Rastgårdskväll

Igår kväll när jag gick ut på gården för att låta Noomi kvällskissa så såg jag stjärnorna för första gången sen i våras. Ja det är första gången jag tänkt på det i alla fall, tidigare har jag nog antingen gått isäng för tidigt, eller så har det varit mulet… men nu lyste de helt klart där uppe! Alldeles underbart! Ett kärt återseende som bär så mycket längtan och framtid med sig! Här uppe i norr ser man ju faktiskt aldrig till stjärnorna under ett par månader på sommaren, och på nåt sätt är det lika härligt att ha ljuset där om nätterna, som att se mörkret återvända sen igen.

Imorse låg dimman tät ännu en gång, och skogen i rastgården var mysigt mystisk.

Ikväll har vi hängt i rastgården alla åtta, kloklippning, borstning, lek och mys. Rotax, Nalle och Rossi fäller ju drivor just nu, och Mintu, Silva och Kaela är lite tofsiga också. En snabb koll avslöjade också att Nalle är i lagom form med övriga faktiskt hunnit bli lite småtjocka under sommaren…hihi…nåja, om en draghund nån gång ska vara lite tjock så är det ju nu, när fysträningen snart ska börja och muskler ska byggas!

Noomi sökte ivrigt efter kottar och pinnar som jag kastade iväg, och ibland ville även Silva och Nalle vara med. Spana in Silvas blick! VILL HA PINNEN!

Mintu passade på att hitta ett ben i bajstunnan…bläää… man kan ju tycka att man inte borde vilja äta nåt som legat i ens eget bajs nån dag, men det är tydligen inte så noga. Vips hördes benkras från en av kojorna och där inne låg Mintu med ett älgrevben och tuggade glatt (å nä, förutom att han är lite tjock hade han faktiskt nyss fått middag också och var INTE utsvulten!).

Sista biten lämnade han och den tog Silva, efter att under en lååång stund försökt smyga sig dit trots att jag strängt förbjudit henne att gå nära. Både Kaela och Nalle var lite nyfikna, men samtidigt lite artiga när de befann sig precis sådär i närheten. Hundar säger ju enormt mycket till varandra med kroppspråk och blickar.

Kaela har ju ofta kallats ”supertjuven” och hon har en otrolig förmåga att få komma nära de andras godbitar, oavsett vem det är eller vad godbiten är. Så här nära Silva och ett ben går ingen annan i första taget, men för Kaela var det inga problem. Som synes på Silvas kroppsspråk är hon inte helt avslappnad, men ändå, inga morrningar eller surheter heller.

Mintu bjöd på ännu en galen blick och när jag ser hans blå ögon uppspärrade och lite tokiga, så tänker jag förstås direkt på slädkörning och härliga äventyr. Min kloka duktiga ledarhund, det ska bli kul att börja vår andra säsong här i byn och jag hoppas verkligen på en lång och rejäl vinter så att vi hinner utforska ordentligt.

Päls ja, hann borsta bort ett par hundar ungefär…

Slutligen dags att återvända från skogsäventyren och gå isäng för ikväll. Rastgården har nu varit i drift i ungefär ett år, och slitaget har redan varit hårt. Stora delar av undervegetationen har försvunnit och några rejäla hål har de hunnit gräva. Om ännu ett år kanske rastgården börjar likna en öken?

Avslutar med kvällens vätskepaus, minst går först! Skönt med en mysig kväll med hundarna i all enkelhet, inga måsten eller tider att passa, och en titt på väderleksprognosen ser lovande ut inför stundande höstträningen. Kommer regelbundet på mig själv med att sitta och fundera över möjliga träningsvägar i närheten, både för cykel och sen de första slädturerna förstås… =)

Kylig juninatt

Godmorgon! Ser ut att bli soligt idag men inatt har det varit kallt. Frost på rutan och höstjacka på. Igår kväll kom hela hundgänget in för gos, benätning och kloklippning. Vissa av den fäller verkligen i drivor nu! Efter att de gått ut dammsög jag huset för första gången och det tog en mindre evighet! Fick flytta kontakten 3 gånger jämfört med 0 i gamla huset! Noomi hittade en ny utkiksplats också. Hon är som en liten katt!

Benätardag

Igår var det benätardag, bland annat. Noomi och Giela fick gå ut i hundgården medan jag hämtade benen, och Noomi intog direkt en bra utkiksplats. Tankarna på att börja packa ihop allting börjar ju komma och ett litet bekymmer är ju hundfrysarna och allt som finns i dem. Frysen i källaren vet jag inte ens om vi får upp därifrån. Den kom ju så att säga ”på köpet” för åtta år sen. För att underlätta lite ska jag försöka mata undan ben och annat för att underlätta. Inte fylla frysen med nytt färskfoder igen förrän vi flyttat den. =)

Delar av dagens bensnacks, blandad kompott!

Noomi, Mintu och Rossi

Mintu (och Kaela i vindskyddet)

Nalle och Kaela myser tillsammans

Rotax äter revben

Hela  gänget på skakig film – å ett litet huskyhår som fastnat på linsen tydligen! =)

Nu har flera hundar börjat fälla också. Giela och Rotax främst men det är fler på gång. Rotax har riktigt tjock päls även för att vara en sibbe. Inte så lång – men supertjock! Att borsta honom känns lite som att försöka tömma ett hav med decilitermått. Det händer liksom inget. Man ser päls flyga iväg i drivor men det verkar ändå sitta kvar lika mycket på hunden. =/

Huskisarna fick sina klor klippta och vissa tassar, t.ex. Mintus, hade ju helt klart grävt runt i leran istället för att hålla sig på de torra ytorna. Kul tyckte säkert Mintu! AJ tyckte nog min stackars klotång! Jag hade ju tänkt städa ur hundgårdarna rejält i helgen, kratta bort all gammal halm och tömma alla kojor osv, men det får nog vänta. Det är fortfarande is kvar på vissa ställen och vissa områden skulle behöva torka mer om krattningen ska bli effektiv. En första grovstädning är gjord å det får räcka just nu.

