Nukutvi huskies & Cairnterrier

34 tassar på äventyr…


8 kommentarer

Farväl älskade tant!

Veckan före nationaldagen var jag på kurs i Stockholm. Tanken var att Giela och Noomi skulle vara hos sin hundvakt men Gielas behandling mot vaginit hade ju inte riktigt gett resultat och deras hanhund var fortfarande väldigt kär i henne. Så tant fick bo hemma i hundgården/inne och bli ompysslad av mina underbara grannar istället, tillsammans med de andra draghundarna. Jag minns inte om jag skrivit något om det, men för ett par veckor sen fick Giela problem med flytningar samt fortsatt ökad törst, och vi åkte in med tanken livmoderinflammation, eller vaginit. Det ena livsfarligt, det andra kan ju botas med lite filmjölk. Nåja, blodproverna då visade inget och inte heller röntgen, så vi åkte hem och behandlade för vaginit.

Men när det var dags för mig att åka på kurs hade behandlingen alltså inte gett resultat, och medan jag var borta fick jag rapporter hemifrån om att tant inte var helt pigg och inte ville äta, något som kan hända med henne ibland. När jag kom hem på torsdag kväll var tant trött och långsam, men hon åt rejält med middag och jag hoppades att hon skulle piggna till av det. Det blev dock inte bättre, så fredag morgon åkte vi in akut, och fick en akuttid som egentligen inte fanns av personalen på Djursjukhuset.

Ingen feber eller så, men ett ultraljud avslöjade snabbt en förstorad livmoder. Så, ”vaginiten” var en lurig livmoderinflammation som nog legat på lur väldigt länge men inte synts tidigare. Så min älskade gamla tant fick aldrig bli 15 år, och tvärt emot vad jag hoppats så fick hon inte en sista sommar heller. Istället blev det ett plötsligt farväl, med många tårar, men personalen i Gammelstad bemötte oss så otroligt fint och tant somnade lugnt och stilla i min famn. Giela var ju aldrig en hund som sökte upp folk för att bli klappad eller kliad, men hon älskade att kramas med mitt huvud nära hennes och så avslutade vi vår tid tillsammans, med många kramar och varma ord.


Sista bilden på min lilla tant i livet

Detta är tredje gången jag tar farväl av en av mina egna hundar. Med tanke på att jag haft hund i över 20 år och haft 10 hundar så har jag varit enormt förskonad från de bitarna. Jacki blev ju gammal, Gakkon fick tyvärr gå bort alldeles för ung pga cancer, men Giela fick ju verkligen ett långt liv. Lilla Giela som föddes upp på makaroner och superbilligt foder, som var rädd och nervös och hade problem på många sätt, ja inte hade jag då vågat tro att hon skulle få bli så här gammal och vara så pigg! Tänk att hon utvecklades till en så lugn och klok hund och kunde ge stöd åt så många valpar och rädda hundar under sitt liv. Tänk att hon bara för ett par månader sen sprang lös bredvid hundspannet och nästan sprang ifrån oss till och med – in i det sista så älskade tant att springa! Bara det i sig känns som en enorm gåva, och många säger ju att det aldrig blir lättare, att det alltid är lika jobbigt att förlora en vän, men nä, jag håller inte alls med. Det kanske kan vara så, men själv känner jag att jag lärt mig mycket för var gång och även om man älskat varje hund lika mycket, så var sorgen så mycket enklare att hantera nu. Både för att Giela faktiskt fick ett så långt och komplett liv, och så tror jag nånstans att vi människor också har chansen att kunna lära oss att hantera våra känslor och vår sorg bättre för var gång, om vi vill. Ett hundliv är trots allt alltid för kort, men det är ju en del i spelreglerna, något man kanske måste lära sig att leva med.

Så, nu är Noomi ensam hund här inne, och på ett sätt känns det lite som förr i tiden, när det var jag och Jacki som hängde ihop. Efter senaste löpet har hon dessutom blivit snäppet vuxnare och klokare på så många sätt, och just nu är jag så enormt tacksam över att ha henne hos mig. Många har frågat om jag ska ta in någon av de andra hundarna i Gielas ställe, men det blir nog inte så. Alla de som bor ute nu trivs bra där ute, även om de gärna är inne också, men det känns bättre att ha dem ute i jämna par och kunna ge Noomi lite mer kvalitetstid på egen hand.

