Tillbaka igen!

Tiden springer verkligen fram och jag har länge funderat på hur jag skulle göra med bloggen, om jag helt enkelt skulle radera allt eller bara låta den vara. Länge kände jag att jag inte hade varken tid eller lust att uppdatera den. Det tar ju faktiskt betydligt mycket mer tid än man kan tro, och att blogga dagligen och jobba heltid och ha ett hundspann och en häst och ett eget hus… nä så kommer det aldrig att bli, den tiden använder jag hellre till livet, hundarna och hästen. Däremot fick jag en tanke om att börja skriva lite igen nu när så mycket i livet ändrats. Det kändes faktiskt lite roligt och intressant igen, så vi får se vart det leder.

Vad har hänt sen senaste inlägget då? Massvis förstås. Till att börja med har Rossi lämnat gänget. Hon fyllde ju 12 år i höstas och jag hade hoppats att hon skulle få vara med ett par år till och åka med i släden, men i början av december blev hon tvärt dålig och började andas väldigt tungt. Jag förstod redan i bilen in till veterinären att det rörde sig om vätska i lungorna och vid den åldern är det ju aldrig ett bra tecken. Chansen att det ska vara av en orsak som är vettig att åtgärda är ju inte alltför stor. Mycket riktigt så kunde veterinären knappt urskilja hennes hjärtslag, så något i henne var ju allvarligt fel, och jag beslöt där och då att låta henne somna in utan vidare undersökning, i samråd med vår veterinär.

När lungorna fylls med vätska beror det som jag förstått det oftast på att hjärtat är för svagt för att hålla igång cirkulationen och ”hålla undan”, så lungorna fylls med vätska. Att tömma dem köper bara lite, lite tid, om man inte hittar och åtgärdar grundproblemet är situationen strax densamma igen. På något sätt har det varit på samma sätt med alla de fyra hundar jag behövt skiljas från än så länge. Beslutet har aldrig varit svårt för de har alla haft oddsen (och åldern) väldigt hårt emot sig och insjuknat väldigt snabbt, men likväl är det förstås fruktansvärt tungt. =( Vi saknar vår lilla tant förstås!

Över till roligare saker, alla andra hundar mår i alla fall bra än så länge! Noomi fyller snart 5 år, och börjar vara riktigt vuxen och klok. Hon formligen älskar att följa med till stallet och är bästa kompis med fåren, hon kan inte få nog av dem och vill gärna försöka mysa med dem på foderbordet. Huskygänget mår också bra, men åldern börjar göra sig påmind. I år fyller ju 4 av dem 10, och Mintu blir 9 år på måndag. Xuper är gängets yngling med sina 8 år, men nog märks det på fart och styrka att det börjar vara ett litet  pensionärsgäng jag kör omkring med. Jag är i alla fall bara tacksam så länge de får vara friska och glada och vi kan köra vidare. Vissa dagar tänker jag att detta är mina sista draghundar för nu, andra dagar kan jag inte tänka mig att vara utan detta och funderar på att ha ett lite mindre spann inom ett par år.

En av de största skillnaderna mot förr är förstås att Kråkan flyttat in. I slutet av september gjorde jag slag i saken och köpte en alldeles egen häst, en dröm jag haft precis hela livet. Jag och ett par trogna kompisar åkte runt i Norrbotten och Västerbotten och tittade på lite olika hästar men till slut var det Kråkan som fick mitt hjärta, en svart kallblodstravarvalack på snart 6 år som inte hade nog med tävlingsinstinkt för travet. Kråkan har haft en bra uppväxt och varit utan skador, och en stor fördel med att köpa en fd. travare är ju att de generellt är mycket miljötränade samt väldigt välhanterade och uppfostrade.

Kråkan är otroligt snäll mot precis allt och alla, jag tror aldrig jag sett honom göra en sur min, och han har verkligen vunnit mitt hjärta på alla sätt. En sån otroligt ståtlig och vacker varelse, som jag ser upp till på så många sätt. Han är riden främst sen förra sommaren så han har en del kvar att lära, men nu har vi hittat galoppen och börjar kunna trava i vettigt tempo (dvs. inte supersnabbt) stor del av tiden och det är verkligen otroligt givande att få vara med från start och forma en individ. Kråkan och hans utveckling kommer ni förmodligen att få läsa mer om här framöver!

Så, det var en liten uppdatering från senast! Hundarna har tyvärr körts ovanligt lite denna vinter, främst för att jag var utomlands 2,5 veckor under januari och kände att det var oschyst mot dem att lämna dem hemma i högform. Före resan körde vi regelbundet men bara kortare distanser, och det gör ju att vi inte riktigt är igång nu heller. Gångna helgen körde vi ca 1,8 mil lördag och söndag, söndagen i mer kuperad terräng, och på söndag kväll var Nalle lite öm i frambenen. Bara att inse, sånt som tidigare bara swishade förbi kan vara lite tungt nu för panchisarna. Läget är känns ju lite bitterljuvt för denna vintersäsongen är nog den bästa jag upplevt sen jag började med draghundar, vintern började tidigt – och sen har den hållit i sig! Vi har ungefär en meter snö och träden har legat vackert snötyngda större delen av vintern känns det som. Otroligt vackert!

