Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…


Lämna en kommentar

Feber.

Ytterligare en vecka har rusat förbi och här kommer en liten sammanfattning. Förrförra helgen bjöd på både skotertur och slädtur med gäster. Slädturen fick tyvärr ett tråkigt slut då en av gästerna halkade utanför huset och bröt benet! Inte alls någon rolig händelse när det handlar om en upplevelse som ska vara något positivt och spännande på alla sätt, men de andra tre i sällskapet fick i alla fall en lite slädtur här i krokarna och verkade tycka att det var riktigt kul, så, det blev en dag med blandade känslor. Vi enades om att de skulle höra av sig om de kom till Boden igen, så att vi kunde styra upp en ny slädtur utan is och benbrott!

På bilden här uppe syns Silvas frukost efter Nalles framför tidigare i veckan. Nalle kom från skogen i full fart och hann inte väja undan på sin väg in mot frukost utan plöjde rakt igenom Silvas frukost så att vatten och kulor sprutade åt alla håll, hihi.

En av veckans höjdpunkter, ja den får nog plats bland ”årets höjdpunkter” också faktiskt, var att jag blev med gitarr förra veckan, tack vare en mycket kär vän! Jag spelade ju lite gitarr i tonåren, men det var liiite, och det var ju nästan 20 år sen. Sen dess har jag varit sugen på att fortsätta, och nu kom chansen. Så senaste veckan har jag spelat i stort sett varje kväll och det är fruktansvärt roligt! Med tanke på utgångsläget så har jag faktiskt imponerat lite på mig själv för ibland så flyter det nästan på… Helt underbar är den i alla fall, min svarta Fender Sonoran, och fingertopparna har redan börjat hårdna!


AJ!

Senaste helgen däremot var rätt tråkig. En rejäl förkylning flyttade in och jag har legat i soffan från fredag kväll och till måndag morgon. Hundarna har fått ha tråkigt, jag har fått ha tråkigt, ja det är ju rätt tråkigt att vara sjuk helt enkelt även om det är övergående. I lördags var det dessutom superfint väder ute och snön nästan skrek på mig – slädtur NUUUU!!!

Tyvärr så är ju sjuk och slädtur ingen bra kombination. Visst finns det många som kör långlopp å allt möjligt och är jättesjuka men ändå härdar ut, men jag har aldrig känt mig bekväm med att köra släde och vara febrig. Först för första så hade jag nog inte orkat i helgen, å för det andra så ska man ju helst vara pigg i både kropp och knopp ifall olyckan är framme och man hamnar i en nödsituation.

Just den biten kan ju fortfarande fascinera mig med slädkörningen, att det kan svänga så snabbt. Man kan lulla fram genom skogen med lugna och sansade hundar som sprungit ur sig det värsta, en riktigt liten Disney-idyll där man knappt behöver hålla i sig å kan låta tankarna vandra fritt, och vips dyker det upp vilt alldeles för nära, eller kanske en lös och arg hund utan ägare, och på en halv sekund har förutsättningarna ändrats radikalt. Från mys till puls och knivskarp skärpa.

Tyvärr hänger förkylningen kvar så det blir ingen slädkörning ikväll heller, tur att rastgården finns helt enkelt!

Annonser


2 kommentarer

Mörkrädd – i mörkret!

Idag efter jobbet tog jag ut Giela och Noomi på skidtur för nu räcker ljuset långt och det är ljust även på morgonen, men tyvärr har det töat enormt mycket och grusvägen börjar titta fram. Tiden när vi kan köra släde hemifrån kommer inte att räcka så länge till…

Nere på älven var det blött och isigt så vi fick hålla tillgodo med en liten skogsväg, inte alls lika vackert men alla skidturer är ju bättre än ingen skidtur och hundarna var glada över att få sträcka rejält på benen. Nya selarna känns riktigt bra – snygga och trevliga!

