Nu har vi anmält oss till MH!

Nu har jag anmält Noomi till MH i maj, men jag vågar inte riktigt hoppas att vi kommer med. Noomi är ju inte av bruksras och även om vi har tänkt sikta mot spår eller sök som bruksgren på sikt så har vi ju inget kvitto på betald tävling att visa upp nu eftersom vi inte alls hunnit så långt i träningen ännu. Det blir lite av ett moment 22 alltså!

Det blir nog så att vi anmäler oss till tävling i höst för då har vi ju hela sommaren på oss att träna och i stort sett alla delar i lydnaden har vi ju redan hyfsat bra grund på. Vi ska fundera ett par dagar till. Tanken var ju att köra igång med nån bruksgren men kanske inte hårdträna just denna sommar eftersom vi har lydnaden och agilityn också.

Dagens slädtur gick till stor del ut på att jag skulle hitta den försvunna sockan men den var ingenstans! Hundarna kändes lite sega men så snart vi passerade kurvan där vi svängde av igår, och i onsdags, så ökade de farten. De tyckte nog helt enkelt att det var lite trist att springa samma sväng igen och blev glada när vi gjorde något ”nytt” igen.

Vädret var smått mulet men inte så vanvettigt varmt eller blåsigt i alla fall. Dagens grillplaner lade vi på hyllan eftersom både sambon och jag var rätt nöjda från igår och hade mycket vi ville hinna med. Alltså blev det längre körning istället för hundarna eftersom de inte behövde släpa runt på en massa ved och fikautrustning.

Socken då? Jo på vägen hem råkade jag se den hänga i en liten björk. Nån vänlig själ hade hängt upp den. Inte konstigt att jag inte såg den på marken (jag mindes ju bara på ett ungefär längs vilken sträcka vi tappat den) och att hundarna aldrig markerade att de hittade den heller.

Nu är alla sockar inräknade och hemma igen! =) Efter slädturen och en middag gick Noomi, Giela och jag en långpromenad här i byn. Giela verkade pigg och fräsch i kroppen trots att hon tokrusade en del igår och Noomi racade runt så att jag fick hålla andan ibland som vanligt. Hon har en förmåga att kasta sig ut från plogvallarna i full fart och högfartslanda på asfalten innan hon rusar vidare… det ser smidigt och kontrollerat ut men det känns ändå i hjärtegropen varje gång hon gör det!

Noomi och jag har hunnit träna lite lydnad också. Med en långpromenad färsk i baggaget blev lilltjejen faktiskt lite trött efter kanske en halvtimme men det är ju inte så konstigt. Vi försökte få med lite film från de flesta momenten vi kör nu. Vissa saker kändes rätt bra idag, t.ex. fick vi till flera rätt fina apporter både enligt LK1 och högre klasser. Att sitta och hålla jobbar vi med men det har lossnat lite och nu klarar hon att sitta, inte tugga och hålla, i nån sekund ibland. Därifrån blir det inte så svårt att öka tiden sen.

Fria följet däremot var smått katastrofalt och jag fick påminna mig själv om att inte titta på henne för mycket för det stör hennes position. Fortfarande känns det lite som att Noomi inte till 100% förstått riktigt vad meningen är. Hennes attityd är jättefin MEN hon missar här och var och vi måste nog jobba mer med precision och förståelse för momentet. Just precisionen kommer ju liksom tillbaka i väldigt många andra moment också.

Väldigt nyttigt att filma sig själv för jag märkte att hon går alldeles för långt fram och att jag rör mig väldigt otydligt. Funderar på att köpa några stora speglar och ställa upp mot väggen kanske? Att träna en liten hund är inte helt enkelt när man vill veta att man belönar precision UTAN att titta på hunden. Lite film från några av kvällens höjdpunkter eller lågpunkter…

Förresten, hur många klickers behöver man egentligen? Om det inte gömmer sig fler nånstans så tror jag att detta är alla jag har. Favoriten är den gulgröna längst till vänster (byggt ihop två delar). Den har ett distinkt ljud, är enkel att ha kring handleden och man riskerar inte att råka trycka på den (som jag ofta råkar göra med de som har utstående knapp).