De stora snömängderna märks förstås på många sätt. Hundgårdarna är riktigt insnöade, gallret som sommartid är 180 cm högt är nu istället löjligt lågt. Hundarna skulle kunna skutta över hur lätt som helst! Men jag har skottat på sidorna ut mot väggen och andra utsatta ställen och som tur är verkar de ju inte förstå hur nära friheten de faktiskt är. Ja, nog faktiskt så att de även trivs i sina ”hem” och är rätt nöjda med att vara där.

Vindskydden är också helt insnöade, på bilden nedan ser man ju taket på det nyaste och högsta vindskyddet, normalt sett är det högt att hoppa upp på taket. Nu får de istället gräva sig ner för att komma in i det, hihi.

Som synes skulle Mintu nästan kunna snubbla ut över kanten om han försökte…

En mycket kall tur på älven fick vi förra lördagen, jädrar vad jag frös innan vi var hemma, men i efterhand minns man ju bara hur vackert det var, kalla händer och fötter töar ju (så länge man inte förfrusit dem). Däremot får Noomi inte vara med nu för hon kraxar och låter lite. I hennes hundvakts område går kennelhosta så hon och huskisarna är nu hårt åtskilda hela tiden. Hoppas innerligt att huskygänget får hålla sig friska för nu är det ju deras tid och vem vet, det är ju inte självklart att jag har ett friskt 6-spann även nästa säsong. =/

I söndags körde vi upp till fina Obisträsk för att grilla korv, bara fluffisarna och jag. Vi fick ännu en otroligt vacker vinterdag, kallt men hanterbart, och magiskt vintersoligt.

När jag grillat lite korv och skulle titta till hundarna, ja det är så mycket snö och snövallar kring grillplatsen att jag omöjligt kunde se alla hundarna från eldstaden, kunde jag bara räkna till fem hundar. Silva saknades! Silva är ju en mycket påhittig och kapabel liten hund så jag hann få hjärtat i halsgropen innan jag hittade henne längst in i slädsäcken, nerkrupen under ankarna.

Säsongens (ja faktiskt, har tagit alldeles för länge!) första grillade korvar smakade i alla fall helt gudomligt! En väl grillad falukorv med Felix ketchup ute i det fria – det slår det mesta en gourmetrestaurang kan erbjuda.

Slutligen en bild på Kråkan, jag måste verkligen försöka fotografera honom lite mer seriös någon dag och inte bara ta selfies med honom i stallet – för han är otroligt vacker.  Jaja, just nu ser han rätt mycket ut som en mammut, men inom kort ska ni få se, min ståtlige svarte springare med den knasiga bläsen.

2018 är ett år jag verkligen ser fram emot, på så många sätt, så vi får väl se hur mycket  av året som hamnar på bloggen. De senaste åren har på många sätt varit tuffa, otroligt lärorika, men nu känner jag att allt börjat falla på plats – mot äventyret och vidare! =)

Dvs…jag ska åka till stallet och ta in de hästar som ska sova inne samt ta hand om Kråkan. Drar på en lite envis förkylning som jag hoppas vara kvitt till imorgon så att det kan bli ridning och slädäventyr!

Jo just ja – en riktigt häftig sak till har hänt sen senast. Under solsemestern till Kap Verde skrev jag klart det första utkastet till min bok. Efter att ha jobbat på den av och till i ungefär 10 år fick till slut hela berättelsen flätas samman. En riktigt skön och lite overklig känsla, oavsett vad som händer med den sen är jag otroligt stolt över att ha drivit detta projekt i mål! Over and out!

Plötsligt har de yngst blivit de äldsta… =/

Det sägs ju ibland att de går tre och tre. Jag vet inte själv om det brukar stämma. Däremot vet jag att det vissa år och vissa tider känts som att ovanligt många fyrbenta vänner vandrat vidare samtidigt. 2011 var ju t.ex. ett sånt år, när bland annat Gakkon fick sina änglavingar. Nu ikväll fick jag veta att labradoren Smulan, som under några år var en trogen följare till vårt hundspann, också fått somna in nu. För bara några veckor sen när Veronica och jag promenerade i Åkerholmen pratade vi om Smulan och att hon börjat bli så gammal, och tänk, då kändes det som om hon hunnit bli äldre och mer sliten än Giela, men ödet ville annorlunda och istället blev det ju Giela som gick först.

Vintern 2006/2007 var Smulan den sjätte hunden i vårt lilla spann, och sen dess har alla utom vita Flinga blivit gamla och somnat in. Gakkon fick ju tyvärr inte ens bli sju år, min älskade tokiga, envisa och stolta ledarhund som här syns närmast kameran, medan Sälka, Giela, Miksi och Smulan i alla fall fick bli gamla. Här syns Giela i mitten längst till vänster i bild, ungefär lika gammal som Silva, Kaela, Nalle, Rotax och Mintu är nu. Min lilla tant, långt innan hon blev tant. Då var det ju istället Jacki, min första Cairnterrier, som var gammal och grå.

