Tillbaka igen!

Tiden springer verkligen fram och jag har länge funderat på hur jag skulle göra med bloggen, om jag helt enkelt skulle radera allt eller bara låta den vara. Länge kände jag att jag inte hade varken tid eller lust att uppdatera den. Det tar ju faktiskt betydligt mycket mer tid än man kan tro, och att blogga dagligen och jobba heltid och ha ett hundspann och en häst och ett eget hus… nä så kommer det aldrig att bli, den tiden använder jag hellre till livet, hundarna och hästen. Däremot fick jag en tanke om att börja skriva lite igen nu när så mycket i livet ändrats. Det kändes faktiskt lite roligt och intressant igen, så vi får se vart det leder.

Vad har hänt sen senaste inlägget då? Massvis förstås. Till att börja med har Rossi lämnat gänget. Hon fyllde ju 12 år i höstas och jag hade hoppats att hon skulle få vara med ett par år till och åka med i släden, men i början av december blev hon tvärt dålig och började andas väldigt tungt. Jag förstod redan i bilen in till veterinären att det rörde sig om vätska i lungorna och vid den åldern är det ju aldrig ett bra tecken. Chansen att det ska vara av en orsak som är vettig att åtgärda är ju inte alltför stor. Mycket riktigt så kunde veterinären knappt urskilja hennes hjärtslag, så något i henne var ju allvarligt fel, och jag beslöt där och då att låta henne somna in utan vidare undersökning, i samråd med vår veterinär.

När lungorna fylls med vätska beror det som jag förstått det oftast på att hjärtat är för svagt för att hålla igång cirkulationen och ”hålla undan”, så lungorna fylls med vätska. Att tömma dem köper bara lite, lite tid, om man inte hittar och åtgärdar grundproblemet är situationen strax densamma igen. På något sätt har det varit på samma sätt med alla de fyra hundar jag behövt skiljas från än så länge. Beslutet har aldrig varit svårt för de har alla haft oddsen (och åldern) väldigt hårt emot sig och insjuknat väldigt snabbt, men likväl är det förstås fruktansvärt tungt. =( Vi saknar vår lilla tant förstås!

Över till roligare saker, alla andra hundar mår i alla fall bra än så länge! Noomi fyller snart 5 år, och börjar vara riktigt vuxen och klok. Hon formligen älskar att följa med till stallet och är bästa kompis med fåren, hon kan inte få nog av dem och vill gärna försöka mysa med dem på foderbordet. Huskygänget mår också bra, men åldern börjar göra sig påmind. I år fyller ju 4 av dem 10, och Mintu blir 9 år på måndag. Xuper är gängets yngling med sina 8 år, men nog märks det på fart och styrka att det börjar vara ett litet  pensionärsgäng jag kör omkring med. Jag är i alla fall bara tacksam så länge de får vara friska och glada och vi kan köra vidare. Vissa dagar tänker jag att detta är mina sista draghundar för nu, andra dagar kan jag inte tänka mig att vara utan detta och funderar på att ha ett lite mindre spann inom ett par år.

En av de största skillnaderna mot förr är förstås att Kråkan flyttat in. I slutet av september gjorde jag slag i saken och köpte en alldeles egen häst, en dröm jag haft precis hela livet. Jag och ett par trogna kompisar åkte runt i Norrbotten och Västerbotten och tittade på lite olika hästar men till slut var det Kråkan som fick mitt hjärta, en svart kallblodstravarvalack på snart 6 år som inte hade nog med tävlingsinstinkt för travet. Kråkan har haft en bra uppväxt och varit utan skador, och en stor fördel med att köpa en fd. travare är ju att de generellt är mycket miljötränade samt väldigt välhanterade och uppfostrade.

Kråkan är otroligt snäll mot precis allt och alla, jag tror aldrig jag sett honom göra en sur min, och han har verkligen vunnit mitt hjärta på alla sätt. En sån otroligt ståtlig och vacker varelse, som jag ser upp till på så många sätt. Han är riden främst sen förra sommaren så han har en del kvar att lära, men nu har vi hittat galoppen och börjar kunna trava i vettigt tempo (dvs. inte supersnabbt) stor del av tiden och det är verkligen otroligt givande att få vara med från start och forma en individ. Kråkan och hans utveckling kommer ni förmodligen att få läsa mer om här framöver!

Så, det var en liten uppdatering från senast! Hundarna har tyvärr körts ovanligt lite denna vinter, främst för att jag var utomlands 2,5 veckor under januari och kände att det var oschyst mot dem att lämna dem hemma i högform. Före resan körde vi regelbundet men bara kortare distanser, och det gör ju att vi inte riktigt är igång nu heller. Gångna helgen körde vi ca 1,8 mil lördag och söndag, söndagen i mer kuperad terräng, och på söndag kväll var Nalle lite öm i frambenen. Bara att inse, sånt som tidigare bara swishade förbi kan vara lite tungt nu för panchisarna. Läget är känns ju lite bitterljuvt för denna vintersäsongen är nog den bästa jag upplevt sen jag började med draghundar, vintern började tidigt – och sen har den hållit i sig! Vi har ungefär en meter snö och träden har legat vackert snötyngda större delen av vintern känns det som. Otroligt vackert!

De stora snömängderna märks förstås på många sätt. Hundgårdarna är riktigt insnöade, gallret som sommartid är 180 cm högt är nu istället löjligt lågt. Hundarna skulle kunna skutta över hur lätt som helst! Men jag har skottat på sidorna ut mot väggen och andra utsatta ställen och som tur är verkar de ju inte förstå hur nära friheten de faktiskt är. Ja, nog faktiskt så att de även trivs i sina ”hem” och är rätt nöjda med att vara där.

Vindskydden är också helt insnöade, på bilden nedan ser man ju taket på det nyaste och högsta vindskyddet, normalt sett är det högt att hoppa upp på taket. Nu får de istället gräva sig ner för att komma in i det, hihi.

Som synes skulle Mintu nästan kunna snubbla ut över kanten om han försökte…

En mycket kall tur på älven fick vi förra lördagen, jädrar vad jag frös innan vi var hemma, men i efterhand minns man ju bara hur vackert det var, kalla händer och fötter töar ju (så länge man inte förfrusit dem). Däremot får Noomi inte vara med nu för hon kraxar och låter lite. I hennes hundvakts område går kennelhosta så hon och huskisarna är nu hårt åtskilda hela tiden. Hoppas innerligt att huskygänget får hålla sig friska för nu är det ju deras tid och vem vet, det är ju inte självklart att jag har ett friskt 6-spann även nästa säsong. =/

I söndags körde vi upp till fina Obisträsk för att grilla korv, bara fluffisarna och jag. Vi fick ännu en otroligt vacker vinterdag, kallt men hanterbart, och magiskt vintersoligt.

