Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…


2 kommentarer

Plötsligt har de yngst blivit de äldsta… =/

Det sägs ju ibland att de går tre och tre. Jag vet inte själv om det brukar stämma. Däremot vet jag att det vissa år och vissa tider känts som att ovanligt många fyrbenta vänner vandrat vidare samtidigt. 2011 var ju t.ex. ett sånt år, när bland annat Gakkon fick sina änglavingar. Nu ikväll fick jag veta att labradoren Smulan, som under några år var en trogen följare till vårt hundspann, också fått somna in nu. För bara några veckor sen när Veronica och jag promenerade i Åkerholmen pratade vi om Smulan och att hon börjat bli så gammal, och tänk, då kändes det som om hon hunnit bli äldre och mer sliten än Giela, men ödet ville annorlunda och istället blev det ju Giela som gick först.

Vintern 2006/2007 var Smulan den sjätte hunden i vårt lilla spann, och sen dess har alla utom vita Flinga blivit gamla och somnat in. Gakkon fick ju tyvärr inte ens bli sju år, min älskade tokiga, envisa och stolta ledarhund som här syns närmast kameran, medan Sälka, Giela, Miksi och Smulan i alla fall fick bli gamla. Här syns Giela i mitten längst till vänster i bild, ungefär lika gammal som Silva, Kaela, Nalle, Rotax och Mintu är nu. Min lilla tant, långt innan hon blev tant. Då var det ju istället Jacki, min första Cairnterrier, som var gammal och grå.

Mest minns jag dock Smulan som springande lös bredvid spannet, alltid klok och skötsam på alla sätt, och året efter hade ju även Rossi kommit med i gänget. Rossi och Flinga fyller 10 år nu i sommar, och blev plötsligt ensamma kvar av det ”gamla” gänget. De hundarna som allt började med och som jag upplevde mina första år av rejälare slädäventyr med.

Så, vila i frid alla kloka gamla vänner. Var och en av er har gett mig så många roliga, härliga och tokiga minnen att skratta åt under alla de år vi varit ute på äventyr tillsammans. Ibland har ni varit olydiga och tokiga, ibland har ni istället varit mycket smartare än oss tvåbenta och överträffat vår förmåga att hitta rätt och tänka klokt, så mycket att vi själva knappt kunde förstå hur det gått till, andra gånger har ni fått mig att le och lurat mina ögon att tåras, bara genom att älska ert arbete så och genom att fortsätta kämpa, mil efter mil, med en sån otrolig beslutsamhet och yrkesstolthet. Ja, några av er alltså, älskade lilla Giela älskade ju alltid att springa men var aldrig en sån som kämpade hårt i selen eller visade några ledaregenskaper, men jag vill ändå tänka att hon hade en viktig roll på sitt sätt. En del i kittet som ändå håller samman en grupp och skapar ett team även om hon kanske inte bidrog med arbetsmoral i första hand.

Nu ikväll har tunga regnskurar löst av varandra så Noomi och jag bestämde oss för en kväll i soffan. Glass, onepice och filt och så det nu 95 369 ord långa dokumentet som mina tankar börjat snurra kring igen efter alldeles för långt uppehåll. Bokskrivning med andra ord! Mitt hjärta krullar nästan ihop sig av stolhet när jag läser ord som jag skrivit för flera år sen och tycker att det är helt…genialt!

 

Annonser


6 kommentarer

På jakt efter solen

Wow! Vilken dag! Otroligt vackert ute nu även om man får jaga runt lite för att hitta sol uppe i skogen som når annat än trädtopparna. -15 grader och helt magiskt fint ute! Vi drog iväg upp mot fjället efter frukost, där uppe är det alltid mer snö men man måste ta sig förbi platån där allt ligger i skugga den här tiden på året.


Mot solen!

Äntligen! Uppe på myrarna lyste strimmor av guld och rimfrosten glittrade så vackert på snön. Helt klart värt slitet med att ta sig upp, för det är trots allt rätt många uppförsbackar och trots temperaturen fick jag ta av mig vantarna för att inte bli för varm. Smygträning även för matte helt enkelt för det ger trots allt lite puls att röra sig i jättekläderna. Normalt sett hjälper jag ju ytterst sällan hundarna med släden men med denna stigning och med tanke på hur pass otränade de är, så hade det inte varit schyst att inte göra det.