Mest minns jag dock Smulan som springande lös bredvid spannet, alltid klok och skötsam på alla sätt, och året efter hade ju även Rossi kommit med i gänget. Rossi och Flinga fyller 10 år nu i sommar, och blev plötsligt ensamma kvar av det ”gamla” gänget. De hundarna som allt började med och som jag upplevde mina första år av rejälare slädäventyr med.

Så, vila i frid alla kloka gamla vänner. Var och en av er har gett mig så många roliga, härliga och tokiga minnen att skratta åt under alla de år vi varit ute på äventyr tillsammans. Ibland har ni varit olydiga och tokiga, ibland har ni istället varit mycket smartare än oss tvåbenta och överträffat vår förmåga att hitta rätt och tänka klokt, så mycket att vi själva knappt kunde förstå hur det gått till, andra gånger har ni fått mig att le och lurat mina ögon att tåras, bara genom att älska ert arbete så och genom att fortsätta kämpa, mil efter mil, med en sån otrolig beslutsamhet och yrkesstolthet. Ja, några av er alltså, älskade lilla Giela älskade ju alltid att springa men var aldrig en sån som kämpade hårt i selen eller visade några ledaregenskaper, men jag vill ändå tänka att hon hade en viktig roll på sitt sätt. En del i kittet som ändå håller samman en grupp och skapar ett team även om hon kanske inte bidrog med arbetsmoral i första hand.

Nu ikväll har tunga regnskurar löst av varandra så Noomi och jag bestämde oss för en kväll i soffan. Glass, onepice och filt och så det nu 95 369 ord långa dokumentet som mina tankar börjat snurra kring igen efter alldeles för långt uppehåll. Bokskrivning med andra ord! Mitt hjärta krullar nästan ihop sig av stolhet när jag läser ord som jag skrivit för flera år sen och tycker att det är helt…genialt!

 

På jakt efter solen

Wow! Vilken dag! Otroligt vackert ute nu även om man får jaga runt lite för att hitta sol uppe i skogen som når annat än trädtopparna. -15 grader och helt magiskt fint ute! Vi drog iväg upp mot fjället efter frukost, där uppe är det alltid mer snö men man måste ta sig förbi platån där allt ligger i skugga den här tiden på året.

Mot solen!

Äntligen! Uppe på myrarna lyste strimmor av guld och rimfrosten glittrade så vackert på snön. Helt klart värt slitet med att ta sig upp, för det är trots allt rätt många uppförsbackar och trots temperaturen fick jag ta av mig vantarna för att inte bli för varm. Smygträning även för matte helt enkelt för det ger trots allt lite puls att röra sig i jättekläderna. Normalt sett hjälper jag ju ytterst sällan hundarna med släden men med denna stigning och med tanke på hur pass otränade de är, så hade det inte varit schyst att inte göra det.

Hihi, Mintu vänder spannet men som vanligt är Silva snabb att haka på och för ett par sekunder ser allt lite kaotiskt ut innan alla rätat ut sig och hittat sin plats igen. Hundarna är inte speciellt tränade nu så vi valde att vända upp på myrarna. Det blev ungefär två timmar ute i spåren och de blev skönt trötta, så det kändes alldeles lagomt. Visst lockade Blaikfjällets vackra topp men den ligger ju kvar till nästa besök, när hundarna hunnit komma i bättre form. Just i år har ju mycket varit konstigt, och även hundarnas fysik är inte som den brukar vara riktigt.

Mitt kloka ledarpar, Mintu och Kaela

Silva och Rotax, mitt lilla kärlekspar. =)

Silva

Rotax

Rossi och Nalle

Godisutdelning

Idag var snön lite kärvare än igår och jag fick värma loss lite isbitar från ett par tassar, men det var ett glatt gäng som kom hem på gården och som extra krydda såg vi massvis med älgspår och även ett gäng älgar som åt sly. Superkul tyckte förstås hundarna och såna gånger får de alltid lite extra krafter direkt. Jag blev tvungen att skratta på väg uppför i de värsta backarna när hundarna sparade energi och gick sakta. Vi stannade för att ladda om och efter en kort stund såg jag på gänget att de hört något längre fram. Alla stod stilla och lyssnade spänt när jag viskade ”Japp…!” och sekunden efter sköt alla sex framåt i full fart. Finns motivationen så – finns helt enkelt alltid lite mer att ge.

Så, nu blir det en lugn kväll som jag ska ägna åt att fortsätta på min bok. Ett livsprojekt som fått ligga vilande senaste halvåret (fast den lever ju alltid i mina tankar, och flera nya idéer och anteckningar har ju tillkommit även om wordfilen knappt öppnats), och så lite mys med Lillskägget och hennes tratt. Skön avslutning på en riktigt bra dag. Idag hade jag allt, och saknade bara en. Ha en bra kväll allihop!

