Oj vilken sommar det blev nu! Över 20 grader i luften långt in på kvällen, och strålande fint. Passade på att ta med kameran ut i rastgården en sväng, och så ta lite bilder här hemma för det var så länge sen senast. Först ut – mitt kök!
Uterummet, som nu börjat bli grönt och är rummet där jag äter, funderar, slappar, ja nu på sommaren är det husets bästa och mest använda rum ju. =)
I rastgården fick hundarna tuggben, och så lite bus och gos förstås. Xuper var nyfiken och sugen på tugg!
Rotax har börjat fälla ordentligt, och de andra är också på G. Så här vacker är han just nu på sidan av kroppen…hujja… rätt skönt att han bor ute just nu faktiskt.
Hänggungan är uppe så nu kan jag slappa medan hundarna roar sig, om jag vill, men roligast är ju alltid att följa dem runt. Här är det gos med Nalle. Trots värmen så har hundarna alltid lite energi att göra av med, här är Xuper.
Sen fick Noomi en skogspromenad med lite pinnletande. Myggen har börjat komma, huga, men det räcker ju att stå still nån minut i taget medan Noomi söker i riset. Mysigt att kunna kvällspromenera i T-shirt i alla fall!
Huset från vägen, och grannens fina äng där det ofta går rådjur och tranor. Sommar i byn är verkligen härligt. Livet ska levas vid en grusväg! =)
I helgen fick jag hjälp att ta ner min motorcykel till stan och sänka den, jättekul att få skruva lite, och den blev rejält mycket lägre. Nu når jag ner med tårna på båda sidorna. =D Har även provkört lite på en stor asfaltparkering och oj, roligt som tusan men oj vad mycket jag har kvar att lära. Det blir nog fortsatt träning inne i stan på asfalt till att börja med, kommer nog att hinna runda flera hundra koner närmaste veckorna, hihi. =) Avslutade med pizza å surr på jobbet med bästa gänget, ja just nu har dygnet för få timmar, världens bästa jobb och så alla roliga intressen som ska hinnas med.
Igår hjälpte jag min granne att stabba virke igen. Vi är ett roligt gäng som brukar komma dit, lite olika karlar förstås å så lilla jag. Det var otroligt varmt och det blev ett skönt fyspass. Efteråt kastade vi oss i älven och även om vattnet var riktigt kallt så var det otroligt skönt. Värmen i luften gjorde ju att det blev skönt igen direkt man kom upp på land. Så, årets första heldopp i älven blev redan i maj!
Long time no blogg! Har hunnit komma hem från Blaiken, få besök av Monica och hennes 2 border collies och fira nyår med dem, å så börja jobba igen efter ledigheten. Vi firade nyår i soffan i underställ, oduschade och nöjda efter en dag med slädkörning och skidåkning och promenad. Var inte så hungriga så vi skippade nyårsaftonsmiddagen å åt chips och glass istället och såg en film, hihi, skönt att vara vuxen ibland! Istället firade vi in 2016 med en brakmiddag på nyårsdagen – mycket bättre egentligen ju? =)
Tyvärr har det töat en hel del så det är lite isigt och hårt på många spår och på isarna. Monicas hundar hade inte gått så långa distanser i år och Sultan har lite problem med sin rygg så de fick springa/åka om vartannat. Roligt att springa i spannet – men tråkigt att åka släde ju! Allt fungerade i alla fall fint och vi hittade en väg med ett ganska långt skoterspår – helt underbart! Senare på vintern kan jag ju till och med ta omvägar för att undvika grusvägar med skoterspår, de är ju bara sååå tråkiga – men just nu är de rena guldgruvan för i skogen är det lite för lite snö för ett piggt 8-spann med 2 personer å en extra hund om man vill ha en trygg framfart.
Xuper har hunnit springa med Nalle och det fungerade bara fint. Efter turerna har alla fått umgås i rastgården och nu har även hela gänget ätit ihop. Lugn och sansat, men jag vet ju att t.ex. Rotax kan vara lite ”tuppig” så jag kommer att planera umgänget ett tag till. Hellre bökigt nu än bråk och risk för skador eller ont blod.
3 slädturer och 4 skidsvängar hann Monica å jag med, och Noomi är faktiskt en rätt duktig liten draghund framför skidorna, fast inte så stor ju. Vi hann även med lite dramatik, mattbromsens fäste gick av när jag vände släden en av dagarna… gick att borra hål och dra ihop provisoriskt med persiennsnöre men hela plastbiten måste förstås bytas. Å jo, jag klättrade faktiskt upp på biltaket och lagade fästet för att inte behöva ta släden upp å ner ännu en gång. Det blir ändå alldeles nog många gånger per säsong.