Hihi, Mintu vänder spannet men som vanligt är Silva snabb att haka på och för ett par sekunder ser allt lite kaotiskt ut innan alla rätat ut sig och hittat sin plats igen. Hundarna är inte speciellt tränade nu så vi valde att vända upp på myrarna. Det blev ungefär två timmar ute i spåren och de blev skönt trötta, så det kändes alldeles lagomt. Visst lockade Blaikfjällets vackra topp men den ligger ju kvar till nästa besök, när hundarna hunnit komma i bättre form. Just i år har ju mycket varit konstigt, och även hundarnas fysik är inte som den brukar vara riktigt.


Mitt kloka ledarpar, Mintu och Kaela


Silva och Rotax, mitt lilla kärlekspar. =)


Silva


Rotax


Rossi och Nalle


Godisutdelning

Idag var snön lite kärvare än igår och jag fick värma loss lite isbitar från ett par tassar, men det var ett glatt gäng som kom hem på gården och som extra krydda såg vi massvis med älgspår och även ett gäng älgar som åt sly. Superkul tyckte förstås hundarna och såna gånger får de alltid lite extra krafter direkt. Jag blev tvungen att skratta på väg uppför i de värsta backarna när hundarna sparade energi och gick sakta. Vi stannade för att ladda om och efter en kort stund såg jag på gänget att de hört något längre fram. Alla stod stilla och lyssnade spänt när jag viskade ”Japp…!” och sekunden efter sköt alla sex framåt i full fart. Finns motivationen så – finns helt enkelt alltid lite mer att ge.

Så, nu blir det en lugn kväll som jag ska ägna åt att fortsätta på min bok. Ett livsprojekt som fått ligga vilande senaste halvåret (fast den lever ju alltid i mina tankar, och flera nya idéer och anteckningar har ju tillkommit även om wordfilen knappt öppnats), och så lite mys med Lillskägget och hennes tratt. Skön avslutning på en riktigt bra dag. Idag hade jag allt, och saknade bara en. Ha en bra kväll allihop!


Lämna en kommentar

En hel vecka i ett inlägg

En hel vecka har gått och mycket har hänt! Detta blir alltså lite av ett mastodontinlägg…så som det lätt kan bli. I början av veckan åkte jag till Gävle med fyra fina kollegor för elnätsmässa. Superintressant och väldigt trevligt. Jag är så glad och tacksam över mina underbara kollegor, ett gäng duktiga, roliga, härliga och underbara människor med hjärtat på rätta stället. Vi hade riktigt trevligt även om jag förstås saknade hussen och hundarna.

Under veckan som gått har vi även tagit ett lite känslosamt beslut. Lillsläden, den lilla släden som Veronica och jag köpte från Storforsen (där den stod bakom ett uthus i skogen och inte hade pysslats om på länge) för 10 år sen – har sålts! Denna lilla släden var den allra första jag körde, då med Sälka, Giela och Miksi, och det var också den vi körde första tiden när vi började ge oss ut på äventyr med vårt gemensamma 5-spann. Sen började den kännas för liten och efter en upprustning har den mest stått i garaget som ”back up”. Nu ville en bekant köpa den och det känns jättebra att den får ett bra hem! Vemodigt på ett sätt – men mest av allt bara bra! Nu får den susa fram över vidderna igen dragen av ett gäng ivriga settrar!

I torsdags var det 24 grader varmt men jag var sugen på en löptur och tog med mig Noomi för allra första gången. 24 grader är VARMT och jag skulle aldrig ta med huskisarna ut i sån värme. De jobbar för hårt och riskerar att gå varma. Noomi må vara en liten galning men hon klarar värme bra och springer inte lika fokuserat framåt utan är duktigare på att micropausa. Jag springer ju inte heller så snabbt. Vi stannade för paus och svalka vid bäckar och vattenhål och det fungerade jättefint. Tungan var inte längre än vid promenaderna och lilltjejen var jätteduktig för att vara första gången. Tror bestämt att Noomi ska få bli min nya lilla löpningskamrat för hon behöver börja bygga lite kondition inför söket!


