Mörkrädd – i mörkret!

Idag efter jobbet tog jag ut Giela och Noomi på skidtur för nu räcker ljuset långt och det är ljust även på morgonen, men tyvärr har det töat enormt mycket och grusvägen börjar titta fram. Tiden när vi kan köra släde hemifrån kommer inte att räcka så länge till…

Nere på älven var det blött och isigt så vi fick hålla tillgodo med en liten skogsväg, inte alls lika vackert men alla skidturer är ju bättre än ingen skidtur och hundarna var glada över att få sträcka rejält på benen. Nya selarna känns riktigt bra – snygga och trevliga!

Sen efter middagen det dags för slädtur, och eftersom isen var tråkig så åkte vi mot Storklinten. Just det spåret har jag aldrig kört i mörker förr, och normalt sett är jag ju inte mörkrädd heller, men nån gång ibland så tiltar hjärnan till och nu hände det just idag. Pannlampan lyste lite för bra, sådär bra att man ser riktigt långt, men batteriet var ändå lite trött så det var svårt att se riktigt vad man såg sådär långt borta… Barr och kvistar som kommit fram av allt töande gjorde skogen mörkare än vanligt, och när de kusliga tankarna börjat komma så snurrar de ju gärna vidare. Tänker man efter så ser det ju helt enkelt rätt läskigt ut…

Hundarna rusade på och fick små ryck ibland, som om de såg vilt, och jag kunde inte låta bli att spana ur i skogen och bakåt längs spåret med min kära pannlampa, lite med andan i halsen. Plötsligt såg jag ett gäng ögon lysa en bit in i skogen på vänster sida och hjärtat gjorde en liten halvvolt för det såg inte ut som renögon. Jag stannade spannet och konstaterade snabbt att hundarna inte verkade märka nåt, och det var ju inte speciellt konstigt heller för lysena jag såg kom ju från skidbacken i Storklinten. Jag hade bara aldrig tänkt på att man ser dem från berget tidigare. Pustade ut men kunde ändå inte riktigt lämna känslan av ett visst obehag. Är man på det humöret kan ju även ett vanligt jakttorn se lite läskigt ut!

Egentligen ville jag kanske helst vända om, be Mintu ta oss hem igen helt enkelt, men så kan man ju inte göra, så jag bestämde snabbt att vi skulle fram till korsningen å vända i alla fall. Så är det ju, blir man rädd kan man inte vända eller öka på stegen och fly!

När vi nästan kommit fram till korsningen så mötte vi en liten fjäril som flög ovanför oss, och jag tänkte stilla att han kanske var modigare än jag, hihi. Så jag gjorde det som oftast är bra om man går runt i skogen och är lite mörkrädd, jag började sjunga och hann avverka en hel del 80-talsballader och annat medan vi vände spannet hemåt och himlen ovanför oss plötsligt började spricka upp. ”I will always love you” t.ex. är ju både rolig att sjunga och lockar till skratt när det kanske skär sig nån gång…hihi… Nä vi närmade oss väg 97 igen släckte jag pannlampan helt för att kunna njuta av stjärnhimlen och jo – där ovanför oss syntes inte bara stjärnor utan även ett vackert norrsken!

Norrskenet växte sig allt starkare och när jag kommit hem och selat av hundarna täckte det nästan hela himlen – riktigt fint! Jag kunde förstås inte låta bli att hämta systemkameran och leka lite medan hundarna åt sin middag, men man blir ju aningen begränsad utan stativ, kom jag på, för isklumpar och träd eller pinnar är ju inte mer än hyfsade som stöd, så de riktigt fina skenet fick jag aldrig på nån vettig bild.

Så, från att ha varit riktigt mörkrädd bara en stund tidigare fick jag komma hem och istället släcka ner utebelysningen för att ge norrskenet fritt spelrum, och ännu en gång kunde jag inte låta bli att le när jag tänkte på hur himla vackert jag bor. Förhoppningsvis är säsongens mörkräddhet även avklarad, hihi. Nu – hög tid att sova! God natt världen!