En annan dag var det banne mig även otäckt… vi skulle köra släde nere på älven och Monica hade redan gått ner med sina hundar och väntade där. Jag vill ju inte gärna starta storspann på gården och nerför grusvägen, för där har man inte jättemycket till bromsfäste och just efter start är ju hundarna ofta extra galna. Jag hade ankrat vid bilen och hundarna kändes väldigt lugna innan start, lite ”lugnet före stormen”. Vi började med en svag högersväng ut på grusvägen, och jag hade kontrollerat innerkurvan, inga hårda kanter som kunde knuffa omkull oss om släden genade (som vanligt när Monica kommer så har hon varmt väder med sig så snön var mjuk, hihi) men nåt hände ändå och en sekund efter start så välte släden åt vänster. Jag blev hängande i armarna förstås, ropade åt hundarna men de var helt döva och blockerade, rusade som dårar i kanske 25-30 km/h nerför vägen.
Jag försökte göra mig stor och bromsa med kroppen, satt på rumpan och åkte med fötterna framåt, men det var lönlöst. Rumpan blev däremot vääääldigt varm… Jag insåg snart att jag inte skulle få stopp på spannet nog snabbt, och när vi korsat byavägen och grannens gård så kommer en brant nerförsbacke och där skulle jag aldrig orka att hålla mig fast.
Att tappa ett spann är något som inte får hända. Det kan gå otroligt illa. Jag har varit med om det 3 gånger tyvärr, men haft riktig änglavakt och ingen har blivit skadad alls. Däremot berättade en kompis nyss om en bekant som tappat sitt spann förra veckan, och när spannet gensköts och stoppades så var en hund redan död. Mycket kan hända, de kan bryta ben, börja slåss med varandra eller nån de möter, ramla och släpas med och strypas osv. Ett tappat spann måste helt enkelt undvikas till varje pris.
Så, när jag åkte nerför backen sittande på rumpan i lite för hög fart så var jag inte helt lugnt i själen. Att släpa efter ner till backen var helt enkelt inget alternativ. Som tur var lyckades jag vända upp släden i farten, en fördel med hög fart är ju att man kan glida på knäna och skorna så länge man håller balansen, så jag fick upp släden på medarna igen och lyckades klättra ombord, hoppa på bromsen och få ner farten i tid till den branta backen. Pju…
Men, även en timme senare hade jag jordens känningar i magmusklerna, som om jag gjort 50 situps på raken för en sekund sen – vilket intensivmagpass! Hade träningsvärk några dagar efter, hihi. Så, viktigast av allt är förstås att planera för att undvika farliga situationer och inte hamna i dem, men att ha balans och styrka i kroppen samt lite lugn i hjärnan ska inte heller underskattas om det väl händer. Lite änglavakt – ännu en gång!
Rossi har inte så mycket lugn i sin hjärna. Hon åkte en del släde när border collisarna gick i spannet (hade ju bara linor för 8 hundar men 9 hundar med) och tyckte att det var rätt läskigt ibland. Hon satt nog stilla mest för att hon ändå är lite lydig ibland. Sista biten mot bilen däremot gick på plogad väg där släden gled mjukt och fint, och då lade sig Rossi ner med huvudet på kanten, sötis! =)
Lillskägg måste ju också få vara med – nu med extra söt uppsyn efter att mamma trimmat hennes huvud och svans. =) Nu är hennes löp avslutat och hon har blivit snäppet vuxnare och klokare även denna gång – skönt! Efter att bilden tagits har jag hunnit klippa håret också, så den stämmer ändå inte riktigt!
Avslutar med film…! =) När jag var i Blaiken hade jag tyvärr glömt batteriet till systemkameran hemma, så den fick vackert vila, men Gopron gick varm och här kommer en liten film från några av turerna vi gjorde där. Den är filmad med Gopro, fäste till hundarna (med hållare på ryggen och bringan), en lång träpinne med Goprofäste längst ut, armar och händer samt spring i benen. Svinkul! Men jäklar så svårt det är att klippa ihop med många klipp, övergångar å så musik, för att inte tala om det där med att filma utan skak även långt upp i luften, hihi, nåja, blev rätt nöjd ändå! Enjoy! =)
Igår efter jobbet körde jag raka vägen till Luleå och packade in ett akvarium från Akvariecenter i bilen innan jag åkte hemåt – äntligen! Det blev ett Juwel Rio 240, alltså 240 liter, och det ser riktigt fint ut. Tyvärr lastade vi in akvariet (utan kartong, var ett visningsex) ovanpå lådan med möbeln och när jag kom hem igår insåg jag ju snabbt att jag inte kunde göra så mycket själv. 240 L oskyddat akvarium får jag knappast in utan att riskera att skada det. Idag kom min snälle granne Stefan förbi med hundmat och hjälpte mig bära in själva akvariet så att jag kunde komma åt möbeln och skruva ihop den, hihi. Men, även om jag ju brukar tycka att jag kan fixa det mesta så fick jag lämna W.O även efter det… att lyfta ett stort akvarium upp på sin möbel fixar jag nog faktiskt inte själv utan att sätta lite för många tusenlappar på spel…
Har tränat hundarna ikväll, 4,5 km, och nu frostade det rejält kring deras bringor och ansikten. Rejält många minusgrader ute nu och kallare blir det inatt! Xuper är så söt, nu har han verkligen lärt sig våra rutiner och när det är dragträning på gång blir han jätteivrig. Medan jag selade på de andra satt han bara och peeep och småskrek. =) Deras glädje smittar verkligen och det är så härligt att se dem så fokuserade och lyckliga. Dock verkar nån av dem ha börjat fälla…hmm…
Halva sikar från frysen fick hundarna till middag, jättegott enligt de flesta men lite konstigt enligt t.ex. Nalle. Xuper hör dock till de som tycker att det är mums – så vi passar väl på att avsluta med en pannlampebild, så som mina vardagar här hemma ser ut nu för nu är det ju mörkt både när man åker hemifrån och när man kommer hem.