Mätt och glad Nalle, det syns nästan på magen hur mycket han tryckte i sig av ben och kött

Rossi, vars bror vi förresten stötte på ute i skogen på morgonen. Kul att se honom för det var länge sen sist. Rossi och hennes syskon är alla ganska lika och delar många drag. Tänk att de fyller 9 år nu i augusti!

Trött Noomi

Om ni tittar noooga på bilden ovan så har Noomi ett halsband på sig – sitt ”shit-vad-du-var-duktig-i-skogen”-halsband! Jag har alltid varit lite svag för mässing på halsband och koppel. Kruxet var att det smala läderkopplet jag har som Jacki hade, förstås har en silverfärgad hake. Å andra sidan går ju sånt bra att byta om det är ett flätat koppel. Om jag minns rätt så satt det en jättekonstig hake där när Jacki fick det kopplet ungefär 2002. Jag bytte två gånger innan det blev bra, och nu blev det ett byte till. Noomi fick ärva en av mässinghakarna som jag använder till draghundarnas nacklinor. Rätt lagom storlek!

Själv blev jag lite kär. Halvstryp med läder och kedja är så smidiga att använda, snygga och funktionella liksom. Detta får nog bli Noomis halsband+koppel framöver, i såna lägen där vi inte använder promenadsele. Å det känns ju lite extra bra att Jackis fina koppel får fortsätta hänga med. Ska bara hitta en mässingring att sätta i handtaget så är det perfekt!

Någon promenad i Rågraven blev det inte igår för vi körde igång med däckbyte på bilarna istället. Skittrist men väldigt skönt att få det gjort. Istället siktar vi på Rågravenpromenad idag, å så är jag lite sugen på att dra lite cykel med huskygänget. Normalt sett dragtränar jag ju inte sommartid men i sommar tänkte jag nästan göra ett undantag. Förra hösten körde vi ju nästan bara med cykel (2-3 hundar åt gången) pga. Kaelas ryggskada. De andra fick liksom ”hänga med” på det som passade henne.

Att cykla gick oväntat bra. Jag hade trott att det skulle kännas bökigt nu när hundarna är fler, men det var inga bekymmer eftersom vi höll nere distanserna och ändå hann träna alla på bara nån timme. Att dra cykel är ju inte speciellt tungt så vi siktar nog på att kunna dragträna lite kontinuerligt denna sommar. Inte långt, och inte superregelbundet, men 3-4km när det passar och förhoppningsvis nån gång nästan varje vecka. 2 hundar framför en cykel sliter ju inte alls lika hårt som om de drar en tyngre vagn eller ATV, så då är ju temperaturen inte riktigt lika kritisk heller, till kring 18 grader fungerar det utan problem om man bara tänker på luftfuktighet och, nederbörd osv och förhoppningsvis blir det inte en sån där ”20+ grader även på nätterna”-sommar utan lite mer drägligt.

Note to self – börjar bli nervös för Kaela ser ut att ha tänkt börja löpa. Hoppas innerligt att Noomi INTE gör följe med henne utan avvaktar. Ungefär två veckor kvar till MH! =)

Sista slädturen med bordercollrisarna

 

På nyårsdagen packade vi och våra gäster oss iväg efter lunch men blev lite fördröjda av en skadad tass som krävde hämtning av socke. I fixandet med att packa hade jag nämligen plockat fram sockar men glömt att lägga dem i slädsäcken – så får man inte göra! Som tur kom sambon till undsättning på en plats där skoterspåret går nära vägen.

Vi kom i alla fall iväg och även om det var småmörkt ute var det rätt fint ändå.

Bitvis är det väldigt isigt under snön på Vittjärvsträsket, men, om man korsar träsket så finner man många nya spårmöjligheter så det kan vara värt lite trixande ibland.

Team Gul

Mina hundar framme och Monicas snygga duo i wheel

Flicka och Sultan

Vi tänkte köra upp mot Långsjön och de vackra myrarna där, men föret var lite tungt och Sultan började se lite sliten ut, så för att spara lite på honom fick han åka släde med matte och Flicka. Hans rygg är lite lurig ibland och mår inte alltid bra. Flicka skällde och småskrek hela tiden i släden, att åka var ju trååååkigt, men det fungerade ändå bra och de fick chans att ladda om batterierna. Att dra släde många dagar i rad kan vara oväntat jobbigt helt enkelt! Då är det bra att ha en släde med ”packmöjligheter”. =)

Tillfälligt tomt i sista led

När Flicka och Sultan fått åka en bit så satte vi in dem i spannet igen och den lilla pausen räckte för att de skulle ha fått nya krafter och de såg fräscha ut hela vägen hem. En kort stunds vila kan göra underverk! Dessutom har de nu inte bara dragit släde utan även åkt släde!

Tillbaka i civilisationen, Vittjärvs lampor möter oss efter att vi korsat Vittjärvsträsket

Dessutom filmade Monica en hel del så det kanske dyker upp en snyggt redigerad och fixad slädfilm här snart… =)

Idag har jag jobbat och sen körde vi en kort tur nu på kvällen innan Monica, Flicka och Sultan tog tåget ner till Stockholm igen. Vår lilla ”när vi har lite tid”-slinga är äntligen uppkörd så det blev premiär för den med 8-spann denna gång.

Ivrig Rotax innan start, då är det mysigt att kramas lite! Av nån orsak har jag lyckats peta honom rakt i ögat två gånger denna vecka helt av misstag… =/ Hans tjocka skinn gör att mina fingrar lätt verkar åka rakt in i ögat på stackars hund!

