” och är rätt nöjda med att vara där.

Vindskydden är också helt insnöade, på bilden nedan ser man ju taket på det nyaste och högsta vindskyddet, normalt sett är det högt att hoppa upp på taket. Nu får de istället gräva sig ner för att komma in i det, hihi.


Som synes skulle Mintu nästan kunna snubbla ut över kanten om han försökte…

En mycket kall tur på älven fick vi förra lördagen, jädrar vad jag frös innan vi var hemma, men i efterhand minns man ju bara hur vackert det var, kalla händer och fötter töar ju (så länge man inte förfrusit dem). Däremot får Noomi inte vara med nu för hon kraxar och låter lite. I hennes hundvakts område går kennelhosta så hon och huskisarna är nu hårt åtskilda hela tiden. Hoppas innerligt att huskygänget får hålla sig friska för nu är det ju deras tid och vem vet, det är ju inte självklart att jag har ett friskt 6-spann även nästa säsong. =/

I söndags körde vi upp till fina Obisträsk för att grilla korv, bara fluffisarna och jag. Vi fick ännu en otroligt vacker vinterdag, kallt men hanterbart, och magiskt vintersoligt.

När jag grillat lite korv och skulle titta till hundarna, ja det är så mycket snö och snövallar kring grillplatsen att jag omöjligt kunde se alla hundarna från eldstaden, kunde jag bara räkna till fem hundar. Silva saknades! Silva är ju en mycket påhittig och kapabel liten hund så jag hann få hjärtat i halsgropen innan jag hittade henne längst in i slädsäcken, nerkrupen under ankarna.

Säsongens (ja faktiskt, har tagit alldeles för länge!) första grillade korvar smakade i alla fall helt gudomligt! En väl grillad falukorv med Felix ketchup ute i det fria – det slår det mesta en gourmetrestaurang kan erbjuda.

Slutligen en bild på Kråkan, jag måste verkligen försöka fotografera honom lite mer seriös någon dag och inte bara ta selfies med honom i stallet – för han är otroligt vacker.  Jaja, just nu ser han rätt mycket ut som en mammut, men inom kort ska ni få se, min ståtlige svarte springare med den knasiga bläsen.

2018 är ett år jag verkligen ser fram emot, på så många sätt, så vi får väl se hur mycket  av året som hamnar på bloggen. De senaste åren har på många sätt varit tuffa, otroligt lärorika, men nu känner jag att allt börjat falla på plats – mot äventyret och vidare! =)

Dvs…jag ska åka till stallet och ta in de hästar som ska sova inne samt ta hand om Kråkan. Drar på en lite envis förkylning som jag hoppas vara kvitt till imorgon så att det kan bli ridning och slädäventyr!

Jo just ja – en riktigt häftig sak till har hänt sen senast. Under solsemestern till Kap Verde skrev jag klart det första utkastet till min bok. Efter att ha jobbat på den av och till i ungefär 10 år fick till slut hela berättelsen flätas samman. En riktigt skön och lite overklig känsla, oavsett vad som händer med den sen är jag otroligt stolt över att ha drivit detta projekt i mål! Over and out!

Annonser

Farväl älskade tant!

Veckan före nationaldagen var jag på kurs i Stockholm. Tanken var att Giela och Noomi skulle vara hos sin hundvakt men Gielas behandling mot vaginit hade ju inte riktigt gett resultat och deras hanhund var fortfarande väldigt kär i henne. Så tant fick bo hemma i hundgården/inne och bli ompysslad av mina underbara grannar istället, tillsammans med de andra draghundarna. Jag minns inte om jag skrivit något om det, men för ett par veckor sen fick Giela problem med flytningar samt fortsatt ökad törst, och vi åkte in med tanken livmoderinflammation, eller vaginit. Det ena livsfarligt, det andra kan ju botas med lite filmjölk. Nåja, blodproverna då visade inget och inte heller röntgen, så vi åkte hem och behandlade för vaginit.

Men när det var dags för mig att åka på kurs hade behandlingen alltså inte gett resultat, och medan jag var borta fick jag rapporter hemifrån om att tant inte var helt pigg och inte ville äta, något som kan hända med henne ibland. När jag kom hem på torsdag kväll var tant trött och långsam, men hon åt rejält med middag och jag hoppades att hon skulle piggna till av det. Det blev dock inte bättre, så fredag morgon åkte vi in akut, och fick en akuttid som egentligen inte fanns av personalen på Djursjukhuset.