Livet handlar ju oftast om att prioritera, på nån nivå. Idag när vi kom hem ställde Noomi och jag upp agilitybanan och tränade en stund och eftersom en svag vind svepte genom rastgården passade vi på att hänga där hela familjen, en lång stund. Borde dammsuga och borde vika tvätt, men vinden höll bort det värsta av myggen som finns uppe i skogen, så det kändes som väl investerad tid. En stund efter att vi kommit in började det regna och nu ska det tydligen ösregna hela dagen imorgon – alltså helt rätt val! Imorgon kväll finns nog gott om tid för innepyssel verkar de som.
Börjar med två härliga bilder på mitt hus – en fin vän fixade flygbilder över mitt hus och träden runt, och så hundgårdarna förstås. Jättekul att se allt uppifrån, och så får ni ser lite mer hur jag bor, alla ni som undrar. Bakom huset ser man hundhuset och hundgårdarna, samt vedboden och de andra små uthusen. Längst till vänster på tomten syns en brunaktig yta, och där hoppas jag snart kunna anlägga en fin agility- och hundträningsplan. Ännu längre till vänster glittrar Luleälven, en fin granne sommar som vinter.
Hundhuset, hundgårdarna och så en del av rastgården. Den sträcker sig ju vidare in i skogen. Nalle sitter på sin utkiksplats, i den högra hundgården. Hundarna ja, just nu fäller de flesta av dem enorma mängder päls. Alla tre killarna ser riktigt tufsiga ut och man skulle nog kunna borsta i hur många timmar som helst…
Insåg förra veckan att jag inte hade nån regnjacka, den måste ha försvunnit i flytten, och det passade riktigt bra att jag köpte en lång regnrock med huva, så lång att man kan sitta torrt på den. Får ju säkert nytta av den imorgon med för hundarna vill ju rasta sig och få mat, även om regnet öser ner. Däremot är fällande päls och regn ingen bra kombination! =/
Torrt och fint är det däremot på mina inglasningar, vilken bra grej de är! Dessutom doftar det himmelskt gott av den rosa blomman jag fick av mina grannar, extra mysigt att komma hem till!
I helgen fick jag lust att fota lite, så det blev ett test, hade fjärren på vift så självutlösaren fick jobba (och alltså även mina fossingar). Tror det här ska få bli en liten bildserie sen i höst när mörkret börjar smyga sig på och ljuset från ljusen blir mer påtagligt. Tänk så mycket roligt man kan göra med en kamera och lite tankar! Tror det går att göra en massa roligt av detta, med olika miljöer och avstånd mm.
Nåja, avslutar med lite bilder från kvällens agility med Noomi. Lilla Noomi som nu börjar bli ganska vuxen och klok ibland, visst syns det till och med på bilden?
Det var länge sen vi tränade agility så det blev lite enkla hinder bara för att lägga om grunden. Svinkul tyckte förstås den lilla snabba hunden och det ska bli riktigt kul att fortsätta träningen nu i sommar nu när hon är vuxen och halvt lydig i övrigt.
Nä, dags att kvällskissa lillhunden och sen krypa till kojs. Natti-natti världen! Jo just ja, ska tömma regnmätaren innan jag somnar också.
Godmorgon! Ser ut att bli soligt idag men inatt har det varit kallt. Frost på rutan och höstjacka på. Igår kväll kom hela hundgänget in för gos, benätning och kloklippning. Vissa av den fäller verkligen i drivor nu! Efter att de gått ut dammsög jag huset för första gången och det tog en mindre evighet! Fick flytta kontakten 3 gånger jämfört med 0 i gamla huset! Noomi hittade en ny utkiksplats också. Hon är som en liten katt!
Igår fick jag en riktigt mysig skogspromenad med Giela och Noomi. Vi gick mest utan stigar och på vissa ställen var lite blött och jag fick hoppa mellan tuvorna för att komma fram, men det var riktigt mysigt ute och skön temperatur med jackan på. Tyvärr hade jag bara mobilen med mig som kamera, men det kan vara rätt skönt ibland att vara kameralös också.