Vill hämta pinnen…men når inte riktigt!

Huskisarna fick en vilokväll eftersom värmen varken tillät drag eller att sitta i bil och vänta på sin tur att spåra riktigt. I fredags däremot blev det spår och vi hann precis klart innan regnet började bli mer intensivt.


Solglasögonen innanför vindrutan

Igår var det dags för dragträning för mulet väder och 15 grader kändes som en chans vi inte ville missa! Så här ivriga blev mina små vänner:


Systrarna Silva och Kaela springer oftast tätt ihop men inte här!

För bara 1,5 månad sen hade vi slädföre och kring en meter snö på vissa ställen, men nu börjar det vara ganska grönt och i dikena ligger grodyngel och gottar till sig. Det går verkligen snabbt mellan årstiderna här uppe!


Ett blommande träd bakom vårt hus


Blommor kring husknuten


Trötta å nöjda huskisar

När huskisarna fått springa åkte jag in till stan en sväng och trängdes med alla andra. Oj så mycket folk där var! Köpte lite tuggben till hundarna och så lite nya träningskläder till mig själv. jobbigt att dra favoritera mellan jobbet å hemma nu när utesäsongen är igång och det inte bara blir styrketräning på jobbet. Fyndade lite!

Sen fick Giela och Noomi en promenad runt träsket på närmare två timmar. Giela har fått tätare laserbehandlingar på senaste tiden och jag tycker att hon verkar piggare i ryggen igen. Skönt att tant fortfarande följer med på långpromenader och stortrivs med det.


Kallkällvägen

Giela har alltid älskat att plaska och bada och om det finns vatten så går/springer hon helst igenom det. Noomi gick istället runt på sidan. Hon är väldigt fascinerad av vatten men vill mest undersöka och gräva, inte gå så långt ut.

Vi har bott i nästan åtta år här i Vittjärv och jag måste säga att vi har trivts väldigt bra. En mysig by med lite lantlig känsla och nära till skog och natur, samtidigt som stan finns bara 10 minuter bort. Många fina ställen och promenadvägar (och skoterspår förstås!) som jag kommer att sakna ibland!

Nu får vi snart ge oss ut på nya upptäcksfärder i Rågraven och hitta nya guldkorn där. Tänk så underligt det blir att köra släde på ett ställe där hundarna å jag inte hittar nånstans! Nu är jag ju van vid att hundarna kan alla spår och att jag egentligen knappt behöver be dem svänga. Ska bli kul att utforska allt nytt! Jag gissar att den första vintern mest kommer att gå åt till att köra närmare byn även om jag redan spanat in ett par längre turer som kan passa oss bra (på Eniro.se finns skoterledskarta nämligen!!!)


Nytt bad för tant, Noomi hänger vid kanten…

Trots att vi haft över 20 grader flera dagar och även riktigt varmt på nätterna finns det fortfarande snö kvar här och var. Längst in efter Leåkersvägen töar det alltid långsamt.

Noomi är verkligen jätteduktig på att hålla sig nära. Hennes normala aktionsradie är inom 10 meter från mig och längre bort än 20 meter är hon aldrig. Hon håller koll själv och jag behöver ytterst sällan ropa på henne (men vi tränar förstås ändå).

Vi passerade också ett gammal ödehus med ett enda rum som vi tittade närmare på. Giela och Noomi gick in men jag väntade i dörren. När vi skulle gå vidare ropade jag på Noomi och jag blev tvungen att skratta när hon inte kom ut genom dörren utan kastade sig ut genom ett öppet fönster på baksidan istället. Helt klart snabbaste vägen vidare!

Noomi må vara ”fullt ös medvetslös” men hon sitter fint stilla när man vill ta en bild. Tant Giela är ju också rätt fartig för att vara snart 14 år, men hon är nästan omöjlig att fotografera med en långsam kompaktkamera. Hon steppar omkring, trampar, slänger med huvudet, pratar lite och skuttar lite till. Jag fick försöka mååånga gånger och Noomi blev alltid fin…

Till slut fick jag i alla fall den här bilden:


En smutsig och glad tant!