Ingen feber eller så, men ett ultraljud avslöjade snabbt en förstorad livmoder. Så, ”vaginiten” var en lurig livmoderinflammation som nog legat på lur väldigt länge men inte synts tidigare. Så min älskade gamla tant fick aldrig bli 15 år, och tvärt emot vad jag hoppats så fick hon inte en sista sommar heller. Istället blev det ett plötsligt farväl, med många tårar, men personalen i Gammelstad bemötte oss så otroligt fint och tant somnade lugnt och stilla i min famn. Giela var ju aldrig en hund som sökte upp folk för att bli klappad eller kliad, men hon älskade att kramas med mitt huvud nära hennes och så avslutade vi vår tid tillsammans, med många kramar och varma ord.


Sista bilden på min lilla tant i livet

Detta är tredje gången jag tar farväl av en av mina egna hundar. Med tanke på att jag haft hund i över 20 år och haft 10 hundar så har jag varit enormt förskonad från de bitarna. Jacki blev ju gammal, Gakkon fick tyvärr gå bort alldeles för ung pga cancer, men Giela fick ju verkligen ett långt liv. Lilla Giela som föddes upp på makaroner och superbilligt foder, som var rädd och nervös och hade problem på många sätt, ja inte hade jag då vågat tro att hon skulle få bli så här gammal och vara så pigg! Tänk att hon utvecklades till en så lugn och klok hund och kunde ge stöd åt så många valpar och rädda hundar under sitt liv. Tänk att hon bara för ett par månader sen sprang lös bredvid hundspannet och nästan sprang ifrån oss till och med – in i det sista så älskade tant att springa! Bara det i sig känns som en enorm gåva, och många säger ju att det aldrig blir lättare, att det alltid är lika jobbigt att förlora en vän, men nä, jag håller inte alls med. Det kanske kan vara så, men själv känner jag att jag lärt mig mycket för var gång och även om man älskat varje hund lika mycket, så var sorgen så mycket enklare att hantera nu. Både för att Giela faktiskt fick ett så långt och komplett liv, och så tror jag nånstans att vi människor också har chansen att kunna lära oss att hantera våra känslor och vår sorg bättre för var gång, om vi vill. Ett hundliv är trots allt alltid för kort, men det är ju en del i spelreglerna, något man kanske måste lära sig att leva med.

Så, nu är Noomi ensam hund här inne, och på ett sätt känns det lite som förr i tiden, när det var jag och Jacki som hängde ihop. Efter senaste löpet har hon dessutom blivit snäppet vuxnare och klokare på så många sätt, och just nu är jag så enormt tacksam över att ha henne hos mig. Många har frågat om jag ska ta in någon av de andra hundarna i Gielas ställe, men det blir nog inte så. Alla de som bor ute nu trivs bra där ute, även om de gärna är inne också, men det känns bättre att ha dem ute i jämna par och kunna ge Noomi lite mer kvalitetstid på egen hand.

Sen har jag ju varit otroligt dålig på att uppdatera bloggen på sistone så här kommer en liten sammanfattning av senaste veckorna, mitt i allt. Före nationaldagen var det alltså kurs i Selektivplaner i Stockholm, ruskigt kul! Och i efterhand är jag ju enormt tacksam över att mina fina grannar pysslade om Giela så väl samt att jag hann komma hem innan hon blev riktigt dålig.


Ute i stora vida världen!


Riktigt godis för en nörd!

Gänget där ute hänger mest i rastgården och leker, tuggar på ben och solar. Varken de eller Noomi har reagerat på att Giela är borta direkt. Ja det är konstigt på ett sätt att något sånt kan gå förbi så obemärkt i hundarnas värld ibland, men å andra sidan kanske de inte uppfattar livet så som vi gör heller.

Det sista fula hörnet på ena hundgården har nu fixats. Så här såg det ut tidigare. En supernödlösning som inte hann fixas förra hösten. Som ofta annars blev ju lagningen först en rivning…

Nu är hörnet stabilt och rakt, ja titta inte på järnskrotet på utsidan, det har fått skjuts bot från gården nu av en kär vän!

Förra veckan hade vi besök av Noomis dagmatte och daghusse samt deras hund Ben. Han är en Spinone och hur häftig som helst! Han gillar att sitta på stolar, och mina trästolar fungerade tydligen också bra. Visst är han söt!