Idag blev det istället cykelträning för hela gänget. 3-4 grader varmt bara imorse och kring 12 grader när jag kom hem från jobbet så det passade perfekt! Först ut var Silva och Kaela som vanligt. Jag slog igång Runkeepern för att se hur lång somriga cykelsvängen egentligen är och det är ungefär 4,25 km, alltså aningen längre än jag hade trott och helt lagomt för att få rusa av sig lite som underhållsträning.
Silva och Kaela tog sträckan på ungefär 16 minuter och var rätt lugna och sansade, säkert till stor del för att vägen precis fått nytt grus på sig (måste ha hänt igår kväll) som gjorde underlaget lite ojämnt och tungt. 26km/h i toppfart så jag gissar att deras vanliga toppar är kring 30km/h annars. Typiskt att jag skulle råka mäta vid en så otypisk träningsdag.
Rossi snabb-badar i ett dike
Flera av hundarna fäller nu och Rossi ser inte klok ut. Det sticker ut fjun över hela ryggen! Kanske börjar vara dags att ta fram kardan igen, men det blir inte ikväll! Nalle och Mintu sprang sist av draghundarna och sist ut var Giela och Noomi. De fick en 3km-runda för att slippa lite lera och blött. När Giela travar sakta är det lagomt för Noomi att trava lite raskt och efter första springet travade de så fint vid sidan av cykeln. Ett litet radarpar – Tant och Fjant! 3km i lugnt trav känns väldigt lagomt som ”konditionspass” för tant Giela. Vintertid springer hon ju längre bredvid släden men där väljer hon ju själv när hon vill micropausa och när hon vill rusa eller nosa så det blir ju inte riktigt samma sak. Visst blev det pauser även nu, men inte riktigt lika fritt som när hon är lös förstås.
Jag trodde i mitt stilla sinne att det var torrt och rent ute, men de få leriga områden som fanns räckte för att göra både mig och cykeln leriga… Så här såg cykeln ut innan jag sköljde av den rejält.
Nu tänker jag mata hundarna och sen göra en tidig kväll. Idag är det tisdag, och sen kommer onsdag, och sen är jag ledig på torsdag samt fredag, och fredag klockan 12.00 får vi nycklarna till huset! Det börjar vara nära nu!
Jag har dessutom en supersnäll kollega som lånat ut sin synt/elpiano till mig så att jag kan börja spela igen direkt vi flyttat in! Jag har länge drömt om att skaffa ett elpiano och börja spela igen men i nuvarande huset ryms det inte riktigt… i nya huset finns plats och nu behöver jag inte vänta till budgeten tillåter köp utan kan börja spela direkt! =) Längtar!
I förrgår smällde det! MH! Tyvärr har vi fruktansvärt långsamt internet så det tog ett DYGN (!) att ladda upp filmen. Å långsammare blir det nog ute i Rågraven sen… dags att vänja sig! =)
Jag var faktiskt smått nervös innan, första gången är det ju ändå lite att tänka på men vi gick ut som andra ekipage så jag hann ju se första hunden och ägaren innan det var dags och tävlingsledaren styrde ju upp allt så att det var enkelt att veta vad man skulle göra.
Jag skrev ju lite tidigare om vad jag hade väntat mig men utan att kryssa några specifika rutor. Jag kan säga att mycket av det jag trott kom på skam! Jag hade väntat mig att Noomi skulle vara mer supersocial men hon var inte så väst påflugen som jag tycker att hon brukar vara. Under hanteringen spände hon sig lite och jag vet ju sen tidigare att hon ibland ogillar att bli tafsad på. Det handlar inte om rädsla eller så utan hon verkar helt enkelt tycka att det är onödigt att nån ska tafsa på en när man har något spännande äventyr på G. Ett mått av integritet kanske man kan säga.
Att leka med andra var inte så värst intressant, men det har hon å andra sidan inte alltid gjort heller. Kampa med matte är en sak – men att kampa med andra är inget som är självklart att man ska göra. Dessutom tyckte hon nog att kamptrasan var lite stor och otymplig först innan hon fått koll på vad den var, men sen var den ju rätt rolig. Jag upplevde henne som lite ”tråkigare” på de bitarna än vad jag hade väntat mig, alltså jämfört med hur jag upplever henne till vardags.
Sen hade hon ju lite otur också på stora bytet för hon drog iväg med leksaken (jag var lite nervös där att hon skulle se den som en rulle och komma mot mig eftersom vi nött det så mycket å jag vet inte om det spelade in eller inte) och precis när hon nästan hunnit tillbaka till figuranten så blev han passiv. Nästa sväng när han blev aktiv var det samma sak – hon hann näääästan dit å sen blev han passiv igen. Men hon tog tydligen chansen att kolla in lilla bytet under tiden också…
Sen var det dags för skrämselmomenten och där hade jag nog väntat mig mer reaktioner. När jag tänker efter så kanske jag tänkte lite på hur Jacki skulle ha reagerat för jag tror att hon hade blivit lite mer skrämd. Noomi är ju cool, det vet jag ju, men riktigt HUR cool hon är visste jag nog inte riktigt. Dumpen gav en reaktion men hon gick fram själv när jag gått halva sträckan och sen släppte hon den. Skramlet undersökte hon direkt det låtit helt på egen hand och spöken var aaalldeles för långsamma! Noomi viftade på svansen och spanade runt i skogen medan de långsamt närmade sig och direkt jag släppte så gick hon fram för att säga ”hej!”. Ingen tvekan om att de var vänligt sinnade och roliga!