En hel vecka i ett inlägg

En hel vecka har gått och mycket har hänt! Detta blir alltså lite av ett mastodontinlägg…så som det lätt kan bli. I början av veckan åkte jag till Gävle med fyra fina kollegor för elnätsmässa. Superintressant och väldigt trevligt. Jag är så glad och tacksam över mina underbara kollegor, ett gäng duktiga, roliga, härliga och underbara människor med hjärtat på rätta stället. Vi hade riktigt trevligt även om jag förstås saknade hussen och hundarna.

Under veckan som gått har vi även tagit ett lite känslosamt beslut. Lillsläden, den lilla släden som Veronica och jag köpte från Storforsen (där den stod bakom ett uthus i skogen och inte hade pysslats om på länge) för 10 år sen – har sålts! Denna lilla släden var den allra första jag körde, då med Sälka, Giela och Miksi, och det var också den vi körde första tiden när vi började ge oss ut på äventyr med vårt gemensamma 5-spann. Sen började den kännas för liten och efter en upprustning har den mest stått i garaget som ”back up”. Nu ville en bekant köpa den och det känns jättebra att den får ett bra hem! Vemodigt på ett sätt – men mest av allt bara bra! Nu får den susa fram över vidderna igen dragen av ett gäng ivriga settrar!

I torsdags var det 24 grader varmt men jag var sugen på en löptur och tog med mig Noomi för allra första gången. 24 grader är VARMT och jag skulle aldrig ta med huskisarna ut i sån värme. De jobbar för hårt och riskerar att gå varma. Noomi må vara en liten galning men hon klarar värme bra och springer inte lika fokuserat framåt utan är duktigare på att micropausa. Jag springer ju inte heller så snabbt. Vi stannade för paus och svalka vid bäckar och vattenhål och det fungerade jättefint. Tungan var inte längre än vid promenaderna och lilltjejen var jätteduktig för att vara första gången. Tror bestämt att Noomi ska få bli min nya lilla löpningskamrat för hon behöver börja bygga lite kondition inför söket!

Vill hämta pinnen…men når inte riktigt!

Huskisarna fick en vilokväll eftersom värmen varken tillät drag eller att sitta i bil och vänta på sin tur att spåra riktigt. I fredags däremot blev det spår och vi hann precis klart innan regnet började bli mer intensivt.

Solglasögonen innanför vindrutan

Igår var det dags för dragträning för mulet väder och 15 grader kändes som en chans vi inte ville missa! Så här ivriga blev mina små vänner:

Systrarna Silva och Kaela springer oftast tätt ihop men inte här!

För bara 1,5 månad sen hade vi slädföre och kring en meter snö på vissa ställen, men nu börjar det vara ganska grönt och i dikena ligger grodyngel och gottar till sig. Det går verkligen snabbt mellan årstiderna här uppe!

Ett blommande träd bakom vårt hus

Blommor kring husknuten

Trötta å nöjda huskisar

När huskisarna fått springa åkte jag in till stan en sväng och trängdes med alla andra. Oj så mycket folk där var! Köpte lite tuggben till hundarna och så lite nya träningskläder till mig själv. jobbigt att dra favoritera mellan jobbet å hemma nu när utesäsongen är igång och det inte bara blir styrketräning på jobbet. Fyndade lite!

Sen fick Giela och Noomi en promenad runt träsket på närmare två timmar. Giela har fått tätare laserbehandlingar på senaste tiden och jag tycker att hon verkar piggare i ryggen igen. Skönt att tant fortfarande följer med på långpromenader och stortrivs med det.

Kallkällvägen

Giela har alltid älskat att plaska och bada och om det finns vatten så går/springer hon helst igenom det. Noomi gick istället runt på sidan. Hon är väldigt fascinerad av vatten men vill mest undersöka och gräva, inte gå så långt ut.

Vi har bott i nästan åtta år här i Vittjärv och jag måste säga att vi har trivts väldigt bra. En mysig by med lite lantlig känsla och nära till skog och natur, samtidigt som stan finns bara 10 minuter bort. Många fina ställen och promenadvägar (och skoterspår förstås!) som jag kommer att sakna ibland!

Nu får vi snart ge oss ut på nya upptäcksfärder i Rågraven och hitta nya guldkorn där. Tänk så underligt det blir att köra släde på ett ställe där hundarna å jag inte hittar nånstans! Nu är jag ju van vid att hundarna kan alla spår och att jag egentligen knappt behöver be dem svänga. Ska bli kul att utforska allt nytt! Jag gissar att den första vintern mest kommer att gå åt till att köra närmare byn även om jag redan spanat in ett par längre turer som kan passa oss bra (på Eniro.se finns skoterledskarta nämligen!!!)

Nytt bad för tant, Noomi hänger vid kanten…

Trots att vi haft över 20 grader flera dagar och även riktigt varmt på nätterna finns det fortfarande snö kvar här och var. Längst in efter Leåkersvägen töar det alltid långsamt.