Förra arbetsveckan avslutades för övrigt på bästa sätt – i varselkläder!

Till och med i varselkläder – och inuti ett ställverksfack! Bättre blir det inte! Å tänk att jag får betalt för det till och med! =D

Även helgen har spenderats i varselkläder till viss del. Ni kanske känner igen jackan? Det är min vinterjacka som jag brukar köra släde i. Helt lagom även nu när man ska sitta i rastgården i mitten av juni. Var är sommaren?

Mamma och mormor har varit på besök och med sig hade de frusen fisk, stooora sikar, lagom stora för att dela på tre portioner. Mums sa hundarna förstås!

Även om sommarvärmen inte alls är här ännu, så har många roliga kryp börjat komma fram och lite macrofoto har jag hunnit med. Nån gång ska jag ge mig ut och bara söka spindlar här på tomten, för det finns väldigt många roliga sorter. Så, här kommer en hög med macrobilder:

Vid mitt garage fanns tidigare ett potatisland, men nu har det fått växa till en liten blomsteräng och det är ju perfekt att ha macrofotmöjligheter bara just utanför ytterdörren. Helt optimalt!

Nu ikväll har Noomi och jag utforskat nya stigar i Rågraven och Överäng och hittat en massa fina ställen. Långa äventyr var ju svårare att genomföra medan tant var med, för med hennes gamla kropp kunde man ju inte gärna dra ut på äventyr där man inte visste var man skulle hamna eller hur länge man skulle vara borta. En mils promenad på plan mark gick ju bra, men att utforska ute i terrängen blir ju en helt annan sak. Så en era är slut, och en annan tar vid, så kan man kanske säga. Och det känns ju ändå som att tant är med oss, med mig och Noomi, när vi går ut på äventyr och går dit våra hjärtan leder oss längs smala vindlande stigar och över stock och sten.

Vilken gåva det har varit att få dela så många år med en sån vacker själ som lilla Giela, alltid klok och vänlig och snäll mot alla hon mötte, människor som hundar. Helt enkelt en sån hund som gjorde världen lite bättre för alla hon mötte. Och alldeles speciellt för just mig.

Långuppdatering

Tiden fortsätter rusa och här kommer en lång uppdatering om stort och smått, lite för att hinna ikapp på nåt sätt. Vintern är nu slut på riktigt och snart har all snö på tomten tinat bort. Det i sin tur innebär ju en massa arbete och nog är det mysigt att gå och pyssla på i fågelsången här ute i byn. En sommar i Rågraven nu när det mesta kommit på plats i huset – ja det blir helt underbart!

Börjar med en jobbild – fiberjobb! Elkraft må vara det mitt hjärta brinner för, men fibernätet är ju faktiskt otroligt viktigt för en massa funktioner det med. Kul med lite variation! Här har vi lyst fiber, dvs. lyst i ena änden av en fiber för att kunna vara säker på var den kommer ut på andra stället, enkelt men genialt ändå ju!

Hundgårdarna ligger nu i solen stor del av dagen och gänget slappar och solar gärna. Lånehundarna är kvar några dagar till och fortsätter att sköta sig bra. Mina egna små puckon däremot rök ihop i söndags, Mintu och Rotax samt Silva, Rossi och Kaela. Just då hade jag ryggen till och hann inte se början, men ja gissar att det blivit nåt missförstånd mellan två hundar å att de andra sen triggades igång helt enkelt. Ungefär 115 kg hund som slåss är inte speciellt roligt – men det gick oväntat enkelt att skilja alla åt och inga allvarliga skador hann uppstå utan bara lite småsår, men det är ju aldrig roligt med slaggis ändå. Kaelas klo verkar i alla fall växa ut på ett vettigt sätt så där har vi ett glädjeämne vad gäller skadade hundar… å småsåren har läkt fint också så förutom att några egon fick sig en smäll (läs: Silvas) så är gruppens status nog rätt bra ändå.