 

Lost and found – en slädtur med husse och hundarna

De flesta slädturer blir ihågkomna på nåt sätt. Genom åren har det ju blivit flera hundra slädturer för min del, riktigt hur många vet jag faktiskt inte alls, men många av dem minns man ju för att det hände något speciellt, kanske ett oväntat möte, något bra eller dåligt hundarna gjorde, speciellt väder, bra foton eller nåt annat. Just den här turen kommer jag nog att minnas som slädturen när jag tappade och hittade massvis med saker!

Imorse var det plötsligt soligt och fint men sen kom molnen, och temperaturen var helt galen med 8-9 plusgrader och vind! Oj vad det töade snabbt! Husset hängde med ut med sin skoter och så packade vi förstås ner grejor till lunch och annat gott.

Noomi surfade glatt i släden och viftade med frambenen samtidigt som hon skuttade med bakbenen i takt. Oj så gärna man skulle vilja fråga henne vad hon egentligen gör, men roligt verkar hon ju ha i alla fall.

I skogen är det gott om bara fläckar men jag måste säga att spåren ändå är i oväntat bra skick med tanke på hur vintern har varit. Lite bara fläckar här och var men ingen katastrof ännu. Kung Bore håller ställningarna, speciellt en bit bort från byn.

Husse och skotern

Giela var ivrig som vanligt och fick springa i flexit en stund. Hon hade bråttom och ville att alla skulle springa lika snabbt som henne! Söta tant var riktigt pigg och glad idag!

Tant tar täten i sitt flexi

Spårbyte

När vi svängde av spåret fick även Noomi komma ut och springa och hon ledde spannet fram bland småtallarna. Skaren höll till 99% för hundarna nu trots värmen, men ibland trampade de igenom. Som tur var skulle vi ju inte speciellt långt. Vi hade bestämt oss för att åka till samma ställe som jag och hundarna åkte till i onsdags, smidigt att redan ha en grop att elda i, lite hö till hundarna (även om jag fick med lite till också) samt ett lugnt och avskilt ställe.

Framme!

Giela gick runt och njöt och såg så himla glad och nöjd ut. Hon jagade till och med lite snöbollar och bjöd in Noomi till lek! Att se Giela sådär supernöjd och glad är något av det bästa jag vet. Det värmer lite extra just för att hon är så pass gammal och har haft det svårt tidigt i livet. Att se hundarna glada är alltid härligt men Gielas glädje värmer lite extra liksom.

Flygande snö!

Noomi passade förstås på att hångla med några snygga huskykillar också, Nalle och Rotax!

Observera Rotax tass på Silvas lilla huvud! *s*

Lunch! Noomi var en millimeter från att stjäla korven en gång…

Ge oss husse!

Elden rykte som besatt medan vi lagade mat och vi satt med brännande ögon och släckte den till slut. Lars blev nog nästan blind!

Vad var det då vi hittade och tappade? Sockarna flög som vantar just idag av nån orsak. På väg bortåt tappade jag 3 sockar och hann bara plocka upp en. När vi kom fram så var plötsligt min kniv helt försvunnen och jag trodde att jag tappat den efter spåret på nåt vis (har haft den i fickan). På vägen hem plockade sambon upp de två tappade sockarna jag missat och även en reflex som suttit på släden tidigare. Jag har ingen aning om när den lossnat men jag har saknat den i flera månader. Nu hade den plötsligt töat fram mitt i skoterspåret! Kniven kom aldrig fram, och så tappade jag en till socke på vägen hem, men helt oväntat så hittade ju reflexen hem så jag är rätt glad ändå! =)

Rotax myser i kojan efteråt

Hemma igen – alla hundar avselade och klara. När vi kom in somnade Lars, Noomi och jag på sängen och till och med Noomi verkade vara riktigt trött. Imorse vaknade nämligen alla hundar tidigt och tyckte att vi också skulle vakna. Noomi hånglade igång oss kring 05.15 kanske!

