Idag var jag helt ledig (tack jobbet) och en långhelg kändes verkligen trevligt så här mitt i hösten. Jag gillar ju hösten, men den har även ett par stora nackdelar träningsmässigt. Mörkret försvårar ju vissa typer av träning t.ex. Sen har vi denna eländiga is som lägger sig över grusvägarna ibland och aldrig verkar vilja försvinna. Lite passande att jag precis skrivit ett inlägg om det, skrev det för nån dag sen men postade det först nyss…
Morgon på Energivägen, min cykel, min gamla bil och min nya bil!
Jag drog först iväg med Mintu, Nalle och Silva, ca 70kg hund fördelat på 12 tassar. Efter de senaste dagarnas töväder så fanns ju inte en enda snöflinga kvar hemma på gården och vi hade verkligen längtat efter dragträning. Ja, här är det alltså pinkpaus….
Eftersom Kaela fortfarande ska gå i trav enbart så kör jag vidare med cykel. Blir nog inte mycket barmarksvagn för oss detta år eftersom det är betydligt tyngre samt svårare att individanpassa lika bra. Jyckarna hade mycket spring i benen och Silva hade förstås mest bråttom av alla!
När vi kom ner i svackan så fanns lite is på vägen men där brukar det alltid vara kallare och det är bara 50-100 meter kanske. Jag var heeelt säker på att allt skulle bli bättre när vi passerat det området som alltid ligger i skugga. Tyvärr blev det tvärtom. Isen bredde ut sig allt mer och gömdes under en millimeter nysnö. Sidorna av vägen hade precis rensats från sly så över vägen låg kvistar och grenar och det var inte lätt at urskilja de hala fläckarna.
Jag övervägde att vända men tänkte ”det måste ju blir bättre” och hundarna verkade klara sig bra. Vi höll nere tempot så gott det gick när jag hittade något att bromsa fast i… Sen gick det förstås så som det förr eller senare går när man cyklar på is bakom 3 hundar. Bromsning på isfläck gör att cykeln sladdar lite med bakdäcket och vips så kanar man över isen…
En av dagens fem vurpor, de blanka fläckarna har jag gjort!
Lika glada för det är vi!
Vid det här laget var vi allra längst bort på spåret och jag tänkte att det faktiskt knappast kunde bli värre framför oss. Efter 2-3 vurpor värkte det lite här och var. Även om farten var låg när cykeln vek undan så gör det ju ont att landa på is och så hinner man ju släpas ett par meter bakom hundarna innan de hinner stanna. Femte gången ramlade jag med pubik för vi mötte ett par som kom gående i sidan av vägen. ”Det är lite isigt…!” Jo det kunde jag ju hålla med om och de erbjöd sig snällt at hjälpa till, men det fanns ju liksom inte så mycket att göra. En av de sista vurporna tog rakt på låret och en annan på knäet/armbågen så lite blåmärken blir det helt klart.
Vid det här laget valde jag att gå i diket istället och styra cykeln för jag insåg att sjätte vurpan kanske inte skulle bli lika harmlös. Trist när man laddat för att kunna träna hundarna!
Kaela, Rotax och Rossi fick sig en dragtur de med men vi körde bara fram till isen startade och sen efter en annan väg tills isen startade och så tillbaka till den första isen igen och sen hem. Töntigt och hundarna undrade säkert varför vi vände tre gånger på en halvtimme men vi kunde köra säkert och det är viktigast.
Efter dragträningen lastade jag in en massa skrot i min nya bil för att åka på tippen, och så tog jag med Noomi och körde in till stan för att träffa Pernilla och lilla valpen Snö för lite stadspromenad med de små.
‘
Snö är 11 veckor och under veckan som gick har hon växt om Noomi… båda två skötte sig fint på stan och de är duktiga på att gå tillsammans utan att stöka eller busa alltför mycket. I slutet av timmen var de dock trötta och då blev lite mer ”GRRRRRR” precis som förra gången de sågs. Kompisar tills tröttheten slår in! Noomi skötte sig jättefint kring i stort sett alla störningar. Kunde kalla in henne från påbörjad lek med Snö och när vi stod och ”hängde” på samma plats en stund för att låta hundarna spana i lugn och ro så bjöd hon in mig till lite fotpositionsträning. När vi mötte tre skällande hundar så tittade hon lite extra innan hon lyssnade men å andra sidan är hon inte så van att bli skälld på av okända.
En av de viktigaste sakerna jag gjort med Noomi är inte bara att ge belöningar, utan att även kontrollera övriga belöningar och jag har haft tur (och lite skicklighet förstås) att hon aldrig fått chansen att självbelöna sig genom att springa fram till en person, hund, leksak eller annat roligt på egen hand. Det gör verkligen en enorm skillnad mot att träna med en valp som lärt sig att den kan hitta på roliga saker på egen tass. I Noomis värld finns inte riktigt möjligheten att avbryta träning för att rusa fram till en kompis liksom. Visst, hon kan titta och vara intresserad men hon har aldrig fått belöningen av att känna hur himla skoj det var och den skillnaden är väldigt skön att ha på sin sida! Att undvika självbelönande beteenden som man inte vill ha är banne mig minst lika viktigt som att belöna de man vill ha!
Trött Snö efter en timmes häng på stan med lilla terrierkompisen.
Giela måste ju också få komma ut så när vi kom hem blev det en skogspromenad för henne och Noomi. I skogen är det tack och liv inte halkigt och eländigt. Idag fick tant gå kopplad hela sträckan varje meter för att inte hitta på tantbus igen!
Slutligen åkte Kaela, Giela och jag till Älvdalens hundhälsa i Råneå för brudarnas laserbehandlingar. Kaelas rygg ser allt bättre ut men nacken krånglar fortfarande. Jag tror allt mer på att nacken är roten till det onda i ryggen faktiskt. Giela var lite stel och öm men också lite busig och tokig och pratade med oss när vi behandlade Kaela. Före vi åkte borstade jag igenom henne rejält så nu är det bara svansen och fanorna kvar på bakbenen samt rätt mycket päls på halsen. Huskyhalsen – denna outsinliga källa till päls!
Jo just ja, blåmärket. Det känns faktiskt en knöl på låren även genom byxorna och det börjar bli blått. Ömt som tusan också. Räcker med en liten Noomitass som ställer sig på blåmärket för att det ska göra rätt ont… helt enkelt hade vi nog tur att det inte slutade värre än det gjorde. Blir ingen mer dragträning förrän det kommit snö och töat (så att snön fastnar mot isen) eller töat massvis mer så att isen försvinner bort. =/
En lårbild
Huvvaligen! Jag har gjort samma dumma misstag med koda här i byn. Skulle cykla i slask o isbarka men flög som en liten vante när jag bromsade. Ryggen rätt i ett räcke o världens lårkaka. Insåg då att cykeln måste tyvärr uteslutas numer. Riktigt tråkigt när det är det enda ”verktyg” jag har hemma i stan att träna med. Hoppas du trots vurporna mår bra.