Sen efter middagen det dags för slädtur, och eftersom isen var tråkig så åkte vi mot Storklinten. Just det spåret har jag aldrig kört i mörker förr, och normalt sett är jag ju inte mörkrädd heller, men nån gång ibland så tiltar hjärnan till och nu hände det just idag. Pannlampan lyste lite för bra, sådär bra att man ser riktigt långt, men batteriet var ändå lite trött så det var svårt att se riktigt vad man såg sådär långt borta… Barr och kvistar som kommit fram av allt töande gjorde skogen mörkare än vanligt, och när de kusliga tankarna börjat komma så snurrar de ju gärna vidare. Tänker man efter så ser det ju helt enkelt rätt läskigt ut…

Hundarna rusade på och fick små ryck ibland, som om de såg vilt, och jag kunde inte låta bli att spana ur i skogen och bakåt längs spåret med min kära pannlampa, lite med andan i halsen. Plötsligt såg jag ett gäng ögon lysa en bit in i skogen på vänster sida och hjärtat gjorde en liten halvvolt för det såg inte ut som renögon. Jag stannade spannet och konstaterade snabbt att hundarna inte verkade märka nåt, och det var ju inte speciellt konstigt heller för lysena jag såg kom ju från skidbacken i Storklinten. Jag hade bara aldrig tänkt på att man ser dem från berget tidigare. Pustade ut men kunde ändå inte riktigt lämna känslan av ett visst obehag. Är man på det humöret kan ju även ett vanligt jakttorn se lite läskigt ut!

Egentligen ville jag kanske helst vända om, be Mintu ta oss hem igen helt enkelt, men så kan man ju inte göra, så jag bestämde snabbt att vi skulle fram till korsningen å vända i alla fall. Så är det ju, blir man rädd kan man inte vända eller öka på stegen och fly!

När vi nästan kommit fram till korsningen så mötte vi en liten fjäril som flög ovanför oss, och jag tänkte stilla att han kanske var modigare än jag, hihi. Så jag gjorde det som oftast är bra om man går runt i skogen och är lite mörkrädd, jag började sjunga och hann avverka en hel del 80-talsballader och annat medan vi vände spannet hemåt och himlen ovanför oss plötsligt började spricka upp. ”I will always love you” t.ex. är ju både rolig att sjunga och lockar till skratt när det kanske skär sig nån gång…hihi… Nä vi närmade oss väg 97 igen släckte jag pannlampan helt för att kunna njuta av stjärnhimlen och jo – där ovanför oss syntes inte bara stjärnor utan även ett vackert norrsken!

Norrskenet växte sig allt starkare och när jag kommit hem och selat av hundarna täckte det nästan hela himlen – riktigt fint! Jag kunde förstås inte låta bli att hämta systemkameran och leka lite medan hundarna åt sin middag, men man blir ju aningen begränsad utan stativ, kom jag på, för isklumpar och träd eller pinnar är ju inte mer än hyfsade som stöd, så de riktigt fina skenet fick jag aldrig på nån vettig bild.

Så, från att ha varit riktigt mörkrädd bara en stund tidigare fick jag komma hem och istället släcka ner utebelysningen för att ge norrskenet fritt spelrum, och ännu en gång kunde jag inte låta bli att le när jag tänkte på hur himla vackert jag bor. Förhoppningsvis är säsongens mörkräddhet även avklarad, hihi. Nu – hög tid att sova! God natt världen!


Lämna en kommentar

Värmebölja!