Nåja, när vi vaknade igen så hade jag riktigt rejäl träningsvärk i vaderna. Igår tog jag årets första löppass, försiktiga 3×5 minuter i barfotaskorna för att börja vänja musklerna vid att springa på tå igen efter vintern som gått. Det visade sig att det var riktigt tur att jag började så väldigt lugnt för idag är vaderna som fiolsträngar och jag stapplar fram trots stretching… Kommer jag att komma upp ur sängen imorgon bitti? Gör jag det blir det självklart slädkörning!

En ledig eftermiddag med hundarna ute i solen

I onsdags passade jag på att ta ledigt på eftermiddagen för att åka ut i solen med hundarna. Riktigt trevligt att ha ett jobb där man kan styra lite med ledighet på det sättet! Noomi var som synes väldigt intresserad av min packning och hade nog önskat att hon var lite längre för en gångs skull!

Hejdå hemmet och hundgårdarna!

Giela ville snart springa bredvid men nu får hon alltid ha koppel på sig längs skoterlederna eftersom det börjar vara mycket folk ute i rörelse den här tiden på året. Tant är ju inte den som bryr sig så mycket om andra, men å andra sidan hör hon bara det hon vill höra ibland nu på gamla dagar…

Ivrig liten terrier!

Den här bilden togs egentligen mest av en slump och Giela och Noomi kom med längst uppe i ena hörnet bara, men de såg så himla härliga ut så jag klippte ut dem i alla fall. Det glädjer lite extra att Giela som numer är pensionerad slädhund kan vara med ute på äventyr fastän hon inte vill eller orkar springa i spannet, och Noomis stålmannenpose är ju oslagbar! Hon sitter ju fast i selen och när hon är ivrig så lutar hon sig mot den och viftar med frambenen i luften istället för att stå på dem. Selen sitter bra så det verkar till och med vara bekvämt för henne!

När vi svängde av från leden och ut på en stor enslig myr så fick Giela och Noomi springa en bit! Yay! Tant stängde öronen en stund och virrade runt lite men kom strax på bättre tankar igen medan jag försökte manövrera spannet bland småtallarna (där Kaela till slut gick på fel sida och stannade hela gänget). Tänk att en 13 år gammal hund kan ha så mycket spring i benen! Skaren håller fortfarande för spannet även om de går igenom ett par centimeter så det går fortfarande att köra helt fritt!

Yay!

Dags att slå läger!

Jag har ju klagat mycket på att vi har så lite snö, och bitvis börjar det vara ganska bart. Inne i skogen kör man bara på några centimeter tjockt skoterspår nu. Men ute på myren var det bra med snö och som synes blev min eldgrop rätt djup ändå! Är nog kring en halvmeter snö kvar här. *gör tummen upp*

Hundarna fick varsitt grisöra. Det är sånt där tilltugg som jag väldigt sällan köper längre och egentligen är lite skeptisk till, men som snacks var det enkelt att ta med och kändes inte alltför mättande heller för ett gäng hundar som snart ska springa mer. Själv drack jag en kall lättöl, åt lite god choklad, och så vansinniga mängder med grillad falukorv med ketchup – något av det godaste jag vet i all sin enkelhet!

Tant gick omkring i solen och tittade på saker och såg rätt nöjd ut. Noomi körde mer ”högfartsrace” och hoppade efter flygande snöbitar, hånglade med huskies eller satt i mitt knä och tittade sig omkring.

Hundarna fick med sig hö att ligga på och tant somnade snart bredvid Nalle och Rossi.

Mintu och Kaela

*
Silva myser bredvid sin kompis Rotax

Vackra lilla Silva

Efter några härliga timmar ute i skogen, bara hundarna å jag, så var det sen dags att packa sig hemåt igen. Helt klart en av årets finaste dagar för oss, om man ser till sol och skönt uteväder. Körmässigt är det ju alldeles för varmt osv… men att bara vara ute och njuta och inte frysa är ju inte dumt det heller.

Noomi tar täten!

Nalle är en fighter och älskar verkligen att springa och att få kämpa. Bilderna på honom lyser alltid av springglädje och yrkesstolthet! Dessutom är han ju riktigt vacker också!

Nu laddar vi för mer körning i helgen och hoppas på lite sol och härligt väder så att korvgrillningen kan upptas igen. =)

 

 

 

 

 

 

 

 

Noomi och Giela är omslagsbrudar!