Skotern som kört upp den lilla slingan hade kört många kringelikrokar och speciallösningar så det blev rätt svängigt minst sagt. På ett ställde hade skotern kört runt ett träd som böjde sig över spåret men hundarna sket i det och plöjde rakt fram, där spåret brukar gå. Som tur var rymdes jag och släden fint under trädet…

Dessutom har Noomi fått en ny boll med snöre som belöningsleksak i veckan, efter att jag hörde att tennisbollar sliter väldigt mycket på tänderna. Hon gillar att kampa och leka så en lagom stor gummiboll kändes bättre för munnens skull. Hon ska ju trots allt förhoppningsvis ha tänderna i väldigt många år till. Det var en tjej som gått bredvid en veterinär med inriktning på tänder som menade att tennisbollar, märgben och stenar var det som skadade mest tänder, och det kan säkert stämma!

Giela fick en ny säng, en mjuk och fluffig säng i ”Biabäddsmaterial” som Noomi INTE ska få tugga i hörnen. Giela fick prova den nu ikväll men hon såg inte så imponerad ut… det blir nog en inkörningsperiod. Jag tror att tant skulle kunna älska denna lagom mjuka och fina säng…hoppas i alla fall… Än så länge trivs hon bättre i sin stora och lite trasiga Biabädd i rummet längst bort i huset…

Noomi och den ”inte så imponerade” tanten i sin nya säng

Nu är det hög tid att sova. Imorgon får draghundarna vila efter 4 dagar med 5 slädturer (om än inte så långa) och Noomi, Giela och jag ska åka in till stan för långpromenad med Veronica och Flinga. God natt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tant lossar päls

Tant har börjat släppa sin fina päls och snart kommer hon att se ut som en liten naken råtta. Med åldern har muskelmassan minskat rejält och när underullen åker av (tror att jag lite förvirrat pratade om täckhår i filmen) så blir det inte så mycket tant kvar. Giela är inte speciellt långhårig men hon har tät huskypäls och när hon fäller så är det en hel del ull som ska bort. Blir några veckor med ett vitt luddigt hem framför oss och jag tror nästan att jag ska ut och leta upp en karda i bilen…kanske imorgon?

Kloklipparkväll i huset

Idag var det dags att ta in hela gänget för lite mer ingående kloklippning och genomgång. Hundarna fick söka godis medan jag diskade och sen fick alla sina klor klippta lite mer seriöst. Ute i hundgårdarna har man ju inte lika bra ljus så det blir lite ”grövre” klippning och inte samma möjligheter till finlir.

Rotax vill alltid vara först!

Rossi

Godissök

Alla fick även tandkontroll (allt fint efter alla älgben som säsongen erbjuder), lite massage och vägning. Visade sig att jag äger 163,8kg hund fördelat enligt följande:

Noomi: 6,3kg
Giela: 16,1kg
Rossi: 24,6kg
Silva: 20,8kg
Kaela: 20kg
Mintu: 26,6kg
Nalle: 23,9kg
Rotax: 25,5kg

Mintu är lite väl rund medan Silva och Kaela är en pytteaning i överhull, men de andra känns rätt lagom. Mest förvånad över att Mintu väger så pass mycker mer än Nalle för Nalle ser grov ut, men det är nog mycket ”fluff” helt enkelt.

Noomi fick spendera kvällen med husse i soffan bakom ett kompostgaller. Efter att vi varit ute och kissat fick hon faktiskt gå rakt in i huskyflocken när vi kom in, ja alltså alla huskisarna var i hallen i alla fall, men när de såg henne backade de flesta lite lagom direkt. Valpar är jobbiga! Rossi var lite ”knäpp” som hon kan vara men med lite kommendering så var det ingen fara. Övriga hundar kom fram och nosade och sa ”hej” och Noomi sprätte runt i sitt koppel och försökte gräva sig fram till alla sina bästisar fast matte var tråkig och tyckte att hon hörde hemma nära mina fötter. Nåja, kändes lugnt och sansat enligt alla utom Rossi. Steget därifrån till att vara lös i gruppen är dock fortfarande rätt stort.

Noomi är väldigt artig och duktig med hundar hon inte känner, men hon verkar ha bestämt sig för att våra hundar är bästisar allihopa och då hälsar hon superintensivt utan hämningar, något som kanske inte alla riktigt uppskattar…

Annars har jag ägnat kvällen åt ett intressant jobbrelaterat samtal som absolut ska följas upp. Spännande att se vilka erbjudanden som poppar upp och vilka möjligheter som finns.

Sammanfattning av senaste veckan

Veckan som gått har varit rolig, intensiv och omväxlande med både jobbäventyr och hundäventyr. Bildar har jag samlat på mig men tid och inspiration att blogga har inte funnits, så nu kommer ett nytt sånt där ”jätteinlägg” där jag säkert glömt hälften, men så får det vara!

Kaelas sår fortsätter att läka fint och imorgon ska hon få plocka bort stygnen så det bli en tratt mindre här hemma. Megafånarna som vi börjat kalla dem är annars rätt söta i sina trattar. Giela ska operera ögat imorgon men har tratten kvar för såret på juvret har inte riktigt läkt. Det sitter ju så dumt till, när hon lägger sig ner så mosar hon ihop spenen med huden på magen osv. Veterinären ska få titta på det en gång till imorgon för jag blir inte klok på om jag ska lägga om det eller låta det luftas.

Eftersom det är svårt att få med två trattar i bilen på ett bra sätt så har det mest blivit träning här hemma efter Kaelas operation. Vi har dragtränat ungefär varannan dag med cykel och nu börjar det vara riktigt kallt att hålla in bromsen hela vägen. Regnat har det gjort också! Så här såg jag ut för några dagar sen när jag skulle ut och cykla…

Så här såg det ut när jag kom hem:

Ja, vi har helt enkelt varit bortskämda med en torr och fin höst fram tills nu. Några fina dagar har vi dock haft och hundarna har ätit mycket gott från benfrysen. För att alla ska få äta i lugn och ro utan risk för bråk så brukar hundarna få äta ben när de sitter på stake-out. Då kan de tugga i ett par timmar med tillsyn med jämna mellanrum.