Rossi och Silva


Mintu


Nanok

Rastgården är nu helt tom på snö i stort sett, och hundarna springer gärna runt och sträcker ut för fullt. Ser riktigt härligt ut! Efter bråket har jag dock fegat lite och släpper mina 3+3 istället för alla 6. För säkerhets skull vill jag inte knuffa ihop Mintu och Rotax riktigt ännu utan väntar nog tills lånehundarna åkt hem så att energinivån i gruppen är aningen lägre igen. I vissa lägen är det ju bra att tussa ihop två bråkstakar igen direkt medan de är lite spaka efter bråket, men i andra lägen är det ju jättedumt, t.ex. med två hundar som Rotax och Mintu som inte är speciellt tighta annars heller utan kan titta lite snett på varandra.


Nalle – den lilla versionen

Med våren kommer även värmen i uterummet, och bra väder för Tant och Fjant att ligga ute och gnaga på ben. Två hängmattor har också kommit upp på tomten, en längst ner mot älven, bland björkarna man ser på bilden ovan.

Giela, Noomi och jag har varit en sväng till Åkerholmen på långpromenad med Veronica också, innan hon nu flyttat till Norge! Mer snö kvar där, men fint promenadföre på vägen. Vi gick nästan en mil och tant var pigg hela vägen, ja det är ju faktiskt inte självklart att en hund på 14,5 år ska klara att gå en mil utan bekymmer fortfarande å det värmer hjärtat. Däremot blir jag inte riktigt klok på hennes törst ibland, och vissa nätter vill hon ut och kissa mer än normalt… något att hålla koll på!

Jo, lite snö har vi ju fått ibland i Rågis också. Här är Rossi ute och nosar. Sen har det inte bara blivit byliv sista tiden utan lite häng med brudarna kring stan också, mumsig middag på Ming i tisdags för att fira av Norgefararna lite extra. Passar på med en bild – där jag inte har varselkläder varken i jobbet eller privat!

Avslutade kvällen med pyjamasparty med Vera, godis å soffmys och surr tills ögonen gick i kors – mysigt! Noomi ville förstås vara med och smaka lite…

I veckan har det äntligen blivit torrt nog för att kunna springa här hemma i byn också, och Noomi å jag drog en liten runda i torsdags, självklart nästan helt rosa! Gick nästan oväntat bra, och jädrar så skönt det är att kunna springa igen! Passen på crosstrainern i gymmet på jobbet har helt klart gett lite grundkondition att starta med. Noomi löper dock nu så det blev tusen små pinkstopp…!

Valborg firade jag här i byn, med brasa på cykelavstånd och jättegod grillmiddag hos mina fina grannar just före. Min by är så himla fin och mysig, och byasammanhållningen är nog i en klass för sig. Från början var vi ungefär 40 personer och när det började snöa lappvantar senare på kvällen stod vi ca 14 tappra runt en liten grilleld och myste. Cyklade hem genom snön med min närmaste granne och när jag kom hem var marken helt vit, även i hundgårdarna förstås.

Snön smälte förstås snabbt – och här kommer istället nästa hängmatta som nu sitter i rastgården. Har hunnit prova den och jag hoppas hinna spendera några timmar här i sommar, och inte bara springa runt och göra nyttiga och vettiga saker. Dessutom är den upphängd på en höjd som bör innebära att ingen ska lyckas kissa på den… huskies har ju dessutom NOLL intresse av att kampa med döda ting (som inte ens har levt nån gång) så jag tror inte att de kommer att försöka slita i den heller.

Helgens jobb har annars handlat mycket om att rensa. Kring uthusen och på vissa ställen i skogen låg nämligen drivor med ”bra att ha”-saker som plåttak, avloppsrör och även ett traktordäck. På bara en timme hade jag fått till en bra samling som ska kastas, och däcket var ju faktiskt rätt stort! Nån timme till kan man helt klart bära skrot innan skogen är rensad, men nu är faktiskt det värsta borta, ett jobb som påbörjades redan innan snön kom.

För övrigt har jag inte mindre än 7 (!) snöbjörnar (samt ett handtag som syns på bilden). Jag har svårt att tänka mig att jag nånsin kommer att ha 7 skottningsföra personer här hemma så om nån vill ha en snöbjörn så säg bara till, jag har lite olika modeller och färger att välja bland, hihi. Bortskänkes till bra hem – mot avhämtning!