Titta noga nu tjejer!

Igår damp den äntligen ner i vår postlåda – nyaste Cairnbladet! Jag hade skrivit ett litet reportage om Noomi och hennes liv som slädhundsmaskot och det var jätteskoj att se resultatet. Två sidor i tidningen med bilder och så fick Giela och Noomi (och de andras suddiga rumpor) vara med på omslaget!

Även om det förstås är Noomi som är medelpunkten i detta så kändes det faktiskt extra kul att Giela var med också. Tänk att hon skulle få bli så gammal (13,5 and still counting) och fortfarande vara pigg – och så hamna på omslaget av en rastidning! Lilla Giela som ingen riktigt visste varifrån hon kom eller vilka henne föräldrar var. Jag har bara ett födelsedatum och en ungefärlig plats men vet inget om hur många syskon hon hade eller hur hon såg ut när hon var liten. Hon var ju 1,5 år första gången jag träffade henne och såg inte mycket ut för världen då.

VI har ju mer spännande saker att berätta om så jag ska nog försöka skriva mer i tidningen framöver när tid och tillfälle ges. Främst vill jag skriva om hur det är att träna aktivt med en Cairn och vilket förmåga de faktiskt har att jobba! Förhoppningsvis kan det locka ännu fler att prova på olika aktiviter med sina Cairn – och kanske även locka någon ny person att testa denna härliga ras. För såna som mig som gärna vill träna lydnad, spår, sök, agility mm men inte känner att man är intresserad av en fullfjädrad brukshund (förutom att jag älskar Cairn så kände jag ju att det inte fanns plats för 8 stora hundar eller tid för ett hundspann och en mer krävande brukshund samtidigt) kan det vara ett superbra alternativ.

Aktivitetsmässigt så måste jag ju även säga att Noomi egentligen kräver minst lika mycket som huskisarna, men det blir ju andra aktiviteter förstås. Under de 10 månader vi bott ihop så har det inte hänt många gånger att hon varit riktigt jättetrött efter någon aktivitet (när vi fjällvandrade i somras då hon var 4 månader så somnade hon ju faktiskt i mitt knä och sov trots att jag åt soppa och bröd några centimeter från hennes huvud…då var hon trött på riktigt av alla intryck!). Huskisarna är faktiskt nästan enklare att trötta ut när man bara trycker på rätt knappar. Noomi verkar alltid ha en andra växel att lägga i om det krävs och är alltid på G så länge det finns något roligt att göra. Sen slappar hon gärna i soffan eller sängen och har lätt att slappna av när inget händer, men så länge det bjuds aktivitet kör hon alltid hårt!

Igår kväll åkte jag in till stan med Giela och Noomi för 2 timmars härlig promenad med Veronica och Flinga. Vi har riktigt fina dagar nu för snön ligger kvar och det är klart och fint dygnet runt. Nattkallt och så soligt och härligt på dagen. Idag har jag tagit ledigt på eftermiddagen och ska åka ut i skogen med hela gänget och lite ved + fika. Noomi bär runt på mina vinterkläder och verkar ivrig medan de andra mest lapar sol. +5 grader ute så det blir nog en tung resa…Avslutar med en bild på stadshunden Noomi från igår kväll.

Noomi har hittat en ny passion

Nu ikväll hade jag tänkt träna lydnad men det blev aldrig så. Däremot kom jag att tänka på spårapporterna som vi lekte lite med förra sommaren och beslöt mig för att göra några uppletandeövningar med dem här inne för att hinna träna lite på att hon ska komma in till mig med såna o hon hittar dem. Det var första gången Noomi sökte något här inne som varken var godis eller leksak, men hon tyckte verkligen att det var superskoj och sökte ihärdigt redan från start. Jag diskade i lugn och ro medan hon finkammade huset i jakt på ”pinnen”. Lite imponerad blev jag faktiskt av hur självständigt och ihärdigt hon jobbade!

Huskisarna hade ju gett upp efter 30 sekunder typ… om de inte fick utdelning för jobbet snabbt!