Nästan hemma

Husse är i Umeå på miniracingtävling så hundarna å jag har haft huset för oss själva i helgen. Tomt men ändå mysigt. Jag har skrivit lite mer på boken (snart 95 000 ord) och städat och stökat lite. Nu har vi fått klartecken från mäklaren och på fredag 12.00 får vi nycklarna till nya huset och projektet ”storflytt” kan börja. Än så länge har vi inte packat en enda pinyl men det känns rätt bra. När det väl drar igång så finns ju liksom ingen återvändo. Kaoset kommer att komma när det är tid och jag har ingen brådska in i det.


Lite av kvällens goda mat

Nu ska jag gå ut och köra några varv med gräsklipparen och sen ta en långpromenad med Giela och Noomi. Vad huskisarna ska få göra idag har jag inte riktigt bestämt. SMHI hade ju lovat en dag med kompakt regn så jag hade ingen färdig plan. Istället är det soligt och blåser lite lätt. Blir ingen dragträning men kanske spår lite senare?


8 kommentarer

Skrivkväll

Igår kväll fick hundarna en oplanerad vilokväll. Jag fylldes av en plötslig lust att dyka ner i mitt bokprojekt och eftersom boken fått vila i ett par veckor nu så kändes det rätt att ta tag i den.  Jag korrekturläser nu från början till ”slut” och har kanske 200 sidor ”bok” som utgör ett första utkast. Efter det saknas det vissa bitar och sen återstår kanske 100 sidor till att skriva innan berättelsen är komplett i ett första utkast, men känslan av att läsa så stora delar av berättelsen som en sammanhängande historia är fantastisk. Igår var en bra dag. Igår tyckte jag att det jag läste kändes bra och jag imponerades ibland av mina egna tankar och formuleringar. När man inte läst en text på kanske ett år så blir det ju extra spännande att dyka ner i just de bitarna på nytt. Annat skrev jag för bara nån månad sen och det ligger ju färskare i minnet.

Det ska bli otroligt spännande att låta några utvalda testläsare ta sig an berättelsen sen. Den kanske är helt intetsägande eller tråkig? Svår att förstå? Spännande och tänkvärd? Just nu kan jag ju bara gissa hur man skulle se på texten om man läste den helt utan att veta vad som ska hända och varför. Jag vill tro att vissa delar är ganska spännande och väcker tankar och känslor. Jag hoppas! Säkert mycket som behöver rättas till på olika sätt men grunden känns bra.

Tyvärr blir det nog svårt att hålla skrivångan uppe nu i sommar med flytt, resor och hundträning osv., men jag ska verkligen försöka. Efter 5,5 års skrivande så finns faktiskt slutmålet i sikte. Alla ord och tankar bildar snart en bok. En berättelse om några modiga tjejer och kvinnor och deras olika sätt att ta sig genom livet i en värld för länge, länge sen.


2 kommentarer

Äntligen blev det vintersnyggt igen!


God morgon Mintu, Kaela och Nalle!

Ni som brukar läsa bloggen vet att jag egentligen nästan hade gett upp. Efter att ha genomlidit veckor av plusgrader och ständigt minskande snödjup började jag på allvar att inventera spårmarker, planera agilitybanan på tomten och sakta förlika mig med tanken på att varje slädtur från tomten kunde vara den sista. Att slädsäsongen antagligen skulle ta slut ungefär en månad tidigare än vanligt.

Idag har vi istället vaknat till ungefär 10 centimeter vacker, vit, underbar snö. Den täckte över det smutsiga och bara i skogen och det var helt underbart att tyst glida genom vintern med släden igen. Alla isiga och hårda spår har ju inneburit ett konstant bromsande (dvs. det slamrar och låter) senaste veckorna och med de ojämna spåren ledsnar man snart på att höra släden dunka i nästa knöl (dunk…dunk…dunk…dunk…dunk…). Jag hade nästan glömt hur tyst och mjukt det är att köra släde…när det är VINTER alltså!

10 centimeter är inte mycket. Detta räddar inte vintern på nåt sätt om det inte kommer mer och börjar vara kallare. Men just nu gav det oss ändå några extra dagar och det ryktas om mer snö nu i veckan. Kanske finns det hopp ändå. =) Mentalt kändes det i alla fall sååå  mycket bättre!