När jag grillat lite korv och skulle titta till hundarna, ja det är så mycket snö och snövallar kring grillplatsen att jag omöjligt kunde se alla hundarna från eldstaden, kunde jag bara räkna till fem hundar. Silva saknades! Silva är ju en mycket påhittig och kapabel liten hund så jag hann få hjärtat i halsgropen innan jag hittade henne längst in i slädsäcken, nerkrupen under ankarna.

Säsongens (ja faktiskt, har tagit alldeles för länge!) första grillade korvar smakade i alla fall helt gudomligt! En väl grillad falukorv med Felix ketchup ute i det fria – det slår det mesta en gourmetrestaurang kan erbjuda.

Slutligen en bild på Kråkan, jag måste verkligen försöka fotografera honom lite mer seriös någon dag och inte bara ta selfies med honom i stallet – för han är otroligt vacker.  Jaja, just nu ser han rätt mycket ut som en mammut, men inom kort ska ni få se, min ståtlige svarte springare med den knasiga bläsen.

2018 är ett år jag verkligen ser fram emot, på så många sätt, så vi får väl se hur mycket  av året som hamnar på bloggen. De senaste åren har på många sätt varit tuffa, otroligt lärorika, men nu känner jag att allt börjat falla på plats – mot äventyret och vidare! =)

Dvs…jag ska åka till stallet och ta in de hästar som ska sova inne samt ta hand om Kråkan. Drar på en lite envis förkylning som jag hoppas vara kvitt till imorgon så att det kan bli ridning och slädäventyr!

Jo just ja – en riktigt häftig sak till har hänt sen senast. Under solsemestern till Kap Verde skrev jag klart det första utkastet till min bok. Efter att ha jobbat på den av och till i ungefär 10 år fick till slut hela berättelsen flätas samman. En riktigt skön och lite overklig känsla, oavsett vad som händer med den sen är jag otroligt stolt över att ha drivit detta projekt i mål! Over and out!

Brrr…!

Idag har Noomi och jag fikat hos en tjejkompis och hennes jättetrevliga staffe Agnes. Mysigt att sitta med en stor kopp te och surra, och kul att våra små terriertjejer kommer bra överens och sköter sig. Agnes och Noomi är ungefär lika gamla, men Noomi verkar ha börjat sin förvandling till tant, för idag ville hon inte alls leka. Agnes gjorde fina inviter och försökte verkligen locka igång henne på ett fint sätt men det var lönlöst, i alla fall inne i lägenheten. Tant Noomi, snart 3 år…hihi… när de får träffas lite mer kanske hon mjuknar upp. I somras när de träffades här i Rågis härjade de ju som galningar i vild terrierlek!

Nu verkar kylan komma. -24 idag och smhi lovade -30 ett par dagar framåt. Ledig trettondag blir alltså en inomhusdag i stora drag tror jag. Hade ju önskat slädtur i solsken förstås, men blir det så kallt så står vi över. Har varit ute nu ikväll och fyllt i mer hö och spån i kojorna för att hundarna ska ha lite mer att bädda in sig i, och så fick får de lite extra mat nu kommande dagar för att hålla värmen. Tre av de fyra hundgårdarna har ju tillgång till hundhuset som håller några plusgrader men hundarna väljer ändå ofta kojorna ute. Xuper hade frost i pälsen när han åt middag, och även om de är huskies så märks det på några av dem att de helst ligger nerbäddade i dessa temperaturer. De går in i viloläge helt enkelt.

När hundarna fått sitt ställde jag upp kameran med inlånat vidvinkelobjektiv och stativ ute på ängen, gick in i garaget och släckte allt utebelysning med en otroligt frän spak (med tillhörande KLONK) som bryter bort hela byggnaden och tar bort nästan alla ljusföroreningar kring huset. Mmm… jag har ju en dröm om att automatisera delar av huset och kunna släcka ALLA lampor med en tryckning på mobilen – det blir svinfränt för då framträder ju  stjärnorna i all sin glans på ett helt annat sätt.

Lite kyligt ute, men det var inga bekymmer faktiskt. Vidvinkeln gör ju att man kan ha långa slutartider utan att stjärnorna hinner röra sig så mycket, men samtidigt får man ju med träd och mark på alla möjliga ställen. Fick inte riktigt effekten jag önskat, men det känns som en helt ok start ändå! På första bilden ser ni Orion längst ner, när man ser hur liiiiten denna majestätiska stjärnbild blir inser man hur fruktansvärt mycket vidvinkel man har att jobba med. Det är mycket av stjärnhimlen som kommer med! Fast jag stod en bit ut på ett fält så kom det ju t.ex. med träd åt alla håll på nedre bilden…! I verkligheten är det nog minst hundra meter mellan dem!

Avslutar med en fantastiskt vacker ballad, magi att avnjuta på höööög volym!

Hundhuset ”klart”!

Uj, vilken paus det hann bli! Hösten är nu här på riktigt, vi har haft många nätter med rejäl frost och det börjar kännas att vintern ligger runt hörnet. Hundarna har fått hyfsat regelbunden dragträning i några veckor nu och det är verkligen otroligt hur snabbt de ökar sin kondition, även när man bara kör med cykel, som egentligen är alldeles för lättdraget för dem. Här kommer en bild som jag nog aldrig kommer att ta igen, för man kanske inte ska ta en selfie när man åker tvåhjuligt efter 45 kg galopperande hund…

På jobbet har vi gjort en massa roligt, t.ex. provat reläskydd inne i driftrummet, som synes med hjälp av en hel hög datorer och riktigt häftig provningsutrustning. En kanonkväll som avslutades med att vi monterade utrustningen i ett skåp ute i skogen under en klar stjärnhimmel – häftigt att höra brytaren gå från och till medan ljudet ekade ut över den öde skogen, och man kunde åka hem med känslan av att ha gjort något bra och viktigt!

Avslutade arbetsveckan med att räkna ut var på en viss ledning vi verkade ha problem med fåglar, och när vi skickade dit en kontrollant var där fullt med svanar! Otroligt häftigt! Det finns ju få saker som är mer tillfredsställande än att göra en teoretiskt beräkning som sen visar sig stämma väldigt exakt med verkligheten, ja just de bitarna är nog en av orsakerna till att jag tycker mig ha världens bästa jobb! Förhoppningsvis kan vi också rädda några svanar nu, genom att märka ut de ledningssträckorna så att fåglarna ser dem bättre.