Noomi är verkligen jätteduktig på att hålla sig nära. Hennes normala aktionsradie är inom 10 meter från mig och längre bort än 20 meter är hon aldrig. Hon håller koll själv och jag behöver ytterst sällan ropa på henne (men vi tränar förstås ändå).

Vi passerade också ett gammal ödehus med ett enda rum som vi tittade närmare på. Giela och Noomi gick in men jag väntade i dörren. När vi skulle gå vidare ropade jag på Noomi och jag blev tvungen att skratta när hon inte kom ut genom dörren utan kastade sig ut genom ett öppet fönster på baksidan istället. Helt klart snabbaste vägen vidare!

Noomi må vara ”fullt ös medvetslös” men hon sitter fint stilla när man vill ta en bild. Tant Giela är ju också rätt fartig för att vara snart 14 år, men hon är nästan omöjlig att fotografera med en långsam kompaktkamera. Hon steppar omkring, trampar, slänger med huvudet, pratar lite och skuttar lite till. Jag fick försöka mååånga gånger och Noomi blev alltid fin…

Till slut fick jag i alla fall den här bilden:

En smutsig och glad tant!

Nästan hemma

Husse är i Umeå på miniracingtävling så hundarna å jag har haft huset för oss själva i helgen. Tomt men ändå mysigt. Jag har skrivit lite mer på boken (snart 95 000 ord) och städat och stökat lite. Nu har vi fått klartecken från mäklaren och på fredag 12.00 får vi nycklarna till nya huset och projektet ”storflytt” kan börja. Än så länge har vi inte packat en enda pinyl men det känns rätt bra. När det väl drar igång så finns ju liksom ingen återvändo. Kaoset kommer att komma när det är tid och jag har ingen brådska in i det.

Lite av kvällens goda mat

Nu ska jag gå ut och köra några varv med gräsklipparen och sen ta en långpromenad med Giela och Noomi. Vad huskisarna ska få göra idag har jag inte riktigt bestämt. SMHI hade ju lovat en dag med kompakt regn så jag hade ingen färdig plan. Istället är det soligt och blåser lite lätt. Blir ingen dragträning men kanske spår lite senare?

Skrivkväll

Igår kväll fick hundarna en oplanerad vilokväll. Jag fylldes av en plötslig lust att dyka ner i mitt bokprojekt och eftersom boken fått vila i ett par veckor nu så kändes det rätt att ta tag i den.  Jag korrekturläser nu från början till ”slut” och har kanske 200 sidor ”bok” som utgör ett första utkast. Efter det saknas det vissa bitar och sen återstår kanske 100 sidor till att skriva innan berättelsen är komplett i ett första utkast, men känslan av att läsa så stora delar av berättelsen som en sammanhängande historia är fantastisk. Igår var en bra dag. Igår tyckte jag att det jag läste kändes bra och jag imponerades ibland av mina egna tankar och formuleringar. När man inte läst en text på kanske ett år så blir det ju extra spännande att dyka ner i just de bitarna på nytt. Annat skrev jag för bara nån månad sen och det ligger ju färskare i minnet.

Det ska bli otroligt spännande att låta några utvalda testläsare ta sig an berättelsen sen. Den kanske är helt intetsägande eller tråkig? Svår att förstå? Spännande och tänkvärd? Just nu kan jag ju bara gissa hur man skulle se på texten om man läste den helt utan att veta vad som ska hända och varför. Jag vill tro att vissa delar är ganska spännande och väcker tankar och känslor. Jag hoppas! Säkert mycket som behöver rättas till på olika sätt men grunden känns bra.

Tyvärr blir det nog svårt att hålla skrivångan uppe nu i sommar med flytt, resor och hundträning osv., men jag ska verkligen försöka. Efter 5,5 års skrivande så finns faktiskt slutmålet i sikte. Alla ord och tankar bildar snart en bok. En berättelse om några modiga tjejer och kvinnor och deras olika sätt att ta sig genom livet i en värld för länge, länge sen.

Äntligen blev det vintersnyggt igen!

God morgon Mintu, Kaela och Nalle!

Ni som brukar läsa bloggen vet att jag egentligen nästan hade gett upp. Efter att ha genomlidit veckor av plusgrader och ständigt minskande snödjup började jag på allvar att inventera spårmarker, planera agilitybanan på tomten och sakta förlika mig med tanken på att varje slädtur från tomten kunde vara den sista. Att slädsäsongen antagligen skulle ta slut ungefär en månad tidigare än vanligt.

Idag har vi istället vaknat till ungefär 10 centimeter vacker, vit, underbar snö. Den täckte över det smutsiga och bara i skogen och det var helt underbart att tyst glida genom vintern med släden igen. Alla isiga och hårda spår har ju inneburit ett konstant bromsande (dvs. det slamrar och låter) senaste veckorna och med de ojämna spåren ledsnar man snart på att höra släden dunka i nästa knöl (dunk…dunk…dunk…dunk…dunk…). Jag hade nästan glömt hur tyst och mjukt det är att köra släde…när det är VINTER alltså!