Nya rosa selar till brudarna

Igår efter jobbet blev det en skidtur med Giela och Noomi nere på älven, ett helt perfekt sätt att avsluta arbetsveckan på. Båda två har fått nya Hurrtta-selar, tror de heter Outdoor, och det är en ny modell med fästpunkten lite längre bak på ryggen än de gamla promenadselarna. Kanonbra! Det är ju inga ”dragselar” men för skidåkning med lätt belastning så fungerar det fint för Giela och Noomi. Ställbara och snygga, men jag kan tycka att bröstplattan var i bredaste laget. Framstället ska vara snudd på ”engelsk bulldog” för att det ska passa riktigt bra…hihi…

Tant har sett aningen stel ut sista veckan men att trava i lagom takt gjorde susen för gammelkroppen och snart såg hon mjuk och pigg ut igen. Noomi börjar faktiskt vara rätt duktig, springer längst fram och sträcker ut linan jättefint. Hon är en liten fartdåre (fast med ganska korta ben och kort steglängd). Det är härligt i alla fall att det fungerar så bra att köra dem tillsammans, huskypensionären och terrierdåren, och de hittar en bra rytm och fart som passar både dem och mig.

Igår kväll lyckades jag med bravaden att se en hel film (Utvandrarna – skitlång men bra!) och ett helt TV-program (Ack Värmland – roligt!) så det blev nästan en konventionell soffkväll med dillchips å allt. Jag har ju annars otroligt dålig TV-disciplin och hamnar oftast i nåt annat, men det kanske inte är en dålig sak heller? På fullt allvar kan jag inte nämna en enda dag+tid för ett enda TV-program som går nu, fast jag vet ju ungefär vilka tider det brukar vara nyheter efter en uppväxt med nyhetsberoende pappa. Hihi.

Imorse när jag vaknade av solen som lyste in genom fönstret så klev Noomi upp på min mage och lade sig där för att sola…hihih… Mysigt, om än lite lätt förlamande… verkar i alla fall bli en ruskigt varm dag och dagens slädtur blir kort, en enkel bensträckare mest för ordningens skull. Fick börja dagen med trevligt fikabesök och ännu mer mental träning i att faktiskt be om hjälp med saker, inte lätt, men det tar sig och jag blir allt duktigare! Nä, dags att dammsuga i uterummet, våren verkar ju faktiskt vara i antågande och snart kan man äta frukost där igen!

Solig slädtur med trevligt sällskap

Solen stekte nästan imorse och jag tänkte direkt att dagens slädtur skulle bli varm för hundarna. Skönt väder för tvåbenta kanske, men vansinnigt varmt för hundarna och värmen tar verkligen på krafterna (och dessutom kan den ju faktiskt vara farlig också!). Packade om burarna i bilen så att den äntligen är en hundbil igen, och inte en bil för att köra bort skräp och skjutsa otympliga grejor i första hand, hihi, och lastade in hela gänget för att dra mot Överstbyn och min kära vän Marika. Jag hade hela tiden en känsla att ha glömt nåt men när vi kom fram var alla hundgrejorna med så det var ingen fara – skönt!

Giela och Noomi fick också följa, nu börjar de ha bra rutin på att åka släde och jag bedömde att värmen skulle hålla nere tempot och även göra spåren mjuka och lättkörda. Som ni ser börjar tant tycka att det är riktigt kul att åka släde! Däremot testade vi faktiskt att tippa släden för första gången idag med tant och fjant i, men det var i extremt låg fart och allt gick bra. Nästan bra att ha testat, sådär i efterhand, och ingen av dem verkade tycka att det var direkt otäckt.

Marika åkte skidor med Nalle och Nanok, och eftersom det var så varmt siktade vi först på en kortare tur på ca 15 km. Sen kände vi ändå att hundarna var rätt pigga, och det kändes nästan som om svalare luft kom in medan vi körde, en fläktande vind kylde också, så det blev en runda på 2,5 mil istället till slut. Normalt sett en rätt vanlig distans men i år har vi ju mest utforskat i mindre skala så det blev nog första gången vi körde så långt faktiskt!

Tant sprang bredvid en stund men såg faktiskt lite stel ut i bakkroppen. Hon fick jogga lite i trav och mjuka upp sig och då blev det allt bättre. Det där med gamla hundar och krämpor är ju ett kapitel för sig, men något jag lärt mig genom åren är att ha koll på hundarnas ögon. En hund kan ha ont men inte visa något alls, eller halta (eller vara stel som Giela var nu) tydligt, men det som säger hur hunden faktiskt mår är oftast ögonen, tycker jag. Giela hade pigga och glada ögon idag när hon sprang så stelheten bekom henne nog inte direkt. Andra gånger kan en hund visa betydligt mindre rent fysiskt, men man ser ändå i blicken att den faktiskt har ont. Ögonen – själens spegel helt enkelt!