Skottet gav mer reaktion än jag hade önskat. Hon tog upp leken direkt igen men hade gärna fått bry sig mindre. Ingen rädsla men klart intresse riktat mot skytten och det är ju en reaktion som är bra att ha med sig i tankarna in i framtiden. Precis som beskrivaren sa efteråt så vill man ju helst inte att hunden studsar upp av ljudet i framtida träning förstås.
Nåja, allt som allt så tror jag att Noomi tyckte att det var en riktigt rolig kväll och jag fick nog en tankeställare själv också. Hon är ännu coolare än jag förstått. Jag upplever själv att det är stor skillnad på inne och ute och när jag tänker efter så har hon ju alltid varit väldigt cool ute. Inomhus är hon också cool MEN har lite mer ”larmfunktion” påkopplad och kan skälla för ljud eller sånt – ingen rädsla utan bara larm. Å det är väl kanske ju det som är grejen, att hon reagerar och lever om i vissa lägen är nog just bara ett larm och inget mer. Det gör bara ont i öronen (ibland).
En rolig grej var att det var en tjej där (som följt sin kompis) som var intresserad av att skaffa Cairn! Jag blir så himla glad varje gång jag träffar nån som är intresserad för (jag är ju som bekant rätt partisk) jag tycker själv att Cairnen är en så fantastisk och rolig ras som alldeles för många missar! De är ju inga ”blickfångare” till vardags kanske, och många missar nog potentialen som finns genom att bara döma dem på det yttre. En raggig liten hund – hur kul kan den vara liksom?
På MHt visade Noomi hur i alla fall jag tycker att en terrier ska vara till stora delar, modig, orädd, nyfiken och duktig på att avreagera. Dessutom vet jag ju att hon har krut och ”jävlaranamma” när det gäller och det är en riktigt rolig och skön kombination. Redan för 20 år sen sa jag att Cairn är ”nr 1” för mig och det står jag fast vid – en bra Cairn är en fruktansvärt rolig och användbar hund om man har kunskap att utveckla dess kapacitet! Lyckas man bara bygga ihop en teamkänsla och rikta all den där envisheten år det håll där man vill ha den – då har man en tuff kompis o praktiskt format som ger allt och lite till! En liten rolig parentes är att Noomi och jag var de enda anmälda till MHt som faktiskt även anmält oss till en brukstävling. Har man gjort det så ökar ju chanserna att komma med på MH. Nu hade vi kommit med ändå visade det sig ju…. men det är ändå kul att ha ett mål att sikta mot.
Så, här kommer Noomis MH på film och tack Lovisa som filmade. En rolig och lärorik kväll!
Efter Noomis MH hade jag gärna stannade och sett även de andra, men jag hade ju ett ivrigt huskygäng som väntade hemma så vi packade oss i bilen och åkte hemåt. Körde en cykeltur med 2+2+2 längst in efter Kallkällvägen och sen ut igen. Slapp frysa! Nästan inte blött alls! Riktigt kul när det är så för en gångs skull!
Silva och Kaela var först ut och de hade bråttom bråttom! Att vi stötte på ett rådjur gjorde ju inte saken sämre. Jag tror Silva galopperade hela sträckan. Det i sig är ju inget extremt alls, men hon är den enda av mina hundar som älskar fart på det sättet och helst alltid skulle färdas i galopp.
Rotax och Rossi travade istället större delen av sträckan och jag hann se lite fin natur och fundera på livet… Nalle och Mintu var sist ut och när vi gled in på gården igen efter klockan 22 stod fullmånen högt på den ljusa himlen och det var hög tid att gå till sängs. Jag använde min rosa jacka och jo… jag tvättade den ju förra veckan så att den var REN! Spelade ingen större roll märkte jag för nu var lerprickarna tillbaka…hmm…
Eftersom filmen tog sån tid på sig passar jag på att fylla på med ett par dagar till. Igår kväll åkte vi till Noomis uppfödare i Luleå för att få hjälp med utställningstriminingen inför lördagens utställning i Piteå. Snabbt och lätt blev Noomi riktigt snygg och förutom att det alltid är kul att träffa Greta så var det skoj att se Noomi leka med ett gäng andra Cairn och inte bara huskies. I huset bor t.ex. hennes gamla lektant från valptiden samt hennes halvsyster. De var riktigt lika när de rusade fram över gräsmattan.