Jädrar så varmt det blev igår! Nästan åtta grader i skuggan! Hundarna fick en kort slädtur på älven för att få sträcka på benen och det gick faktiskt över förväntan värmen till trots, under natten hade det ju tack och lov varit minusgrader. Spåren var helt OK men oj vad det töar nu ändå. Södersluttningen i skogen längst ner på min tomt är helt bar nu, man kanske skulle klämma in ett litet spår? Hihi

Avslutade lördagskvällen hos mina supergulliga grannar Emma och Arnold med Yakotori i grillkåtan, jättetrevligt! Dessutom passade Emma och jag på att planera dagens slädtur. Jag behövde bara tillhandahålla hundar och släde, och hon fixade gofika å kaffe å smörgås – vilken deal! =)

Även idag blev det riktigt varmt och soligt (mina fräknar börjar vakna ur sin vinterdvala) men hundarna hade ändå rätt bra med kraft i benen och vi körde upp till Bovallen där vi stannade vid en brygga och fikade och pratade om livet medan hundarna solade. Jag blev vän med Emma på Facebook ungefär när vi flyttade till byn i somras nån gång men pga alla yttre omständigheter som varit har vi ju knappt hunnit umgås förrän nu. Redan i somras när jag tryckte ”Skicka vänförfrågan” kände jag dock på mig att det här är en person som jag kommer att gilla – och precis så blev det! En jättetrevlig dag!

Fick en sån gullig bild av Emma på Nalle och mig, en riktig krambjörn är han! Dessutom kom en kollega förbi på skoter av en ren slump så vi hann surra lite också – trevligt att inte behöva sakna jobbet hela helgen ju! =)

Har fått hjälp att fixa den läckande ventilen på tryckklockan till mitt vatten nu ikväll så nu kanske jag inte behöver springa ner i matkällaren å fylla på luft 05.30 vissa morgnar när jag vill duscha, hihi, kommer kännas lyxigt! Känner att jag har rätt bra koll på alla ventiler å pumpen mm nu å så har jag lärt mig att gängtejpa och trimma upp kompressorn, ja vad skulle jag göra utan mina underbara vänner egentligen? ❤ Förutom att det skulle vara tråkigare, dyrare och omständigare att leva så skulle jag nog inte kunna känna att jag hade landat så bra som jag känner nu, och det är mycket värt!

Avslutar med en bild från glasaltanen som nu är invigd för säsongen – härligt! Med infravärmen på kan man sitta och mysa även på kvällen och titta på stjärnorna utanför, och nu ikväll tände jag några fina ljus som jag fått av två jättefina tjejer som åkte släde med mig och hundarna i december. En väldigt gullig present som värmde!


Lämna en kommentar

Nya rosa selar till brudarna

Igår efter jobbet blev det en skidtur med Giela och Noomi nere på älven, ett helt perfekt sätt att avsluta arbetsveckan på. Båda två har fått nya Hurrtta-selar, tror de heter Outdoor, och det är en ny modell med fästpunkten lite längre bak på ryggen än de gamla promenadselarna. Kanonbra! Det är ju inga ”dragselar” men för skidåkning med lätt belastning så fungerar det fint för Giela och Noomi. Ställbara och snygga, men jag kan tycka att bröstplattan var i bredaste laget. Framstället ska vara snudd på ”engelsk bulldog” för att det ska passa riktigt bra…hihi…

Tant har sett aningen stel ut sista veckan men att trava i lagom takt gjorde susen för gammelkroppen och snart såg hon mjuk och pigg ut igen. Noomi börjar faktiskt vara rätt duktig, springer längst fram och sträcker ut linan jättefint. Hon är en liten fartdåre (fast med ganska korta ben och kort steglängd). Det är härligt i alla fall att det fungerar så bra att köra dem tillsammans, huskypensionären och terrierdåren, och de hittar en bra rytm och fart som passar både dem och mig.

Igår kväll lyckades jag med bravaden att se en hel film (Utvandrarna – skitlång men bra!) och ett helt TV-program (Ack Värmland – roligt!) så det blev nästan en konventionell soffkväll med dillchips å allt. Jag har ju annars otroligt dålig TV-disciplin och hamnar oftast i nåt annat, men det kanske inte är en dålig sak heller? På fullt allvar kan jag inte nämna en enda dag+tid för ett enda TV-program som går nu, fast jag vet ju ungefär vilka tider det brukar vara nyheter efter en uppväxt med nyhetsberoende pappa. Hihi.