I fredags kväll träffade jag brudarna inne i stan på Allstar, och visst hade vi en färgglad blandning? En rolig kväll med många skratt och mycket kärlek.

Xuper fortsätter sköta sig fint i gänget. Ibland gafflar grabbarna lite genom gallret men det känns inte så allvarligt. Det stör mig lite att jag fortfarande inte sammanfört grabbarna fullt ut men det har inte känts som att rätt tillfälle uppstått och nu när jag väntat så länge så är det lika bra att vänta på rätt läge, när ändå alla hunnit bli lite hemtama och den där första ”smekmånaden” liksom är över. Den är ju annars bra att utnyttja eftersom den oftast innebär att en ny hund håller lite låg profil.

Vattenskålarna börjar frysa och snart ska frysen fyllas med färskfoder igen…

…för nu är äntligen hundhuset klart! Uttag och belysning har kommit på plats och byggutrustningen städats undan. Underbart! Detta projekt och alla dess små delar blev lite av en långbänk, men nu är det otroligt nära mål – skönt! Det blir en frys för hundmat och en för ben och godis, 600 L hundfrys innebär ju att varje husky har nästan 100 L var…hihi… =)

Helgen var supereffektiv rent allmänt, många små saker kryssades från ”listan” och veden jag fått av min snälla granne Danne som tack för hjälpen kring sågen förra helgen är nu inne i vedbodan. Härligt! Nu kan det få bli hur kallt det vill – jag kan elda mig less och lite till!

Igår kväll körde jag ett styrkepass med hela spannet för allra första gången denna säsong. 3 km i lågt tempo och detta var första gången alla sju huskisarna gick i samma spann. Allt fungerade fint och trasslade minimalt, trots att det var premiär. Hundarna jobbade hårt och man ser verkligen på dem att de tycker bättre om att springa i spann än att bara gå två och två, de tar jobbet på större allvar helt enkelt. Och snäppet roligare blir det ju när de får snö under tassarna sen också.

Nu ikväll har Noomi och jag gått en promenad i vackert frostig skymning (tur att jag inte är så mörkrädd för det var lite spöklikt ute när mörkret föll), och så hände en helt sjuk sak. När jag kom hem från jobbet så hittade jag Silva…utanför hundgården! Utanför rastgården! Hon stod utanför hundarnas område helt lös och ensam och lite olycklig, och hade tuggat vidare på några älgben som ligger kvar från helgen.

Först tänkte jag att hon måste ha hoppat ut, den första som nånsin gjort det hos mig – huga – men nu tror jag att hon helt enkelt blivit kvar i rastgården imorse och rymt ut därifrån. Det måste ju vara så, att jag helt enkelt glömt henne i rastgården, för hon kan ju busa ibland och gömma sig lite där. Helt förkastligt förstås… men jag hoppas ändå att det var så, bättre det än att hon lärt sig rymma! Det kommer ju att visa sig de närmaste dagarna…

Som tur var är ju Silva en superfegis som trots sin tuffa attityd innerst inne är helt övertygad om att hon inte klarar sig själv ute i stora världen, så jag tror faktiskt inte att hon gått speciellt långt alls ifrån de andra hundarna. Nu ikväll när de rastades och fick mat hade hon bråttom bråttom in i hundgården när det var dags – rusade in för att inte bli glömd. Nåja…

Avslutar kvällen med gitarrspel (eller snubbel, om man ska kalla det något passande) och så lite planering inför morgondagen – ska nämligen följa min supersnälle granne Stefan ut på älgjakt på morgonen! Dags att plocka fram lite kläder och packa om godiset i oprassliga påsar, hihi… =) Ladda batteriet till kameran också förstås!

Välkommen Xuper!

Nu kommer ett litet mastodontinlägg om allt möjligt, men viktigast av allt förstås – i lördags flyttade Xuper in på prov! Måste dock börja från början, så håll ut, förra helgen var det skördemarknad i stan och det var första gången jag besökte den marknaden på många år, jättemysigt! Inte bara ”samma krims-krams som på alla andra ställen” utan främst hantverk, odlat och annat ätbart – mysigt! En liten bild från Bodens lilla kyrkby får komma med.

På kvällen bjöd mina fina grannar Anna och Stefan på middag och efter en jättetrevlig kväll styrde jag cykeln hemåt genom mörkret och kände ännu en gång hur otroligt tur jag har, som hittade denna underbara lilla plats och faktiskt kan kalla den ”hem”. Mitt lilla hus uppe på kullen badade i månljus och ängen framför låg ljus och öppen. Så vackert och fridfullt och varmt på nåt sätt.

Jag får ofta frågor kring det där, hur jag klarar att bo ensam i ett hus så långt från stan, ett hus som dessutom ligger några hundra meter från närmaste granne, ”i mörkret” som många säger. Sanningen är att det inte är speciellt svårt. De praktiska bitarna kan man ju faktiskt lära sig, om man vill. Det mesta är ju betydligt enklare än man kan tro, bara man vågar prova och ber nån förklara hur det faktiskt fungerar.

Utsikten mot älven och min närmaste granne i skymning

Jag har som tur är många fantastiska vänner och grannar som tipsar och stöttar när det behövs, och jag trivs verkligen med att bo med skog och öppna ytor omkring mig, att se naturen utanför alla mina fönster och inte grannhus bara ett par meter bort. Den stora utmaningen med att bo så här är nog inte det praktiska utan att man faktiskt måste trivas med sig själv. Även om jag har besök flera gånger i veckan oftast, så blir det mycket tid ”själv”. Tid när man behöver vara vän med sina tankar och känslor för att kunna trivas. Så när folk säger ”jag skulle aldrig klara att bo sådär” så brukar jag tänka att alla nog skulle klara just de praktiska bitarna, kanske inte riktigt alla de mentala, men däremot förstår jag helt om alla inte vill leva så där.

Elen i hundhuset har börjat ta form, uttagen till frysboxarna är monterade men inte inkopplade i centralen. Sen kom en så himla rolig vecka emellan, ja orsaken till att jag aldrig satt mig för att blogga, så arbetet där tog en liten paus… som synes på bilden nedanför har taket målats klart i alla fall och även några små detaljer till. Lite vit i håret kommer jag nog att vara ett tag till, hihi.