Dessutom hade vi turen att få med oss ett uställningstält hem, då Greta hade ett liggande som hon inte använde. Supersnällt! Nu kan det regna på oss bäst det vill, vi kan vara beredda ändå! =)
Noomi, Sigrid och halvsyster Margot
Noomi – ännu otrimmad, och Sigrid och Margot
Margot och Noomi, bästa leken som många Cairn verkar älska! Att jaga eller bli jagad med något i munnen!!!
Hemma igen efter trimningen, bortse från vedkorg, kompostgaller mm…
Nu ikväll har Giela fått laserbehandling i Råneå och jag har bokad en tid även nästa vecka. Under ett par veckors tid har jag slarvat och inte hunnit boka in något i tid, och det märks snabbt på tants dagsform. Hennes rygg behöver laserbehandlingar och får den det så är hon pigg och stark igen! Efter behandlingen gick vi en promenad kring stan med Veronica och Flinga och nu börjar snart löven spricka ut.
Sådär… efter ett mastodontblogginlägg ska jag nu gå ut och mata huskygänget och pussa dem god natt. Imorgon blir det sök och spår med alla hundarna. Dessutom ska värstingkameran följa med för jag hoppas kunna ta lite nya fina sökbilder och kanske hinna få in en artikel till kommande nummer av Cairnbladet. Om bara både Noomi, kameran och fotograf kan samspela… =)
Long time no blogg! Sista veckan har jag främst varit förkyld vilket hindrat en hel del hundträning, jobbat med att försöka sälja min gamla bil (vilket verkar ha gått bra bara nu köparen hämtar den också) samt resa lite med jobbet. Detta blir alltså ännu ett sånt där uppsamlingsinlägg…
Vi har plusgrader nu och spåren är jättemjuka. Vägarna är is och slask i massor och det finns vattenpölar överallt. Skittrist! Med denna värme så sätter inte bara snön ihop, den töar och minskar i mängd också. =( Jag undrar verkligen hur långt snön ska räcka under vårvintern i år? Att köra sista slädturen kring 20/4 känns inte realistiskt i alla fall.
Jag har i alla fall hunnit fundera lite till över Mintu och Rotax, och i slutänden så tror jag att svaret var just det jag INTE trodde när det hände. Rotax har blivit allt hungrigare efter kastreringen och nu när jag studerat dem i ett par veckor så har jag märkt att han blivit en ”Kaela”, dvs. en sån som går lite för nära och är lite för ivrig kring de andras mat. Han har inte varit sån tidigare utan det är något som vuxit fram, kanske också för att vi gett ovanligt mycket torrfoder denna vinter vilket kanske gjort honom hungrigare.
Mintu är å andra sidan en sån som kan springa iväg för att kissa mitt i maten ibland, så min nya teori är att Mintu lämnade maten ett ögonblick och att Rotax kastade sig dit alldeles för snabbt och situationen urartade. Han kommer liksom fram på en sekund ibland, och då blir det ju lätt missförstånd. Situationen mellan killarna känns rätt lugn och OK i övrigt nämligen. Maten däremot kräver passning för Rotax del, och det kanske blir värre när han har lite extra energi lagrad. Kanske var maten som var den utlösande faktorn trots att jag inte alls trodde det först?
Nu ikväll kunde vi äntligen köra släde efter mitt hostande och kraxande. Många på jobbet som varit hemma förra veckan eller denna och segt verkar det gå…blä! Det var i alla fall helt underbart att sela ut ett gäng riktigt pigga hundar, och stoppa Giela och Noomi i släden.
Noomi har fått ett eget Back on Track-täcke och det är så sött! Dessutom är trimningen 98% färdig nu och hon är jättesöt. En tofs på skägget, en tofs i rumpan och så lite lurviga tassar, men i övrigt är hon slimmad och färdig!
Eftersom huskisarna var så pigga fick Giela och Noomi åka rätt långt, men å andra sidan var de blöta spåren tunga och spannet tappade rätt snart lite tempo och ville inte tokrusa mer. Noomi rusade runt som vanligt och hittade bland annat något riktigt intressant just framför släden så att jag fick tvärbromsa.
Vi körde bara den korta 7km-slingan, lite för att vi inte visste hur isarna skulle vara på älven och sjöarna, och så hade vi ju lydnadsträning inplanerad senare på kvällen. Väldigt lagom för Noomi och Giela i alla fall.
Det var förresten inte bara huskisarna som var ivriga, Noomi var superivrig vid starten och efter ett par meter började hon kampa med locket på slädsäcken… dvs. det som var närmast och som hon fick tag i! Jag vrålade åt henne att låta bli men det hann ändå bli ett par hål trots att hon släppte snabbt.
Kampterrier?
Till slut fick Giela och Noomi hoppa ner i släden igen, lite motvilligt, och de var så här glada…
Och lite trötta och nöjda också… =)
Rotax och Rossi tar en lugn after work
Trots att det var en riktigt kort tur verkade hundarna rätt nöjda sen. Både värmen och spåren gjorde nog sitt till. Älskade små trollen som varit så snälla när jag inte kunnat träna dem.