När vi kört bara några kilometer så började det sprätta upp blod och inte bara snö när spannet sprang. Det visade sig vara Nalle som skadat ena trampdynan på vänster baktass. Nalle fick på sig en socke som skydd och verkade inte bry sig i övrigt.

Sen började solen så smått skina igenom molnen och morgonen utvecklades till en av vinterns absolut vackraste dagar. Fotovädret var helt perfekt och kameran gick varm, men min fjärrkontroll  strulade lite och det blev inte alltid bilder…surt! Så här ”fotomagiskt” är det inte speciellt ofta! Hundarna fick agera fotomodeller hela tiden och det blev många fotostopp och teknikstopp…


Det finns nackdelar med att inte vara först när man kör i nysnö


Mintu hann springa ur bild… å det var inte bara en gång utan tusen gånger som det strulade!


Snirkligt, snöigt och nedförsbacke, och här har hundarna ALLTID bråttom!

Det var verkligen riktigt vackert ute idag och så himla härligt att det kändes VINTER igen! Vi körde delvis ospårat och egentligen var det ju inte alls mycket nysnö, men samtidigt minns jag inte när vi senast fick mer än några enstaka flingor från himlen, så hundarna har inte behövt springa i denna typ av snö på väldigt länge. Det märktes att det ökade motståndet och värmen tog lite extra på krafterna och när vi närmade oss ”hemma” tre timmar efter att vi åkt verkade alla lite extra trötta och nöjda.

Innan jag hann ta av alla selar hade Rotax kastat sig raklång på snön och nästan somnat. Trött kille! Men en trött husky är ju en glad och nöjd husky och Rotax gillar att ligga på sidan en stund efter att man sprungit. Det är liksom hans ”grej”.  Efter en liten stund kom han upp för avklädning och gos istället.


Mys med Mintu – min älskade kloka ledarhund!

Efter lunch liftade jag in till stan med sambon och sen gick Giela, Noomi och jag hem till Vittjärv. Det blir ungefär 8,5km och tog lite över 2 timmar eftersom tant och fjant förstås ville nosa lite och titta lite ibland. Bra sätt att få lite omväxling på promenaderna! Bitvis var det slaskigt och plusgraderna började snabbt smälta den nya snön som kommit… =( Dock hade jag sällskap i mobilen av några galna, härliga, roliga kollegor via Whatsup så det blev många gapskratt längs gångvägarna. Jag hade nog inte vågat tro att jag skulle hitta ett så härligt gäng kollegor igen men de är verkligen helt underbara. Å lagom knäppa så att man själv passar in! =)

Nu kallar sängen och vi hoppas få lite vintermagi även imorgon. Slädkörning blir det i alla fall och långpromenad med tant och fjant. Förhoppningsvis även några timmar författande…nu har jag många nya idéer som ska passas ihop med allt det som redan skrivits och det känns inte helt enkelt. =/

 

 

 

 

 

 

 


3 kommentarer

Skriv- och lydnadskväll

Ikväll är det vilokväll för huskisarna och egentligen är det min skrivkväll, men det går sisådär just nu. Har många nya idéer som ska samsas ihop med de gamla och det är ingen lätt match! Lite över 94000 ord finns det i alla fall i min bok nu! Noomi och jag har passat på att träna lite lydnad och hon är så himla rolig och härlig. Dessutom så har vi gjort ett framsteg – nu klättrade hon själv upp i mitt knä när jag skulle bära ner henne i källaren. Annars är hon ju lite misstänksam ibland och sitter gärna i knäet när hon känner för det, men inte alltid när man ber henne…

Vi tränade vidare på apporteringen i Lk1, Lk2 och Lk3 lite blandat. Jag tycker egentligen inte att det är så himla olika moment och blandar gärna. Tycker att det är lättare att jobba med förståelse för ord och moment om man kan variera dem lite. Nu kan hon oftast hålla apporten ett par sekunder men vill ibland lägga sig eller tugga. Hur det fungerar beror mest på sinnesstämning just nu så vi försöker hitta rätt energinivå för att det ska bli rätt. Att hämta den fungerar jättefint även över hinder och detta har snabbt blivit ett av hennes favoritmoment. Att däremot bara sitta stilla och hålla den är kanske inte riktigt lika spännande som just det där med att få hääämta… =)

Vi tränade även lite platsliggning men tyst matte och inga störningar alls, men längre tid istället, samt position i fria följet. När det är snyggt så tycker jag att det ser riktigt bra ut men ibland glider hon ut eller fram och så kan vi ju inte gå så länge ännu. Det är helt klart momentet vi har mest kvar att slipa på, men det är ju inte så konstigt heller.