I veckan har jag rest med jobbet och fått chansen att träffa en drös blivande elkraftsingenjörer som precis påbörjat sin distansutbildning – en chans till världens roligaste och intressantaste jobb! Roligt och inspirerande och jag pratade jobb tills halsen torkade ut, hihi. =)

I fredags hade vi tjejfest i grillkåtan, jättemysigt! En av tjejerna hade med sin staffe Agnes, som är ungefär lika gammal som Noomi, och de två hade jättekul ihop. Galen vild lek som ibland behövde pausas och styras, terriers är trots allt terriers, men överlag skötte de sig jättefint och hade väldig roligt ihop. Vi hade det varmt å mysigt under infravärmen och åt och drack tills vi var proppmätta. =)

Sådär, det var veckan som gått, å sen blev det ju äntligen lördag! Simon och Xuper kom förbi efter lunch och det var jättespännande att få träffa honom igen förstås! Silva fick komma ut en sväng för Kaela löper ju men att döma av reaktionen är nog Silva på G också. Hon och Xuper lekte och hade jätteroligt, så det såg lovande ut i alla fall. Utan analkande löp brukar inte Silva vara riktig så kärleksfullt och lekfullt inställd till nån hon inte riktigt känner på en gång.

Xuper fick bo med Rossi, som ju är kastrerad efter livmoderinflammation, men kanske inte så värst sällskaplig av sig, och det var så sött att se dem alla yla tillsammans efter nån timme. Xuper verkar trivas i grupp verkligen! Kaela och de andra grabbarna får han träffa ”på riktigt” längre fram.

Jag passade på att grilla resterna från kvällen innan i grillkåtan, och ville egentligen att hundarna skulle så sköta så mycket själva som möjligt under första tiden. Prio ett är ju att Xuper ska trivas med gruppen och i sin hundgård, att sen han och jag ska ha roligt är förstås också viktigt, men gruppen är ju viktigast en sån här gång, för de ska ju bo ihop eller nära varandra dygnet runt. Om han trivs där och känner sig trygg där så löser sig ju resten – så att säga!

Igår blev det dragpremiär för säsongen, vilket passade bra när Xuper hunnit vara här ett dygn och tittat runt lite. Körde hundarna två åt gången med cykel och när jag selade på märkte jag snabbt att några av dem ÄR lite tjocka, hihi. Rent allmänt blev det mest mysturer á 4 km, de flesta var rätt nöjda med att lufsa på i trav. Att springa framför cykel är på nåt sätt ”inte riktigt på riktigt” för hundarna. Det kickar inte alls igång dem på samma sätt som att sätta hela spannet framför släden men som motion tjänar det ju sitt syfte. Jag fick även en bra chans att testa min nya fjärr till 7D:n, funkade suveränt bra! Den heter Hähnel Giga T Pro å kändes riktigt bra, blir otroligt roligt i vinter för den verkar rejälare än den jag använt tidigare.

Kaela och Rotax

Silva och Xuper

Xuper

Mintu, Nalle och kamerauppställningen

Sist ut – Noomi och tant Rossi

Xuper skötte sig finfint framför cykeln och jag tror att han kommer att passa bra in i mitt spann i vinter. Dessutom känns det som att han snabbt accepterats av gruppen, även om de ju inte träffats på riktigt ännu och inte kommer att få göra det på ett tag heller, pga löpen, men magkänslan är bra! En mycket trevlig hund som snabbt funnit sig till rätta! Visst är vi bara i början av smekmånadsfasen, men det känns som en bra start!

Xuper kommer ursprungligen från Working Husky’s kennel i Jokkmokk och är alltså här på prov nu. Det är i alla fall otroligt roligt att få hem en välskött hund som haft ett riktigt bra liv! Mitt lurviga gäng består ju av en vid skara livsöden, där inte alla haft samma tur. Avslutar med lite bilder från nu ikväll, när Xuper passade på att flörta med Kaela genom gallret till rastgården.

-Mat?

Jo just ja, lilla Noomi måste ju också få vara med på ett hörn. Just nu lite tofsig, men alltid lika söt och rolig att dela livet med. Dessutom börjar hon lära sig ”sova under täckets” ädla konst! Bådar gott inför kalla vinternätter!

 

 

 

 

 

Rastgårdskväll

Igår kväll när jag gick ut på gården för att låta Noomi kvällskissa så såg jag stjärnorna för första gången sen i våras. Ja det är första gången jag tänkt på det i alla fall, tidigare har jag nog antingen gått isäng för tidigt, eller så har det varit mulet… men nu lyste de helt klart där uppe! Alldeles underbart! Ett kärt återseende som bär så mycket längtan och framtid med sig! Här uppe i norr ser man ju faktiskt aldrig till stjärnorna under ett par månader på sommaren, och på nåt sätt är det lika härligt att ha ljuset där om nätterna, som att se mörkret återvända sen igen.

Imorse låg dimman tät ännu en gång, och skogen i rastgården var mysigt mystisk.

Ikväll har vi hängt i rastgården alla åtta, kloklippning, borstning, lek och mys. Rotax, Nalle och Rossi fäller ju drivor just nu, och Mintu, Silva och Kaela är lite tofsiga också. En snabb koll avslöjade också att Nalle är i lagom form med övriga faktiskt hunnit bli lite småtjocka under sommaren…hihi…nåja, om en draghund nån gång ska vara lite tjock så är det ju nu, när fysträningen snart ska börja och muskler ska byggas!

Noomi sökte ivrigt efter kottar och pinnar som jag kastade iväg, och ibland ville även Silva och Nalle vara med. Spana in Silvas blick! VILL HA PINNEN!

Mintu passade på att hitta ett ben i bajstunnan…bläää… man kan ju tycka att man inte borde vilja äta nåt som legat i ens eget bajs nån dag, men det är tydligen inte så noga. Vips hördes benkras från en av kojorna och där inne låg Mintu med ett älgrevben och tuggade glatt (å nä, förutom att han är lite tjock hade han faktiskt nyss fått middag också och var INTE utsvulten!).

Sista biten lämnade han och den tog Silva, efter att under en lååång stund försökt smyga sig dit trots att jag strängt förbjudit henne att gå nära. Både Kaela och Nalle var lite nyfikna, men samtidigt lite artiga när de befann sig precis sådär i närheten. Hundar säger ju enormt mycket till varandra med kroppspråk och blickar.

Kaela har ju ofta kallats ”supertjuven” och hon har en otrolig förmåga att få komma nära de andras godbitar, oavsett vem det är eller vad godbiten är. Så här nära Silva och ett ben går ingen annan i första taget, men för Kaela var det inga problem. Som synes på Silvas kroppsspråk är hon inte helt avslappnad, men ändå, inga morrningar eller surheter heller.