10 centimeter är inte mycket. Detta räddar inte vintern på nåt sätt om det inte kommer mer och börjar vara kallare. Men just nu gav det oss ändå några extra dagar och det ryktas om mer snö nu i veckan. Kanske finns det hopp ändå. =) Mentalt kändes det i alla fall sååå  mycket bättre!

När vi kört bara några kilometer så började det sprätta upp blod och inte bara snö när spannet sprang. Det visade sig vara Nalle som skadat ena trampdynan på vänster baktass. Nalle fick på sig en socke som skydd och verkade inte bry sig i övrigt.

Sen började solen så smått skina igenom molnen och morgonen utvecklades till en av vinterns absolut vackraste dagar. Fotovädret var helt perfekt och kameran gick varm, men min fjärrkontroll  strulade lite och det blev inte alltid bilder…surt! Så här ”fotomagiskt” är det inte speciellt ofta! Hundarna fick agera fotomodeller hela tiden och det blev många fotostopp och teknikstopp…

Det finns nackdelar med att inte vara först när man kör i nysnö

Mintu hann springa ur bild… å det var inte bara en gång utan tusen gånger som det strulade!

Snirkligt, snöigt och nedförsbacke, och här har hundarna ALLTID bråttom!

Det var verkligen riktigt vackert ute idag och så himla härligt att det kändes VINTER igen! Vi körde delvis ospårat och egentligen var det ju inte alls mycket nysnö, men samtidigt minns jag inte när vi senast fick mer än några enstaka flingor från himlen, så hundarna har inte behövt springa i denna typ av snö på väldigt länge. Det märktes att det ökade motståndet och värmen tog lite extra på krafterna och när vi närmade oss ”hemma” tre timmar efter att vi åkt verkade alla lite extra trötta och nöjda.

Innan jag hann ta av alla selar hade Rotax kastat sig raklång på snön och nästan somnat. Trött kille! Men en trött husky är ju en glad och nöjd husky och Rotax gillar att ligga på sidan en stund efter att man sprungit. Det är liksom hans ”grej”.  Efter en liten stund kom han upp för avklädning och gos istället.

Mys med Mintu – min älskade kloka ledarhund!

Efter lunch liftade jag in till stan med sambon och sen gick Giela, Noomi och jag hem till Vittjärv. Det blir ungefär 8,5km och tog lite över 2 timmar eftersom tant och fjant förstås ville nosa lite och titta lite ibland. Bra sätt att få lite omväxling på promenaderna! Bitvis var det slaskigt och plusgraderna började snabbt smälta den nya snön som kommit… =( Dock hade jag sällskap i mobilen av några galna, härliga, roliga kollegor via Whatsup så det blev många gapskratt längs gångvägarna. Jag hade nog inte vågat tro att jag skulle hitta ett så härligt gäng kollegor igen men de är verkligen helt underbara. Å lagom knäppa så att man själv passar in! =)

Nu kallar sängen och vi hoppas få lite vintermagi även imorgon. Slädkörning blir det i alla fall och långpromenad med tant och fjant. Förhoppningsvis även några timmar författande…nu har jag många nya idéer som ska passas ihop med allt det som redan skrivits och det känns inte helt enkelt. =/

 

 

 

 

 

 

 

Skriv- och lydnadskväll

Ikväll är det vilokväll för huskisarna och egentligen är det min skrivkväll, men det går sisådär just nu. Har många nya idéer som ska samsas ihop med de gamla och det är ingen lätt match! Lite över 94000 ord finns det i alla fall i min bok nu! Noomi och jag har passat på att träna lite lydnad och hon är så himla rolig och härlig. Dessutom så har vi gjort ett framsteg – nu klättrade hon själv upp i mitt knä när jag skulle bära ner henne i källaren. Annars är hon ju lite misstänksam ibland och sitter gärna i knäet när hon känner för det, men inte alltid när man ber henne…

Vi tränade vidare på apporteringen i Lk1, Lk2 och Lk3 lite blandat. Jag tycker egentligen inte att det är så himla olika moment och blandar gärna. Tycker att det är lättare att jobba med förståelse för ord och moment om man kan variera dem lite. Nu kan hon oftast hålla apporten ett par sekunder men vill ibland lägga sig eller tugga. Hur det fungerar beror mest på sinnesstämning just nu så vi försöker hitta rätt energinivå för att det ska bli rätt. Att hämta den fungerar jättefint även över hinder och detta har snabbt blivit ett av hennes favoritmoment. Att däremot bara sitta stilla och hålla den är kanske inte riktigt lika spännande som just det där med att få hääämta… =)

Vi tränade även lite platsliggning men tyst matte och inga störningar alls, men längre tid istället, samt position i fria följet. När det är snyggt så tycker jag att det ser riktigt bra ut men ibland glider hon ut eller fram och så kan vi ju inte gå så länge ännu. Det är helt klart momentet vi har mest kvar att slipa på, men det är ju inte så konstigt heller.