Sen började Noomi bli lite övertrött och då var det svårt att vara tyst… Hon skällde så att jag fick huvudvärk nästan! =/Hhär kommer ett litet filmklipp med en lite trött Noomi som stannar ibland och söker lite sporadiskt hit och dit, men något slags minne måste man ju ha från premiären. Nu när vi märkte hur roligt det här var så är det nog dags att inte bara spontansöka utan ha en plan. Dessutom blev jag ju grymt sugen på att testa någon slags preparatsök med henne (Gakkon sökte ju t.ex. Coca-Cola baserat på lukten) och personsök sen i sommar känns ju som en given aktivitet att prova på. Kul! Här har ni min lilla virrpanna i ett lagom stökigt hus med många saker som är lagom höga att hoppa upp på om man heter Noomi…

Äntligen blev det vintersnyggt igen!

God morgon Mintu, Kaela och Nalle!

Ni som brukar läsa bloggen vet att jag egentligen nästan hade gett upp. Efter att ha genomlidit veckor av plusgrader och ständigt minskande snödjup började jag på allvar att inventera spårmarker, planera agilitybanan på tomten och sakta förlika mig med tanken på att varje slädtur från tomten kunde vara den sista. Att slädsäsongen antagligen skulle ta slut ungefär en månad tidigare än vanligt.

Idag har vi istället vaknat till ungefär 10 centimeter vacker, vit, underbar snö. Den täckte över det smutsiga och bara i skogen och det var helt underbart att tyst glida genom vintern med släden igen. Alla isiga och hårda spår har ju inneburit ett konstant bromsande (dvs. det slamrar och låter) senaste veckorna och med de ojämna spåren ledsnar man snart på att höra släden dunka i nästa knöl (dunk…dunk…dunk…dunk…dunk…). Jag hade nästan glömt hur tyst och mjukt det är att köra släde…när det är VINTER alltså!

10 centimeter är inte mycket. Detta räddar inte vintern på nåt sätt om det inte kommer mer och börjar vara kallare. Men just nu gav det oss ändå några extra dagar och det ryktas om mer snö nu i veckan. Kanske finns det hopp ändå. =) Mentalt kändes det i alla fall sååå  mycket bättre!

När vi kört bara några kilometer så började det sprätta upp blod och inte bara snö när spannet sprang. Det visade sig vara Nalle som skadat ena trampdynan på vänster baktass. Nalle fick på sig en socke som skydd och verkade inte bry sig i övrigt.

Sen började solen så smått skina igenom molnen och morgonen utvecklades till en av vinterns absolut vackraste dagar. Fotovädret var helt perfekt och kameran gick varm, men min fjärrkontroll  strulade lite och det blev inte alltid bilder…surt! Så här ”fotomagiskt” är det inte speciellt ofta! Hundarna fick agera fotomodeller hela tiden och det blev många fotostopp och teknikstopp…

Det finns nackdelar med att inte vara först när man kör i nysnö

Mintu hann springa ur bild… å det var inte bara en gång utan tusen gånger som det strulade!

Snirkligt, snöigt och nedförsbacke, och här har hundarna ALLTID bråttom!

Det var verkligen riktigt vackert ute idag och så himla härligt att det kändes VINTER igen! Vi körde delvis ospårat och egentligen var det ju inte alls mycket nysnö, men samtidigt minns jag inte när vi senast fick mer än några enstaka flingor från himlen, så hundarna har inte behövt springa i denna typ av snö på väldigt länge. Det märktes att det ökade motståndet och värmen tog lite extra på krafterna och när vi närmade oss ”hemma” tre timmar efter att vi åkt verkade alla lite extra trötta och nöjda.

Innan jag hann ta av alla selar hade Rotax kastat sig raklång på snön och nästan somnat. Trött kille! Men en trött husky är ju en glad och nöjd husky och Rotax gillar att ligga på sidan en stund efter att man sprungit. Det är liksom hans ”grej”.  Efter en liten stund kom han upp för avklädning och gos istället.

Mys med Mintu – min älskade kloka ledarhund!