Giela


Rossi

Även lilla terriern blev nog lite trött av dagens äventyr faktiskt. En härlig sak idag var att det märktes så tydligt idag att våra hundar börjar känna sig trygga med varandra. Marika och jag har ju känt varandra sen jag först flyttade till Boden, men nya hundar har tillkommit osv., och nu kändes det verkligen att alla ”nya” också blivit mer bekanta. Omkörningar även i promenadtakt kändes helt lugna och det var skönt. Det känslan gör ju också att man kan köra nära varandra och stå och småprata medan man kör, vilket är mycket trevligare än att bara se varandra på håll i 2,5 timmar. Medan vi körde passade Nanok och Nalle på att säga hej till Giela och Noomi i farten också.

Nalle är supersöt när han springer och gillar verkligen sitt extraknäck som draghund. En härlig och rolig liten kille som oftast är ivrigast av alla att komma iväg igen. Vi fick en härlig tur trots värmen och hundarna var precis lagom härligt trötta när vi kom hem.

Jag hade turen att få både middag och fika och en trevlig pratstund, och sen tänkte jag åka förbi gymmet på jobbet och köra ett pass. Dock kräver ju det att man har nycklarna med sig… och just de hade jag glömt hemma. Ingen annan var där heller så det blev ett förlorat pass tyvärr, så något hade jag tydligen glömt… Nåja, en härlig helg är till ända och en förmodligen lika rolig arbetsvecka börjar imorgon. Dags att kvällsmata hundar och göra sig iordning, kommer att sova extragott inatt! God natt vänner!

Wow vilken kväll!

Efter en rolig dag på jobbet (som alla dagar, även om jag var riktigt trött idag faktiskt efter att ha nattrastat tant två gånger förra natten) jäktade jag hem för att dra ut med släden i pannlampans sken. Kring -15 grader (tror jag) och halvmånen stod högt på himlen! Fint! Packade ner tant och fjant i släden och hängde på dem lite reflexer och lampor och så fick kameran följa med eftersom det var så vackert ute under den stjärnklara himlen.

Ivriga kompisar och vi sladdade ut från gården i full galopp som vanligt förstås. Det ovanliga den här gången var att jag tappade en vante kanske 50 meter från huset och när jag väl bromsat var den långt bakom släden…hmm… inget läge att gå och hämta den (regel nr 2 i slädkörning – lämna ALDRIG släden för att gå bakåt utan supersäker ankring, typ att släden sitter fastkedjad i ett berg!). Att vända spannet hade ju gått rätt enkelt men det kändes skitbökigt just då, och som tur var hade jag ju med mig extravantar så den fick helt enkelt ligga kvar.


På spåret!

När v kom upp i skogen fick Giela och Noomi springa lösa. Giela travade på bakom släden hela tiden och Noomi sprang just framför ledarhundarna, som vanligt. Eftersom månen bara är halv och det hade börjat mulna på hade jag inga jätteförhoppningar på en fin kväll, men tji fick jag, trots att den skymdes av skyar var det riktigt fint ut och jag blev riktigt glad över att kameran fått följa. Månljus gör sig ju sällan riktigt bra på bild, den riktiga magin är svår att fånga, men liiite av känslan får man ju i alla fall!

Sen kom vi upp på tjärnen där jag släppte Giela och Noomi på förra slädturen där de var med, och vips fick tant spring i benen och drog iväg framför ledarhundarna. Jag fick släppa bromsen helt för att de skulle hinna med för tant hade bråttom! När vi kom upp mot nästa tjärn fick jag ropa fast henne och vända släden och tant samtidigt, och vips så fortsatt hon springa åt andra hållet (hemåt) istället.

Jag blir alltid lite kluven. Förnuftet säger mig ju att en tant på 14 år som trots allt har lite problem med rygg och bakdel kanske inte borde rusa genom skogen som en liten vind, men samtidigt, om man är inne på sitt femtonde år och fortfarande älskar att springa och fortfarande kan göra det utan att få märkbart ont efteråt – ja då är det ju bara att springa! Trots allt så är hon ju i en ålder när man inte kan ta något för givet längre, så tant fick springa och ibland fick jag nästan hejja på spannet för att de skulle hinna med. De lunkar ju gärna på och hushåller på krafterna när de väl sprungit ur sig startenergin, istället för att galoppera och rusa hela tiden, som den tokiga lilla tanten. Samtidigt får man tänka på att tuff motion frigör endorfiner i kroppen som fungerar smärtstillande så det kan förekomma lägen när hundar jobbar över sin förmåga för att det faktiskt lindrar smärtan för stunden.