Sen jäktade Noomi och jag iväg till Hundarenan och hann precis fram i tid. Vi tragglade lite position, läggande och ställande under gång samt stadga. Jag är jättenöjd med hennes attityd nu och hon klarade störningarna rätt fint, även när det kom in en person med flera helt nya hundar mitt medan vi körde. Det tar sig helt enkelt! Läggande under gång skulle vi i dagsläget nog kunna göra med full pott när vi gör det som bäst och det är skönt att äntligen kunna ha lite moment som börjar likna färdiga, så att vi kan börja fundera på att sätta ihop fler delar. Det mesta är annars i delar med varierande lägstanivå…och högstanivå…
Sen väntar vi roliga saker, fjärrutlösaren till kameran har kommit, men vi väntar ännu på ny pannlampa, en dunjacka från Haglöfs inför sommarens vandring, ett nytt gaskök, ett ihopfällbart brukshinder från Jami Hundsport och en hink/väska att förvara träningsgrejor i (som jag tänkte ha i bilen i sommar). Den som väntar på nåt gott! =) Nu ska Noomi och jag lägga oss att sova i soffan. Vi har nämligen separata sovrum här hemma just nu. Två senaste nätterna har jag vaknat med rejäla hostattacker och väckt alla i närheten, så jag erbjöd själv att låta sambon ta sovrummet för sig själv. God natt!
Trimningen av Noomi har gått rätt bra idag. Så här såg hon ut efter första passet:
Här är det alltså ryggen och ovansidan som trimmats och den nya pälsen som kommer under såg så fin ut. Två lager har vi lyckats få till på en del ställen i alla fall!
När det var dags för slädtur fick Giela och Noomi vara hemma. Pudersnön passar inte bra ihop med Noomis päls och huskisarna behövde få springa ett par timmar. Giela fick vara hemma eftersom jag inte riktigt visste vilka spår vi skulle använda eller hur långt vi skulle. Gänget där ute var alla pigga och ivriga!
Först ska linor, slädsäck och selar plockas ut från garaget, slädsäcken monteras, linorna läggas ut, hundarna selas och släden ankras…
-5 grader och lätt snöfall – nu börjar det vara riktigt vackert ute faktiskt! Min lilla kompaktkamera fick testa funktionen med fjärrutlösning men fokuset hänger ju inte riktigt med förstås… söt Nalle och Silva blev det i alla fall!
Stor snöklädd sten kan skymma litet spann!
När vi närmade oss väg 97 och husen som står där så passerade vi en matplats för rådjur – men idag stod där 2 renar! Jättekul tyckte förstås hundarna och Mintu vek till och med av från spåret ett par steg! Dumt!
Sen fortsatte vi förbi Kusträsk och där i byn hittade vi gruppen av renar som vi stötte på för ett par dagar sen. De hade samlats vid en bal och var nog 20-30 stycken. Jättekul tyckte hundarna förstås (igen) men nu betedde de sig och följde spåret utan att krångla, efter att renarna sprungit undan en bit.
Springande renar på avstånd och deras matplats
Ett gammalt ödetorp som vi passerar rätt ofta
Det varma vädret gjorde att nysnön inte satt sig så hårt i tassarna, och det räckte med nån enstaka rensning. Kaela måste få en extra stjärna för idag skötte hon sig riktigt fint. Hon LYSSNADE istället för att tro att hon visste vad jag ville, och lät sig inte distraheras av renarna (hon älskar ju annars renar och kan ha svårt att släppa roliga saker hon ser) ens den gången när Mintu gjorde det. Duktig tjej!
Rotax
Vi valde att inte köra ner mot älven idag eftersom det är svårt att passera stora vägen med dålig sikt och grått snöfall. Man varken hör eller ser bilarna lika bra som annars. Istället tog vi lite olika snirkliga vägar hemåt och undersökte lite spår som vi inte kört ännu denna säsong. Det ville sig inte bättre än att vi hamnade på avvägar och fick vända och böka lite för att komma på spåret hemåt igen. Hundarna var lite trötta och gick sakta, sakta, men temperaturen gör ju sitt. Att de går sakta periodvis betyder ju inte att de är slutkörda, utan helt enkelt att de laddar om lite.
En väg som vi inte alls hade tänkt hamna på… efter att en skoter kört en väg som de inte brukar köra!
När vi kom ut på Vittjärvsträsket trodde jag först att leden helt försvunnit, men vi hittade den och kunde styra hemåt i lugn och ro.
Jag hade tänkt komma hem, förbereda lite pulled pork, pyssla lite och trimma vidare…men när jag svängt in mot våra hundgårdar och höll på att sela av hundarna ringde sambon från stan och meddelade att klockan var 16.30! Det blev alltså ungefär tre timmar på spåren idag för jag tror att jag började förbereda kring 13.00, och det var ju ungefär en timmes körning mer än planerat, men himla härligt förstås!