Mintu äter en älghals

Även tratten Giela fick ben, men Kaelas mage är fortfarande i ”viloläge” och hon får bara specialfoder from Royal Canin som ska vara snällt mot magar som genomgått operation. Som tur var så är Kaela en väldigt snäll och lättsam hund. Hon kräver inget och är tacksam för allt. Om det hade varit hennes syster Silva varit utan ben när andra fått så hade hon skriiikit och talat om för hela världen hur orättvist livet är! Kaela fick söka lite matkulor istället och var glad över det.

Nu börjar det vara dags att använda hinkar och skålar regelbundet igen. Behöver man verkligen så här många skålar (lägg till 2 vattenskålar ute i hundgårdarna) till 7 hundar? Noomi har ju en egen i keramik och den stora vattenskålen inne är inte heller med här.

Noomi och Giela har fått härliga höstpromenader. Giela får gå i flexi för hon håller sig lite längre bort än Noomi om hon går lös. Jag vill inte vänja Noomi vid det avståndet så Giela får ha sitt 10m flexi och då håller sig även Noomi väl inom den radien. Jag är fortfarande hela fascinerad av hur lättsam hon är att ha lös. Hon håller sig inom ca 8m radie när vi går och jag behöver inte ropa, tjata, vara rolig, planera belöningar osv så som man kan behöva med en husky. Helt underbart skönt att bara kunna GÅ i skogen och slappna av och mysa. Visst, hon är bara knappt 6 månader och kommer säkert att hitta på lite tokigheter och är förstås inte störningssäker ännu, men vi har ett helt underbart utgångsläge.

Gräva i vattnet, som pappa!

Tant Giela gillar att ta av sig tratten och älskar små äventyr. Just nu är Noomi och hon väldigt synkade och en timmes promenad i lagom takt (eller lite mindre) är alldeles lagomt för båda två. Sen senaste milpromenader då Giela inte orkade hela vägen utan såg stel och trött ut, har hon bara gått kring 6km som längst.

På bilden ser man att det rinner mer ur hennes högre öga. Det är där utväxten sitter och irriterar, alltså den som ska plockas bort imorgon. I övrigt tycker jag att hon ser rätt pigg och fräsch ut vår lilla 13-åring!

Blöt och glad terrorist

Silva och Rotax fortsätter att springa ihop. Här passerar vi en hästhage nära huset  med en snygg svart häst. Silva är pigg och galen men Rotax ser aningen stel ut tycker jag. Börjar fundera om det är dags att låta någon känna igenom honom lite rejält. Nackdelen med att ta omplaceringar som inte varit ”bra nog” hos andra kan ju just vara att man lättare får hundar med lite svagheter eller småskavanker som de dragits med ett tag. Förhoppningsvis känner jag fel, eller så får vi hoppas att det är något som går att åtgärda med anpassad träning.

Fina höstfärger

BLÖTT!

Rossi, inte riktigt lika seriös som de andra i sitt dragarbete alla gånger…

Nu är i alla fall hösten här på riktigt och första frosten borde komma snart. Vi har varken haft snö eller frost ännu i Boden och lite avis är man allt på alla de som tagit kort med vitt på marken.

Rotax och Silva leker

Mina stackars kloklippare får ett hårdare liv när tassarna är lite leriga och blöta…

För nån dag sen gjorde Noomi denna kreation. Hon lade en foppatoffla på Giela och monterade loss snöret som håller fast tratten – alldeles själv! Rosetten knöt hon tydligen upp och sen monterade hon loss allting också, arbetet utfört på kanske 10 minuter?

Igår kväll fick huskisarna dragträning, Kaela och Giela en egen promenad inne i byn, och så gick jag och Noomi ut i skogen helt själva. Det händer inte ofta, för det mesta är ju nån annan hund med, men nu var vi helt ensamma lilla Nomnom och jag. När vi gick där i skogen och allt var sådär mysigt och avslappnat och lättsamt så fick jag såna flashbacks till min och Jackis tid tillsammans. Vi var ofta ute i skogen och utforskade nya stigar och platser och hittade mysiga gläntor och små bäckar. Det var lika avslappnat då, ja förstås ännu mer eftersom Jacki var vuxen och lydig.

Tidigare har jag nog inte riktigt insett vilken skillnad det är på att gå i skogen med en sån hund eller t.ex. en husky som har större aktionsradie och är mycket påhittigare. Man går hela tiden med ögon och öron i spaning och läser av hunden för att se att den inte hittat något som man själv inte hunnit se. Nu var det bara mysigt och härligt… Älskar denna lilla hund så mycket och är så glad att hon flyttat in. Tiden utan Cairn var alldeles för lång – TUR att jag tog mitt förnuft till fånga i våras och slog till!

Avslutar med en liten filmsnutt från vår promenad. Vi övade lite på inkallningar och det fungerade fint, denna gång räckte det tydligen med en liten störning för att hon skulle kalla in sig själv!

 

 

 

 

 

Äckliga fästing!

Igår kväll var alla hundar inne i huset samtidigt för första gången sen Noomi flyttade in. Huskisarna fick sina klor klippta och nog är det smidigt att göra det inomhus med bra ljus även om det blir lite att städa.

När jag klippte Rossis ena framtass kände jag plötsligt något klibbigt som fastnade mellan mina fingrar och blodigt blev det. Visade sig vara en punkterad fästing som varit stor som en ärta ungefär… äckligt! Detta är första fästingen jag hittar på många år, och just i år verkar det vara mer fästingar här än vanligt. Många Hundägare som gjort ”fynd”. Undrar hur den dog och var den suttit?

Noomi fick förstås vistas bakom ett kompostgaller för ännu är det för tidigt att släppa ihop hela gänget. Hon och husse satt i tv-rummet medan vi var i köket.

Efter kloklippningen blev det godissök, 7 förväntansfulla kompisar står redo. 