Mintu bjöd på ännu en galen blick och när jag ser hans blå ögon uppspärrade och lite tokiga, så tänker jag förstås direkt på slädkörning och härliga äventyr. Min kloka duktiga ledarhund, det ska bli kul att börja vår andra säsong här i byn och jag hoppas verkligen på en lång och rejäl vinter så att vi hinner utforska ordentligt.

Päls ja, hann borsta bort ett par hundar ungefär…

Slutligen dags att återvända från skogsäventyren och gå isäng för ikväll. Rastgården har nu varit i drift i ungefär ett år, och slitaget har redan varit hårt. Stora delar av undervegetationen har försvunnit och några rejäla hål har de hunnit gräva. Om ännu ett år kanske rastgården börjar likna en öken?

Avslutar med kvällens vätskepaus, minst går först! Skönt med en mysig kväll med hundarna i all enkelhet, inga måsten eller tider att passa, och en titt på väderleksprognosen ser lovande ut inför stundande höstträningen. Kommer regelbundet på mig själv med att sitta och fundera över möjliga träningsvägar i närheten, både för cykel och sen de första slädturerna förstås… =)

Film från rastgården och hundhuset!

Lusten att uppdatera bloggen kom snabbare än väntat! Idag regnar det så hundarna har fått nöja sig med lite rastgårdshäng, och det passar nog både dem å mig. Jag passade på att filma lite av hur det just nu ser ut i hundhuset och hundgårdarna och rastgården. Det som är kvar att göra är egentligen:

-Isolera klart hundhuset
-Måla hundhuset
-Bygga kojor i hundhuset
-Dra om elen i hundhuset till belysning, frysar mm
-Räta upp en hundgård där ute
-Bygga klart den fjärde hundgården
-Bygga trall i ”korridoren” mellan hundgårdarna
-Ordna låsgrejorna på hundgårdsdörrarna samt ersätta sista spännbanden med slangklammer
-Bygga dörr ut från rastgården, förhoppningsvis för att kunna köra släde ut från inhägnaden

Tur att det bara är augusti… =)

Avslutar med en träningsuppdatering  – tog 40 kg i bänkpress igår! Yay! 45 kg innan nyår år målet! Ska även springa en mil, göra 5 pull ups i rad samt lära mig stå på händer och nå mina egna tår när jag sitter ner… I förrgår kväll sprang jag med Noomi i ösregnet och det var så himla härligt! Sprang nog över 6 km, längre än någonsin tidigare, så snabbare än någonsin tidigare! Benen bara trummade på och jag kände mig superstark! Hade gärna sprungit längre men var tvungen att hinna hem och duscha innan läggdags…

Igår natt var jag ute på extrajobb när vi bytte ut en av transformatorerna i ett av våra 130/20 kV fördelningsställverk. Skitfränt och roligt och det var underbart ljus ute med dimma, en helt nedsläckt omvärld och så belysning på ställverket. Älskar verkligen mitt jobb! Dock blev det inte mycket sova så nu är jag lite smått mosig… =) Men glad! =)

Tokigheternas kväll

Vädret fortsätter att vara eländigt. Kring noll har det varit i en månad nu och det ska fortsätta en vecka till. Har aldrig varit så kallt som -10 grader under hela februari om jag minns rätt, kanske nån enstaka natt med -7, annars +/- 3 grader typ. Blä! Vattenpölar på tomten och slask på vägarna! Vi ska egentligen inte klaga, vi har kunnat köra nästan hela vintern och kan köra ett tag till, men vissa isar verkar ha blivit riktigt blöta och även osäkra, så våra körvägar känns nu lite begränsade. Lilla ån ser i alla fall helt OK ut än så länge så den kan vi använda – alltså dags för slädtur igen!

Noomi – Queen of the hundgård!

Blött på ån men inte värre än att vi kunde köra vid sidan av så vi ska inte alls klaga. Alla hundar var pigga och sugna och nog var det skönt att hinna ut i ljuset trots att jag jobbar hela dagen. Det blir ljusare hela tiden!

Ivrig Noomi

Giela och Noomi sprang stor del av turen. Vi körde nog ca 16km vilket kändes lagomt som kvällstur. Skogen var full av färska renspår, renbajs, nygrävda gropar, men renarna själva lyste med sin frånvaro. Riktiga sneaky-renar! Giela fick springa i flexit för hon var lite tantvimsig och hade väldigt bråttom i spåret, även innan vi började se renspår.

När det började vankas renar så fick även Noomi åka släde, men renarna kom ju aldrig. Bara spår och bajs. Jag spanade med pannlampan åt alla håll för Giela skrek sitt ”renar är nära”-skrik ett par gånger och då brukar det finnas något i närheten.

Visst är Gielas skugga söt! =)

När vi nästan var hemma fick hundarna plötsligt bråttom och där var renarna! Jag såg ögonen blänka längst bort på ett hygge och Noomi skuttade en bit fram och var nyfiken men eftersom vi stod kvar (jag och sju skrikande huskies) så vågade hon inte långt. Däremot hade hon svåååårt att lyssna på inkallningen med de spännande renarna nånstans framför. Hon höll sig kring ledarhundarna men hade inte tid att komma bak till mig, trots att vi tränat extra på att det är positivt och ger belöning,  och inte bara betyder att man blir fast i släden igen.

Till slut fick jag ner henne i släden och vi kunde fortsätta. Renarna hade följt vårt spår i några hundra meter och hundarna fick bråttom bråttom. Renarna var ju redan långt borta, men spåren var roliga och Noomi skällde och skrek i släden. ”Spring fortare kompisar – fortare!”

När vi kom hem vände vi inte in mot hundgårdarna utan körde runt huset istället. Hundarna vet vad det betyder – alla får komma in! De samlas snabbt på bron och väntar vid dörren med extra glada svansar.

Sen hände allt tokigt på en gång. Här tänkte jag ta en bild på hundspannet som var på väg in, men samtidigt så slank Noomi ut (som även fastnade på bild). Hon rusade bak till hundgårdarna och ett stort märgben som hon spanat in tidigare. Samtidigt skyndade jag mig att lasta in alla huskies i huset och stänga dörren. Sen hämtade jag ett annat ben och lyckades övertyga Noomi om att ett byte var en vinst även för henne. En mallig terrier som stulit en skatt kan ju annars orsaka visst huvudbry på öppna ytor…

Efter kanske 3 minuter kom Noomi och jag in igen och då hände nästa tokiga grej – i hundrummet hittade jag Silva med en stor bit kött som hon tuggade frenetiskt på! Plastpåsen runt var märkt ”älgskalv revben” och jag tänkte först att sambon tagit upp köttet för tining, men det luktade ju…bläää! Ruttet typ! Som tur var hade ingen annan blandat sig i hennes skatt utan de andra sex tittade bara nyfiket.

