Knasväder

Igår kväll åkte hundarna och jag en sväng upp på berget igen. Några älgar hade gått uppför den långa branta backen och gav förstås lite extra motivation. Noomi sprang bredvid nästan hela vägen och njöt av att få sträcka ut. Tant däremot ville åka i släden hela vägen bort, men springa hem. Flera plusgrader ute men ändå riktigt stjärnklart – och det är en underlig kombination nu i februari! Det brukar ju antingen vara varm och mulet, eller – mer troligt – helt enkelt bara svinkallt och stjärnklart.

Inte helt mörkt i mörkret heller

Efter nån timme ute i skogen och ensamheten är det alltid lika mysigt att komma över krönet och se pärlbandet av ljus längs Luleälven, det som betyder att man snart är hemma, min by och alla andra små fina byar runtomkring. Små hus och gårdar som ligger precis lagom långt isär för att allt ska kännas nära.

Har fått hjälp nu ikväll av en superbra vän att byta slackarna efter mina huvudsäkringar, för där hade det gått riktigt hett till tidigare… Så enormt tacksam för alla mina fina och hjälpsamma vänner som ställer upp i alla lägen. Har även turen att ha hittat helt underbara hundvakter som tar hand om Noomi och Giela om dagarna och det är otroligt mycket värt på så många sätt. Så skönt att veta att Tant och Fjant har det bra och blir ompysslade. Ja, ännu en dag fylld till bredden av tacksamhet helt enkelt.

Nu ikväll har jag pulsat runt i rastgården med huskisarna och försökt gå upp stigen som vi gick i somras och i höstas. Efter senaste snöfallet var den helt begravd, och hundarna springet sällan ut i djupsnön själva utan håller sig mest kring mig, så enda sättet att få upp gångstigen var att gå den själv. Två varvs plumsande gav lite puls och sen var det härligt att lägga sig på rygg och bara titta på mina tallkronor (lite häftigt är det ändå att ha en egen liten tallskog, om än den är pytteliten) och se stjärnorna ovanför. Tänk så små vi är mitt i allt, och tänk att det vi gör och väljer ändå kan kännas så viktigt.

Dags för dusch och sen sova. Natti-natti världen!