Mysigt med huset fullt av hundar igen, så som det ska vara. Nä, hög tid att stiga upp. Måste fundera på vad vi ska göra ikväll och hur resten av veckan ska planeras träningsmässigt.

Fjälltur Låktatjåkka – Kårsavagge – Abisko

Ojoj, det här blogginlägget har nog tagit lika lång tid att skapa som en mindre fjälltur i sig! En bit över 2000 bilder att gå igenom från två olika kameror och det tar sin lilla tid, men det är alltid roligt att ha ett litet tidsdokument sparat.

Hejdå huskisarna!

Vi åkte hemifrån i måndags kring lunch, fyra personer, tre hundar, och packning för nästan en vecka i fjällen. De sex yngsta huskisarna fick bo kvar hemma medan en kär vän flyttade in i vårt hus för att vara hund- och husvakt. Supersnällt!

Fullpackad bild. Cyklarna fick följa med om vi skulle få tid över, och hundarnas burar fick åka med där bak ifall de skulle behövas. Giela och Noomi åkte där framme med mig och Lars. Mercedes Vito är verkligen en praktisk bil!

Första natten sov vi på Abisko Mountain Lodge. I tisdags packade vi för uteliv och drog på vandrarbyxorna. Härlig känsla! Vi började med en lunch vid Torneträsk nedanför Silverfallet. En mysig plats!

Silverfallet

Giela passade på att bada och ruskade sig även ute i vattnet. =)

Den här stranden är täckt av flata mjuka stenar och lockar alla besökare till att ”kasta macka”. I bakgrunden syns Lapporten.

Sambons systrar och Akitan Rikki

Tydligen inte så varmt i vattnet, desto bättre temperatur för att dricka av istället!

När det sen blev dags att dra iväg på veckans längre tur så blev det bara sambon och jag och Giela och Noomi som gick iväg. Vi gick upp där Loktajohka passerade E10, sträcket som syns en bit ner på bilden, sen fortsatte vi in mot Låktatjåkkastugan in i dalen.

I år hade vi en hel del ny utrustning med oss. Varsin ny Lundhagsryggsäck i olika storlek, sambon hade nya kängor (Viking), jag hade nytt liggunderlag (Thermarest), han gick med stavar, ja vi hade en hel del utrustning att ”testa”. För att göra bort den biten direkt så måste jag säga att jag aldrig sovit så gott i tält tidigare. Mitt Thermarest blir absolut en trogen vän!

Ryggsäcken hade en hel del smarta funktioner, t.ex. en mindre dagsäck som man kunde hänga på magen (och lägga en Noomi i t.ex.). Fick lite ont i axlarna men misstänker att det kan ha med nån inställning att göra. Den var på många sätt smartare utrustad än föregångaren (min tidigare fjällsäck) men vi saknade båda bra ställen att ha vattenflaskor så att man når dem framifrån även när man vill sätta tillbaka dem. Det var i stort sett omöjligt. =/

En av de allra bästa sakerna på hela turen var dubbla sockar – fick i stort sett inga skavsår alls och tejpade inte en enda gång! Är lite arg över att jag aldrig testat det rådet tidigare för det fungerade verkligen! En tunn socka inuti och en ullsocka utanpå – voila!

En annan mycket bra sak var turmaten vi köpte. Istället för att kladda i kokkärlen körde vi med mat som man tillagar genom att hälla varmvatten rakt i påsen, lite dyrare ja (ca 70-100 kr per portion) men väldigt praktiskt och gott! Skönt att slippa disk i kallvattnet.

Giela och Noomi, turkompisar!

Noomi åker ryggsäck.

Eftersom vi började gå sent på eftermiddagen nöjde vi oss med en första stigning och tältade en bit in i dalen. Giela kändes pigg och fräsch och vi hade med hennes Rimadyl förstås samt ett Back on Track för att hålla hennes rygg glad och pigg. Tant fyller 13 år om ungefär en månad och in i det sista var jag en aning tveksam till om hon skulle kunna följa med eller inte efter att hennes rygg åkt på en inflammation pga artrosen hon har. Första etappen var i alla fall inga problem.

Middag till Noomi och Giela

Vi hade en riktigt fin kväll med solnedgång över dalen och härligt väder. Sambon och jag fotade ikapp med varsin kamera och så här rosa var jag och Noomi just då.

Giela är en äkta husky på många sätt. Hon är ingen vidare draghund och har aldrig förstått det där med att jobba hårt, men hon har ”turmentaliteten” i sig. När man går så går man, när man stannar så lägger man sig och vilar och återhämtar sig i lugn och ro för att klara nästa etapp. Kanske inget som krävs för så här lätt vandring, men det är ändå roligt att se hur gamla egenskaper tittar fram.

Efter en härlig dag kröp vi ner i vårt lilla tält och funderade lite kring morgondagen. Vädergudarna hade nämligen lovat måttliga till stora mängder regn under onsdagen och vi ville helst inte sitta fast i tältet hela dagen. Inte heller gå i ösregn. Vi somnade med tummar och tassar hårt hållna.

God morgon onsdag!

Tittut!

Natten till onsdag regnade det en del och på morgonen blåste det ganska bra. Mörka moln väntade längre in i dalen så vi hade ingen brådska med att komma iväg. Hundarna satt oftast kopplade i min ryggsäck när vi pausade. Nåt år har jag släpat med en krok att sätta fast men det fungerar sällan bra i fjällterräng, tyngden av ryggsäcken räckte bra till dessa små hundar.

Noomi söker vindskydd bakom en sten

Fjantigt tyckte Giela, vinden vänder man helt enkelt ryggen!

När de mörka molnen fortsatte att komma och gå utan regn, så packade vi ihop och fortsatte inåt i dalen. Hundarna fick på sina täcken och vi kontrollerade vår regnutrustning i förebyggande syfte. Om vi skulle bli alldeles genomblöta hade vi ju alltid möjligheten att vända neråt igen.