Först fattade jag ingenting, men Silva fick tillbaka köttet för människomat var det inte längre. Sen slog det mig att jag tappat lite frysvaror när jag packat i frysskåpet (som står i det rummet) i söndags. Några saker ramlade på golvet så jag fick plocka upp dem. Denna köttbit måste ju ha glidit in under skåpet eller nåt sånt men varken Giela eller Noomi hade hittat den. Å andra sidan är jag inte förvånad, Silva är alltid i framkant när det gäller nya upptäckter.

Blä för mig – mums för Silva!

Hela gänget fick tuggben och så klämde vi in lite kloklippning för samtliga jyckar. Vips så var kvällen slut och det var dags att sova för hela familjen, men vi hann i alla fall med båda roligheter, tokigheter och nyttigheter! Imorgon kväll blir det promenad på stan med Veronica och Flinga efter att de varit borta på semester. Vi har massvis med prat att ta igen så det blir nog en härlig sväng!

3 timmar på släden med lite regn på slutet…

Det är allt lite konstigt nu. Vi har haft temperaturer kring noll eller ett par plusgrader en längre tid. Innan dess hade vi kring tre veckor med -25 till -35… Februari brukar vara en kall och snörik månad, men vi har inte så mycket snö och senast det var kallt eller soligt minns jag knappt.

Dags att köra!

Detta konstiga väder har gjort att hundarna än så länge inte gått några längre turer. Just under 3 mil är det längsta vi kört på hela vintern. Värmen gör sitt och jag vet inte riktigt hur isarna är efter allt konstigt väder som varit. Vi måste nog börjar söka oss lite längre rundor och hoppas på kallare väder helt enkelt. Idag körde vi ungefär 2 mil i värmen, vilket avslutades med lite regn… blä! Systemkamerorna fick vara hemma för att inte bli blöta i onödan.

Slädsäcken har hållit fint men kartfickans plast har torkat/frusit sönder.. =/ Blir nog att ta farväl av den…

Silva hade en massa klet i ena ögat också, blir nog att köpa ögonsalva till lillan. Kunde inte se något skräp men ska titta igen en extra gång först. Ingen av de andra verkar nämligen ha problem.

Nalle kliver i selen

Lite fint har det ändå blivit i skogen av sista snön som kommit. Blötsnö på spåren men ingen vass skare i alla fall… ja man får koncentrera sig på det positiva helt enkelt!

Bajsstopp och två punkteringar…?! I det varma vädret gillar hundarna att svalka sig i snön när man stannar. Nyaste skoterspåren går några meter till vänster, men hundarna valde att springa på de gamla spåren som snöat över helt. ”Här brukar vi faktiskt alltid springa så då gör vi det även idag!”

Ett ensamt rådjur fick vi se på avstånd och vips drog hundarna på en växel till och spetsade öronen. Sen kom vi fram till en liten bäck med en smal bro över, och vattnet var alldeles flytande och fint. Såg inte alls så kallt ut.

Sen kom vi till den stora backen, backen som är lång och rätt brant och alldeles rak, och sen när man kommit upp så vinklar den bara svagt till höger och sen är det lika mycket och lika rak backe kvar, så bad jag en liten bön om renar eller NÅT kul i alla fall. Hundarna var lite sega i värmen och den där backen är bara så himla trist och tung.

Döm om min förvåning när hundarna blev lite vilda längst nere vid backens fot, och ja såg både renspår och renbajs. Vips satte vi av och tog hela backen i ett enda svep för renarna hade gått precis hela vägen upp. Normalt sett blir det alltid nån liten micropaus för att ladda om, men nu räckte det med att jag sparkade lite ibland för att hjälpa till. Vi gjorde det på ”ren motivation” kan man säga… Tack små renar! Så himla praktiskt att ni gått just där!

Längst ner i första delen av backen

En kort stund efter detta kastade sig Kaela tvärt ner just i kanten på skoterspåret och Silva kastade sig ner supersnabbt på samma ställe, medan resten av spannet och släden fortsatte. Jag såg snabbt att Silva hittat nåt, och det verkade vara en sork som hon fångat! *tugg tugg tugg svälj* Jag såg bara en liten svans i hennes mun för den var snabbt nere i hennes mage, men jag blev allt lite imponerad av att hon lyckades jaga sorkar under snön samtidigt som hon drog släde! Silva har ju alltid varit dukig på att ”multitaska” å andra sidan.

Lysena från vår lilla hemby! När vi kom hem hade vi varit ute på spåren i nästan tre timmar. Ingen vidare fart alltså, men hundarna traskade på och så länge de jobbat på och har roligt så bryr jag mig inte om farten. Ett rejält fyspass blev det i alla fall med tung nysnö utan spår bitvis. De slitna belagen på släden knorrade lite mot blötsnön.

Rotax

Nu har Giela och Noomi fått en timmes promenad här i byn, och snart ska vi nog prova att inviga lydnadsbanan i källaren. =) Det här har helt enkelt varit en riktigt bra helg med mycket tid åt roliga grejor… =) Gott om energi att ta med sig till en ny arbetsvecka!

Kampterriern slaktade del av slädsäcken…!!!

Long time no blogg! Sista veckan har jag främst varit förkyld vilket hindrat en hel del hundträning, jobbat med att försöka sälja min gamla bil (vilket verkar ha gått bra bara nu köparen hämtar den också) samt resa lite med jobbet. Detta blir alltså ännu ett sånt där uppsamlingsinlägg…

Vi har plusgrader nu och spåren är jättemjuka. Vägarna är is och slask i massor och det finns vattenpölar överallt. Skittrist! Med denna värme så sätter inte bara snön ihop, den töar och minskar i mängd också. =( Jag undrar verkligen hur långt snön ska räcka under vårvintern i år? Att köra sista slädturen kring 20/4 känns inte realistiskt i alla fall.

Jag har i alla fall hunnit fundera lite till över Mintu och Rotax, och i slutänden så tror jag att svaret var just det jag INTE trodde när det hände. Rotax har blivit allt hungrigare efter kastreringen och nu när jag studerat dem i ett par veckor så har jag märkt att han blivit en ”Kaela”, dvs. en sån som går lite för nära och är lite för ivrig kring de andras mat. Han har inte varit sån tidigare utan det är något som vuxit fram, kanske också för att vi gett ovanligt mycket torrfoder denna vinter vilket kanske gjort honom hungrigare.