Sen har jag ju varit otroligt dålig på att uppdatera bloggen på sistone så här kommer en liten sammanfattning av senaste veckorna, mitt i allt. Före nationaldagen var det alltså kurs i Selektivplaner i Stockholm, ruskigt kul! Och i efterhand är jag ju enormt tacksam över att mina fina grannar pysslade om Giela så väl samt att jag hann komma hem innan hon blev riktigt dålig.


Ute i stora vida världen!


Riktigt godis för en nörd!

Gänget där ute hänger mest i rastgården och leker, tuggar på ben och solar. Varken de eller Noomi har reagerat på att Giela är borta direkt. Ja det är konstigt på ett sätt att något sånt kan gå förbi så obemärkt i hundarnas värld ibland, men å andra sidan kanske de inte uppfattar livet så som vi gör heller.

Det sista fula hörnet på ena hundgården har nu fixats. Så här såg det ut tidigare. En supernödlösning som inte hann fixas förra hösten. Som ofta annars blev ju lagningen först en rivning…

Nu är hörnet stabilt och rakt, ja titta inte på järnskrotet på utsidan, det har fått skjuts bot från gården nu av en kär vän!

Förra veckan hade vi besök av Noomis dagmatte och daghusse samt deras hund Ben. Han är en Spinone och hur häftig som helst! Han gillar att sitta på stolar, och mina trästolar fungerade tydligen också bra. Visst är han söt!

Förra arbetsveckan avslutades för övrigt på bästa sätt – i varselkläder!

Till och med i varselkläder – och inuti ett ställverksfack! Bättre blir det inte! Å tänk att jag får betalt för det till och med! =D

Även helgen har spenderats i varselkläder till viss del. Ni kanske känner igen jackan? Det är min vinterjacka som jag brukar köra släde i. Helt lagom även nu när man ska sitta i rastgården i mitten av juni. Var är sommaren?

Mamma och mormor har varit på besök och med sig hade de frusen fisk, stooora sikar, lagom stora för att dela på tre portioner. Mums sa hundarna förstås!

Även om sommarvärmen inte alls är här ännu, så har många roliga kryp börjat komma fram och lite macrofoto har jag hunnit med. Nån gång ska jag ge mig ut och bara söka spindlar här på tomten, för det finns väldigt många roliga sorter. Så, här kommer en hög med macrobilder:

Vid mitt garage fanns tidigare ett potatisland, men nu har det fått växa till en liten blomsteräng och det är ju perfekt att ha macrofotmöjligheter bara just utanför ytterdörren. Helt optimalt!

Nu ikväll har Noomi och jag utforskat nya stigar i Rågraven och Överäng och hittat en massa fina ställen. Långa äventyr var ju svårare att genomföra medan tant var med, för med hennes gamla kropp kunde man ju inte gärna dra ut på äventyr där man inte visste var man skulle hamna eller hur länge man skulle vara borta. En mils promenad på plan mark gick ju bra, men att utforska ute i terrängen blir ju en helt annan sak. Så en era är slut, och en annan tar vid, så kan man kanske säga. Och det känns ju ändå som att tant är med oss, med mig och Noomi, när vi går ut på äventyr och går dit våra hjärtan leder oss längs smala vindlande stigar och över stock och sten.

Vilken gåva det har varit att få dela så många år med en sån vacker själ som lilla Giela, alltid klok och vänlig och snäll mot alla hon mötte, människor som hundar. Helt enkelt en sån hund som gjorde världen lite bättre för alla hon mötte. Och alldeles speciellt för just mig.

Annonser


2 kommentarer

Akut, eller inte?

Igår kväll när hundarna fick middag lade jag märke till att Kaela betedde sig konstigt. Hon hade ingen aptit alls och när de andra sprang runt i rastgården gick hon upp i skogen och lade sig för att vila. Sånt beteende absolut inte normalt för henne!

