Vissa dagar är lite extra magiska, och årets första slädtur innebär alltid en sån dag. Det börjar redan med snömängden, när man inser att det plötsligt faktiskt finns nog mycket snö för att man ska våga släppa iväg belagen ut på äventyr. De två brinnande punkterna i början av säsongen i alla fall för mig är ju:
1. Tillräckligt med snö för att belagen under medarna ska hålla i alla fall en hel slädtur, och gärna mer.
2. Att hitta vettiga ställen där man kan hitta nog med bromsverkan för att kunna köra ett spann utan att ha hjärtat i halsgropen. Just nu innebär det oftast en oplogad väg där snön blir ett naturligt motstånd.
Släden har fått stå i hundhuset bland byggmaterial och grejs hela sommaren. Jag upptäckte att jag faktiskt försummat den mer än vanligt till och med. Den har varken blivit isärplockad eller inoljad, och det saknades en mutter och en knut sen förra säsongens sista turer. Bättre än så är den absolut värd så det får jag ta tag i nån dag!
Hundarna blev förstås jätteglada när de insåg vad som var på gång, och de sjöng så fint i kör. Eftersom hela dagen var upplanerad redan så blev det en tur i pannlampssken, men en riktigt bra sak med vårt nya hus är ju att vi kan köra rakt ifrån gården redan nu. Vi behöver inte vänta på isar och vägen bort från huset plogas inte utan leder ut mot flera små skogsvägar. Lyx! Härligt att inte behöva packa hundar å släde i bilen utan bara sela ut som vanligt, redan nu!
Mintu verkar vilja nypa sig i tassen – är det verkligen på riktigt???
Jag har faktiskt ingen aning om hur långt eller hur länge vi körde, men det blev en ganska kort tur. Tung träning för hundarna som bara dragit lätt eller rört sig fritt nu under hösten, men de såg riktigt glada ut allihop. Mintu briljerade i led och på något sätt kändes det som att sommaren bara varit en kort parentes. Allt fungerade klockrent direkt, inget strul eller trassel. När vi kört en bit in efter gamla vägen fick jag för mig att utforska en liten väg som svänger snett bakåt och sen korsar väg 97 och fortsätter upp i skogen. Fina killen Mintu tog svängen snett bakåt i mörkret på mitt första ”vänster” utan att stanna upp trots att vägen var liten och vi aldrig varit där förut, och för att vara årets första tur kändes det lovande och lite extra skönt. Vi tar helt enkelt vid där vi slutade förra vintern.
Vårt lilla hus känns allt mer som ”hemma”. En riktigt fin plats som passar väldigt bra för hundar dessutom. Förutom våra små utelampor finns ingen belysning i närheten (jo en lampa vid byavägen 200 meter bort) och jag tycker att det är jätteskönt att kunna släcka pannlampan och verkligen njuta av stjärnorna alldeles utanför dörren. På bilden ser man lampan vid dörren – strax hemma!
Efter körningen myste vi lite i rastgården och gick en sväng där så att alla fick varva ner. Ännu en bra sak med att ha egen rastgård! Imorgon fortsätter byggnationerna med att isolera hundhuset och så kanske vi klämmer in en slädtur i dagsljus också. Måste nästan passa på, vips så kan ju faktiskt slädföret vara borta igen, varje slädtur kan ju faktiskt vara den allra sista!
Nu kallar sängen, Noomi och jag ska krypa ner under täcket och jag ska försöka se till att hon inte hånglar upp sin husse först. Han sover redan gott men vad gör det, Noomi blir alltid lika glad att träffa någon av oss och nu har hon ju inte sett honom på över en timme!
Nukutvi huskies, hundar & hästar 