Hopp över hinder med metallapport – because we can!

Vi tränade ca 45 minuter i sträck i stort sett. Det sägs ju att man ska träna korta pass och pausa mycket osv, men jag tycker inte att det är lika viktigt eller givande med en hund som hunnit lite längre och börjar ha lite ”fighting spirit” i jobbet. När Noomi var liten så pausade vi ofta ofta ofta men nu går det precis lika bra att bara köra på och just det där med att kunna koncentrera sig länge är ju nyttigt att träna på, så länge man har en hund som klarar av att koncentrera sig och inte blir less. Att förlänga passen får inte gå ut över attityden eller orken.

I slutet testade vi Manner’s Mindern och Noomi tyckte den var jättefrän. Hon stirrade dock mest på locket men det är ju inte där godisen kommer ut… för er som undrar så är det alltså en apparat som spottar ut en godis när man trycker på en fjärrkontroll, alltså ett sätt att kontrollera godisbelöning på avstånd! Den ska vi absolut införa i träningen, bara Noomi lär sig var hon ska söka godisen…

Huskisarna ska få lite goda köttben och jag ska dyka ner i min bok igen… nu ska här skapas!

Hemma i Vittjärv igen

En sista liten tur i Blaiken medan snön dalade ner över oss. Noomi och Giela stannade hemma eftersom slädsäcken ändå mest fylls med snö i sånt här väder. Till vänster ser man ena änden av Kyrkberget, berget som man ser om man tittar ut från mamma och pappas köksfönster (fast då är det andra sidan).

Mintu snöbadar

Vi körde bara lite över en mil för att hundarna skulle få jogga loss lite och röra sig innan bilresan. Efter lunch med mormor och besök av en moster så packade vi in oss och alla hundarna i bilen för att åka hem mot Vittjärv igen. Pappa skickade även med torkat älgskinn och frusen fisk till hundarna – mums!

En stund efter Sorsele började Silva småskälla bakifrån skåpet. Sådär som hon låter om hon vill nånting –  ”boff…boff…boff”! Vi stannade för kisspaus och det visade sig att lilla Silvan var dålig i magen. =( Tur att hon är klok och kan säga till. Vi hade ju inte ens kört de första 15 milen så om hon inte sagt till hade vi absolut inte stannat så tidigt.

När vi passerat Arvidsjaur så hände en lite läskig sak. En bil som legat bakom en stund ville köra om på en raksträcka och jag höll ut lite åt kanten. Nästa gång jag tittade i backspegeln såg jag istället hur bilen snurrade runt runt runt…alldeles bakom oss! Plast och snö flög åt alla håll och bilen snurrade flera varv innan den stannade i färdriktningen igen. Föraren hade tur och allt gick bra. Han hamnade inte i diket utan kunde själv köra vidare och förutom lite plastdetaljer så klarade sig bilen bra och inga andra bilar blandades in. Jag har ingen aning hur nära oss han snurrade egentlingen, men det såg rätt läskigt ut ändå innan man visste hur det skulle sluta.

Hundarna verkade ivriga att komma hem till sina hundgårdar och kojor igen, och som tidig middag fick huskisarna lite älgskinn och varsin halv frusen fisk. Mums! Naturliga och goda snacks/mat. Efter tre dagars körning blir det en vilodag för huskisarna imorgon. Själv ska jag försöka hålla liv i min nya rutin där måndag kväll betyder ”skrivkväll” och fokusera på min bok. Hundarnas klor skulle dock behöva klippas så det kanske vi klämmer in, och så tror jag att de ska få roa sig med att tugga ben medan jag skapar vid datorn. Då blir nog alla nöjda.

Lördag på spåret

Vecka som gått blev inte riktigt som planerad. Jag åkte på en bihåleinflammation och har legat hemma i soffan i tre dagar. Tråkigt för hundarna, men en positiv grej med det hela kan ändå vara att det märks att Noomi blir allt mer ”gosig” med tiden. Från att ha varit mer ”kan själv!” så kommer hon nu gärna och lägger sig nära i soffan eller blir kliad en stund utan att alltid ha bråttom vidare till sina spännande äventyr.

Igår kände jag mig pigg nog att äntligen köra hundarna och vi fick en fin tur just efter lunch i det lilla ljus som fanns kvar. Ser ni vyn? Äntligen skoterspår att följa! Visst klarar vi oss bra även utan dem, men för mig står skoterspår för ökade spårmöjligheter och äventyr, vi klarar oss utan dem, men vi kommer inte alls lika långt eller kan hålla upp lika mycket spårmöjligheter. Vi tog bilen första biten nu också, men det behövs nog inte längre för ån har lagt nu. Äntligen dags att börja köra från gårdsplanen!

Nog är han ganska stilig min kloke Mintu!