Kaela har ju ibland en tendens att äta i sig konstiga saker, tidigare har ju en låååång socke opererats ut ur hennes mage t.ex., och jag såg att någon (antagligen hon) spytt två gånger i den hundgården. Jag tempade henne och tempen var normal, men Kaela var helt klart slö och ville bara ligga och vila.

Där nånstans började jag ännu en gång fundera lite kring hur man egentligen fattar de där besluten, alltså beslutet att åka in akut eller inte. Jag själv brukar tänka att jag går på ”magkänsla” men samtidigt är ju den känslan en samling av tidigare erfarenheter, kunskap samt känsla för just den individen.

Eftersom Kaela brukar kunna äta konstiga saker ville jag se om hon tänkte kräkas igen och erbjöd henne färskfoder att äta, kanske lite tvärtemot vad man annars brukar göra när en hund mår illa. Kaela var dock helt ointresserad och rynkade bara på näsan – och det är ju inte heller normalt! Hon kändes dock inte uppsvälld eller öm över buken och jag hade ett minne av att hon ätit lite dåligt nån dag tidigare också. Beslutet blev alltså att avvakta. Speciellt eftersom hon inte fortsatte kräkas utan bara hade gjort det två gånger. Två gånger tidigare har saker fastnat i hennes mage, en gång med operation som följd. Första gången kräktes hon upprepade gånger och andra gången var hon rejält allmänpåverkad, några snäpp slöare än igår.

Kaela fick följa med in och kröp snart upp i favoritfåtöljen. Själv hamnade jag i soffan och sov där och såg till att vakna nån gång under natten för att kunna kontrollera läget. Imorse verkade allt lugnt! En pigg liten tjej fick frukost och åt med god aptit. Även där pratas det ju ofta om att hålla igen på maten efter magproblem, men nu ville jag ju veta hur hon mådde och att aptiten var tillbaka var ju ett bra tecken på en piggare hund. Skönt när det går åt rätt håll och skönt när känslan man hade visar sig vara rätt.

Nu ikväll när jag städade ur hundgårdarna hittade jag en bit av en filt som såg ut att ha gått genom Kaelas mage, eftersom hon fick bo själv i en hundgård idag så kan ju ingen annan vara skyldig. Jag gissar att den låg lite dumt till igår men sen åkte vidare, huvvaligen, nära ögat alltså, och Kaela är nu portad från den hundgården tills filtarna tagits bort. I de andra hundgårdarna finns bara halm eller spån, betydligt säkrare att äta i sig om man nu skulle vilja. Bitar av filt har hon tuggat i sig tidigare också, men de brukar alltid vara små nog att rå rakt igenom utan problem… nä inga mer tygsaker kring Kaela helt enkelt!

Idag har även sista extrahunden åkt hem. Brasses husse och matte kom hem från utlandet lagom till middag och kaffe på glasaltanen, och fick träffa en superglad och ivrig Brasse, hihi. Kanada låter som ett riktigt häftigt resmål – och det var kul att få höra lite mer om resan redan nu. Sen fick jag ännu en gång dra slutsatsen att jag bor i en helt fantastisk by med så många fina människor där alla hjälper alla med det som behövs. Trots att det gått mindre än ett år sen jag första gången höll nycklarna till huset i min hand känner jag mig verkligen hemma här, på alla sätt.

Mina egna hundar fick springa i rastgården efteråt, för första gången alla sex utehundarna tillsammans sen bråket för några veckor sen, och det kändes lugnt och bra. Praktiskt att ha gänget samlat igen. Nu glass – och strax sovdags!


Lämna en kommentar

Snö

Igår snöade det rätt rejält med blötsnö och äntligen blev världen vit och vacker igen. Dagens slädtur gick längs Luleälven upp till Svartlå. Hundar, förare och kameralinser blev alla täckta med blötsnö och efteråt behövde nästan hela spannet hängas på tork.

image

Sen åkte vi med Noomi till Djursjukhuset för att ta bort klamren från navelbråcksoperationen, och förutom att allt gick bra och att vi fick en lång pratstund med trevliga Sanna (om slädar å vinter å sånt bra! ) så visade det sig att jag skulle få igen en hel hög med tusenlappar som vi inte behövde betala för operationen eftersom vi redan gjort samma operation i höstas. Nice! Perfekt tid för lite operationsåterbäring!