Hopp över hinder med metallapport – because we can!

Vi tränade ca 45 minuter i sträck i stort sett. Det sägs ju att man ska träna korta pass och pausa mycket osv, men jag tycker inte att det är lika viktigt eller givande med en hund som hunnit lite längre och börjar ha lite ”fighting spirit” i jobbet. När Noomi var liten så pausade vi ofta ofta ofta men nu går det precis lika bra att bara köra på och just det där med att kunna koncentrera sig länge är ju nyttigt att träna på, så länge man har en hund som klarar av att koncentrera sig och inte blir less. Att förlänga passen får inte gå ut över attityden eller orken.

I slutet testade vi Manner’s Mindern och Noomi tyckte den var jättefrän. Hon stirrade dock mest på locket men det är ju inte där godisen kommer ut… för er som undrar så är det alltså en apparat som spottar ut en godis när man trycker på en fjärrkontroll, alltså ett sätt att kontrollera godisbelöning på avstånd! Den ska vi absolut införa i träningen, bara Noomi lär sig var hon ska söka godisen…

Huskisarna ska få lite goda köttben och jag ska dyka ner i min bok igen… nu ska här skapas!


Lämna en kommentar

Hemma i Vittjärv igen

En sista liten tur i Blaiken medan snön dalade ner över oss. Noomi och Giela stannade hemma eftersom slädsäcken ändå mest fylls med snö i sånt här väder. Till vänster ser man ena änden av Kyrkberget, berget som man ser om man tittar ut från mamma och pappas köksfönster (fast då är det andra sidan).


Mintu snöbadar

Vi körde bara lite över en mil för att hundarna skulle få jogga loss lite och röra sig innan bilresan. Efter lunch med mormor och besök av en moster så packade vi in oss och alla hundarna i bilen för att åka hem mot Vittjärv igen. Pappa skickade även med torkat älgskinn och frusen fisk till hundarna – mums!

En stund efter Sorsele började Silva småskälla bakifrån skåpet. Sådär som hon låter om hon vill nånting –  ”boff…boff…boff”! Vi stannade för kisspaus och det visade sig att lilla Silvan var dålig i magen. =( Tur att hon är klok och kan säga till. Vi hade ju inte ens kört de första 15 milen så om hon inte sagt till hade vi absolut inte stannat så tidigt.

När vi passerat Arvidsjaur så hände en lite läskig sak. En bil som legat bakom en stund ville köra om på en raksträcka och jag höll ut lite åt kanten. Nästa gång jag tittade i backspegeln såg jag istället hur bilen snurrade runt runt runt…alldeles bakom oss! Plast och snö flög åt alla håll och bilen snurrade flera varv innan den stannade i färdriktningen igen. Föraren hade tur och allt gick bra. Han hamnade inte i diket utan kunde själv köra vidare och förutom lite plastdetaljer så klarade sig bilen bra och inga andra bilar blandades in. Jag har ingen aning hur nära oss han snurrade egentlingen, men det såg rätt läskigt ut ändå innan man visste hur det skulle sluta.

Hundarna verkade ivriga att komma hem till sina hundgårdar och kojor igen, och som tidig middag fick huskisarna lite älgskinn och varsin halv frusen fisk. Mums! Naturliga och goda snacks/mat. Efter tre dagars körning blir det en vilodag för huskisarna imorgon. Själv ska jag försöka hålla liv i min nya rutin där måndag kväll betyder ”skrivkväll” och fokusera på min bok. Hundarnas klor skulle dock behöva klippas så det kanske vi klämmer in, och så tror jag att de ska få roa sig med att tugga ben medan jag skapar vid datorn. Då blir nog alla nöjda.