Wow! Hundträning är ju nästan precis alltid jätteskoj, men ibland kommer ju också de där smått euforiska ögonblicken när man nästan bara vill skrika av glädje! Nu på förmiddagen var vi två tappra som åkte ut för att träna lite sök igen.
Noomis första skick blev lite oturligt för plötsligt dog nästan all vind och figgen låg väl dold under ett kamouflagenät. Noomi lät dock inte detta hindra henne, hon sökte av i stort sett hel ena sidan av rutan, höll sig fint på det vallade området och hon kämpade, rusade, vädrade, jobbade! Flera gånger passerade hon nära figgen men hennes lite ovana näsa fick väl inte rätt vind å hon sökte vidare. Efter flera minuter kom hon till slut rätt och då var lyckan stor!
Det negativa var kanske att hon sprang i cirklar och kors och tvärs, vi har ju inget inarbetat system ännu utan tränar mest på att ta vind och lokalisera figge, samt att hon inte lyckades lokalisera figgen på så länge förstås. Det positiva var ju att hon höll sig inom det vallade området (verkar ha förstått att det är där allt händer) och att hon kämpade så länge utan att tappa sugen. Noomi har ju inte kört personsök så himla många gånger ännu , så det är så kul att se den där extra växeln som hon lagt in nu när hon tänt på figgarna. Att hon redan nu fixar att jobba så länge i sträck UTAN att hitta nån och ändå fortsätter kämpa!
Efter att ha tränat huskies är det så himla annorlunda att ha en hund med lite ”motor” igen. Att skicka en husky på 2-3 tomskick efter varandra är förstås möjligt men det kräver nog oftast en hel del jobb från ägarens sida. Jag ser framför mig hur motivationen hela tiden sjunker. Deras ”attention span” är ju normalt sett inte så jättelångt. Få huskies klarar att kämpa en med uppgift som kräver mycket tankemöda men inte verkar ha någon belöning inom synhåll. Den här typen av arbete är ju inte heller deras jobb egentligen, men det är så roligt bara att jämföra och se hur väldigt olika hundar faktiskt fungerar. Skillnaden är verkligen milsvid! Jag märker att jag ibland underskattar Noomi när jag går efter ”huskyinlärningskurvan” av gammal vana.
Efter att Bängla skött sig riktigt snyggt fick Noomi ett sista skick och då var jag nära att vrååååla ut över vidderna av lycka. Plötsligt hade vinden kommit tillbaka och Linda låg kanske 40-50 meter bort från stigens början, snett fram till vänster. Vinden blåste svagt rakt mot oss och jag såg redan på det avståndet att Noomi höjde näsan. På vinst och förlust kopplade jag loss redan där för nu har hon ju förstått att det finns folk i skogen. Lilla ”korvbollen” (husses smeknamn på henne) studsade fram genom blåbärsriset och slog lite mot vinden för att lokalisera figuranten. Hon gick mer eller mindre rakt på utan tvekan och blev överlycklig när det låg en person under ett kamouflagenät där framme! Lösrulle – in till mig – lek – påvis – mer lek! =)
Jag var helt salig… så himla snyggt när hon tog vittring och följde vinden trots avståndet. Det värmde mattehjärtat en hel massa extra! Jag har tjatat om det tusen gånger men jag är så jäkla glad att jag skaffat Cairn igen och så glad att det är just Noomi dessutom. Hon är helt underbar!
Som belöning fick hon ett nytt halsband, ett läderhalvstryp med mässing som satt riktigt snyggt. För en så liten hund tenderar den typen av halsband att vara för stora, eller för små, eller för lång kedja som hänger och slänger men detta var perfekt. Belöning nummer tre (en i skogen, en i affären) kommer nu – dags att gå ut till huskygänget och klippa alla klor! Nu ska här hånglas husky och då blir Noomi extra glad! =) Själv ska jag njuta lite mer av känslan…=)
Nukutvi huskies, hundar & hästar 