Kvällen spenderades med glass, chips och dipp istället för middag och så har jag äntligen skaffat Netflix. Kommer nog att göra sig bra här ute i skogen och det passar mig för jag kan ju aldrig passa tv-tider.

image


8 kommentarer

Nu börjar vi om

Det händer ju ibland att bloggar man följer plötsligt blir tysta. Inläggen börjar komma mer sällan och blir till slut sporadiska. När det händer så har det ju ofta en orsak och jag har själv märkt att det ofta hänger ihop med stora förändringar i livet. Nån bryter upp, förlorar någon närstående, bestämmer sig för att flytta långt eller ta något annat stort beslut som kräver mycket energi och tankar. Nu i sommar visade det sig ju att jag inte är något undantag. Bloggen har varit väldigt tyst och visst har det varit mycket jobb med flytt och fix men under ytan har även andra tankar rört sig och nu är vi i läget att hundarna å jag kommer att bo ensamma i det nya huset.

Jag tänker inte gå in på detaljer men själv mår jag bra och känner mig stark och jag tror och hoppas att den här förändringen i slutänden ska föra med sig positiva saker till alla inblandade. Riktigt var allt landar vet väl ingen ännu, men jag vet att allt kommer att lösa sig till det bästa för alla på sikt och det räcker långt. Samtidigt som jag är väldigt tacksam över åren som gått så ser jag fram emot ett nytt kapitel i livet som kommer att föra med sig helt andra upplevelser.

Så, nu när den här processen till stora delar rullat ut och det börjar vara dags att landa och sikta mot nya mål så tror jag också att bloggen kommer att bli mer levande igen. De tunga tankarna och funderingarna som åt energi börjar ligga bakom mig och dessutom är ju vintern här. Huset och hundgårdarna ligger inbäddade i ett tjockt lager vit snö och det är faktiskt riktigt vackert. Jag trivs oerhört bra i mitt lilla hus på kullen med mina hundar, och även om vi säkert kommer att stöta på problem ibland så vet jag att allt kommer att lösa sig. Jag bor i en by med fantastiskt fina grannar och så har jag en hög med hjältevänner på mitt jobb så det jag inte redan kan kommer jag att ha chans att lära mig eller få hjälp att lösa.

Fina lilla huset i vinterskrud

Silva och Mintu i rastgården

Snömonstret Noomi

Nu har äntligen släden fått sin årliga genomgång också så nu är den redo för nya äventyr! Slädsäcken skulle behöva lite lagning men det kommer, säkerheten sitter ju i släden så den är prio
ett!


Min kära släde i molekyler tidigare idag.

En mutter vid mattbromsen hade lossnat och så har jag kompletterat med brickor på undersidan av alla bultar som sitter i själva mattbromsen. Märkte nämligen att de små muttrarna kröp upp genom gummit annars och det blir ju inte bra…


En mutter som rymt upp genom skotermattan…

Efter att alla trädelar oljats in några gånger med rå linolja var det ikväll äntligen dags att knyta ihop släden igen. Knutarna ger släden lite flexibilitet och sliter inte på träet på samma sätt som t.ex. skruvar skulle göra eftersom detaljerna hela tiden rör sig lite mot varandra. Jag gjorde en gång en film om hur man knyter ihop sin släde men såg nyss att filmen inte verkar fungera längre, nåja, det är en enkel knut som är justerbar och gör att man kan justera hur hårt man vill dra. Är man lite svag (som jag) så brukar det bli lagomt att helt enkelt dra så hårt man orkar.


Även kniven ska förstås knytas på plats!

Avslutar med en kort sammanfattning om läget i övrigt. Hundhuset är nästan färdigisolerat (bara nån timmes jobb kvar) och sen kan värmen slås igång. Alla hundarna mår bra! Noomi har precis opererat sitt navelbråck igen då bråcket gick upp för några veckor sen tyvärr. Operationen gick i alla fall bra men det är förstås tråkigt att ha tratt på sig och matte blev över 8000 kr fattigare… Huga!