Efter lunch liftade jag in till stan med sambon och sen gick Giela, Noomi och jag hem till Vittjärv. Det blir ungefär 8,5km och tog lite över 2 timmar eftersom tant och fjant förstås ville nosa lite och titta lite ibland. Bra sätt att få lite omväxling på promenaderna! Bitvis var det slaskigt och plusgraderna började snabbt smälta den nya snön som kommit… =( Dock hade jag sällskap i mobilen av några galna, härliga, roliga kollegor via Whatsup så det blev många gapskratt längs gångvägarna. Jag hade nog inte vågat tro att jag skulle hitta ett så härligt gäng kollegor igen men de är verkligen helt underbara. Å lagom knäppa så att man själv passar in! =)

Nu kallar sängen och vi hoppas få lite vintermagi även imorgon. Slädkörning blir det i alla fall och långpromenad med tant och fjant. Förhoppningsvis även några timmar författande…nu har jag många nya idéer som ska passas ihop med allt det som redan skrivits och det känns inte helt enkelt. =/

 

 

 

 

 

 

 

Massor av stjärnor över våra huvuden

Ikväll har Noomi och jag tränat lite lydnad. Nu kan hon nästan komma in till sidan med apporten men det blir inte alltid rätt. Hon är en fighter och hämtar den och provar igen och igen. =)

Sen åkte jag ut med hundarna och vilken skillnad lite kyla gör. Nu hade vi -15 grader och sån kyla har vi inte fått köra i på 1,5 månad om jag minns rätt! Hundarna var vansinnigt pigga och spåret alldeles stenhård och nästan isigt. I de långa nerförsbackarna kändes släden som en liten tvål och jag fick kramp i benet av allt bromsande. Att stå med hela kroppstyngden på bromsen i nerförsbackarna när släden tvålar omkring i mörkret är allt lite spännande… När 6 hundar är riktigt pigga och lite galna så är det rätt bra kraft även i ett sånt litet spann och en sån här gång är jag så glad att jag inte har fler hundar. Så isiga som spåren är nu hade jag nog inte vågat köra ett stort spann själv.

Ingen måne uppe ikväll men det kanske var lika bra det. Himlen var alldeles klar och stjärnhimlen helt fantastisk! Jag kunde knappt sluta titta uppåt. Mintu och Kaela var också riktiga stjärnor idag. En gång fick jag upprepa ett ”höger” för Kaelas skull men i övrigt svängde de på första stavelsen varje gång och tog många kloka och bra beslut på egen hand utan att jag behövde lägga mig i. Riktigt härligt med turer när allt flyter på och fungerar helt bekymmersfritt och smidigt utan minsta trassel eller tjat. Lite bilder blev det förstås också… =) Här är mina älskade stjärnor!

Kaela och Mintu – mina ledstjärnor idag

Silva och Rotax

En magisk avslutning på onsdagen fick vi och det passade lite extra bra eftersom jag åker bort med jobbet imorgon och kommer hem fredag. Husse är hundvakt och huskisarna får alltså en vilodag imorgon kväll. Vi ska ut på skotersafari med övernattning, men jag tar bilen dit eftersom jag har ett möte imorgon efter lunch. Tror det blir riktigt kul, men jag kommer förstås att sakna mina kära hundar. Avslutar med en bild på Rotax, äntligen med lite is i skägget igen, nöjd och trött i sitt lilla vindskydd.

– Sluta lys på mig!

På besök hos Snowdogs – dragseletillverkare!

En av kvällens modeller – Kaela!

Kvällen har vi spenderat i Sundom hos Anneli som har företaget Snowdogs (www.snowdogs.se). Den här vintern har flera av mina hundar breddat sig och Nalle, Rotax och Kaela behövde nya selar. Ingen av dem passar i standardstorlekar så då passar det ju ypperligt att bo nära ett kanonbra företag som syr riktigt fina och måttanpassade selar. Det kan ju verkar lite knasigt att göra det NU, när säsongen i stort sett är slut efter denna underliga vinter, men det är istället just nu det är dags! Till hösten kan det mycket väl vara så att de gamla selarna passar igen, men sen när de breddar sig under vintern och bygger mer muskler så är det ju förhoppningsvis precis så här stora de kommer att vara och då kommer dessa selar att behövas. Då är det lika bra att ha kunnat sy upp dem mitt i ”vintertformen” så att det blir så rätt som möjligt.

