Rastgårdskväll

Igår kväll när jag gick ut på gården för att låta Noomi kvällskissa så såg jag stjärnorna för första gången sen i våras. Ja det är första gången jag tänkt på det i alla fall, tidigare har jag nog antingen gått isäng för tidigt, eller så har det varit mulet… men nu lyste de helt klart där uppe! Alldeles underbart! Ett kärt återseende som bär så mycket längtan och framtid med sig! Här uppe i norr ser man ju faktiskt aldrig till stjärnorna under ett par månader på sommaren, och på nåt sätt är det lika härligt att ha ljuset där om nätterna, som att se mörkret återvända sen igen.

Imorse låg dimman tät ännu en gång, och skogen i rastgården var mysigt mystisk.

Ikväll har vi hängt i rastgården alla åtta, kloklippning, borstning, lek och mys. Rotax, Nalle och Rossi fäller ju drivor just nu, och Mintu, Silva och Kaela är lite tofsiga också. En snabb koll avslöjade också att Nalle är i lagom form med övriga faktiskt hunnit bli lite småtjocka under sommaren…hihi…nåja, om en draghund nån gång ska vara lite tjock så är det ju nu, när fysträningen snart ska börja och muskler ska byggas!

Noomi sökte ivrigt efter kottar och pinnar som jag kastade iväg, och ibland ville även Silva och Nalle vara med. Spana in Silvas blick! VILL HA PINNEN!

Mintu passade på att hitta ett ben i bajstunnan…bläää… man kan ju tycka att man inte borde vilja äta nåt som legat i ens eget bajs nån dag, men det är tydligen inte så noga. Vips hördes benkras från en av kojorna och där inne låg Mintu med ett älgrevben och tuggade glatt (å nä, förutom att han är lite tjock hade han faktiskt nyss fått middag också och var INTE utsvulten!).

Sista biten lämnade han och den tog Silva, efter att under en lååång stund försökt smyga sig dit trots att jag strängt förbjudit henne att gå nära. Både Kaela och Nalle var lite nyfikna, men samtidigt lite artiga när de befann sig precis sådär i närheten. Hundar säger ju enormt mycket till varandra med kroppspråk och blickar.

Kaela har ju ofta kallats ”supertjuven” och hon har en otrolig förmåga att få komma nära de andras godbitar, oavsett vem det är eller vad godbiten är. Så här nära Silva och ett ben går ingen annan i första taget, men för Kaela var det inga problem. Som synes på Silvas kroppsspråk är hon inte helt avslappnad, men ändå, inga morrningar eller surheter heller.

Mintu bjöd på ännu en galen blick och när jag ser hans blå ögon uppspärrade och lite tokiga, så tänker jag förstås direkt på slädkörning och härliga äventyr. Min kloka duktiga ledarhund, det ska bli kul att börja vår andra säsong här i byn och jag hoppas verkligen på en lång och rejäl vinter så att vi hinner utforska ordentligt.

Päls ja, hann borsta bort ett par hundar ungefär…

Slutligen dags att återvända från skogsäventyren och gå isäng för ikväll. Rastgården har nu varit i drift i ungefär ett år, och slitaget har redan varit hårt. Stora delar av undervegetationen har försvunnit och några rejäla hål har de hunnit gräva. Om ännu ett år kanske rastgården börjar likna en öken?

Avslutar med kvällens vätskepaus, minst går först! Skönt med en mysig kväll med hundarna i all enkelhet, inga måsten eller tider att passa, och en titt på väderleksprognosen ser lovande ut inför stundande höstträningen. Kommer regelbundet på mig själv med att sitta och fundera över möjliga träningsvägar i närheten, både för cykel och sen de första slädturerna förstås… =)