Å andra sidan så är det ett billigt pris för en sån underbart liten kompis och med lite tur kan vi få lite rabatt eftersom det var operation nummer två. Livet här ute i skogen hade inte varit detsamma utan Lillskägget helt enkelt! Självklart måste hon få vara med på en trattbild.

Sådär – allt på plats! Ny upphängning till bromsen, nya fräscha knutar och nybehandlat trä – let it snow! Nu börjar vi om med bloggen och så blir det en nystart för livet i övrigt också – och som vanligt väntar ju äventyret bara alldeles precis runt hörnet!


6 kommentarer

Dubbla paraboler i huset =(

Så härligt det är att vakna och ha en dimmig skog utanför sovrumsfönstret. Höstdimman har varit helt magisk de senaste morgnarna och på väg till jobbet imorse hade jag kunnat stanna och fota tusen gånger – tur att inte kameran var med! Istället fick jag bara lite semimagi…. =)

Senaste veckan har varit smått dramatisk uppe på kullen. Förra måndagen när jag vakande och tittade ut låg Rossi ute i regnet och sov. Det är inte normalt och jag förstod snabbt att något var fel. Vi åkte in till Djursjukhuset direkt och diagnosen blev snabb och säker – livmoderinflammation! Rossi var trött men ändå i hyfsat bra form – tyckte jag… lämnade henne där för operation och operationen gick bra, men det visade sig att livmodern redan hunnit spricka! Kvällen innan var hon helt normal och pigg så det gick snabbt. TUR att allt gick vägen för en brusten livmoder är ju inte så bra.

Rossi har fortfarande tratt men hanterar det så himla fint och är jätteduktig. Lilla Fjant är faktiskt inte så fjantig när allt kommer kring, hon är tuffare än man kan tro!

Veterinärbesöken slutade inte där, Noomis navelbråk blev plötsligt stort, hårt, ömt och rött så vi åkte in och fick operationstid i torsdags samma vecka. Mer fett verkade ha åkt ut genom hålet (som inte blivit större iaf) och klämts åt så att det började inflammeras och dö av. Operationen gick bra men Noomi tycker att tratten suger. Som tur var håller den henne i alla fall lite mer stilla. Så, nu har vi två trattar här hemma och en stor del av budgeten för USA-resan gick ju åt… men det löser sig nog. Inte ofta det blir dubbla akutoperationer på samma vecka i alla fall!

Delar av gänget, före Rossis operation

Nu har Noomi fått vara med i rastgården hon också och det fungerar riktigt bra. Ett fåtal gånger har jag fått bryta lite vildare lekar men för det mesta går alla bara runt och nosar och myser, Noomi med.

Giela älskar rastgården och har hittat ett hörn på en kulle vid en halvstor tall där hon helst sitter eller ligger och spanar med utsikt mot huset och gården. Hon kan ligga där i timmar. Som en liten Ferdinand! =)


Mintu!

En annan favoritsyssla är att äta bär, främst lingon som finns nu. Hundbajset börjar se ut som litet björnbajs snart! Ytterligare en bra sak är att terrängen tvingar hundarna att lyfta lite extra på tassarna. Mintu t.ex., som gärna går i passgång, travar runt i rastgården och får träna en massa nyttiga muskler.

Avslutar med ett gäng bilder på en glad Rotax. Snart hoppas vi vara ”trattlösa” så att livet kan fortsätta lite mer normalt… och byggnationerna!


2 kommentarer

Nu har hela familjen flyttat

Helgen har varit hektisk men rolig och bloggen har kommit i sista hand. Verkar i alla fall som att vi kommer att få ADSL till huset i sommar vilket känns kul med tanke på att vi länge trodde att vi skulle vara i stort sett utan internet.