Nalle och Rotax har främst haft problem med att deras ordinarie selar börjar bli små, så de fick varsin specialsydd sele av lite större modell. De blir blå båda två för den ena var en befintlig sele som vi fick omsydd. Riktigt snygg! En sele fick vi alltså med hem direkt, och den andra får vi hämta sen när den är klar.

Kaela har en sele som storleksmässigt är rätt bra. Halsen är lagom, längden är lagom, men en sele är så mycket mer än att vara lagom i halsen och sluta vid svansroten. Den ska ge lungor och ben frihet samtidigt som den ger kroppen stöd, och så måste ju halsen vara placerad på rätt plats. Om ryggdelen är för kort så får man en sele som drar upp mot luftvägarna på hunden, och om man har en sele med för kort underdel istället, så får man en sele som trycker i nacken.

Just så kändes Kaelas sele. Det var inget massivt tryck, men jag tyckte att den belastade nacken onödigt och det gäller förstås speciellt eftersom hon sen tidigare (långt innan hon fick selen hon haft på sistone) har problem just där. Av den orsaken enades vi om att ge henne en sele med aningen vidare hals än vanligt och lite kortare rygg än vanligt, för hon är ändå ingen sån hund som går med huvudet mellan frambenen och tar i från tårna utan jobbar mer jämt och lagomt. Alltså spelar inte bara hundens form utan även dess arbetssätt in till viss del.

Det känns i alla fall riktigt lyxigt och roligt att kunna göra hembesök i selverkstaden och tillsammans kunna enas om vad en viss hund behöver och sen få det uppsytt av ett proffs som fixar det snyggt och hållbart i ett nafs! Dessutom är det alltid trevligt att träffa Anneli, och nu visade hon även en riktigt snygg liten släde som hon byggt själv – kanonfin! Ett par längdskidor och en ihopfällbar stege från Biltema och så lite andra må detaljer och lite händighet och vips blev det supersnyggt!

Nu är det så att Mintu, Nalle, Rotax och Kaela alla har specialsydda selar från . Ingen av dem passar längre i nån standardstorlek av nåt av märkena vi testat. Rossi och Silva har kvar sina rosa Björkisselar och på just de två passar dessa standardstorlekar jättebra. Många hundar byter storlek under säsongen eller i alla fall i takt med att de blir vuxna och grövre, men lilla Silva har haft samma rosa sele sen hon var 7 månader, och nu är hon snart 6 år! Den sitter lika fint nu som den gjorde då så både Silva och selen håller formen. Värre är det med killarna som absolut inte kan ha samma selar nu som de hade för ett par år sen. Förhoppningsvis har de vuxit klart nu när de alla hunnit fylla 5 år…

Dags att krypa till kojs nu – god natt!

 

 

Skriv- och lydnadskväll

Ikväll är det vilokväll för huskisarna och egentligen är det min skrivkväll, men det går sisådär just nu. Har många nya idéer som ska samsas ihop med de gamla och det är ingen lätt match! Lite över 94000 ord finns det i alla fall i min bok nu! Noomi och jag har passat på att träna lite lydnad och hon är så himla rolig och härlig. Dessutom så har vi gjort ett framsteg – nu klättrade hon själv upp i mitt knä när jag skulle bära ner henne i källaren. Annars är hon ju lite misstänksam ibland och sitter gärna i knäet när hon känner för det, men inte alltid när man ber henne…

Vi tränade vidare på apporteringen i Lk1, Lk2 och Lk3 lite blandat. Jag tycker egentligen inte att det är så himla olika moment och blandar gärna. Tycker att det är lättare att jobba med förståelse för ord och moment om man kan variera dem lite. Nu kan hon oftast hålla apporten ett par sekunder men vill ibland lägga sig eller tugga. Hur det fungerar beror mest på sinnesstämning just nu så vi försöker hitta rätt energinivå för att det ska bli rätt. Att hämta den fungerar jättefint även över hinder och detta har snabbt blivit ett av hennes favoritmoment. Att däremot bara sitta stilla och hålla den är kanske inte riktigt lika spännande som just det där med att få hääämta… =)

Vi tränade även lite platsliggning men tyst matte och inga störningar alls, men längre tid istället, samt position i fria följet. När det är snyggt så tycker jag att det ser riktigt bra ut men ibland glider hon ut eller fram och så kan vi ju inte gå så länge ännu. Det är helt klart momentet vi har mest kvar att slipa på, men det är ju inte så konstigt heller.