Mintu är å andra sidan en sån som kan springa iväg för att kissa mitt i maten ibland, så min nya teori är att Mintu lämnade maten ett ögonblick och att Rotax kastade sig dit alldeles för snabbt och situationen urartade. Han kommer liksom fram på en sekund ibland, och då blir det ju lätt missförstånd. Situationen mellan killarna känns rätt lugn och OK i övrigt nämligen. Maten däremot kräver passning för Rotax del, och det kanske blir värre när han har lite extra energi lagrad. Kanske var maten som var den utlösande faktorn trots att jag inte alls trodde det först?

Nu ikväll kunde vi äntligen köra släde efter mitt hostande och  kraxande. Många på jobbet som varit hemma förra veckan eller denna och segt verkar det gå…blä! Det var i alla fall helt underbart att sela ut ett gäng riktigt pigga hundar, och stoppa Giela och Noomi i släden.

Noomi har fått ett eget Back on Track-täcke och det är så sött! Dessutom är trimningen 98% färdig nu och hon är jättesöt. En tofs på skägget, en tofs i rumpan och så lite lurviga tassar, men i övrigt är hon slimmad och färdig!

Eftersom huskisarna var så pigga fick Giela och Noomi åka rätt långt, men å andra sidan var de blöta spåren tunga och spannet tappade rätt snart lite tempo och ville inte tokrusa mer. Noomi rusade runt som vanligt och hittade bland annat något riktigt intressant just framför släden så att jag fick tvärbromsa.

Vi körde bara den korta 7km-slingan, lite för att vi inte visste hur isarna skulle vara på älven och sjöarna, och så hade vi ju lydnadsträning inplanerad senare på kvällen. Väldigt lagom för Noomi och Giela i alla fall.

Det var förresten inte bara huskisarna som var ivriga, Noomi var superivrig vid starten och efter ett par meter började hon kampa med locket på slädsäcken… dvs. det som var närmast och som hon fick tag i! Jag vrålade åt henne att låta bli men det hann ändå bli ett par hål trots att hon släppte snabbt.

Kampterrier?

Till slut fick Giela och Noomi hoppa ner i släden igen, lite motvilligt, och de var så här glada…

Och lite trötta och nöjda också… =)

Rotax och Rossi tar en lugn after work

Trots att det var en riktigt kort tur verkade hundarna rätt nöjda sen. Både värmen och spåren gjorde nog sitt till. Älskade små trollen som varit så snälla när jag inte kunnat träna dem.

Sen jäktade Noomi och jag iväg till Hundarenan och hann precis fram i tid. Vi tragglade lite position, läggande och ställande under gång samt stadga. Jag är jättenöjd med hennes attityd nu och hon klarade störningarna rätt fint, även när det kom in en person med flera helt nya hundar mitt medan vi körde. Det tar sig helt enkelt! Läggande under gång skulle vi i dagsläget nog kunna göra med full pott när vi gör det som bäst och det är skönt att äntligen kunna ha lite moment som börjar likna färdiga, så att vi kan börja fundera på att sätta ihop fler delar. Det mesta är annars i delar med varierande lägstanivå…och högstanivå…

Sen väntar vi roliga saker, fjärrutlösaren till kameran har kommit, men vi väntar ännu på ny pannlampa, en dunjacka från Haglöfs inför sommarens vandring, ett nytt gaskök, ett ihopfällbart brukshinder från Jami Hundsport och en hink/väska att förvara träningsgrejor i (som jag tänkte ha i bilen i sommar). Den som väntar på nåt gott! =) Nu ska Noomi och jag lägga oss att sova i soffan. Vi har nämligen separata sovrum här hemma just nu. Två senaste nätterna har jag vaknat med rejäla hostattacker och väckt alla i närheten, så jag erbjöd själv att låta sambon ta sovrummet för sig själv. God natt!

 

Hur allting började!

För ett tag sen fick jag en fråga kring hur jag började med draghundar, och eftersom den historien trots allt är rätt många år lång så fick den bli ett eget inlägg. Min första egna hund var ju en Cairnterrier som flyttade in i början av 1994. Vi tränade allt möjligt, lydnad, agility, spår, och så även lite drag ibland där jag körde skidor eller hängde på henne en liten hemmagjord pulka med hemgjorda skacklar och sele. Mamma har berättat i efterhand att jag pratade en del om hundspann som liten, men själv har jag inget minne av att det var en dröm eller något jag strävade efter (även om jag ibland tänkte att ett spann med Cairnterriers hade varit väldigt gulligt!).

När jag närmade mig 20-årsåldern var Jacki ungefär 7 år gammal, klok och lydig, och suget efter en till hund kom. Eftersom jag tyckte att ”allt var kul” så hade jag faktiskt inget fokus just mot draghundar, utan valet var nog närmare riktad mot bruksaktiga raser. Tittade bland annat på korthårig collie och Welsh Corgi Cardigan.

Sen började jag skola i Bispgården, utan att ha fått möjlighet att skaffa hund nr 2 ännu, och lärde känna en klasskompis med en vacker husky/grönlandshund som hette Vaja. Jag hade tidigare varit intresserad av drag, men kände egentligen inte så många huskies eller draghundar, och efter mötet med Vaja började jakten på nästa ras att jämnas ut. Det var inte längre självklart att det skulle vara just en brukshund, utan en draghund lockade lika mycket.

Till slut i början av 2002 gjorde jag slag i saken och tog hem Giela, en då 1,5 år gammal Siberian husky utan papper och utan dragerfarenhet. Ett katastrofalt köp egentligen, hon var i ganska dålig kondition fysiskt efter att just ha haft en valpkull (!) och mentalt var hon ett vrak, rädd för människor, bilar, nya platser osv. Ingen bra hund att börja sin dragkarriär med egentligen, men en väldigt lärorik resa som ändå utvecklades till något riktigt bra, även om Giela aldrig blev en duktig dragare.

Giela och jag började snart med dragträning med skidor, men eftersom det var nytt för henne och hon hade så mycket baggage så blev det främst träning kring att klara vardagen och bli trygg under de första året.

När jag var färdig med skolan så flyttade Giela, Jacki och jag med vår sambo till Boden, hans tidigare hemstad. Året var 2004 och där lärde jag känna min vän Veronica och hennes 2 siberian huskies Sälka och Miksi som var nästan precis ett år yngre än Giela.