I fredags ringde veterinären om Gielas blod- och urinprov. Värden som en unghund löd resultatet och det kändes förstås riktigt bra för det betyder att tant kan äta Metacam för att lindra sin onda rygg. Vi börjar på tisdag eftersom apoteket inte hade rätt typ hemma.

image

Sen lastade vi in hundarna i skåpbilen och de delar vi saknade för att bygga två hela hundgårdar, och sen åkte vi mot Rågraven, för allra första gången för huskygänget. Ingen hel hundgård kvar i Vittjärv så nu finns ingen återvändo länge. Hundarna fick vänta i bilen en stund medan vi gjorde klart med vindskydd och annat. Först var de såååå nyfikna och sen sov de istället.

image

image

image

Husse inspekterar. I sitt första och mycket enkla utförande fick båda hundgårdarna varsitt vindskydd samt grävsäkring runt kanterna. Gänget fick en kort promenad och sen var det invigning!

image

image

image

image

Lite nytt och underligt men kojorna och stor del av grävskyddet kom ju från deras gamla hus och luktade säkert hemma. Lite oroligare och ljudligare än vanligt har de varit men i stort verkar alla ha gjort sig hemmastadda.

image

Dessutom har jag rekat lite inför rastgårdsbygget och skogen vi har bakom hundgårdarna kommer att passa perfekt! Luftig och öppen skog där jyckarna får lyfta på tassarna och kan äta blåbär. Väldigt smidigt att ha sån bra skog direkt bakom huset om man vill köra uppletande t.ex.

image

Dragtränat har vi förstås gjort, och jag insåg att Rotax är mycket säkrare på kommandon än jag kanske trott. Han svängde klockrent trots att det enbart var nya platser och svängar,  och sträckte ut linan hela tiden. Rossi är ju inte till stor hjälp så killen får ta hela äran!

image

Snart blir det jordgubbar i massor!

image

Noomi testspringer i vårt höga gräs.

image

Bastat har vi förstås gjort!

image

image

Huskisarna har varit in och kollat in huset. Alla tyckte det var fint och Rossi lyckades gå rakt in i glasdörren på altanen. :/

image

Vi har även hunnit flera vändor till Vittjärv för att tömma huset där så hundarna har fått vara ensamma ett par timmar och det verkar ha fungerat bra. Lådor och kartonger överallt just nu!

image

Fler delar från hundgårdarna har hämtats hit under helgen och det som tidigare var hundarnas hem i Vittjärv liknar nu mest ett slagfält. För att kunna jobba lugnt imorgon lade jag ett par timmar på att fixa lite mer i hundgårdarna med trall och kantstenar, och hundgården med mindre vindskydd fick ett till. Det tredje som väntar på fortsatt hundgårdsbygge gör ju ingen nytta när det står utanför och väntar. Giela och Noomi får vara i Vittjärv medan vi jobbar. Så här blött var det att snickra nu på kvällen. :/

image

Så, e å riktigt fin helg och den första ”riktiga” helgen i huset med alla hundar på plats har nått sitt slut. Firar det med en kopp Earl Grey på min altan. Kommer att sova som en stock! Godnatt!

image


2 kommentarer

Seniorkontroll

image

Igår var Giela till veterinären för seniorkontroll. Vi fick en ny veterinär som berömde Giela för hennes fina form, men han missuppfattade henne nog lite och trodde att hon var rädd och nästan döv när hon ryckte till ibland (det är snarare så att hennes rygg är öm vilket gör att hon rycker till ibland om nån pillrar på hennes bakdel och hon inte vet vad som ska hända). Hennes hörsel är kanske inte sin förr, men döv är tant absolut inte. Däremot lyssnar hon kanske bara när hon vill.

image

Eftersom hon druckit mycket sista veckan och även är i behov av en ny kur smärtatillande så tog vi även blodprov och urinprov,  och de svaren väntar vi ännu på,  men vid första anblick var tant U.A på alla andra punkter. Fina älskade lilla tanten! Provsvaren borde vi få idag fredag och förhoppningsvis är det inga allvarliga konstigheter. 1800+ kr kostade kalaset.

Idag tar vi halvdag för att kunna flytta upp huskygänget till huset. Ska bli så himla spännande och kul att äntligen ha dem på plats. Att bo dubbelt är jobbigt!