Imorse när jag vaknade av solen som lyste in genom fönstret så klev Noomi upp på min mage och lade sig där för att sola…hihih… Mysigt, om än lite lätt förlamande… verkar i alla fall bli en ruskigt varm dag och dagens slädtur blir kort, en enkel bensträckare mest för ordningens skull. Fick börja dagen med trevligt fikabesök och ännu mer mental träning i att faktiskt be om hjälp med saker, inte lätt, men det tar sig och jag blir allt duktigare! Nä, dags att dammsuga i uterummet, våren verkar ju faktiskt vara i antågande och snart kan man äta frukost där igen!


1 kommentar

En kväll under stjärnorna

image Nu är vi hemma igen efter 1,5timme ute på spåren. Jättetrevliga gäster och en helt fantastisk stjärnhimmel ovanför våra huvuden. Släckte lampan så ofta det gick och lyfte blicken mot ovan. Turen avslutades förstås med ordentligt huskymys och kramar i massor. Helt underbart! Skönt trött å nollställd i både kropp och knopp och om nu bara Silva (även känd som löptiken från helvetet) håller tyst inatt så kommer jag att sova såååå gott!


Lämna en kommentar

Flera nyanser av Kicki

Marika skickade en mysig bild på gänget från slädturen i söndags, så kul att få se alla glada ansikten framifrån! Tack!

Igår kväll åkte Noomi, Giela och jag ut med skidorna direkt efter jobbet. Lite isigt på många ställen men ändå helt underbart, ungefär 5 km färdades vi och den rosa himlen speglades så fint i isfläckarna. Vinden hjälpte tankarna att sväva fritt och ännu en gång slog det mig hur otroligt skönt det är att bo nära älven. Jag vill aldrig mer bo mer än ett par minuter från vatten – aldrig!

Idag när jag kom hem fick jag ännu en gång användning av kompressorn jag fick före jul av en mycket kär vän, och så har en annan superbästis hjälpt mig med grunderna kring att köpa rätt sommardäck till bilen, och projekt ”laga snöslungejäveln” (jo – den kallas så nu!) och ännu en gång är jag så himla tacksam över allt bra i mitt liv och alla mina fantastiska fina vänner. Ni är bäst bäst BÄST! ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

    

Idag har jag gått från kjol och kilklackskor på jobbet till ullfrotte och varseljacka och skor för -70 grader celsius. Livet har såna härliga kontraster och jag trivs verkligen med det. Idag har jag suttit nästan hela dagen på kurs för vårt supercoola och mycket kraftfulla dokumentationssystem ihop med några av mina fina kollegor.

Nu ikväll får jag gäster från Holland på släden och jag hoppas vi hittar vettiga spår och kan hålla oss undan isfläckarna. Lite nysnö har fallit under dagen och det ser ut att bli en stjärnklar kväll, så jag hoppas kunna ge dem ett riktigt fint minne! Även om jag aldrig velat ha slädkörningen som arbete så är det väldigt kul att få dela med sig av magin nån gång ibland. Det ger liksom en extra dimension till allt och när gästerna reagerar över små detaljer eller speciella delar av upplevelsen så växer de bitarna hos mig med och jag minns dem på ett nytt sätt, som något speciellt och vackert och inte bara en del av min helt vanliga vardag.

Avslutar med en ny favoritlåt, återupptäckte Anders Glenmark via en kompis för några veckor sen och han har ju gjort en jäkla massa bra…säger jag som är lite svag för svensk musik från 80- och 90-talet. Så här kommer den – låten som går varm på min Spotify just nu, och drar så många känslor med sig.