Just nu tänker jag lite YOLO helt enkelt! Spring medan du kan älskade tant!

På vägen hemåt skingrade sig molnen och jag kunde släcka pannlampan helt. Magiskt! Giela valde att hoppa upp i släden till slut och åka istället, men Noomi ville förstås springa in i det sista!

När vi kom ner på älven var nästan hela himlen klar och Orion (min favoritstjärnbild) lyste så fint på himlen framför oss. Fick honom till och med på bild! Insåg också att jag verkligen borde lära mig fler stjärnbilder, för jag spenderar trots allt rätt många timmar varje vinter med att just titta på stjärnor. Orion är alltså en pilbågsskytt och på bilden ser man hans bälte (tre stjärnor nära varandra), hans ben och armen som han spänner bågen med (bågen skymtar lite till höger). Fint sällskap nere på älven helt enkelt!

Mintu och Kaela skötte sig fint och markerade vanten på vägen hem, finns många lägen när det kan vara praktiskt att ha lärt hundarna att markera sockar, vantar mm som de hittar i spåret (en gång hittade de ju faktiskt min splitternya mobil på en stor sjö i mörkret efter att jag tappat den och hunnit köra nån kilometer innan jag upptäckte att den saknades…). Duktiga små troll!

Nu ska huskygänget få middag. Efter körningen har de fått vara lösa i rastgården alla tillsammans och mysa. Senast det hände hittade jag Kaela, Silva, Mintu och Nalle ingosade i samma koja sen. =) När hundarna fått sitt är det dags att skölja håret – snäppet lite rödare hoppas jag att det blivit! Krävde viss planering att hinna färga håret och köra släde samma kväll men… det verkar faktiskt ha lyckats! Ha en bra kväll allihop!

Helg

Veckorna går verkligen otroligt snabbt nu och snart kommer den där gnagande känslan när jag börjar räkna helgerna fram till den 20:e april och inser att inte heller den här säsongen kommer att vara för evigt. Senaste åren har säsongen dessutom slutat snabbare än så ibland. Än så länge är det i alla fall tvåsiffrigt antal helger kvar så det känns bra… bara att passa på att njuta! Imorgon blir det en slädtur på förmiddagen och på söndag utlovas sol och vettig temperatur! Underbart!

Idag tog jag fram min slingamperemeter och mätte strömmarna på varje fas till mitt lilla hus, mest för att det kan vara bra att ha lite koll, och vid bara värme+belysning låg lasterna ändå rejält snett. 9, 14 och 2 ampere…! Dessutom hade det varit rätt rejäl varmgång på två av anslutningarna så nu väntar lite eljobb här på hemmaplan också. Kvällens planerade bastu fick vänta tills vi har lite varmare väder…hihi… däremot har vi slöat på, hundarna och jag, lyssnat på bra musik och gosat och tränat lite.

Tant har fått lite extra pasta i maten också och en extraportion. Hon har blivit väldigt tunn på sistone och nu när hon är urfälld ser det verkligen eländigt ut! Det räcker ju med ett par dagar med sämre aptit för att det ska göra skillnad och på en gammal tant är det inte alltid lika lätt att få tillbaka vikten heller. Många tror att man ska ge mer fett om man vill tjocka på en hund, men enligt min erfarenhet är det snarare kolhydrater som gör nytta, så då passar det ju bra att tant gillar pasta och gärna äter lite extra då. Sen kanske det inte är supernyttigt på vissa andra sätt men… just nu är det ju en tjockare tant vi vill ha. Ingen hund ska ju vara tjock, men en gammal hund kan må bra av att ha en liten aning hull att ”ta av” ifall de t.ex. blir sjuka, bättre det än att vara supersmal. Så, åtminstone 1-2 kilo till på tant vore fint!

Nu är det hög tid att sova för imorgon blir det tidig uppstigning för matning av draghundar. Kastar in lite av kvällens musik:

Natti-natti världen!