Wow vilken kväll!

Efter en rolig dag på jobbet (som alla dagar, även om jag var riktigt trött idag faktiskt efter att ha nattrastat tant två gånger förra natten) jäktade jag hem för att dra ut med släden i pannlampans sken. Kring -15 grader (tror jag) och halvmånen stod högt på himlen! Fint! Packade ner tant och fjant i släden och hängde på dem lite reflexer och lampor och så fick kameran följa med eftersom det var så vackert ute under den stjärnklara himlen.

Ivriga kompisar och vi sladdade ut från gården i full galopp som vanligt förstås. Det ovanliga den här gången var att jag tappade en vante kanske 50 meter från huset och när jag väl bromsat var den långt bakom släden…hmm… inget läge att gå och hämta den (regel nr 2 i slädkörning – lämna ALDRIG släden för att gå bakåt utan supersäker ankring, typ att släden sitter fastkedjad i ett berg!). Att vända spannet hade ju gått rätt enkelt men det kändes skitbökigt just då, och som tur var hade jag ju med mig extravantar så den fick helt enkelt ligga kvar.

På spåret!

När v kom upp i skogen fick Giela och Noomi springa lösa. Giela travade på bakom släden hela tiden och Noomi sprang just framför ledarhundarna, som vanligt. Eftersom månen bara är halv och det hade börjat mulna på hade jag inga jätteförhoppningar på en fin kväll, men tji fick jag, trots att den skymdes av skyar var det riktigt fint ut och jag blev riktigt glad över att kameran fått följa. Månljus gör sig ju sällan riktigt bra på bild, den riktiga magin är svår att fånga, men liiite av känslan får man ju i alla fall!

Sen kom vi upp på tjärnen där jag släppte Giela och Noomi på förra slädturen där de var med, och vips fick tant spring i benen och drog iväg framför ledarhundarna. Jag fick släppa bromsen helt för att de skulle hinna med för tant hade bråttom! När vi kom upp mot nästa tjärn fick jag ropa fast henne och vända släden och tant samtidigt, och vips så fortsatt hon springa åt andra hållet (hemåt) istället.

Jag blir alltid lite kluven. Förnuftet säger mig ju att en tant på 14 år som trots allt har lite problem med rygg och bakdel kanske inte borde rusa genom skogen som en liten vind, men samtidigt, om man är inne på sitt femtonde år och fortfarande älskar att springa och fortfarande kan göra det utan att få märkbart ont efteråt – ja då är det ju bara att springa! Trots allt så är hon ju i en ålder när man inte kan ta något för givet längre, så tant fick springa och ibland fick jag nästan hejja på spannet för att de skulle hinna med. De lunkar ju gärna på och hushåller på krafterna när de väl sprungit ur sig startenergin, istället för att galoppera och rusa hela tiden, som den tokiga lilla tanten. Samtidigt får man tänka på att tuff motion frigör endorfiner i kroppen som fungerar smärtstillande så det kan förekomma lägen när hundar jobbar över sin förmåga för att det faktiskt lindrar smärtan för stunden.

Just nu tänker jag lite YOLO helt enkelt! Spring medan du kan älskade tant!

På vägen hemåt skingrade sig molnen och jag kunde släcka pannlampan helt. Magiskt! Giela valde att hoppa upp i släden till slut och åka istället, men Noomi ville förstås springa in i det sista!

När vi kom ner på älven var nästan hela himlen klar och Orion (min favoritstjärnbild) lyste så fint på himlen framför oss. Fick honom till och med på bild! Insåg också att jag verkligen borde lära mig fler stjärnbilder, för jag spenderar trots allt rätt många timmar varje vinter med att just titta på stjärnor. Orion är alltså en pilbågsskytt och på bilden ser man hans bälte (tre stjärnor nära varandra), hans ben och armen som han spänner bågen med (bågen skymtar lite till höger). Fint sällskap nere på älven helt enkelt!

Mintu och Kaela skötte sig fint och markerade vanten på vägen hem, finns många lägen när det kan vara praktiskt att ha lärt hundarna att markera sockar, vantar mm som de hittar i spåret (en gång hittade de ju faktiskt min splitternya mobil på en stor sjö i mörkret efter att jag tappat den och hunnit köra nån kilometer innan jag upptäckte att den saknades…). Duktiga små troll!

Nu ska huskygänget få middag. Efter körningen har de fått vara lösa i rastgården alla tillsammans och mysa. Senast det hände hittade jag Kaela, Silva, Mintu och Nalle ingosade i samma koja sen. =) När hundarna fått sitt är det dags att skölja håret – snäppet lite rödare hoppas jag att det blivit! Krävde viss planering att hinna färga håret och köra släde samma kväll men… det verkar faktiskt ha lyckats! Ha en bra kväll allihop!