2 kommentarer

Solig slädtur med trevligt sällskap

Solen stekte nästan imorse och jag tänkte direkt att dagens slädtur skulle bli varm för hundarna. Skönt väder för tvåbenta kanske, men vansinnigt varmt för hundarna och värmen tar verkligen på krafterna (och dessutom kan den ju faktiskt vara farlig också!). Packade om burarna i bilen så att den äntligen är en hundbil igen, och inte en bil för att köra bort skräp och skjutsa otympliga grejor i första hand, hihi, och lastade in hela gänget för att dra mot Överstbyn och min kära vän Marika. Jag hade hela tiden en känsla att ha glömt nåt men när vi kom fram var alla hundgrejorna med så det var ingen fara – skönt!

Giela och Noomi fick också följa, nu börjar de ha bra rutin på att åka släde och jag bedömde att värmen skulle hålla nere tempot och även göra spåren mjuka och lättkörda. Som ni ser börjar tant tycka att det är riktigt kul att åka släde! Däremot testade vi faktiskt att tippa släden för första gången idag med tant och fjant i, men det var i extremt låg fart och allt gick bra. Nästan bra att ha testat, sådär i efterhand, och ingen av dem verkade tycka att det var direkt otäckt.

Marika åkte skidor med Nalle och Nanok, och eftersom det var så varmt siktade vi först på en kortare tur på ca 15 km. Sen kände vi ändå att hundarna var rätt pigga, och det kändes nästan som om svalare luft kom in medan vi körde, en fläktande vind kylde också, så det blev en runda på 2,5 mil istället till slut. Normalt sett en rätt vanlig distans men i år har vi ju mest utforskat i mindre skala så det blev nog första gången vi körde så långt faktiskt!

Tant sprang bredvid en stund men såg faktiskt lite stel ut i bakkroppen. Hon fick jogga lite i trav och mjuka upp sig och då blev det allt bättre. Det där med gamla hundar och krämpor är ju ett kapitel för sig, men något jag lärt mig genom åren är att ha koll på hundarnas ögon. En hund kan ha ont men inte visa något alls, eller halta (eller vara stel som Giela var nu) tydligt, men det som säger hur hunden faktiskt mår är oftast ögonen, tycker jag. Giela hade pigga och glada ögon idag när hon sprang så stelheten bekom henne nog inte direkt. Andra gånger kan en hund visa betydligt mindre rent fysiskt, men man ser ändå i blicken att den faktiskt har ont. Ögonen – själens spegel helt enkelt!


Giela


Rossi

Även lilla terriern blev nog lite trött av dagens äventyr faktiskt. En härlig sak idag var att det märktes så tydligt idag att våra hundar börjar känna sig trygga med varandra. Marika och jag har ju känt varandra sen jag först flyttade till Boden, men nya hundar har tillkommit osv., och nu kändes det verkligen att alla ”nya” också blivit mer bekanta. Omkörningar även i promenadtakt kändes helt lugna och det var skönt. Det känslan gör ju också att man kan köra nära varandra och stå och småprata medan man kör, vilket är mycket trevligare än att bara se varandra på håll i 2,5 timmar. Medan vi körde passade Nanok och Nalle på att säga hej till Giela och Noomi i farten också.

Nalle är supersöt när han springer och gillar verkligen sitt extraknäck som draghund. En härlig och rolig liten kille som oftast är ivrigast av alla att komma iväg igen. Vi fick en härlig tur trots värmen och hundarna var precis lagom härligt trötta när vi kom hem.

Jag hade turen att få både middag och fika och en trevlig pratstund, och sen tänkte jag åka förbi gymmet på jobbet och köra ett pass. Dock kräver ju det att man har nycklarna med sig… och just de hade jag glömt hemma. Ingen annan var där heller så det blev ett förlorat pass tyvärr, så något hade jag tydligen glömt… Nåja, en härlig helg är till ända och en förmodligen lika rolig arbetsvecka börjar imorgon. Dags att kvällsmata hundar och göra sig iordning, kommer att sova extragott inatt! God natt vänner!