Hopp över hinder med metallapport – because we can!

Vi tränade ca 45 minuter i sträck i stort sett. Det sägs ju att man ska träna korta pass och pausa mycket osv, men jag tycker inte att det är lika viktigt eller givande med en hund som hunnit lite längre och börjar ha lite ”fighting spirit” i jobbet. När Noomi var liten så pausade vi ofta ofta ofta men nu går det precis lika bra att bara köra på och just det där med att kunna koncentrera sig länge är ju nyttigt att träna på, så länge man har en hund som klarar av att koncentrera sig och inte blir less. Att förlänga passen får inte gå ut över attityden eller orken.

I slutet testade vi Manner’s Mindern och Noomi tyckte den var jättefrän. Hon stirrade dock mest på locket men det är ju inte där godisen kommer ut… för er som undrar så är det alltså en apparat som spottar ut en godis när man trycker på en fjärrkontroll, alltså ett sätt att kontrollera godisbelöning på avstånd! Den ska vi absolut införa i träningen, bara Noomi lär sig var hon ska söka godisen…

Huskisarna ska få lite goda köttben och jag ska dyka ner i min bok igen… nu ska här skapas!

Underbara solsken och minusgrader!

Idag fick vi en riktigt fin vårvinterdag. Lite blåsigt visserligen, men soligt och minusgrader så spåren och skaren höll för både hundarna och mig även på eftermiddagen när vi körde. Nästan så att solen bländade och man borde ha haft med sig solglasögon!

På vägen hemåt vände Kaela helt sonika ut på samma ställen som vi lämnat spåret igår. De tycker helt klart att det är roligt att springa på skaren när det går. Först följde de spåret från igår men sen ville de svänga rakt ut i skogen på nya äventyr och då fick jag sätta stopp. Supersnårig skog är inte riktigt anpassad för hundspann men Mintu och Kaela verkade sugna på äventyr!

Det märktes dock att de hade lite minnen med sig från igår. Normalt sett är de rätt duktiga på att gå på samma sidan om träd osv., men nu i vinter har vi knappt haft möjlighet alls för sån körning. Igår grenslade de ju flera träd, men idag hände det bara en enda gång. Silva gjorde det å andra sidan 3 gånger och knäckte nacklinan första gången, men Mintu och Kaela hade helt klart hittat sina gamla kunskaper och samarbetade fint.

De följde nästan exakt i spåret från igår, som bara var synligt som ett svagt streck efter slädbromsen, men ibland ville de göra nåt nytt. Bra tillfälle att träna ”höger” och ”vänster” utan färdiga spår och ibland gick det jättefint, och ibland katastrofalt… Jag brukar försöka ta ut riktmärken och tänka ”vi ska till höger om den lilla tallplantan, till vänster om stenen…” osv. Det måste man nästan göra för annars blir det lätt vääääldigt långa och sega svängar om det krånglar.

Det ser ut som att kylan ska stanna kvar ett tag framåt så vem vet, vi kanske har vettigt slädföre från tomten även nästa helg med lite tur?

När vi kom hem från turen insåg jag att stormen i slutet av förra veckan inte bara flyttade lösa saker, utan även slet rätt rejält i plåttaket över kojan i mittersta hundgården. Det hade veckat sig och flera skruvar hade nästa lossnat. Det blev lite klättring och underliga arbetsställningar men nu sitter ett gäng nya takskruvar där och håller allt på plats ifall vinden skulle komma tillbaka. Som draghundsnörd blir man inte bara duktig på hundar, man lär sig naturligt även att bygga i trä, hantera en yxa, hantera linor och knutar samt behandla trä på olika sätt…som några exempel bara, sen får man ju även riktigt bra balans och några extra blåmärken ibland. =)