Att träna lydnad med en envis terrier

När jag fick min första egna hund för lite mer än 20 år sen så var det ju just en Cairn. Jag hade fallit pladask för rasen efter att ha sett en enormt söt vetefärgad Cairn i en bok och ju mer jag läste, desto bättre verkade de passa mig, tuffa, roliga, allround, personliga och väldigt lagom storlek. Jacki och jag gick kurser och lärde oss mycket tillsammans. Jag hade ju alltid varit omgiven av hundar och tränat tricks och sånt med familjens hundar, men att börja träna lydnad mer seriöst var något nytt. Dessutom gjorde jag det med en terrier.

Jag minns att jag läste i böcker och tidningar att ”Rätt använd är Cairnterrierns envisheten en tillgång i lydnadsdressyren”. Jag tyckte det lät helt pantat. Envisheten fanns där, helt klart, och när det inte ville sig så sket det sig rejält just av den anledningen. Det tog faktiskt rätt länge innan jag förstod vad den där meningen betydde. Första tiden kändes envisheten istället som orsaken till att det gick så tungt ibland, men i efterhand förstod jag ju att det var jag som gjorde fel – inte hunden!

Nu är det istället just envisheten som är en av de saker jag älskar mest med Cairn. De är envisa som tusan och de ger inte upp. Ser man bara till att hunden har kul och att den vill samma sak som en själv, då har man en tuff liten kompis som aldrig slutar försöka med sin uppgift. Allt handlar bara om att hitta rätt belöningar och motivation och göra rätt i träningen, hitta de rätta knapparna helt enkelt.

Under kvällens lydnadspass körde vi lite varianter av apportering, bland annat med hopp över hinder, och det är mest för att hon skulle få prova att hoppa med något i munnen bara. Ibland blev det förstås lite fel och det är ju inte alls hela världen, men just denna gång kom verkligen Cairnens envishet fram. Höj ljudet så får ni höra en terrier som blir lite förbannad när det inte går som hon tänkt sig och jag bråkar lite med henne och inte belönar när hon springer runt hindret på vägen tillbaka till mig…


Vi tog även fram metallapporten för att bekanta oss lite mer med den.

Slutligen körde vi lite positionsträning i fria följet och så lite platsliggning med störningar på slutet. Börjar kännas som att poletten trillat ner och nu kan vi främst börja utöka tiden och försvåra störningarna. Tiden är ju egentligen det viktigaste, att kunna ligga nog länge fastän inget händer, men jag tränar gärna med mycket störningar också för att göra det ännu tydligare vad uppgiften är och göra det svårare att ligga kvar, dvs. mer medveten träning på att det är just ”ligga kvar” som krävs. För att hjälpa henne upprepar jag gärna kommandot regelbundet och belönar ofta. Tid och impulskontroll tränar vi aldrig samtidigt än så länge.

Nu ska jag byta om till slädkläder och dra ut på en tur i månljuset. Den stora fina månen som snart är full. Pannlampan är nyladdad men det kommer nog inte att behövas. Kameran ska i alla fall få följa med ut. Noomi och Giela blir kvar här hemma. Noomi ligger framför kaminen och pressar i enorm hetta men verkar inte vilja flytta sig… =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s