Spännande för en liten Noomi! Tur att man har säkerhetssele på sig!

När vi passerat vattnet började det blåsa mer och regna lite smått. Och JO – det är en joggade som syns till höger i bild. Han passerade oss snabbt och kom neråt igen med samma fart efter en stund.

När vinden tog i blev ryggsäcken som ett segel och stegen blev väldigt tunga. Sen började det regna och i den piskande vinden blev vi snabbt blöta. Vi sökte skydd bakom en liten sten under varsin regnponcho, Giela rullade ihop sig till en liten boll i sitt täcke och Noomi satt under min regnponcho i ryggsäcken förstås. Inte riktigt vad vi hoppats på men ihopkrupna bakom stenen kunde vi undvika regnet.

Som tur var avtog regnet efter en stund och vi kunde fortsätta uppåt med vinden som enda motstånd. När vi hittade en större sten slog vi läger för lite fika hade vi både regn- och vindskydd av en stor sten. Noomi verkade lite frusen så hon fick sitta innanför min jacka under pausen och mysa.

Giela pussas

Efter det lugnade även vinden ner sig och vi kunde fortsätta i lugn och ro. Noomi fick gå en bit och de kläder som blivit blöta i regnet torkade rätt snabbt. Snabbtorkande kläder är väldigt trevligt!

Lite blåsigare ovanför stenen

När vi kom upp i den här dalen började Giela vädra och gå snabbare. Jag förstod snabbt att vi hade renar framför oss för det reagerar Giela alltid på.

Var är renen?

När husse tar toapaus nyttjar Noomi utsiktsplatsen

Slutligen fick vi syn på renarna på avstånd och tant blev jätteglad. Helst hade hon nog velat sitta kvar där hela dagen utan att gå vidare, eller helst av allt förstås, få vara lös en stund och springa och hälsa lite på dem…

En jättesöt liten fjällsjö högt upp på en fjällsida

Terrängen blev allt högre och regnet fortsatte att hålla sig borta. Trevligt! Inte långt ifrån Låktatjåkkastugan fick Noomi se sin allra första snö, och då fick hon förstås komma ner från ryggsäcken en stund för att inspektera.

Sen låg den då där, längst upp i en lång backe, Låktatjåkkastugan, Sveriges högst belägna fjällstation, 1228 m.ö.h. Ingen av oss visste nog riktigt vad vi skulle vänta oss, men där fanns dusch, bastu, servering och ett hundrum där vi kunde komma in hela familjen. Det blev varsin portion gulaschsoppa samt en Loka (en kall öl för sambon) och det var riktigt gott. Noomi var riktigt trött efter en dag full av nya intryck och somnade snabbt i mitt knä med huvudet på bordet.

Vi hade tänkt fortsätta en bit innanför fjällstationen innan vi tältade men det området hade väldigt ont om tältplatser så vi stannade vid stugan. Dalen i bakgrunden är den vi kom ifrån.

Frukost med utsikt mot Torneträsk och Björkliden

7km hade vi gått, 9 skulle avverkas under dagen. De flesta går nog denna tur på 3 dagar men för oss blev det 3,5. Med tanke på en gammal tant och en valp på släptåg så kändes det rätt lagomt och första kvällen en bit in i dalen var riktigt fin. Helt klart en mysig plats att tälta på! Vi lämnade Låktatjåkka dag tre efter att ha fått lite tips av andra vandrare och gick mot Kårsavagge.

Vägen ditåt bestod mest av sten och leden markerades bitvis bara av rösen. För att spara Noomis små tassar fick hon nästan inte gå alls. Giela har rejäla huskytrampdynor som klarar mycket slitage så där var det inga problem, men lilla Noomi har mjuka små valptrampdynor.

Pausa måste man förstås ändå göra

Noomi fikar också

Nä vi hade faktiskt eget fika, jag behövde inte äta Noomis tuggpinne

I ett obevakat ögonblick snodde Noomi husses mössa och det var dagens roligaste händelse tyckte hon! =)

I den här dalen finns gott om ädelsten, nämligen små granater!

På så hög höjd växer inte speciellt mycket och det mesta består av bara sten. Mottagning till mobilen hade vi dock även om vi sällan hade dem igång.

Noomi har åkt ryggsäck även tidigare men nu är hon snart i största och tyngsta laget. Hon passade i alla fall perfekt in i min lilla dagsäck och hängde så fint på min mage. Hon sitter lugn och tyst i ryggsäcken och håller utkik framåt hela tiden. Jag försökte att uppskatta lite ibland hur långt eller länge hon egentligen fick gå, men det är svårt. Nån gång kanske hon gick en halvtimme. Med fjällsäckar, två kameror och en tant som gillar att kissa på saker så rörde vi oss ju inte så snabbt. Andra gånger kanske hon gick 10 minuter och sen åkte en halvtimme eller timme.

Om Noomi hade fått bestämma hade hon säkert velat gå mycket mer än hon fick, men när man bara är fyra månader gammal vet man inte alltid sitt eget bästa. Dessutom försökte jag undvika att hon gick på de områden där det var stenigt och vasst underlag, eller svår terräng. Sånt finns ju inte på samma sätt hemma (för oss i alla fall).

Vi gick den mittersta vägen till Kårsavagge av de tre man kan välja på, förbi Guoblavaggi. Den var rösad men stigen var inte alltid lätt att se och inte utmärkt på alla kartor. Inte helt lätt terräng men inte svår heller bara man tog det lite lugnt över stenarna. Sambon hade GPS på telefonen samt Fjällkarta där (förutom den i pappersform förstås) och det var praktiskt att kunna se ganska exakt var vi var och vart vi borde sikta.

Slutligen började det slutta neråt, mer växtlighet kom tillbaka och framför oss visste vi att en lång dal skulle finnas.