Trött Rotax = nöjd Rotax
Så, det blev ingen pulled pork för det kräver ju en massa timmar som jag plötsligt inte riktigt hade… Nu ska Noomis trimning fortsätta och så blir det mest mys i soffan och kanske lite lydnadsträning… Time to get hairy!
Äntligen dags att ge sig av! Tror inte riktigt hundarna förstått det ännu…?
Idag var det bara jag och mitt 6-spann som hoppade in i bilen. Vi åkte mot grusvägen vi körde på igår men tog den från andra hållet istället. -6 grader och lugnt snöfall och några extra centimeter vitt över hela världen. Nu börjar det faktiskt kännas vintrigt ute!
Spännbanden hade frusit ihop sen igår och om jag haft en kniv med hade jag nog använt den! Frågan är bara hur släden hade kommit hem i så fall…Fick till slut upp dem men fingrarna var stelfrusna!
Precis innan start kom en kvinna med en finnspets och passerade. Bra tajming, hellre träffa dem där än några hundra meter efter start när det inte går att ankra ännu. Längre bort mötte vi en travhäst men just där fanns en avfart till nåt militärt granatkastarområde så vi svängde snabbt av och släppte förbi travhästen. Ibland är Mintu riktigt klok och duktig! Idag tog han alla svängar som en liten kung, även de helt ologiska och kluriga. Om Kaela varit ensam är framme hade vi lika gärna kunnat bli stående där och fortsatt stirra på travhästen så länge den fanns kvar…
Vinter?
Redan kring halv tre på eftermiddagen är solnedgången i full gång. Vi hade en vacker rosa himmel framför oss på väg bortåt. Vi körde nästan fram till gårdagens parkeringsplats, men tog inte extraslingan vi körde då så jag gissar att vi körde ungefär lika långt i slutänden, ca en mil.
Kaela såg mycket piggare ut idag. Med bara vanliga spannet var det enklare att anpassa farten ännu bättre och hon travade nästan hela vägen, inte helt ren trav hela vägen men mycket finare än igår. Det lägre tempot passar även Rotax för han travade som aldrig förr även han! Kaela fick lite extra uppvärmning och nedvarvning och det behöver hon nog. Skönt att hon kändes bättre idag i alla fall.
På bilden här uppe står hon och lyssnar på en brummande stolptransformator en bit bort. Klok hund! Såna här gånger är det väldigt skönt att ha lite grundlydnad på spannet. Ber jag dem stå kvar så gör de faktiskt det utan större bekymmer…i alla fall så länge vi inte har några stora störningar framför. Särskilt många steg åt sidan går jag inte en sån här gång för vips kan spännande saker dyka upp!
Lämnar militärområdet för denna gång
Rotax – travaren!
Noomi och Giela fick en kort långpromenad för vips sprang tiden iväg och vi hade svärfars farsdagsmiddag att tänka på. Istället har vi tränat lite lydnad (platsliggningsgrunder) och lekt lite mer med fokus på att hon ska komma MED leksaken igen, och inte blanda ihop det med jaktleken som vi infört där det faktiskt är OK att springa iväg och bli jagad. Jakt gör vi enbart med en leksak och med ett speciellt kommando. Allt annat ska vara samarbete och roligt…har jag tänkt… nu gäller det bara att få Noomi också att förstå att det finns en klar skillnad och att det aldrig blir jakt med annat än jaktleksaken. Så här tränar vi just nu. Eftersom hon gärna springer upp i soffan med alla leksaker så placerade jag mig lite strategiskt mellan soffan och kastplatsen… tidigare har jag suttit uppe i soffan och då kom hon ju direkt till mig hela tiden. Tanken är förstås att leksak själv är rätt tråkigt, och att leksak med matte är roligt men att det kräver att man själv går dit, matte kommer inte och jagar nånsin med denna leksak!
Så här lågt flyger en motiverad Cairn med leksak i munnen!
Galen Noomi och matte! =)
Jo just ja, trimningen har fortsatt. Noomi tuggade borste och eftersom det höll henne upptagen så fick det gå för mig. Ikväll trimmade vi svansen, öronen och övre delen av huvudet samt lite småplock här och var. Kvar är sen resten av ansiktet och benen. Gick faktiskt oväntat bra idag och det var nästan lite skoj! *chockar mig själv*
Just nu sitter jag i soffan med Noomis halva middag (torrfoder) i en skål på bordet. Vi har pausat lite i platsträningen… å med en terriers oändliga envishet försöker Noomi smyga/klättra/hoppa/gå till skålen och stjäla resten av maten… Åh vad jag älskar dessa envisa små hundar! Att ge upp är liksom inte ett alternativ! Dags för ny arbetsvecka imorgon, inleder måndag morgon med en arbetsintervju och så tar vi en intervju till lunch på tisdag också.
Patricia McConnell, Ph.D., a Certified Applied Animal Behaviorist, has made a lifelong commitment to improving the relationship between people and animals.
Nukutvi huskies, hundar & hästar 