Rossi och Nalle, ett litet radarpar som både blivit allt mer lika varandra i färg (Rossi har blivit allt ljusare och Nalle allt mörkare) och även gillar att umgås och leka tillsammans. Dessutom är båda riktigt krambjörnar, de passar bra ihop! I selen finns dock en skillnad, Nalle är en riktig kämpe som alltid sliter hårt, Rossi sträcker linan i stort sett hela tiden om hon inte är skendräktig, men särskilt hårt har hon aldrig jobbet…

Rossi och jag

För att inte frysa hade jag alla mina ullfrottisar, 5 stycken och en väst på överkroppen, dunjackan och så Luhkkan ovanpå det. Överkroppen fungerade helt OK även om detta egentligen var mer än jag brukar ha vid -25 grader och nu var det bara kring -15. Täckbyxorna däremot är tunna och eländiga, måste in i mina gömmor och gräva fram fler långkalsonger! Dessutom funderar jag på att tvätta innerskorna i mina Sorelskor för att fräscha upp dem lite och kanske göra dem lite varmare. Med dessa kläder och denna temperatur borde jag inte bara vara ”ok” utan supervarm vid denna temperatur tycker jag! =/

Jag å Rotax

Igår hade vi julfest på mitt gamla jobb och det var så skoj att träffa alla tokiga kollegor igen och tur att förkylningen han släppa greppet. Som många sa under kvällen, detta har varit en arbetsplats som inte liknat många andra. Högt i tak, lågt i golv, tårar av skratt vid varje fika och alla har verkligen respekterat varandra och skrattat tillsammans. En samling riktigt härliga och häftiga människor med skön självdistans och jag kommer att sakna dem! Jag fick en jättefin julklapp med italienska matvaror och utsågs till ”Årets googlare”. =)

Idag var det istället -27 när vi vaknade…surt! Hade tänkt köra hundarna, långpromenad med Noomi och Giela, rensa ur Caddyn och sätta in lite saker i Viton för att börja projektet ”nya hundbilen”… men av de planerna blir det inget i denna kyla. Istället har hundarna där ute fått en påfyllning med mer halm och så ska vi ta tag i Noomis trimning och träna lite mer lydnad här inne. Lite surt, men vädret styr man inte över och varken jag eller hundarna gillar att frysa.

Igår lyckades jag i alla fall lägga in hela min bok i programmet yWriter som är ett redigeringsprogram uppbyggt just för att skriva berättelser, dvs funktioner för att hålla reda på händelser, karaktärer, viktiga föremål, kapitel osv. Ser riktigt lovande ut och jag insåg snabbt att jag har några riktigt stora luckor kvar! Dvs. i värsta fall får detta bli en författardag… =)

 

 

 

 

Ännu en månskenstur

Ibland är det en bra sak att vara lite lat. Soligt och fint ute idag men jag fastnade vid uppdraget att flytta över min gamla blogg från bloggplatsen.se till wordpress. Det verkar som att de två inte kan prata med varandra så det blir att flytta inlägg för inlägg… Efter dagens ansträngning är det ”bara” 1009 inlägg kvar att flytta. Det blir nog ett långsiktigt projekt men det blir kul att få allt samlat på samma ställe. Den gamla bloggen började ju medan Jacki levde och innan Silva och det andra flyttade in så det är många minnen och jag vill gärna ha dem kvar.

Eftersom jag var slö så blev dagens slädtur en månskenstur – alltså inte alls så dumt!

Rossi funderar i fullmånens sken innan selen åker på

Rotax tittar och ylar lite också. =)

Blåst och plusgrader hade faktiskt inte skadat snön så mycket. Vi körde samma sträcka som vi kört senaste veckan och det fungerade bra. Två träd hade blåst över spåret på det nya kalhygget men de var så små att vi kunde ”hoppa” över dem utan problem.

Spåren var stenhårda och det blev konstant bromsande för hundarna fick viltkänning dessutom. Kaela sträckte ut i snabb trav och alla hade bråttom så jag fick stå och skaka på en skuttande släde och lyssna på bromsens rivande ljud…

….men det var rätt fint ändå…

När vi närmade oss hemma så såg Kaela ändå lite stel ut. Jag borde nog ha bromsat ner farten i travet mer än jag gjorde, men nu vet jag det till nästa gång. Det lilla spåret som vi kört 3 gånger tur och retur börjar i alla fall vara riktigt trevligt. Plant och lättkört jämfört med att köra ospårat i den skarpa skaren.

Mintu tillbaka i hundgården

Giela och Noomi fick en isig promenad. Här speglas månskenet i den isiga vägen. Vi var som tre små bambisar men det var riktigt skönt ute ändå. Det ljusa sträcket är Noomi som kommer rusande med sin lilla lampa på ryggen.

Kaela äter

Helgen är över och min näst sista arbetsvecka hos Pöyry börjar imorgon. Imorgon kväll får nog alla hundar komma in för kloklippning, men både Rossi och Silva fäller så det tar faktiskt emot lite… blir nog inget soffhäng för dem i alla fall.