Det vi hittade var nog ännu vackrare än vi väntat oss – ett riktigt superställe faktiskt! Dessutom kom solen fram igen och vi fick en riktigt magisk lunch med otrolig utsikt över Kårsavaggedalen där vi satt många hundra meter ovanför den.

Giela spanade in utsikten men bestämde sen att det var bättre att sola lite och vila sig.

-Får det lov att vara lite torkat renkött?

Förutom lunch kalasade vi på lite torkat renkött, mjölkchoklad och så en liten liten skvätt whiskey. Riktigt gott till chokladen och så fick lunchen lite mer lyxkänsla än bara ”äta ur en påse”. Kameran gick varmt och lunchen var underbar, men en sak glömde jag – att ta av mig skorna och lufta fötterna!

Lars och Noomi

Noomi

Vägen ner i dalen var ett litet äventyr. Där fanns någon slags rösad led men den gick genom vegetation och stigen gick inte att följa. Istället fick man ta sikte på nästa röse och hitta ett sätt att ta sig dit. Det tog säkert en timme eller mer att komma ner, och att gå nerför blir ju alltid mer spännande när man har packning på ryggen, en hund i koppel och en på magen dessutom. Vi tog det lugnt och saknade och pausade ofta i värmen för att inte bli trötta och vingliga. Dessutom var jag lite nervös över mina knän eftersom de kan bli lite trötta av att gå länge nerför på detta sätt. Det blir snabbt stor belastning och det gäller att ta lagom små steg.

Knäna klarade sig bra. Däremot tog fötterna stryk för både Lars och mig. Vi hade struntat i den viktiga regeln – stanna och lufta fötterna ibland! I värmen stannade vi för att dricka längs vägen ner men struntade i skorna. Resultatet blev ömma brinnande fotsulor och när vi kom ner och luftade fossingarna var det egentligen redan för sent. Där hjälpte inte ens dubbla sockar…

Kårsavaggedalen var fin även sett från dalens botten, och vi hittade en liten stig i gräset som vi kunde följa mot Kårsavaggestugan.

Vår första plan var att passera Kårsavaggestugan och fortsätta en bit till mot Abisko, men våra trötta fötter gjorde ont och det kändes dumt att pressa dem ytterligare. De behövde tid utanför skorna helt enkelt! Kårsavaggestugan var enkel med ved, utedass och möjlighet att komma under tak, vackert belägen vid en liten fors. Vi tältade nära forsen och hoppades att fötterna skulle vara gladare nästa dag.

Frukost, kantarellsoppa och bröd

-Till mig?

Frukost till hundarna

På slutet kan man faktiskt byta!

Bakom Noomi skymtar man stugorna.

Vi packade ihop rätt tidigt och påbörjade fjärde och sista dagens vandring mot Abisko. Vi hade 1,4 mil kvar och med tanke på fötternas status började vi fundera över om vi skulle dela upp det på två dagar eller inte. När man inte har bråttom och har med extra mat så kan man ju faktiskt göra precis hur man vill. Fötterna var dock mycket piggare och vi kände snabbt att sista sträckan inte skulle bli några problem även om den långa nedstigningen helt klart gett lite krämpor här och var.

På vägen ut till Abisko träffade vi ett gäng renar. De var inte bara nyfikna utan också efterhängsna och varje gång vi stannade för att lufta fötterna, fika eller äta, så kom de ikapp oss och gick om oss. Har man en rentokig hund som Giela med sig så underlättar det inte precis. Då vill man hellre passera renarna och slippa ha dem framför sig.

Giela med renar i blicken

En av våra trogna följeslagare

Gemensam renspaning

Medan Giela outtröttligt spanade på renarna när de korsade ett vattendrag och fortsatte upp på fjällsidan på andra sidan dalen plockade Noomi kråkbär istället. Där har vi en sak gemensamt, jag gillar också att äta kråkbär!

Fast ibland vill man göra lite som ens kompis gör också

Kråkbär i massor! =D

Noomi trivdes bra i sitt täcke från Hööks. Jättenöjd med passform och utformning, perfekt till en liten valp helt enkelt. Det skyddade mot regn (vilket egentligen inte hade behövts då Noomi satt under mitt regnskydd då det regnade) och gav lite extra värme.

När vi gick genom ett parti med mer fjällbjörk och sly mötte vi en lös hund. När den kommit fram till Giela ropade ägarna ”Är det en tik?”. Betyder det att något hade gått illa om det inte varit Giela utan nån av grabbarna jag haft med mig? Jag vet i alla fall att inte alla mina killar uppskattar oväntat besök alla gånger. Jag tror att de kopplade hunden sen när de märkte att de faktiskt inte var ensamma längs stigen. Giela blev förstås bara glad. Alla hundar är kompisar!

Abisko i sikte!

Sista biten började fötterna vara lite trötta för oss både men det fungerade bra. Om det inte varit för den rejäla nerstigningen så hade det nog aldrig blivit några problem. Varmt blev det i alla fall och tant började kännas lite trött.

När det var en kort bit kvar så lät jag Noomi gå i koppel och hon hade bråttom. Lars tyckte att jag skulle bära henne eftersom grusvägen var rätt ”vass” men dum som jag var tänkte jag att hon gått på liknande underlag hemma tidigare. Däremot har hon inte dragit i kopplet på sånt underlag förut och hennes baktassar blev lite nötta i kanten. Giela såg trött ut och gick sakta och jag fundera en hel del på om det faktiskt blivit för långt för henne eller om det bara var värmen som påverkade.

Framme i Abisko vid turiststationen tog vi varsin dusch medan hundarna fick vila i skuggan med den som inte duschade för tillfället. Även om vi inte var borta jättelänge så känns det alltid lite konstigt att komma tillbaka till ”allt folk” när man varit ute sådär. Både härligt och ohärligt liksom. På ett sätt hade det varit skönt att bara vänta om och dra iväg några dagar till… men med tanke på tant och fjant och våra fötter så blev detta nog alldeles lagomt.