Med en draghundstokig bästis slog polarhundssjukan till och samma höst flyttade Gakkon in, en långbent och långnosad Alaskan husky på 5 månader med duktiga ledarhundar bakom sig i släkten. Om Giela aldrig riktigt fattat det där med drag så var Gakkon hennes totala motsats. Hon slet allt hon kunde från första stund och bekymret var istället hennes envishet, och att vi skulle vilja ta oss i samma riktning. Den vintern köpte Veronica och jag en liten träsläde tillsammans (den står fortfarande i mitt garage) och turades om att köra 3 och sen 4 (när Gakkon blev nog gammal) hundar i små turer på bara ett par kilometer.

Sälka och Miksi i led, Giela och Gakkon bakom dem

Vi hade inget ankare, men varken Giela eller Miksi jobbade speciellt hårt, så det var Sälka och Gakkon som kunde försöka dra iväg. Sälka var som tur var en född ledarhund och tog sin uppgift på stort allvar. Jag vet inte riktigt var vi hamnat de där första åren om vi inte haft henne. Hon fick i sin tur lära upp Gakkon, som också kom att bli en duktig ledarhund. Vi brukade säga att vi hade ”en hjärna och en muskel” där längst fram. Att just Sälka var en av hundarna i vår grunduppsättning var en fantastisk tur och hjälp, och hon har fick sen vara delaktig i att lära upp alla ledarhundar som vi tränade upp under följande år.

Hösten 2005 flyttade vita Flinga in till Veronica, och den vintern provade vi för första gången att stå tillsammans på släden bakom vårt lilla 5-spann (och på vår lilla släde). Det fungerade fantastiskt bra och vips började vi ta längre turer än tidigare (kanske 1-1,5 mil per tur?) och utforska skoterspåren kring Boden tillsammans. Plötsligt fanns det mer kraft i gänget och vi skaffade ett ankare och en större släde, en gammal Björkis med lastplan och slädsäck.

Efter det utökades vårt gemensamma spann så sakteliga. Rossi flyttade in 2006 och vi hade ett 6-spann. Sen kom Kenai och Kodiak till Veronica året efter och gav oss ett 8-spann. 2008 flyttade Silva in och 2009 kom Mintu och hans bror Nooki och  gav oss varsitt 6-spann eller 12 hundar tillsammans. Vid det här laget hade Gakkon börjat få problem med sin rygg och gick inte i det stora spannet, men tillsammans selade vi ut ett 11-spann eller kunde köra egna 5- eller 6-spann.

Nånstans efter att Silva flyttat in började hundarna bo allt mer utomhus och snart var de mer ute än inne. Det hade jag inte heller trott faktiskt. När jag började med huskies så ville jag absolut att alla skulle sova inne var natt, men när antalet växte insåg jag snart att huset blev lite trångt när så många skulle sova och andas samma luft, och speciellt sommartid så såg det så härligt ut för hundarna att kunna njuta av morgonsolen redan innan vi tvåbenta vaknat.

Det tog alltså 7 år att gå från 1 till 6 huskies, och just att vi skyndade långsamt, och att vi var två som kunde hjälpas åt och köra tillsammans i början, det är något jag är otroligt tacksam för. Jag vet att jag har tjatat om det tusen gånger, men det är ändå ett faktum, det är väldigt vanligt att folk skaffar många hundar alldeles för snabbt, innan de klarar att hantera en så stor grupp, innan de lärt sig alla risker och grundkunskaper kring slädhundskörning osv. Det brukar leda till en bråkig grupp, slagsmål, tjuvparningar och ibland olyckor under körning.

Visst har jag haft bråk i gruppen, men aldrig något riktigt allvarligt och aldrig med allvarliga skador. Bråk i spannet har aldrig förekommit inom gruppen, och inga tjuvparningar. Det värsta som hänt är de två gånger vi tappade stora spannet, och de två gånger jag tappat mitt eget spann. Som tur var slutade allting väl alla de gångerna, för både hundar och utrustning.

Eftersom Veronica å jag kunde ha ett spann tillsammans så kände ju ingen av oss någon brådska att snabbt få fler hundar. En annan grej är nog att jag aldrig haft lust att tävla i drag. Det har aldrig lockat, och då har det inte heller funnits samma driv att snabbt skaffa fler hundar för att kunna prestera. För min egen del har det varit jätteskönt. De hundar jag har är ju till stor del såna som ”blivit över”, duktiga och trevliga hobbyhundar men de är för långsamma eller saknar uthållighet för att kunna prestera på tävlingsnivå. Om jag skulle vilja tävla och prestera så skulle ju större delen av mina hundar behöva bytas ut… å det vill jag inte göra.

Det känns jätteskönt att just draget bara är ”roligt” och ”äventyr” och helt utan prestige eller press. Vi kör när vi vill och om vädret är värdelöst eller nån inte är på topp så är det inte hela världen. Sen har jag många kompisar som tränar för tävling och är superduktiga, och jag är grymt imponerad av dem och flera av dem är verkligen föredömen både gällande hundhållning och fokus, men för mig personligen är det skönt att inte ha den drivkraften. Just draget är 100% för skogs skull, både för mig å hundarna.

Just nu har jag 7 huskies varav 5 stycken är 5 år gamla. Även om jag älskar livet med draghundar så är det ju inte utan uppoffringar. Om man blir ”låst” med en vanlig hund, så är det ju ingenting jämfört med att ha 8 stycken. Om vi ska kunna åka hemifrån annat än ”över dagen” så krävs att nån har tid och lust att flytta hem till oss och ta hand om hundarna. Att åka iväg på 1-2 veckor semester blir alltså rätt knöligt.

Livet är trots allt mer än bara draghundar, så jag har faktiskt lovat mig själv att INTE skaffa någon yngre husky utan ge mig själv möjlighet till ett andrum när med 5 yngsta gått ur tiden. Det innebär trots allt minst 5 års körning till, och efter det ska jag försöka vara huskylös ett tag och ha större chanser att resa och ge mig på andra intressen som inte hinns med nu. Det handlar inte om att jag ledsnat på nåt sätt, utan helt enkelt om att draghundsliv är väldigt svårt att kombinera med andra intressen. Sen kanske suget kommer tillbaka, det är mycket möjlighet, men då har jag i alla fall haft chansen att känna på ett ”enklare” liv ett tag och hittat den luckan utan att behöva sälja några hundar.

Nästa hund blir med stor sannolikhet ännu en liten Cairn, men det ligger ju många år framåt i tiden.