På kvällen tältade vi nedanför Silverfallet med varsin chipspåse och en öl. Bilden är nog inte helt rättvisande för någon fest var det inte tal om. Däremot kan det hända att jag sjunger temat ur ”Sagan om ringen”, en melodi som vi båda hade ringande i öronen nästan hela turen. Noomi myste i mitt knä under en liten fleecefilt medan Giela sov gott inne i tältet. Fyra trötta och nöjda vandrare.

Klockan halv tre på natten vaknade jag och var pigg! Även om vi somnade om igen passade det rätt bra för solen var precis på väg upp och vi fick en makalös soluppgång över Torneträsk så kamerorna gick förstår varma. Eftersom vädret var så bra hade vi bara ställt upp innertältet för att få lite mer luftgenomströmning och utsikt, perfekt en sån här gång! Blev några vackra vyer innan vi somnade igen.

Morgon på riktigt

Giela sover gärna i sin Stålmannen-pose!

Noomi stal husses mössa ännu en gång. =) Den är tydligen jätterolig! På morgonen såg Giela rätt stel ut och jag fick ganska dåligt samvete. Även om jag vet att hon älskar att vara till fjälls så ville jag verkligen inte att hon skulle få mer ont. På första morgonpinkningen var tant ordentligt stel. =/

Noomi var lite öm om fötterna hon också men den typen av skador brukar gå över rätt snabbt bara man håller tassarna skyddade ett tag. Värre kändes det med lilla tant. När vi gick upp till vägen så gick hon sakta, inte så stappligt men långsamt och lugnt. När vi kom till bilen skuttade hon dock upp på förarsätet (som är ganska högt, kanske midjehöjd på en person?) som ingenting innan jag hann lyfta henne, och efter det så var hon som vanligt igen. Lite ondare fick hon nog första natten men det gick över snabbt och det var enormt skönt.

På vägen hem stannade vi i Kiruna för att äta på Annis grill och självklart måste man ha med en bild av gruvan när man passerar. På Annis åt vi ”mixed meal”, ett roligt mål med hamburgare, grillkorv, strips, mos, bacon och lite annat. Det var egentligen inte så väldigt gott, men roligt med lite variation.

Noomi och Giela sov gott i bilen på vägen hem medan sambon hittade på nya smaker på Loka. Vad sägs om Renköttsloka, Tallbarsloka eller Tvåtaktsloka? Nu har vi varit hemma i ett dygn och även om Noomis tassar fortfarande ser lite slitna ut så verkade de inte ömma eller besvära. Tant är precis som vanligt igen, men hon har drömt ovanligt mycket sen vi kom hem och sprungit i sömnen. Antagligen jagar hon runt på fjället och försöker få tag i de där luriga renarna som inte ville sluta retas!

Vi hade en riktigt härlig tur på alla sätt och jag kan verkligen rekommendera Låktatjåkka – Kårsavagge – Abisko. Det går även att gå från Björkliden till Låtkatjåkka. Många gick samma sträcka men åt andra hållet men då missar man den fantastiska utsikten eftersom det är tungt och nästan omöjligt att hitta rätt spår upp på den fjällsluttningen. De flesta går upp längre bort och då får man en lugnare stigning men missar utsikten. Dessutom var vägen upp till Låktatjåkka ganska bra eftersom stigningen gick i flera steg vilket gjorde det mindre jobbigt.

Sambon kom på att man kan gå samma sträcka som vi gick nu men bo två nätter i Låktatjåkka och gå mot Kårsavagge som en dagstur utan att gå nerför sluttningen och avsluta i Björkligen. Ett ganska smidigt sätt att komma högt upp och få se vackra vyer på ett par dagar.

Nu ska gräsmattan klippas och sen blir det äntligen hundträning igen. Imorgon kväll ska Noomi till sin uppfödare på en sista frisering inför helgens utställning… nu vet vi att vi kan gå i terräng – men kan vi gå i en ring?

Nu drar vi till fjälls!

Helgen har gått i packningens och förberedelsernas tecken. Fullt ös! Min ryggsäck vägde in på nätta 14kg vid en första check men sen har lite saker tillkommit och så ska ju ca 4,5kg Noomi hänga på min mage också. Förkylningen ligger och gnyr och vill inte riktigt försvinna hela vägen på även om den är på väg. Hmm… Vädret kring Abisko ser väldigt blandat ut beroende på vilken timme man tittar och  det växlar mellan massvis med regn och rätt OK. Giela verkar rätt pigg och vi packar förstås med oss medicin och Back on Track under resan. Det kliar i sambons hals. Ja denna tripp har helt enkelt förutsättningar för att bli en succé eller en katastrof!

Noomi tar förberedelserna med lugn

Noomi fick ett nytt regntäcke från Hööks igår för 179kr. Det gamla har hon redan vuxit ur och om man ska vara ute så måste man vara förberedd! Detta hade dessutom lite foder och ger lite värme. Om det regnar håller vi oss nog under tak eller tältduk när det går, men man måste ändå vara förberedd.

Det känns alltid lite vemodigt att lämna huskygänget men jag vet att de får den bästa omvårdnaden här hemma. Jag avslutade kvällen igår rätt klantigt med att klippa Mintu ganska rejält i pulpan. =/ Ska titta till lilla tassen en sista gång innan vi åker. På bilden ovanför ser han lite sur ut nästan men det är nog ögonen som luras. Mintu lever i nuet och är verkligen ingen hund som ”surar”. Däremot tycker han att kloklippning är lite läskigt så detta var ingen höjdare.

Det känns lite tråkigt att det har varit så jäktigt sista dagarna och att förkylningen har hindrat oss från att träna så mycket som vi brukar, men så kan det ju vara ibland. =/ Hade velat ha 3 timmar till idag!

Noomi – dagen D – efter kisspaus återtas position i sängen så kan människorna packa och springa bäst de vill!

Nu ska de sista sakerna på plats och sen drar vi – ses om en vecka!